Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del fem

 Omslagebild

Idag för exakt ett år sedan var det Påskdagen. Det var den stora dagen då omslaget mot alla odds kunde produceras.

Jag var så trött på den skånska vintern 2013 som inte ville släppa sitt grepp och hade inga som helst förhoppningar med tanke på all snö som fanns kvar. Ändå lastade jag in Solveig, Jennifer, systemkamera, handduk, en termos med varm dryck, varma sockor o.s.v. i bilen och åkte iväg mot Österlen i det soliga och vackra vintervädret. Vi började med att försöka ta oss ner på slingrande vägar i Hagestad naturreservat. Det var stora snödrivor, fullt av bilar och inga parkeringsplatser. Jag satt dystert kvar i bilen som gick på tomgång, medan Solveig och Jennifer försvann ner till stranden.
Onödigt att ens titta efter. Jag ville att framsidan skulle ha en bild där betraktaren skulle associera till september, inte sjutton en vinterbild, tänkte jag mörkt. Då kommer min fru tillbaka och vinkar ett okejtecken. Nere vid strandkanten fanns en smal remsa med sand där massor av soltörstande påskfirare flanerade och njöt.
Det rörde sig om en ganska smal remsa. Bakom våra ryggar var det flera lager av is med snö på. Solveig provade att göra hjärtan med en pinne som havet snabbt slickade i sig. Jag hade lust att leka trafikpolis och förhindra att någon gick i dem. Jennifer klippte bilder för glatta livet.
Sedan var det dags för etapp två. Fotspår i hjärtat. Jennifer tyckte inte det var så kallt att gå barfota. Vi åkte till Löderups strandbad en stund senare, där vi fick klättra över stora stenhögar. För säkerhets skull garderade vi oss med Mossby strand nästa dag. Flera hundra bilder. Ändå hade vi redan bestämt oss unisont för vilken bild vi ville ha till huvudbild redan när vi kom hem på Påskdagen. En konstnärligt lagd kvinna med blick för spelet noterade att vi inte hade samma hjärta på baksidan av boken, som på framsidan. Spelade ingen roll för oss. Vi valde den som var finast och var så nöjda.

Om boken skulle getts ut på ett etablerat bokförlag och de skulle ha stått för illustratören, hade jag haft bestämda önskemål. Plats: Galgberget i Halmstad, nära det gamla utsiktstornet. Sebastian och Lena tätt intill varandra på en bänk. En gammal fin antik gatulampa som var tänd, där ljuskäglan lyste upp mot det förälskade paret. En tänd stad framför dem o.s.v.
Detta var inte genomförbart med systemkameran. Jag ville ha ut boken i slutet av maj. Scenen i boken är från september. Höstfärger.

I februari 2013 kom jag på hur jag ville ha det. Tanken slog mig när jag lyssnade på en grupp som hette Runrig och som en bloggvän lagt in (tack Pisan). En av bilderna i musikvideon visade ett hjärta i sanden vid strandkanten. Då föddes min idé om att visualisera min fina boktitel ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, som Lena Sanders nämner under Rundans gatuskylt efter en magisk kväll.
Fortfarande var det gott om tid. Minst sex veckor kvar. Jag tog för givet att det skulle vara vår senast till påsklovet så att vi kunde ta in på hotell några nätter i närheten av en strand i Halmstad. Jag hoppades på soligt väder någon av dagarna. Jag kunde ju inte veta att det var en vargavinter som inte ville ge med sig…

En viktig detalj. En viktig hake. Det fanns inget kapitel om något hjärta i sanden i manuset. Otroligt smidigt tillverkade jag snabbt ett kapitel 24 som smälte in i handlingen och som utspelade sig i natursköna Steninge norr om Halmstad. Det var nästan så jag fick lust att tillverka ännu fler kapitel lite överallt i boken. 😉 Jag tyckte det var underbart att få skriva igen, då kände jag mig trygg med att vistas på hemmaplan, ensam med mina tankar, långt från tekniska beslut.

Vi var glada att vi betalade extra för ett provtryck. Lova att ni alltid gör det. Vi var inte nöjda alls med den mörka och dystra bild som mötte oss när vi packade upp provtrycket. Med en annan teknik lovade tryckeriet i Danmark att lösa detta problem. Ändå var jag spänd när jag tog emot alla dessa stora kartonger, öppnade en … och andades ut när jag hade första boken i handen.

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen.
Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken.
Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

 

Annonser

Min inre film

Förra söndagen åkte vi iväg tidigt, jag och Solveig. Lizette låg sjuk i sängen sedan några dagar tillbaka. Därför ryckte vi ut som ”gratisreservutdelare” på hennes distrikt. Om det inte händer för ofta är det härligt att i rätt väder komma upp och ut i friska luften. Efteråt passade vi på att köra in till Kvantum och få iväg ”Mina fotsteg i ditt hjärta” till denna person.

DSC007740004

Eftersom jag skrev boken som om jag såg en inre film är inte steget långt för mig att se den som en yttre film. Då vill jag gärna ha en kvinnlig regissör som behandlar den varsamt. Detta var min tanke. Vad Helena anser står skrivet i stjärnorna. 🙂 Hoppas först och främst att hon får boken i sina händer. För då är steg tre klart. Jag skrev bok. Jag vågade skicka bok. Undrar du vilka steg som kommer efter tre? Fyra: Helena gillar bok. Fem: Regissören Helena Bergström Nutley vaknar till liv och har en plan. 😉 Både stora och små människor behöver drömmar. Utan drömmar stannar livet. Bara man står stadigt på jorden och vet när verkligheten tar vid.

Vilket sammanträffande. När jag kom hem väntade en trevlig överraskning från en bokköpare som också just kommit fram till samma sak. Jag blev jätteglad och stolt över att hon tänkt i samma banor. Även över de andra orden såklart. Här har ni dem i solens ljus. http://imitttankerum.wordpress.com/2014/03/23/mina-fotspar-i-ditt-hjarta/

I denna trevliga blogg hittade jag många intressanta inlägg och bilder. Om ni behöver en illustratör till en bok eller någon som är duktig på att göra porträttbilder efter beställning, kan denna konstnärsdotter vara rätt person att anlita. Titta på smakproven på fliken Lollos Ritrum (längst till höger under hennes header). Bilderna från hennes debutbok ”Syskonen Carlstedts märkliga tidsresa” från 2012, slår många utgivna illustratörer på fingrarna enligt min åsikt.

Önskar er en fin söndag. På måndag kommer del fem i mina tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Då handlar det om OMSLAG med tanke på ettårsjubileumsdagen.

 

 

 

 

 

Han har koll på Ystad

Lurblåsaren

Ystad är unikt på många sätt. Ett av dem är att staden är den enda i hela världen som har en Tornväktare som blåser året runt. Nuvarande tornväktaren heter Roland Borg och har haft sysslan i 45 år. På sikt är det tänkt att hans son Robert ska ta över uppdraget. Roland som är 66 år tog över arvet efter sin far Helmer Borg, som i sin tur ärvt det efter sin far.
Lurblåsaren blåser varje kvart, i de fyra väderstrecken, från klockan 21.15-01.00, hela året om. Först blåser han en signal i norr kvart över, sedan öster, söder och väster. Vid halvtimmeslagen blåser han alltid två gånger, kvart i tre gånger och hel timme fyra signaler.
Dessa signaler från tornväktarens kopparlur är en tradition sedan flera hundra år, som talar om att allt är lugnt i staden. Vid endast två gånger har Roland bytt schema. När gryningspyromanen härjade som värst och det brann på fem ställen i Ystad var det inte rätt läge och när Sverige vann brons 1994 i Fotbolls-VM i USA tutade Roland rakt ut av glädje.
Det krävs en speciell teknik för att få ljud i kopparluren. Man måste ha starka lungor. Dessutom måste man vara vig och absolut inte lida av höjdskräck. Roland håller till i ett litet rum strax under urtavlan på kyrktornet i Mariakyrkan. Mellan tutningarna ser Roland på DVD. Han är även ett stort Elvis Presley-fan och det lilla tornrummet är fyllt av skivor, foton, tavlor och andra Elvisprylar som besökarna har gett i present. De som gestaltat Kurt Wallander på film har givetvis varit och hälsat på, andra kändisar är Ernst Kirchsteiger och gamle kungen Gustav VI Adolf. Vår dotter Lizette var på studiebesök där med sin konfirmationsgrupp förra året.
Givetvis har vi som relativt nya i staden köpt en söt tornväktare, som tur är, utan ljud 🙂
Önskar er en fin lördag. Vi tänkte åka på utflykt till Benestads backar och se om vi hittar några blåsippor. Först några tristare sysslor.

 

 

Hon fattas oss

Ett kåseri med några år på nacken.

Jag är en hemmapappa. Jag har axlat min mammas roll. Hon var visserligen ingen hemmapappa, men en underbar hemmafru.
När skolbussen stannar till vid vårt hus finns jag till hands. Vi har det mysigt när vi en stund senare sitter och fikar. Tjejerna pratar om sin skoldag. För det mesta bubblar de av glädje. Har svårt för att inte prata i munnen på varandra. En ädel konst som vi annars har tränat mycket på genom åren. Att inte prata samtidigt.

Det var sista sommardagen enligt almanackan. Än så länge var vädret somrigt. Vi satt på altanen. Ämnena kunde skifta snabbt runt det blå träbordet. Från dag och stund. Nu kom vi in på det känsliga ämnet farmor. Fortfarande blir både jag och Jennifer tårfyllda när farmor kommer på tapeten. Farmor dog några dagar innan julafton förra året. Jennifer var sju år och Lizette hade nyss fyllt fem år. För storasyster finns det fortfarande många mysiga minnen kvar, medan de flesta börjar blekna i kanten för lillasyster. Lizette kommer heller inte ihåg så många saker från tiden, när farmor fortfarande var frisk och full av busenergi.
”Jag minns farmors varma händer”, säger Jennifer med öm röst.
Jag minns själv när jag var liten och kom in genomfrusen efter pulkaåkning. Inte behövde jag lägga mina händer på elementet, när mammas mjuka händer fanns till hands. Värmen från dem strålade snabbt ut i mitt blodomlopp. I vanliga fall hade jag berättat om episoden. Denna gång försökte jag istället memorera stunden och höll en låg profil.
”Hennes goda hjärta. Alla fina presenter vi fick”, fortsätter Jennifer.
”Hon var glad för mina teckningar”, säger Lizette.
”Det är skönt att sitta och prata om farmor. Jag behöver försöka komma ihåg allt om henne. Vill inte glömma något. Usch! Vad ledsen jag var på julafton. Visst var det kul med julklapparna, men det saknades någon liksom”, filosoferar Jennifer vidare.
”Jag kommer ihåg när farmor satt i soffan när mamma spelade julsånger på pianot, upplyser Lizette.
”Ebba har en gammelfarmor kvar och alla de andra fyra med”, berättar Jennifer.
”Fy vad fuskigt”, utbrister Lizette.
”Det är väl bra för henne. Du ska inte vara avundsjuk”, säger storasyster.
”Jag är inte avundsjuk. Det är bara fuskigt. Föresten är det bara Nanne (Grönvall) som är avundsjuk. Så det så”, säger Lizette med en bestämd röst.
”Lizette! Det är bara en sång. Tror du att det är hennes riktiga öron också?”
”Synd att inte morfar bor närmare oss.”
Lizette är bra på att byta riktning på samtal om hon håller på att bli inträngd i ett hörn.
”Hade vi bott i Skara hade vi kunnat hälsa på honom varje dag”, säger Jennifer.
”Varannan dag. Vi måste gå på Skara Sommarland också”, rättar Lizette som därmed fick sista ordet denna gång med.

De har så många underbara funderingar de små liven. Ibland kommer något urklokt från deras munnar. Bättre än en Nobelpristagare skulle kläckt ur sig. När jag och Solveig släckt våra sänglampor händer det att vi berättar för varandra om dråpliga kommentarer och episoder. Tyvärr glömmer jag ibland bort att skriva upp dem direkt i min dagbok. Ljuvliga ord som inte går i repris. Vilken gåva barn är. Det gäller att fånga dagen. Små barn blir snart stora. Plötsligt tvingas de att tänka och prata som vuxna. Blir mer trångsynta. Enligt ett italienskt talesätt föds ett barn med hundra språk men berövas nittionio. På tisdag skulle farmor fyllt 88 år. Om hon fått leva. Sådant råder vi inte över. Trist att våra barn inte fick ha någon av de fyra kvar när de blev tonåringar. Jag är övertygad om att de hade haft riktigt stor glädje av varandra. Vilken tur att vi har Sofias lillasyster Majsan kvar i livet (till höger på bilden).
CCI20140326_00010001

Film tolv av femtio

Livet är underbart

Livet är underbart / La vita è bella
Genre: Drama/Komedi, 111 minuter, 1997
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 27/40
2). Bosse Lidén 2014: 98/120

Favoritscen: Ett mycket häftigt kamerasätt att visa på hur tiden har gått några år.

Egna ord: Tre Oscars och Stora Jurypriset i Cannes. Jag tycker att Roberto Benigni var värd det. Annars var jag spänd inför första titten. Det är en mycket svår konst att balansera mellan komik och ett allvar inom ett hett ämne som handlar om andra världskriget, judehat och koncentrationsläger. Jag upplevde det som en pladdrig nästan på gränsen till stumfilmshumor i inledningen och var rädd för ett fiasko och felköp. Sedan tog sig filmen.
En berättarröst säger: ”Det här är en enkel historia, men ändå är den svår att berätta. Likt en saga är den sorglig – och likt en saga är den full av under och glädje.”
En seriös fråga ställde jag till mig själv efter första titten: Hur länge ska man skydda sitt älskade barn från ondska? Jag tycker att filmen lyckas förträffligt med många laddade saker, som en vanlig actionrulle inom gebitet skulle ha gått bet på. Här går klacksparkarna hem. I alla fall för mig som har en likartad humor och som även har ett djupt allvar medskickat i botten av min personlighet. Det är en mycket ovanlig film fylld av värme, kärlek, humor och möjlighet att enskilt omvandla allvaret till den nivå betraktaren själv väljer att ta till sig. Enkelt skulle man kunna dela in filmen i två delar. A: Första tar sin början 1939 i en liten stad i italienska Toscana där Guido (Roberto Benigni) blir blixtförälskad i den mycket vackra lärarinnan Dora, som spelas av Robertos fru Nicoletta Braschi.
B: När Guido och hans femåriga son Giosé sätts på tåget till ett koncentrationsläger sätter sig Dora på samma tåg av den enkla anledningen att hon älskar sin familj. Giosé som inte kan tyska tror att det handlar om en semester, lek och en tävling där man ska samla på sig så många poäng som möjligt för att vinna en riktig stridsvagn.
Konstnärligt är det en otroligt vacker och fin film med ett oväntat slut.

Dagens fråga: Vilken film tycker du har gestaltat andra världskriget bäst?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del fyra

 facetre

Vad kommer först till en person som vill skriva och helst ge ut en roman? När det gällde ”Mina fotsteg i ditt hjärta” rörde det sig om en handfull saker.

Ett. Jag hade läst ett par böcker som sålts i miljontal exemplar på olika språk i världen. De var trevliga, spännande och hade en gemensam dramatisk avslutning. Jag tänker inte nämna titlarna vid namn. I skrivande stund kan jag varken namnen på böckerna eller namnet på den ena författaren. Det är oväsentligt. Det som var viktigare för mig då var att knepet författarna använde sig av var totalt orealistiskt och det skavde att ännu en gång konstatera att fel information nådde ut till stora folkmassor om något jag själv var expert på. Nära vänner kom och berättade hur dramatisk och spännande boken var, som jag sedan dissekerade totalt. Vänskapen till nära vänner tål alla väder.
Jag bestämde mig för att bädda in sanningen i en vanlig roman istället för att skriva en fackbok. Hade ”Mina fotsteg i ditt hjärta” nått ut till miljontals läsare skulle vågskålen ha vägt jämnt. Sådana banala tankar ödslade jag inte energi på. Istället hade mitt första hemliga tema – en röd tråd i mitt manusförfattande börjat gro.

Två: Jag var trött på att vara som en papegoja på jobbet. Ständigt gav jag av mig själv och jag började må som en disktrasa. Under flera år delade jag med mig av vårt privata liv till okända människor. Tusentals gånger hade jag pratat om precis samma saker, eftersom våra musei-besökare naturligtvis ville ha svar på sina standardfrågor. För att stå ut ledde jag helst in samtalen på andra områden, så att jag fick någon form av energi tillbaka. Nu bestämde jag mig för att i inledningen av deras besök stanna kvar bakom köpmansdisken och passa på att skriva för hand på mitt manus när tillfället gavs. Jag var ändå min egen chef. Dessutom fanns högsommardagar då ingen kom. Zerodagar som vi kallade det.

Tre: Min mamma som stod mig väldigt nära hade magen full av cancer. Jag behövde stunder där jag kunde fly undan mentalt istället för att inte fastna i samma mörka och dystra ekorrhjulstankar. Stunder då jag skaffade mig energi för kommande tröstande möten och långa bilresor i sommarträngseln.

Fyra: Jag klippte tvärt av mitt gamla antibeslut. Detta var definitivt inte första gången jag bestämt mig för att skriva en bok. Jag hade varit på god väg att få utgivet minst tre olika manus genom åren. Min lust försvann helt när en författare stal mitt manus. De känslorna jag kände när Solveig kom hem med böcker från skolbiblioteket och jag såg boken för första gången… tävlar om när jag såg samma bok skyltas effektfullt ovanför en lägre monter på en bokmässa på Per Gessles hotell i Tylösand. Jag fick slita blicken och höja den en decimeter för att se ut över vackra Tylön utanför för att lugna de starka känslorna som både krigade och kokade inombords. Så går det när ”kvinnor” sitter på många stolar på ett förlag. 🙂 Aldrig mer i livet ska jag skriva ett manus som någon kan knycka och tjäna pengar på. Visserligen var det en tunn lättläst barnbok på endast åtta sidor text. Höll jag mitt ord? Näpp. Men jag tjurade i några år. 🙂 och hann med mycket annat trevligt under tiden. Förlagsvärlden skulle få en sista chans. 😉

Fem: Det började snabbt växa fram en fiktiv kärlekshistoria i min hjärna, baserad på en verklig sekvens. När något sådant får rot i mina fantasirum går det ofta fort.
Då visste jag inte i vilket ”helvete” jag skulle hamna i mitt privata liv… som fick bromsarna att tjuta som hos ett godståg med för hög fart i en skarp kurva. Livet blev nattsvart och jag kämpade istället med att hålla huvudet ovanför vattennivån under en lång tid – då jag inte ens orkade räkna dagarna.

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen.
Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken.
Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

Det blev varmt i mitt hjärta

Skämt1Våren har gått i baklås. Jag går här nere solo på stranden och känner mig ebb för att prata internationellt språk.

Skämt2

Märkligt. Kan det vara så att någon har vridit på klockan så tiden går baklänges? Verkar inte bättre. Eller har jag fått tomtar på loftet? Usch! Känner lätt vinteryrsel. Jag rusar vidare.

Skämt3

Inga vårtecken. Bara fårtecken.

Skämt4

”Store man. Du måste tänka positivt.”
”Tack för den passningen din lille pastej. Är du ormtämjare eller?”

Skämt5  Bäst att använda fantasin. Det är ingen vanlig strand. Det är en morotsstrand.

Skämt6  En nyfiken banan sticker upp ur ett kaninhål.

Skämt8

Det hjälpte. Genast mår jag bättre inombords. En romantisk vind från havet börjar leka med mina lockar. Tänk om ett under händer mig denna blåsiga söndag då jag varit så ebb. Det ser faktiskt ut som om… eller är det fantasin som spelar mig ett spratt?

Skämt9

Vilken tur att stranden är folktom. Där ligger verkligen något i flaskan. Vem i hela världen har skriv…

Skämt10

Måste tänka rationellt. Inte bli gubbsjuk eller sprallig. Detta var inlägg 502. Vet inte om det kommer att bli några fler här på bloggen. Undra om hon har kvar de söta… jag som hade bestämt mig för att nästa gång berätta om varför det blev ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del fyra bakom romanen. Istället känner jag mig knäsvag och mitt hjärta blöder av stolthet. Hur långt är det till… fågelvägen? Jag svävar redan på ulliga moln och…
”Solveig! Jag drömde så konstigt. Ska vi gå på vårpromenad vid Sandhammaren?”
”Förklara först för mig varför det är sand i sängen och varför du håller en brun flaska i handen?”
”En annan gång älskling. Jag ska bara…” 😉

Vinnare av tävling nummer tolv

Jag la in bilden klockan 10.00. Klockan 21.36 kom äntligen rätt för och efternamn. Visst hade jag läst Glenn bland kommentarerna, men det skulle vara rätt efternamn. 🙂
Stort GRATTIS till Lisbeth ”Lippe” Forsberg. och tack för alla trevliga kommentarer och förslag på personer. Tänk att den gamla misslyckade bilden skulle bli som ny år 2014. 😉 Det blir ett inlägg till idag som kanske avgör min framtid här och där. En ovanlig sak hände på stranden och…

TÄVLINGSSTATISTIK:
1. Hundra inlägg: I vilken stad finns denna staty? Ingen klarade Mariestad.
2. Sex månader med blogg: Gömda ordspråk. Vinnare, Kerstin Nilsson.
3. 10 000 visningar: Bild på en Cuttlebug. Vinnare, Ulrika Gasser.
4. Julblogglov: Kerstin Johansson, Kerstin Nilsson, Lena Larsson, Signhild Hortberg, Anette Åkesson.
5. 20 000 visningar/Sportlov: Tio sovande bilder på Jennifer. Ezter Nilsson.
6. 25 000 visningar/Påsklov: Tio kaffekoppar. Anne med E.
7. 30 000 visningar: Hjo Kyrka. Kerstin Nilsson.
8. Ett år som bloggare: Vilket inlägg hade flest visningar. Susan Adelbrant.
9. 50 000 visningar: Tio t-shirts. Skogsfen, Regnbågen och Petronella.
10. Fotbollskillar. Vem är jag? Vinnare: Petronella Hjertqvist.
11. 70 000 visningar: OS/Sportlov: Tio sovande bilder på Jennifer. MiaTankar.
12. 500 inlägg: Lisbeth ”Lippe” Forsberg.

Snabbtävling; Vem är han?

500 blogginlägg

Då var det dags att tävla igen. Idag när jag lägger in inlägg nummer 500. En magisk gräns som får mig att tänka på om jag kommer att orka nå tusen. 🙂

En snabbtävling. Jag vill ha för och efternamn på personen som jag missade att ta en bättre bild på, när han oväntat dök upp framför mig. Jag trasslade med kameran och min idol hann med sina långa ben förflytta sig en lång sträcka på kort tid. Jag tyckte det var pinsamt att börja springa efter. 😉 Bilden sparades som en ploj och åkte in i ett fotoalbum. Året var 1991. Till sommaren är det 23 år sedan.
En trisslott till den som är först med helt korrekt svar. Endast en chans var. Jag har lottat inläggets tidpunkt. Om ingen har skrivit rätt svar klockan nio ikväll kommer jag att lämna några ledtrådar. Dessa gäller under tiden 21.00-22.00 och bara för dig som inte chansat tidigare. Vågar du spara din röst till dess? 😉 Jag tror att någon löser frågan snabbt. Jag släpper detta på Facebook (utan bild) om några minuter. Till er som är mina bloggföljare bjuder jag på ett försprång med andra ord, om ni är nära den moderna tekniken. Önskar er en trevlig vår-lördag. Lycka till! Glöm inte bort att inte ställa om klockorna när ni lägger er. 😉
OBS! Endast lämnade kommentarer på bloggen räknas. (Ej Facebook)

21.00. Ledtråd ett: En av elva både här och där.
21.15. Ledtråd två: En son glänste mer.
21.30. Ledtråd tre: En riktigt go gubbe. Facit: Klockan 21.36 kom det rätta svaret.
21.45. Ledtråd fyra: Igår åkte han ut.
22.00. Är Trisslotten min om ingen har lämnat in rätt svar här på bloggen. Här ska skrapas och vinnas… 🙂

Öga mot öga

Skrivet för några år sedan…

Min kära mamma fick besvär med trilskande ögon på ålderns höst och tvingades till slut att söka experthjälp. Det var svårt att komma fram på telefon till läkarstationen. Hon ringde flera dagar i sträck inom deras telefontid. Det var ännu svårare att få en besökstid inom hennes rimliga livslängd. I alla fall var det stört omöjligt att få vård på rätt instans. När hon äntligen fick rätt diagnos blev det en ny lång oviss väntan på operation. Läkaren som skulle göra ingreppet i hornhinnan hade svårt med svenskan och därmed blev det svårt för en konversation. Hon var känd för att inte klara av kontakten med vakna patienter. Tyvärr gick det rykte om att hon även hade en hög felprocent på sina utförda operationer på sovande patienter. Mamma hamnade olyckligtvis i den sistnämnda gruppen. 😦
Hoppet är det sista som överger människan. Mamma sökte till en annan specialist, i ett annat landsting och så var hon inne i karusellen med de långa väntetiderna igen.

För några veckor sedan var vi på semester. Vår hund Texas åkte på egen ferie och tog in på ett hundpensionat. De som sett en oklippt Coton de Tulear i ögonen utan att hunden har en tott i luggen är inte många. När vi hämtade Texas hade han just varit ute på en regnpromenad, luggen hängde mer än vanligt ner som en rullgardin över ögonen och halva lakritsnosen. Av pensionatets ägare fick vi upplysningen om att en Schäfer i grannbåset varit lös i magen. Efter välkomstslickandet fick Texas åka transportbox hem. Det var först hemma som vi fick en chock. När matte hälsade ordentligt och lyfte upp den våta luggen fanns det bara ett öga att söka kontakt med. Det andra var hopknipet. Texas varken kunde eller ville öppna det. Om vi lyfte på ögonlocket möttes vi av ett illrött öga som samtidigt var otäckt grått. I mitten av pupillen såg man en stor spricka. När vi telefonledes tog kontakt med hundpensionatets ägare hade hon ingen aning om vad som hänt. Mina tankar fladdrade iväg och jag tänkte den fula tanken att det måste vara rätt taktik att vara ärlig och uppriktig om ett mindre problem och lyfta fram det istället. En lös avföring på hallgolvet var ett bevis på presenten från Schäfern.
Det var inga problem att få en akuttid på djurkliniken. Ögon är känsliga saker. De måste behandlas direkt och följas upp noggrant. Det visade sig vara ett sår på hornhinnan. Vi fick ögondroppar som vi skulle ge fem gånger om dagen. Den vänliga veterinären ville se på ögat redan om några dagar. Vi tyckte att ögat blev bättre snabbt, men Texas klarade inte andra besiktningen heller. Skadan och det grå fanns kvar. Vi fick åka dit en gång i veckan under en tid. Det var tal om cortisondroppar och risk för framtida synförsämringar. En perfekt service möte oss vid varje besök. Ändå gick mina tankar till de tillfällen jag följde med mamma som sällskap och stöd till otaliga institutioner. Det var omöjligt att inte dra en parallell. En sjuttioårig kvinna är inte lika mycket värd som en hund. En otäck sanning som kliade som ett myggbett. Fast jag älskar min hund är han inte lika mycket värd som våra två döttrar om jag måste välja. Marknaden för vård av alla typer av sällskapsdjur har blivit en lukrativ värld som tenderar att gränsa till ett ifrågasättande. Snart finns ingen bortre gräns över vad som är möjligt på den fronten.

En bekant var på utlandssemester. Hennes trettonåriga hund var kvar i Sverige på ett pensionat och blev sjuk. Matte gick inte att få tag på. En son på hemmaplan gav tillåtelse till akut operation. Notan löd sedan på fyrtiotvåtusen kronor. Nu är hunden vital och viftar glatt på svansen igen. 🙂
Nästan alla ingrepp man gör på människor går numera att göra på alla slags husdjur. Tretton hundår är detsamma som nittioett människoår. Vilken jämngammal sjuk person får en chans till en operation som en fyrbent varelse? Jag tycker att det ligger en hund begraven någonstans. Vart är vi på väg? Vi kanske ska mäta våra människoliv i hundår istället.
Partierna måste fiska röster inför höstens val. Jag har flera bra förslag. Frikort för djur efter elvahundrakronor? Obligatoriska hunddagis i varje kvarter? Gratisutdelning av färgglada plastpåsar med mintsmak? Själv kommer jag inom i framtiden att kämpa på med mitt.
”Texas. Hör du mig. Har du på din hörapparat? Kom nu. Bit inte i din vita käpp. Husse ska följa med på promenaden. Jag har diplom på att jag har gått den årslånga kursen ”Stör inte en ledarmänniska. Prata inte med mig när jag är i tjänst”. Här. Svälj först din kärlkrampsmedicin. Är det din eller min pacemaker som tjuter? Din skånska är riiiktigt bra nu för tiden. Texas! Vet du vilken tid du skulle vara hos doglogopeden på tisdag?” 🙂

Ps. Jag har en dotter som stormtrivdes när hon gjorde praktik förra terminen på en smådjursklinik i Lund. Om några veckor är det dags för nya praktikveckor. Jennifer siktar fortfarande på att bli veterinär och jobba med smådjur. Ds