Den högg som en kobra

En klasskompis jobbade extra på posten i Halmstad. Han slog in koden på dörren och släppte in mig. Jag traskade upp till personalanställaren. Mannen med makt lyssnade på min önskan och berättade att det var lång väntetid. Kanske flera år. Två veckor senare ringde min väckarklocka i mörkret på en okristlig tid. Klockan fem var jag på plats och fick träffa den ordinarie brevbäraren på distrikt 137 A. Efter att ha övat ett par lördagar var det dags för min första ensamtur. Jag gillade verkligen mitt distrikt trots den tuffa backen upp till första lådan på vackra Rotorp. Den obligatoriska genomsvettiga och äckliga skjortan åkte av i första trappan och ersattes av min medsmugglade privata tröja. Några av tanterna var övertygade om att jag var ett hemligt barn till den populära brevbäraren som levde som ungkarl. Vi hade båda bruna ögon och han hade haft mörkt hår tidigare. Jag tog mitt jobb som ett träningspass. Siktade in mig på att slå nya rekord. Helst med tanke på att jag också var fotbollstränare i Halmstad Bollklubbs fotbollsskola och mina grabbar hade match på lördagsförmiddagarna. Ändå försökte jag som vanligt att vara trevlig och hjälpsam mot mina ”kunder”. Just nu kom jag bara på ett arbetsproblem som störde mig. Samtidigt var jag trött på mig själv de första gångerna för att jag hade glömt bort den livsfarliga brevlådan.
Lägenhetsägaren skulle ha en speciell tidning varje lördag. Lådorna på gården var trånga och av gamla sorten. Jag var tvungen att hjälpa till med vänster hand för att öppna fliken till det snåla utrymmet, för att sedan med höger hand tråckla ner tjockare saker.
Precis som jag gjort några lördagar tidigare tryckte jag in med vänster hand, stack in högra handen i det mörka och plötsligt kändes det som om jag flög med en bit mot dörren. Mitt hjärta hoppade till när tidningen slets ur min hand. Visst hade jag andra hundar på mitt distrikt, men de visste jag exakt var de bodde och de hördes ibland redan när jag öppnade trappdörren. Flera hundägare hade också plastkorgar som skapade både fingerutrymme och samlade upp posten innan den hamnade på hallgolvet. Denna hemliga tidningshund var knäpptyst men snabb i käken. Hos de andra hundarna öppnade jag med fingertopparna och såg till att inget finger på högernäven låg före posten som jag stack in.
Min arbetsrytm stördes och jag bestämde mig för att verkligen komma ihåg detta till nästa lördag. Som alltid när jag gör monotona arbeten som jag har hjärnkoll på, åker min hjärna på semester. När jag var yngre var jag en mästare på det utan att det blev några fel. Det kan jag inte skryta med längre. 🙂 Dessutom var jag kanske ledig nästa lördag. Anställningen gick ut på att man jobbade tre lördagar och var ledig den fjärde.  Nu börjar vi närma oss poängen med detta hundkåseri. Fortfarande vet jag inte vad det var för ras. Jag har en stark känsla av att det är försent att få reda på det nu. Är ni beredda? Det hade gått ytterligare en tid. Jag hade blivit varm i kläderna på det andra sättet. Inte kär, men erfaren på jobbet. En snabb kille i sina bästa år med ett bus-sinne som ville ha med ett ord i laget. När jag tog ut tidningen från den bruna skinnväskan föddes idén. Aldrig hade jag hört någon röst från lägenheten. Alltså handlade det om en ilsken inneboende tant, gubbe eller en ensam hund. Jag röstade fortfarande på en hund. Visst hade jag sett några huggtänder glimma till. Ingen annan person dök upp i trappan. Försiktigt gläntade jag på lådan med vänster hand. Placerade min högra hand längst ut på tidningen och fattade hämnande mod.
Knäpptyst som vanligt.
Två minuter senare lovar jag att det var det mest svårlagda tidningspussel som skådats på det hallgolvet. Odjuret högg som en kobra som vanligt, men denna gång hade jag lagt undan all annan post. Nu var det en fight mellan idrottskillen Bobo och en okänd motståndare på fyra ben. Den fick några bitar medan jag drog tillbaka tidningen. Sedan tog vi nästa rond som jag också vann. Jag vet att det var dumt att chansa även på en sista fight då jag bara hade en pytteliten del av tidningen kvar, men mitt mod var så stort att jag hade kunnat möta ett hungrigt lejon på ett parti schack inlåst i en mörk cell.
Jag vann alla ronder. Men det bästa, aldrig mer dök det upp någon som slet åt sig posten från den lägenheten. Berodde inte på att en plastkorg kommit på plats. I Hallandsposten stod det inget om att en hund hade dött tidningsdöden. Ingen chef kom till mitt skrivbord och hade frågor åt det känsliga hållet efter att ha fått ett argt kundsamtal. Visst var det banalt och omoget, men mina sympatier är kvar hos den sextonårige, långhårige grabben som hade ett stort hundhjärta för snälla hundar. Jag har inte det minsta dåligt samvete, men retar mig på att jag just nu inte kommer ihåg vad det var för speciell tidning. Ingen hundtidning i alla fall. Kanske en katt-tidning.
Jag slår till med ”Veckans brott”. 😉

Nästa fredag får det bli ett tredje kåseri om hundar. Mest för variationens skull. 😉