Kan det vara så illa att jag förtränger saker? Att jag ljuger mig själv rakt upp i ansiktet? För någonstans måste sanningen vandra i solskenet. Under en sten ligger antagligen svaret till att jag och Solveig flyttat så ofta. Om jag för en gång skull kunde vara ärlig åtminstone mot mig själv. Jag byter efternamn. Kallar mig för andra smeknamn. Varierar mellan studier långt upp i norr och sadlar om inom yrkeskårerna. Slutar kasta paket och dela ut kärleksbrev. Börjar visa upp vackert porslin vid en halvö. Far omkring med böcker till gamla och sjuka på slätterna. Försöker lära småbarn allt om datorer. Vad rymmer jag ifrån? Vad var det som brände under fötterna i min hemstad? Tankarna tar ljusets hastighet och nålar fast mig vid tapeten som viskar samma mantra. ”Du var inte snäll i lågstadiet Bosse liten. Du var inte snäll i lågstadiet Bosse R…”
Snart ska jag till tandläkaren. Tänk om tiden hunnit ifatt mig. Jag hade en maratonmardröm i natt. Pyjamasjackan dröp av svett. Tänderna hackade i otakt och Herr Ågren trummade mot mina tinningar.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 