Jag längtar hela tiden ut

Visst är det vackert med fina blommor inomhus men just nu längtar jag hela tiden ut i naturen.

DSC_0867 DSC008780001

Så här tomt är det bara i Ystad tidigt på morgonen. Vid Påsk vaknade staden upp och folkmängden växte dubbelt och bilarna fyrdubbelt kändes det som när vi skulle ut på Malmövägen och hade en tid att passa.

DSC008870001DSC008960010 DSC008970011DSC008900004

”Solveig! Vänta på mig! Kan vi inte köpa ett gatuhus här nere i centrum så slipper vi alla backarna? Titta här! Om jag får ner alla burkarna med tre bollar. Tror du att vi kan vinna… gå inte så fort. Varför kan vi inte fika utomhus idag? Jag lovar att inte spilla, kan inte hjälpa att jag är så stark eller om det är kolsyran som är för stark.”

DSC008980012

DSC009020016

Är det någon bloggläsare som provat dessa kuddar? Om de är bra kunde jag tänka mig att prova madrassen också.

DSC009000014

Ska vi gå eller åka bil till Glimmingehus? Bäst att ta bilen. Jennifer behöver övningsköra.

DSC009040018Söndagett DSC009080022

Rapsfälten var lite för gröna för min smak. Jag väntar till nästa helg med att fotografera. Då hoppas jag att de är som finast. Eftersom Lizette varit bagerska på hemmaplan valde vi ”Lizzys café”.

DSC009030017

”Lizette! Är alla till mig? Vad ska ni äta?” 😉 Jag är ingen surgubbe trots att jag i sex månader ätit surdegsbröd på alla hemmamackor. Mitt blodsocker har blivit jämnare. Det finns många olika sorter att välja på. Vad tycker du läsare om surdegsbröd?

DSC008800003

På torsdag blir det ett filmtips som är baserat på en Håkan Nesserbok. På fredag ska jag berätta om ett möte jag gärna varit utan. Däremot blev jag förtjust i detta inlägg som jag hittade på en bloggpromenad igår.
http://gunwah.bloggo.nu/Mina-fotsteg-i-ditt-hjarta/

 

 

 

Annonser

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del åtta

Tankaråtta

På vilken plats ska handlingen förläggas? Varför blev det just Halmstad? Megaviktigt – något som återkommer ständigt i råden i fackböcker om skrivandeprocessen – skriv aldrig en hel roman om en plats som du egentligen inte har någon som helst koppling till (om du nu namngett platsen med ett vanligt ortsnamn). Elizabeth George kan göra det, men inte en nybörjare eller de flesta andra skribenter. Fördelen finns annars att kalla den för Staden eller hitta på ett namn som inte finns i verkligheten. Jag kommer så väl ihåg mina första tankegångar inför ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Här har ni min tankekedja i korthet. Torekov-Båstad-Hjo-Falkenberg. Jag smakade på platserna och såg efterhand svagheterna med att välja någon av dem. De två första valen föll direkt på att de var för små orter.
Jag försökte tänka mig in i den synopsis jag hade hunnit göra upp. Ganska snart landade det på min barndomsstad Halmstad och det kändes gemytligt att ge tillbaks till den stad jag växt upp i. Storleksmässigt passade staden de tankar och idéer som börjat poppa upp inom mig. Jag gillade både sjuttio och åttiotalet. Var och ett på sitt sätt. Mängder av härliga minnen fanns bevarade. Till slut spetsade jag in mig på ABBAS seger i Brighton och blev bunden till året 1974 som startår i min fiktiva roman. Nyfiket började jag gräva i huvudet. Plockade fram gamla LP-skivor, singlar och kassettband. Började läsa faktaböcker om decenniet. Checkade upp så att mitt minne av drycker, tablettaskar, glassorter, låtar m.m. faktiskt fanns just då. Var själaglad för att det bor en ekorre inom mig. Jag har sparat biobiljetter med text på baksidan. Många andra personliga detaljer finns bevarade i mina gömmor. Sedan kunde jag ändå inte låta bli att fuska, som med parfymen LouLou och min favoritros Ingrid Bergman, som jag också nämner i mitt efterord. Jag tog kontakt med personer som var med på den tiden. Googlade och läste in mig på Halmstads historia. Tittade i gamla fotoalbum. Givetvis kunde jag inte låta bli att tänka mig in hur det skulle vara att leva i själva manuset, även om jag inte var lika gammal själv som Sebastian och Lena var 1974 när boken tar sin början. (Jag var ett par år äldre). Jag försökte reflektera över hur vi pratade då. Vilka slanguttryck som gällde i mina kretsar. Skilde sig säkert från storstadens jargong och stör kanske läsaren av den färdiga produkten, men jag kan bara berätta min story och hoppas att jag roar och oroar så många läsare som möjligt. I torsdags fick jag rosor från en läsare i Värmland på hennes blogg. Hon är lågstadiefröken precis som min fru Solveig. http://soffie69.blogg.se/2014/april/en-bloggvans-bok-2.html Ni tänker väl på att det går att läsa och lämna Recensioner & läsarkommentarer under min Header? Låter ni markören vila där dyker även ordet Bloggar upp som en underavdelning. Där plockar jag hem rosor som jag antingen snubblar över eller får vinkar om. Självklart skulle jag aldrig komma på tanken att självmant plocka hem ”Virus” till min blogg. 😉 De flesta ”snälla” orden om min debutroman har jag fått direkt till örat eller via underbara personliga mail där avsändarna inte vill bli lästa av andra. Vissa av dem har gjort mig riktigt rörd och berörd. Helst när de kommit från mycket oväntade håll och varje ord känts extra äkta. Då upplever jag det som om jag nått fram och jag får energi för framtiden.

Ni som läst detta tidigare kan nu vila era ögon. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen.

 

 

Återbesök i barndomens stad

Ett

Norre Katts park anlades i mitten av 1800-talet i Halmstad, då under namnet Tivoli.
En oas mitt i staden. Rhododendron, azalea och magnolia växer här. I det gula huset som heter Rotundan finns ett sommarcafé. Många nybakade studenter har firats i denna park i alla sorters väder. Själv har jag spelat boule, skuttat omkring i Friskis & Svettis eller bara njutit av en glass på en bänk.

Två
”Hallå! Du där borta. Har du tid en stund?”

Tre
”Det räcker med en av er. Jag letar efter ett SPA här i parken.
Kan du visa mig fågelvägen?”

Fyra
”Ursäkta! Jag trodde det var mer privatliv. Vad mager du är om… Heter du Nina Ferlin? Släkt med Nisse? Jag får gå smutsig till matchen.
Fem
Hur många hundratals gånger har jag gått in genom dessa grindar. En del opartiska säger att Örjans Vall är Sveriges vackraste fotbollsarena. Jag har inte varit överallt så jag vet inte sanningen.
SexSju
Denna indelning var ny för mig. Nu blev jag osäker. Vad är jag? När jag var liten grabb höll jag på Halmstad Bollklubb. När jag for iväg till Göteborg varje vecka gled mina sympatier mer över till Änglarna. Det var också om denna klubb jag gjorde mitt specialarbete på Gymnasiet. Med andra ord skulle jag gå höger…

Åtta Nio

Roddklubben finns kvar. När jag bodde i staden fanns varken stängsel eller taggtråd. Trist utveckling.

Tio

Det måste vara vackert att ge sig ut med en båt på Nissan i lugnt vatten…

Elva

Oj! Kan de bli så arga om fel lag vinner i fotbollsmatchen. Kanske bäst för mig att åka hem till lilla Ystad.

Tolv

Vad är det som lyser? Ser ut precis som… vad har hänt med ägaren till västen? Matchvärden. Hänger han eller ligger han risigt till? Vad dum jag är. Nu blev jag rädd i onödan. Helt korkad om jag ska erkänna. Befinner man sig på VÄSTkusten är det inte det minsta konstigt att.. 🙂

Seriöst: Allt våld på fotbollsmatcher gör mig nedstämd. Tänk på föräldrar som tar med sig sina småbarn till matcherna för att ha det trevligt. Inte ska man behöva riskera att råka illa ut bara för att man har ”fel” tröja eller halsduk på sig. Tankarna går tillbaks till när jag gick på Sannarpsskolan, gymnasiet. Hur tufft jag tyckte det var på måndagsmorgonen att ha på mig min blåvita IFK Göteborg tröja i skolan. Helst om de tvålat till Bollklubben. Stadens stolthet. (Ni som såg eller deltog i min tramsiga tröjtävling i höstas här på bloggen vet hur tröjan ser ut på en gubbe). Inte en enda gång funderade jag på att det fanns en risk med att välja tröjan. Istället möttes jag av grattis från okända skolkamrater. Flera hejade eller bytte några fraser med mig. Under mitt specialarbetes fortskridande åkte jag oftast ensam upp med tåget för att kunna skriva och intervjua. Jag mötte  tusentals fans från bortalaget. Aldrig var jag rädd. Så borde det vara även 2014.

 

Pojken som skrattade

Det var första daten med en söt brunett på skolan. Äntligen hade jag vågat fråga Bodil om jag fick bjuda henne på bio. Jag var impad av min djärvhet, blyg som jag var på den tiden. Nu satt vi på stolarna bredvid varandra och ljuset släcktes ner í salongen. Avståndet var bara några få centimeter. Kvällen såg mycket lovande ut på flera plan. 😉 Reklamfilmerna gick bra. Det var när huvudpersonen i själva filmen dök upp för första gången som allt gick snett för mig.
Vi hade gemensamt bestämt oss för att se filmen ”Mannen på taket”. Många av de då populäraste skådisarna var med i rollistan. Jag hade läst att en av mina favoriter, komikern Carl-Gustaf Lindstedt spelade huvudrollen. Redan som liten hade han fått mig att skratta i rollen som ”Gubben i Lådan” i underhållningsprogrammet Hylands Hörna. En annan av Carl-Gustafs många mästerliga roller var den som ”Bilskolläraren”. Ibland tyckte jag att det räckte att jag såg hans ansikte för att jag skulle börja le. De små, ständigt kisande, sneda ögonen och en mun som såg ut att kunna leverera skämt på löpande band. Hans ansiktsmimik var guld värd i de komiska rollerna han skämde bort sin publik med.
Nu spelade Carl-Gustaf en allvarlig poliskommissarie som blev väckt mitt i natten i ett viktigt polisiärt ärende. Yrvaken med håret på ända fumlade han efter telefonluren.
”Bäck.”
Lindstedt hann bara säga detta enda ord innan jag började storskratta så att popcornen seglade iväg både ner till golvet och i Bodils knä. Det gick bara inte att stoppa skrattsalvan som gjorde att det började göra ont i magen. Carl-Gustafs trötta halvöppna ögon glittrade i mörkret och håret som stod rakt upp var häftigt roligt. Denna lysande korta replik fick mig att tänka på gamla stumfilmer. Ibland behövs inga ord, eller bara ETT ord, för att ett skämt ska gå hem. Jag ville verkligen skärpa mig och lägga band på mig själv för att invänta nästa roliga replik. Men jag fixade inte det. Vilken höjdarfilm. Det bubblade så mycket skratt som bara ville komma ut.
Det kom inga fler skämt efter öppningsrepliken. Jag hade inte haft tid att notera att jag var ensam. Inte i biosalongen, den var fullsatt. Nej. Jag var totalt ensam om att skratta. Med ens var det som tiden hann ikapp mig. Först var det knäpptyst. Mina ögon hade vant sig vid mörkret. Överallt såg jag arga blickar som riktades mot mig. Några närmast mig började hyscha. Någon sa till på skarpen.
”Du grabben. Du är inte ensam om att se filmen.”
Jag blev tyst en kort sekund av chocken. Sedan blev det värre. Nu förstod jag att det var förbjudet att skratta. Då är det verkligen inte lätt att stå emot. När man inte får är allt mer spännande. Det började rinna från ögonen. Jag höll på att få kramp i magen. Överallt verkade det bubbla över. Det verkade inte ens hjälpa att Bodil tittade tomt rakt fram och låtsades att hon inte kände mig. Kylan mellan oss svalkade inte ner mig.
Vad var det då som fick mig att tycka att det var så fantastiskt komiskt när Lindstedt vaknade mitt i natten av en telefonsignal. Ja, inte var det av att han yrvaket hade svarat med sitt efternamn. Hade han för min skull svarat med hela sitt rollnamn Martin Bäck hade jag varit tyst som i graven. Jag lovar. Kanske hade jag fått hålla Bodils hand och till och med något mer avancerat en bit in i handlingen om hon blev rädd för något läbbigt som visades på duken.
Jag hade på fullaste allvar trott att han svarade:
”Väckt.”
Med min sjuka humor gick jag i gasen på detta enda ord. Det här kommer att bli en både rolig och spännande film, tänkte jag snabbt. Humorn är säkert som Rosa Pantern-filmerna med Peter Sellers. Alla roller som jag sett och hört Carl-Gustaf Lindstedt i hade varit åt det komiska hållet, till mitt försvar. Detta var tiden innan jag sett honom briljera i Arthur Millers ”En handelsresandes död”. Lindstedt hade en bred repertoar i sitt CV. Som många andra kända komiker och clowner var han allvarlig bakom masken.

Det blev aldrig Bobo och Bodil.  Behöver jag tillägga, som en eftertext i en film, att Bodil och jag aldrig gick och såg några fler biofilmer tillsammans? Jag har sett om ”Mannen på taket” på TV. Carl-Gustaf gjorde en magnifik rolltolkning av Kommissarie Bäck. Han var inte alls rolig, men jag kunde inte låta bli att i TV-soffan skratta till. Första intrycket tävlade fortfarande om uppmärksamheten.
”Vad skrattar du åt pappa?”

Namnet Bodil är ett alias. Namnet Bobo är ett smeknamn på någon som bor inom mig.
Blev allt lite glad igår kväll när jag såg att min blogg nådde 80 000 visningar. Ska bli spännande att se om den når 100 000 innan den blir full. Jag tänker inte köpa till någon plats för utländska pengar. Går kanske slänga gamla bilder och inlägg.

Film sjutton av femtio

Sweet home Alabama

Sweet home Alabama OBS. Idag tre stycken filmtips för att komma ikapp vecka sjutton.
Genre: Romantisk komedi, 104 minuter, 2002
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 36/40
2). Bosse Lidén 2014: 105/120

Favoritscen/kommentar: Direkt i filmens upptakt. Det är åskväder. De två tioåringarna befinner sig på stranden. ”Varför vill du gifta dig med mig?” ”Så att jag får kyssa dig när jag vill.”

Egna ord: Denna film har en speciell plats i mitt hjärta. Vi hade på våren 2009 bestämt oss för att vi skulle ha fredagsmys i filmsoffan. Den 3 april var det dags för minstingen i familjen att dra en lapp från en plastlåda med 17 lappar. Lizettes önskan var av någon personlig anledning att det skulle stå ”Sweet home Alabama” på lappen. Jag stod färdig med kameran för att föreviga ögonblicket när L gör ett glädjetjut. Nu i efterhand kan jag fundera på om teaterapan smart nog hade gjort en prick på just den lappen. I en annan burk med 17 lappar med vad vi skulle ha som tilltugg, drog hon lappen med texten Naturgodis. Inte kunde vi denna premiärkväll ana att det skulle bli 185 filmer och tio säsonger. Jag har sett om denna romantiska komedi 7-8 gånger. Första gången fick den bara en åtta i betyg av mig. Antagligen var jag försiktig för att jag visste att det fanns flera pärlor av de andra sexton filmerna i hyllan. För denna film växte snabbt när jag såg om den. Den är ytterst charmig och rolig. Även om jag tyckte att den allra första biten inte intresserade mig och var rädd för att det skulle bli en ytlig pladderfilm. Något modelejon har jag aldrig varit…

Baksidetext: Melanie Carmichael (Reese Witherspoon) är på väg mot det perfekta livet. Sedan hon lämnade småstadstillvaron i Alabama efter High School, har hon gjort kometkarriär och blivit en av New Yorks hetaste modedesigners. När sen stadens mest eftertraktade ungkarl, son till New Yorks borgmästare, friar till henne säger hon givetvis ja. Det är bara en hake – hon råkar fortfarande vara gift med sin ungdomsförälskelse Jake, som hon lämnade för sju år sedan. Melanie återvänder till Alabama för att ordna upp skilsmässan med Jake – innan hennes blivande make och mäktiga svärmor får reda på sanningen…

Dagens fråga: Hur viktig är musiken i filmen för dig?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Film sexton av femtio

The Pretty woman

Pretty Woman
Genre: Romantisk komedi, 115 minuter, 1990
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 39/40
2). Bosse Lidén 2014: 104/120

Favoritscen: När Vivian går tillbaks till den förnäma kvinnan i snobbaffären och tar sin hämnd.

Egna ord: Man kan se en film av många olika orsaker. Jag och Solveig gillar att se om denna romantiska komedi någon gång om året och tar inte hänsyn till att vissa saker skulle vara overkliga. För här roas vi av en modern Askungesaga med många trevliga scener och kommentarer. Vi kan alla scener och nästan alla repliker. Per Gessle har säkert tjänat en och annan krona på att låten ”It must have been love” från 1987. Roy Orbinsons klassiker ”Oh, Pretty Woman” är givetvis ett dragplåster i soundtracket till filmen.

Det finns nog inte många som inte känner till handlingen. Visst finns det likheter mellan Edward Lewis (Richard Gere) och Vivian Ward (Julia Roberts) när man synar och vrider på personligheterna, som verkar så långt ifrån varandra man kan komma. Han är en framgångsrik affärsman som lever på att köpa upp företag och sedan sälja dem i delar. Hon livnär sig som prostituerad på gatan. Edward kör vilse i Los Angeles i den tuffa bilen han lånat av sin advokat, plockar upp Vivian som tror att det handlar om en rik klient som vill ha sex. Han viftar med sina sedelbuntar, men vill bara ha sällskap. Efter en ovanlig natt blir inget sig likt i deras liv. Varje gång jag ser filmen blir jag lika arg på den retliga advokaten, jag njuter av hotelldirektören James Morse (Ralph Bellamy) som luckrar upp sin stela yrkeskostym när han mjuknar för Vivians charm. Just denna charm får tuffa män att inte bara tänka på pengar. Filmen innehåller flera klassiska filmsekvenser som är mycket sevärda.

Dagens fråga: Vilken av dessa tre kvinnor tycker du är den bästa skådespelaren? Julia Roberts, Meg Ryan eller Sandra Bullock.

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

Film femton av femtio

CCI20140416_00010001

17 Again
Genre: Komedi, 97 minuter, 2008
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 33/40
2). Bosse Lidén 2014: 105/120

Favoritkommentar/Scen: ”Jag gick ut med skolans snyggaste tjej men lät henne gå.” Scen: När Mike läser upp ett brev i en domstol. Då fuktades mina ögon.

Egna ord: 37-årige Mike O´Donnells (Matthew Perry) liv är inte solsken utan mer öken. Han är på väg att skiljas, blir snuvad på en befordran på jobbet och har bara sporadisk kontakt med sina två barn. Annat var det förr då han dejtade skolans snyggaste tjej. Då spåddes han en ljus framtid inom basketen. Han var stjärnan på High School. Inför årets viktigaste match satt en talangscout på läktaren. Livet lekte. Precis innan matchen ska starta dyker flickvännen Scarlett upp. Mike rusar fram och kramar om henne. Han ser att hon är bekymrad för något. Mike ger sig inte förrän han får reda på vad det gäller. Sekunderna därefter ändrar sig livet både för Mike och för Scarlett (Allison Miller).

Tjugo år senare söker sig en deppig Mike tillbaka till sin skola. Han står och studerar lagfotot som togs precis innan finalmatchen. Då dyker en vaktmästare med vitt skägg upp bakom honom och tilltalar honom. ”Känner jag dig?” frågar Mike. ”Nej, men jag känner dig. Stjärnan som inte riktigt levde upp till förväntningarna.”

En regnig kväll några dagar senare ser Mike vaktmästaren stå vid räcket på en bro. Plötsligt försvinner den äldre mannen. Mike hoppar ur bilen och rusar över vägen. När han desperat tittar ner i vattnet ser han sig själv som sjuttonåring och dras ner i vattnet. I nästa scen vaknar han med blöta kläder i en säng i en gammal kompis bostad. Problemet är bara att Mike nu är sjutton år (spelas av Zac Efron) och har svårt att övertala sin förskrämda och galna kompis Ned (Thomas Lennon) om detta, helst innan Ned slår ihjäl honom. En komedi när den är som bäst. Samtidigt finns en allvarlig botten att betrakta för den som är lagd åt det hållet. Handlingen spårar aldrig ur som jag befarade innan första titten. Den vuxna Scarlett spelas av söta Leslie Mann. Hon känner sig besvärad när henne sons nya klasskamrat kommer på besök. Vem skulle inte göra det. 😉 Han påminner henne alltför mycket om hennes odåga till man. Doftar precis som…

Dagens fråga: Vad skulle du göra om du var sjutton år igen?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Kåk på två sätt

Fribrev ett

 

 

 

 

 

Lurblåsaren

Jag visade här på bloggen tidigare i år att vi köpt en söt tornväktare. Det gjorde vi i denna trevliga butik. Krukmakaren heter Lena Palmgren och hon tillverkar dessutom många andra fina saker i sin verkstad i nära anslutning till ”Krukmakaren i Ystad”. Här finns även ett keramikmuseum, där besökarna kan se keramik som tillverkats i verkstaden i Gamla Apoteksgården.

Fribrev två

På utsidan av fönstret i entrédörren finns denna ovanliga lapp och text. Jag har läst om FRI-BREV tidigare och sett det i filmer. Detta var första gången som jag såg det i verkligheten. När jag kom hem googlade jag. Hittade inte så mycket om ämnet. Ett inlägg från en facebooksida, skrivet av en erfaren kåkfarare fick mig dock intresserad.

Här kommer några ”utvalda” meningar från texten med rubriken Vart tog tjuva hedern vägen? Undertecknat av ”Presidenten”. ”Det undrar jag varje dag. Själv har jag varit i den branschen i många år. Suttit inne i omgångar under åren. Tjuva hedern har börjat försvinna mer och mer… det är bara de gamla som vet vad det är och att det har funnits… det har funnits oskrivna regler bland de kriminella i många år… det har nästan dött ut… man rånar och slår inte pensionärer, kvinnor eller barn. Kom man till ett företag eller där det satt ett fribrev innan eller utanför dörren vände man och gick därifrån utan att ta något med sig där ifrån. För de som har fribrev har förtjänat det och gjort goda insatser för tjuvarna som sitter inne…”

Egna ord: Jag uppskattar idén med FRI-BREV och önskar allra helst att meningen att man inte rånar och slår pensionärer, kvinnor och barn fortfarande gällde fullt ut. För det tycker jag personligen är höjden av feghet. 😦 Vad tycker du bloggläsare?

 

 

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del sju

Diaketikerbild

Mitt tredje stora manus, skrev jag snabbt under några månader. Efter att jag jobbat som kolumnist på tidskriften Diabetes under en tid ville jag ta skrivandet längre inom ämnet, som jag utan fri vilja blivit expert på. Titeln kom till mig när jag läste på en flygbiljett att de stavat fel och skrivet att jag var diaketiker och skulle få speciell kost. ”I huvudet på en diaketiker” blev titeln på självbiografin. Boken bestod av två huvuddelar. Den första beskrev mycket personligt mitt liv från ytterst aktiv till mitt nya liv som kroniker. Andra delen innehöll olika ämnen; arbete, sjukdomsperioder, resor, forskning o.s.v. Jag skickade in manuset till ett lämpligt förlag som jag har glömt namnet på. Kort därefter blev förlaget uppköpt av det större Förlagshuset Gothia AB. En person ringde till mig några gånger på mitt jobb. Förlaget var intresserat och ville ge ut boken och undrade om jag kunde vänta på besked. Skälet var att ämnet var smalt. De behövde hjälp med finanseringen. Därför fick jag vänta i över ett år innan Svenska Diabetesförbundet gav dem ett negativt besked. Det hade jag också räknat ut efter att ha läst ett reportage i Diabetes om en äldre göteborgare som levt ett äventyrligt liv trots sin jobbiga diabetes och nu gett ut en bok. Han var blind och hade ”tusen” andra fel på kroppen, men säkert även tusen spännande saker att berätta om sina resor. Återigen hade jag dragit kortaste stråt. Detta är ingen efterkonstruktion. Det är det NEJ som jag i efterhand varit mest glad för. Visst håller första biten av manuset och borde vara intressant för alla som drabbas av sjukdomen diabetes ett. Men jag hade bara haft sjukdomen i några år. Tänk om jag 2015 skulle skriva en ny bok och berätta om mina tjugofem år som diabetiker. Då skulle jag ha väldigt mycket att skriva om. Jag har med mina flyttningar fått en intressant inblick och skulle kunna jämföra landsting. Hur mycket ironi skulle jag krydda med? Hur många stenar skulle jag våga lyfta på? Vill jag bli känd eller ökänd? Dörren är än så länge stängd, men jag bär på historier som både skulle infektera, skrämma och roa. Dessutom är jag övertygad om att pressen skulle vara sugna på viss fakta och ge mig gratisskjuts på ett helt annat sätt än med ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Än så länge ligger jag lågt av personliga skäl.

Under denna ”väntetid” producerade jag under kvällarna lättlästa böcker på löpande band till en grabb som behövde komma igång med läsandet. Rita kunde jag inte, men fixa åtta sidor text i varje bok var en rolig utmaning. Han gillade mina böcker och därför fortsatte jag glatt min gratissyssla. Ni som följt mig vet ju vad som hände en av böckerna. Någon expert tyckte också att en bok var extra bra. 😦 Vem vet. Jag följer inte den boknischen längre. Jag är kanske pappa till många andra böcker. Om jag får barnbarn så kan det sluta med att en morfar sitter vid sängkanten och läser med arg röst på fel ställen. Den tiden, den glädjen. Nytt talesätt från Ystad. 😉

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

Jag blev kär redan första gången

Jag kände mig obehagligt rastlös förra lördagen. Det kom utan förvarning. Kändes som förr när jag inte sportat på några dagar och jag började klättra på väggarna. Den känslan har jag tränat bort, eller växt ifrån sedan många år. Nu är jag inte kapabel till att sticka ut och springa en mil. Därför satte jag mig och började bloggvandra. Ingen bra medicin när det kryper och jag kände mig på gränsen till irriterad. Berättade det för Solveig.
”Kom och hjälp mig med strykningen?” kläckte hon käckt ur sig.
”Går inte. Jag har Frozen shoulder och Frozen legs.”
”Du kan väl ta vänster hand. Eller gör inte det. Du kommer bara att klumpa dig och jag har inte tid att köra dig till akuten. Det räckte med trappepisoden i tisdags. Jag kan snart inte lämna dig ensam.”
”Finns det inget vuxendagis?”
”Du menar gubbdagis?”

Ni som följt mig ett tag vet att jag är en stor bokälskare. Det har blivit många tusen böcker genom åren. Några av er vet att jag ALDRIG har läst en E-bok. Att jag envist som en grottmänniska står fast i att jag vill kunna bläddra med fingrarna, känna ett lätt prassel och många andra positiva känslor. Min bloggfavoritlista börjar bli lång. Jag började uppifrån och nådde som nummer tre till en kvinna som jag lärde känna på en skrivarsajt, Lena Larsson. Hon hade ett sätt att skriva som jag föll pladask för. En härlig blandning av skämt, allvar, djup och reflektioner. Allt framfört på ett högst individuellt och mycket finurligt sätt. Jag läste Lenas sista blogginlägg. Scrollade ner och såg att hon gett ut en E-bok. Hur sjutton gick det till, var min första spontana tanke. Synd att jag aldrig kommer att läsa eller låna den från biblioteket, var den andra lite mer destruktiva tanken. Då läser jag att det finns en flik under hennes Header som heter ”Ack du ljufva liv!” Stackars Lena. Som tur är kan hon varken se eller höra mina tankar. Mitt humör är lågt. Min rastlöshet desto högre. Jag ska aldrig i hela livet läsa en E-bok. Never. Mina fingrar lydde inte min mörka tanke. De busade istället fritt. Här kan ni läsare göra samma utflykt. 🙂

https://drive.google.com/file/d/0Byb2M_bVrp1qdWZONi0zTF9GTUE/edit?usp=sharing

Den otroligt fina framsidan, som finns på en liten bild på bloggen blev kornig och inte så tilltalande i E-boken på min datorskärm (däremot helt perfekt som PDF-fil). Där. Där stannade min ENDA negativa tanke under den närmaste lässtunden. När jag kommit halvvägs i denna, ”bara” 27 sidor långa E-bok, är jag helt hänförd. Då drabbas jag av en ny känsla. Detta kan inte gå. Hon kan inte hålla denna nivå genom hela debutboken. Omöjligt av en novis. Hon har lagt ribban så högt att jag bara väntar på att den ska trilla ner i huvudet på mig. Det händer inte. Den darrar inte ens.
Detta var min första lästa E-bok. Jag kommer inte att läsa den fler gånger. Istället drog jag ut den på papper. Jag har sedan i veckan i små portioner fingranskat ”Ack du ljufva liv!” och tänkt tillbaka på min bibliotekarietid. Då hade denna briljanta text hamnat på avdelning D. Efter ett tag tänkte jag vidare. Detta är för bra för att stanna i en… kan hon hålla samma klass i åttio sidor till borde en pappersbok kunnat girera årets debutant 2015. På min blogg finns i högerspalten en plats där det finns en bild på den bok jag just nu läser. En del kanske tror att jag har svårt för att ta mig igenom Björn Ranelids senaste. Det är inte sant. Romanen var riktigt bra och det har gått några veckor sedan vi skildes åt, som nära vänner. Sedan har jag smugit med vilka böcker jag läst. Romanerna höll ingen högre klass. Fast de varit omtalade lite överallt. Det är då jag tycker att det är orättvist. Bokbranschen. Livet. Tomma tunnor som kan skramla mest. Pärlor får inte alltid chansen.
Stressa inte. Läs denna ”snabblästa”, luftigt skrivna text med inlagda passande bilder med pratbubblor. Jag skulle bli överraskad om du inte hittar en personlig passage som tilltalar dig. Skriv gärna en kommentar på Lena Larssons blogg. Det är hon som är värd rosorna. http://www.nygamlaord.blogspot.se/ Av mig får mitt livs första lästa E-bok en hel bukett rosor. Boken var inte bra. Den var MYCKET BRA. Det handlar om olika betraktelser. En osynlig tråd av gemensamma nämnare löper genom de väl utvalda texterna. Så här skriver författaren själv på slutet. ”Så nu har jag fyllt ”Ack du ljufva liv” med några av mina livsnära texter för att roa, beröra och väcka tankar.” Just dessa tre goda ting är just vad texten gör. Författaren kunde inte presenterat det bättre för läsaren. Jag blev road, mycket berörd och berättelserna triggade igång mitt inre som endast god kultur gör. Gör sedan gärna som Lena skriver på slutet. ”Den här e-boken är GRATIS men jag har en önskan att du när du läst ger något till någon annan. En slant, en hjälpande hand, ett peppande ord eller ett leende. Tack.

Hoppas ni fortfarande är med mig i texten. Jag önskar dig läsare en Glad Påsk. Själv tänkte jag och bloggen ta påsklov. Kram på er, alla mina läsare. Både ni som kommenterar och ni som bara läser. Vilka ni nu än är. Alla är lika välkomna. Annandag påsk är jag tillbaks med Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Min slingriga väg mot min första roman. Denna vecka 17 kommer det hela tre filmtips för att det ska stämma med veckonummer. Ordning och reda. Det som jag beskriver i fredagens kåseri (25/4) var ytterst pinsamt för mig när det hände. Varken första eller sista gången som jag gjort bort mig i livet. Jag är som en magnet ibland. Inte manet. 😉 Glöm inte att skala äggen innan ni äter dem.
”Solveig! Du har väl inte städat undan min nya påsk-kvast? Den med raketbränsle. Först till Ale Stenar vinner.” 😉