Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del sex

CCI201404050003 

Tänk er följande scen.
Jag sitter en varm majdag på altanen och målar om gråstenar till tjusiga vitstenar. Det är så varmt att jag kör topless och har ett par slitna avklippta jeans på mig. Vi har precis kommit hem från jobbet, jag och Solveig. Nu har vi bytt jobb och bostadsort. Tidigare delade vi bibliotekskontor. Nu är hon min chef i klassrummet. Solveig kommer ut och säger att det är telefon till mig. Jag är kladdig om händerna och alldeles torr i strupen och längtar till ett glas kall dryck.
”Bosse.”
”Hej! Mitt namn är Tove Stålheden. Jag var tvungen att ringa. Jag sitter faktiskt på skrivbordet och har läst fyra kapitel av ditt manus och bara måste få reda på vem Bosse Lidén är…”
Sådär startade samtalet samtidigt som allt blev kaos i mitt huvud. Vem av mina tjejkompisar är det som driver med mig? Kan det vara Susanne, Carina eller Eva? Låter det inte som Carina? Jag svarade entonigt, för att vinna tid och fattade inget. Inte sjutton ringer någon från ett riktigt förlag och sitter på skrivbordet och bara har läst fyra kapitel… dagdrömmer jag? Kan man bli knäpp av att måla för många stenar?

Detta handlade inte om ”En andra chans” utan mitt nästa projekt ”Jonas – Fantasins mästare.” Återigen var jag så korkad att jag lockats av en tävling. Juryn skulle vara representerad både från Sverige, Norge och Danmark. Mitt grova fel var att jag ville flirta med den norska sidan. Vinnaren skulle bli utgiven i alla tre länderna. Därför kom jag på en speciell grej som jag planterade i mitt manus som egentligen handlade om helt andra saker. Jonas var en underbar kille i vår klass med en härlig fantasi. Så han fanns på riktigt. Likaså en tjej med det häftiga namnet Lizette. På måndagarna i ettan fick barnen berätta om vad de gjort på helgen. De mest fantastiska historier kom från Jonas mun som alla klasskamrater trodde på. Utom jag och fröken Solveig som förstod att det var lurt med att Jonas hade klappat en levande delfin i trädgården. Det var då jag kom på att jag skulle skriva en ny bok. Några få sanna anekdoter lät jag vara med, annars hittade jag på allt själv som jag alltid brukar göra. Det var när jag såg broschyren om tävlingen som jag började på ett litet stickspår. Jag lånade inga skämt, meningar eller ord från någon annan än mig själv. Mitt syfte var, som jag skrev ovan, att flirta med den norska sidan. Jag tog hjälp av två norska kompisar och fick till rätt norska i ett par brev. Mitt problem var att grejen med att ett barn skulle låtsas vara en vuxen och skriva ett brev för att fixa en ny fru till en ensamstående förälder just det året var megakänd i Sverige. ”Sixten” av Ulf Stark gick på TV, som radioföljetong och boken hade varit en succé året innan. Jag trodde så här. Bara för att någon har skrivit om hästar är det inte förbjudet och stängt för att skriva om en annan häst. Jag älskade Sixten men såg ingen övrig likhet med mitt manus. På bokmässan i Göteborg fick jag träffa denna trevliga Tove (fingerat namn) som var impad av min fantasi och mitt lekfulla sätt att skriva på. Hon gillade skarpt mina dialoger, men tyckte att texten skulle tvättas. Här bjuder jag på brev från kvinnan som tyvärr inte lever längre.

”Roligt att träffa dig på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Som jag sa då tycker vi att du gjort en bra historia. Språket flyter bra. Det är lätt att läsa och enkelt utan att vara torftigt. Dialogen mellan barnen låter naturlig och uppslaget med att presentera barnen per xxxxx var mycket välfunnet. Deras hyss tilltalar säkert andra ungar i samma ålder. Det finns en del ställen där det skulle vara bra att komprimera texten. Det som gör att vi inte kan reflektera på att ta ditt manus för utgivning är att samma idé med brevet är redan tagen i en annan bok (av Ulf Stark tror jag?) Den har dessutom lästs i radio och är ganska känd. Vi hoppas att du fortsätter att skriva och utnyttjar din talang. Vi läser gärna dina manus om du har mer på gång. Jobba på med ditt skrivande. Man blir inte författare på en gång, men du är på god väg!”

De sista två meningarna tog jag från brevet jag fick från samma kvinna när jag skickat ”En andra chans”.

Jag hade ingen större lust att peta bort brevbiten som var ytterst personlig och ”Bosse Lidén-aktig”. Jag tyckte att det passade in i min story och var helt mina egna ord. Istället bestämde jag mig för att skriva en vuxenbok. En självbiografi. Projekt nummer tre.

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

Annonser

36 thoughts on “Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del sex

  1. Jag har läst, inte bara denna text utan de flesta andra med … ser att du har enormt många besökare som kommenterar så jag väljer att skriva här, där inte så många hunnit skriva än.
    Jag måste säga att jag beundrar dig för din förmåga att varje dag skriva så fängslande texter!
    Min blogg den är trög och jag får anstränga mig för att det ska bli nåt av det hela. Kunde jag så skulle jag göra en radikal förändring men just nu är det inte aktuellt.

    Hoppas att din axel känns bättre. Jag är fortfarande hindrad av den skada jag fick när jag så klantigt föll för över ett år sen. Den kom med tiden … bättre blir det men inte som förr.

    Många hälsningar från ett regnigt Småland idag. 🙂

  2. Men…. sitter du och målar gråstenar vita?? Ja det kan man ju oxå roa sig med förstås. Härlig bild är det i allalfall. Jag har nog skrivit det förr men jag säger det igen att jag beundrar dig och alla andra som verkligen gör nåt av sina drömmar. Nu tänker jag inte på stenarna utan att skriva böcker tex. Vet att det ligger massor av jobb bakom innan en bok ligger där färdig. Så jag kan tänka mig att du blev överlycklig över det samtalet.
    Ha nu en bra Måndag. Kramelikram

  3. Hihi! Jag tror faktiskt att du kan ha målat för många stenar. Du verkar vara sådär lagom knäpp. 😀
    Skämt åsido, jag har köpt och läst din bok och rekommenderar den varmt! Jag bara älskar dess titel oxå. Önskar att jag kommit på de orden…:)

    Ha det fint! Kram

  4. Det är roligt och intressant att läsa om, dina tankar bakom… Och även om man blir refuserad har man väldig nytta av om de pekar ut vad man kan förbättra! Kramar

  5. Det gäller att inte ge upp. En refusering är inte alltid slutet utan kan vara början som det blev till dig. Det är en lycka att kunna skriva så att andra vill läsa. Kram

  6. Kul att mina verktyg lockade till sig inte bara en manlig läsare utan en kille som jag har en del gemensamt med. Tänkte inte bara på idrottsbakgrunden utan på att jag ju jobbar på ett fackförlag. Så författare ligger mig varmt om hjärtat om man säger så:-)

  7. Att bli refuserad råkar nog många ut för någon gång. Men ge upp ska man inte göra. Tänk vilken känsla att få sina ord i tryck…

  8. Alltså om någon okänd ringer mig, ska jag inte säga :Är det någon envis försäljare nu igen… utan säga till min assistent för dagen att ha den vänligaste rösten för tänk om det kan vara någon som vill tala om att jag har vunnit novelltävlingen som jag hade deadline den 20 mars. Tänk om… Men om så inte är fallet kommer jag att publicera den i flera inlägg på min sida. Nu håller jag på med en annan tävling med deadline den 24 april och den måste jag bara vinna för den har ett pris som skulle betyda ett tillskott i min skrala kassa.
    Jag vet hur det känns att få sådana där brev. Tre gånger har Bonniers gjort mig den ” äran”. Då gäller det att ha ett stort självförtroende och upp på hästen igen.
    Kan du inte locka fram lite vår? Det skulle vara skönt att uppleva trots att jag har mycket att göra. På fredag måste det väl vara Patriks tur att åka eller…?Det får inte bli Steffo, jag har inte råd att förlora vadet här hemma.
    Kram på dig så länge!
    /Ewacarin

  9. Att måla stenar kan också vara ett sätt att rensa huvudet och tänka i nya banor. Kan nog tänka mig att plocka vackra stenar och dels måla några vita och göran något annat av den.
    En helt underbar text och med funderingar som fångar mig.
    Och du, jag har läst ut ”Mina fotsteg”; härlig läsning och ett språk som jag tycker om.
    Kramar!

  10. Det är väl inte korkat att lockas av tävlingar. Inte när det triggar kreativiteten …;)
    Vilken känsla det där måste varit. Försöker föreställa mig vad som skulle hinna fara genom mitt eget huvud om någon ringde till mig på det sättet … 😛
    Även om det inte blev något så kunde det ju ha blivit. Man anar möjligheterna. Skönt att ha något sådant i åtanke när den första besvikelsen lagt sig ..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s