Syskonkärlek när den är som starkast

CCI201404040001_1

Vad mysigt det är med äkta syskonkärlek. 🙂 Jag minns med ett leende på mina läppar hur Jennifer längtade efter ett syskon. Eftersom jag och Solveig inte hade samma smak när det gällde pojknamn pratade vi mest om när Lizette skulle komma och hälsa på i familjen. Jennifer hade tänkt sig en färdig lekkompis som skulle vara med på alla bus och pysselstunder.
”Hon ser ut som en gubbe.”
”Kan vi inte skicka iväg henne till morfar?”
Vilka härliga fighter det var om mammas knä. Inte hjälpte det att höra att pappas knä var ledigt. Jag var inte vatten värd i det läget. Istället fick jag vara fotograf. Är det någon pappa som känner igen sig?

Jag kom att tänka på en sak. Vad länge sedan det var en tuff drabbning mellan syskonen Lidén. En som hörs genom väggar. Minns hur fel det kunde bli när jag la mig i när de var små. Även när jag minsann visste vem som hade fel och hade sett det med egna ögon. Om jag då skällde på den skyldige brukade det sluta med att den andra tröstade. Nu förtiden är det mer att de ställer upp och stöttar varandra. Har kul ihop. ”Blandar” sina kompisar. Då inser jag fördelen att ligga nära i ålder och jag ber för att de ska ha glädje av varandra genom hela deras gemensamma liv. Själv är både jag och Solveig sladdbarn. Tyvärr har ju båda våra barn blivit sladdbarn. Vi skulle börjat tidigare. Fast det var såklart svårt att göra det innan vi kände varandra. I dagens samhälle hade inte min mamma ansetts som gammal när jag tittade ut. Hon var då 32 år. Men å andra sidan började hon ”syndigt” tidigt. Men det är en helt annan privat historia. 😉

42 thoughts on “Syskonkärlek när den är som starkast

  1. Har samma problem :-). Jag och min man har pratat om att vi borde ha träffats tidigare. Vi bodde ett tag ganska nära varandra, utan att känna till varandra. Vad hade hänt om vi träffats någon gång 1977-1978 i Lund istf år 2000 i Göteborg? Spännande tanke.

  2. Vår har också tätt mellan våra två barn. Jag ville ha det så, eftersom jag är ensambarn. Tänkte att de skulle kunna ha glädje av varandra om åldersskillnaden inte var så stor. Så blev nu inte i början, trots att vi försökte måna om Storebror och få honom att känna sig betydelsefull och lika älskad som tidigare. Ibland rev svartsjukan i honom. Han kunde inte riktigt kunde acceptera, att han inte var ensam herre på täppan längre. Men med åren blev de allra bästa vänner och är så än idag (49 och 51 år gamla) – så helt fel var jag inte i mina tankar.
    Varm kram!

    • Du var smart och tänkte helt rätt. Var bara några år före din tid. 🙂 Rivaliteten under de första åren går inte att komma undan. Jag tror att det är mest på gott. Den första träningen i att spela det sociala spelet. Barnet som var först tycker givetvis att det har ensamrätt på framför allt mamman. Trevligt att läsa att dina barn håller ihop på ett bra sätt i mogen ålder.
      Kram

  3. Mina första barn en kille och en tjej är födda med två års mellanrum och visst hade de roligt när de var små. Eva var väldigt beskyddande mot Bosse, som alltså är den yngre och hon kom hem och grät om de varit dumma mot honom i skolan.
    Krister är en sladdis och hans relation till syskonen blev ju en helt annan. De fick vara barnvakter helt enkelt och dessutom har han alltid varit väldigt självständig och gått sina egna vägar. (Jag var faktiskt 32 när han föddes och kände mig väldigt gammal på BB bland alla tonårsmammor.)
    Nu när Eva efter 30 år i Italien äntligen har flyttat hem har hon blivit något av en ”samlare” och ser till att syskon träffas och umgås vid helger och då får ju jag också hänga med.

    • Det är inte dumt att vara självständig heller. Om du fött nu skulle det inte varit helt konstigt om du varit den yngsta mamman på avdelningen. Jag läste för ett tag sedan att förstagångsföderskans ålder stigit ytterligare. Var det inte 28-29 år? Andra saker prioriteras först. Resor, utbildningar, karriärer m.m. Det låter trevligt att Eva blivit en samlare. En sådan position är viktig. Snällt att du får hänga på. 😉 Kram Bosse

  4. Har inga syskon, så de enda jag kunde bråka med som barn var föräldrarna. Å det gick bra;-)
    Nu får väl maken ställa upp;-)
    Jag är ingen djurgårdare, bara så du vet. Jag håller på Hammarby, även om det just nu är inte så mycket att ha om man säger så;-)

    • Vilken tur att du hittade alternativ. Två dessutom. 🙂
      Jag håller också på Hammarby i Fotboll och bandy när det gäller Stockholmslag. Men bara då. 🙂 I vilket lag var du målvakt? Hammarby var ju favorit innan serien började enligt tränarträffen. Med tanke på cupen tror jag att Sirius kan bli farliga. Det är roligt när en serie lever ända in i sista omgången.

  5. Jag träffade min blivande man redan när jag var 16 år och vår första dotter föddes 8 år senare. Det var en ganska vanlig starta-barn-ålder när jag var ung. Sen dröjde det 3 år tills nästa flicka kom men bara 1 1/2 år tills lillebror dök upp. Det är milsvida avstånd mellan alla tre men de är mycket måna om att träffas och prata via Skype väldigt ofta. Det gläder givetvis mig. Kram

    • Jag tycker det är mysigt att läsa om när par träffades i unga år och fortfarande håller ihop. Då kom era barn i en lagom takt. Precis så ska det vara när det syskonkärlek är som bäst. I ert fall är det tur att Skype finns. Börjar det inte dra ihop sig till att lämna ifrån dig en sak på fyra ben snart? Eller du kanske inte vill det längre? Nu när det börjar bli skönare att gå ut tidigt på morgonen. Kram

  6. När jag var barn, så råkade jag ut för att få TBC, som var vanligare då. Mina föräldrar fick inte skaffa flera barn, innan jag blev friskförklarad. Jag låg på Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus, mellan 2½ och 3 års ålder.

    Så småningom blev jag ju frisk och föräldrarna började att tänka på tillökning igen. Så när jag var 6 år lite drygt, fick de en flicka till och jag en lillasyster. Historien om hur jag reagerade var: ”Släpp ner henne på golvet, så vi får leka”, när Mamma kom genom dörren direkt från BB.Det gick ju inte, men jag som hade blivit matvägrare på sjukhuset, så när hon kom hem, började jag äta som bara den.

    • Det måste ha varit en tuff tid för er alla tre. Just nu sitter jag och tänker på hur det kunde kännas när ni träffades och sedan var tvungna att sära på er när besökstiden var slut.
      Ungefär så var det hos oss med. J hade svårt att förstå att lillasyster inte var kapabel ännu.
      Då kom det något gott ur det. Att du började äta ordentligt igen. Kram

  7. Mina äldsta är där 16 månader emellan. Numera kallas det visst pseudotvillingar eller nåt. Det sa ingen något om då, 1980 och 1981!

      • Alltså, jag var 21, det var en baggis att ha två ganska små barn! Storasyster var superduktig redan då. Detta har hon sen fortsatt vara genom hela livet. Folk sa jämt: Men är det inte jobbigt med två blöjbarn? Näää, varför skulle det vara det? Tog en minut längre att byta på två, det var väl inget?
        Jodå, det hände att folk undrade om de var tvillingar 🙂 Klädde dem ofta ganska lika men pojken var mycket mindre hela tiden, så jag undrade hur folk kunde tro så dumt 😉 När man är 21 är livet lätt. Iallafall om man var 21 på 80-talet 🙂

  8. Syskonkärlek eller vad man nu vill kalla det 🙂 När jag födde min första flicka så var storebror 17 månader. Oj oj oj att en liten unge på 17 månader kan hitta på så mycket bus under amningsstunderna det är helt ofattbart. Men när jag försökte få honom att förstå att han och jag kunde få mer tid tillsammans om han inte väckt lillasyster hela tiden, så gick aldrig in i huvudet på honom. Men när det gällde då fanns storebror där för att skydda. Tur det i alla fall!
    Kramar

  9. Så roligt se den bilden på de små och Solveig. Ni passar varann så bra! Har du tänkt på hennes fina namn … Sol…. veig väg sol på din och flickornas vei på norska du vet….väg..Hon är mycket vacker, hälsa henne det 🙂 ja då hon har blivit äldre … men förblir vacker…:)
    Jag är äldst, min syster kom 1 år och 2 veckor efter. Vi kom aldrig nära varann som små, fungerar bäst på avstånd även nu. Så det är skönt läsa om era två flickors fina relation nu! Kram och tack för orden hos mig idag förresten!

    • Tack Tove! 🙂 Visst är det ett fint norskt namn. Jag ska hälsa henne. Bara hon inte blir för mallig. 🙂 Ingen risk. Hon står alltid stadigt på jorden.
      Vad nära ni var varandra i ålder. Synd att ni inte ”växte ihop” som vuxna. Så är livet. Vi är alla olika personligheter. Sköt om dig. Kram

  10. Så otroligt fint och mysigt foto och det du berättar
    och om er dotter Jennifers reaktion när henner syster föddes
    Mitt barnbarn som var var ca. 3-4 år gammal när hans bror föddes var också besviken först på samma sätt och sa till sina föräldrar:
    – varför gjorde ni så ? 😀
    men ganska snart blev han den beskyddande storebrodern.
    och det att börja med barnafödandet så var min mamma 30 år och min dotter 36
    men jag var ”bara” 22 år gammal 😉
    Kram

    • Tack Inger! Härligt att läsa, att när det gällde var han beskyddande. Så var det för våra tjejer också. Det är skönt att man inte måste vara i en speciell ålder. Det finns så många faktorer som spelar in. Bara barnen är älskade och önskade.
      Kram

  11. Det är ca 2 år mellan våra 3 barn. Ett stadigt och bra intervall tycker jag, så där lyckades vi riktigt bra med planeringen. Inte för tätt och inte för långt isär.
    Våra ungar har haft väldigt mycket glädje av varandra. Tjejerna speciellt. Alla tre har alltid lekt bra ihop och det är sällan som de kommit i luven på varandra. Naturligtvis har det hänt – de är ju syskon för sjutton – men det har verkligen inte varit det dominerande. Jag saknade tjejernas skratt enormt mycket när det försvann …
    Över huvud taget så saknar jag alla de år som föregick vår yngstes inträde i tonåren.
    I eftertankens kranka blekhet inser man vad som gått förlorat, och det blir oerhört tomt i hjärtat ….

    Vilken fin bild på alla dina tjejer, även om det syns att det är strid om mammas famn … haha! Solveig ser så rar och lugn ut, mitt i kampen där … 🙂
    Det kan inte vara lätt att vara pappa alla gånger. Under vissa perioder kan jag tänka mig att det är svårt att inte bli sårad. Spelar nog ingen roll hur god insikt man har i att det är faser som de ska igenom, och inget annat … 😉

    • Där lyckades ni verkligen få till en bra intervall. Jag bävar för att tvingas gå igenom det du beskriver så bra. Den där dagen har plötsligt börjat närma sig. Nyss tyckte jag att de var så små. Tiden rusar. Du skrämmer mig. Jag vill inte ha tomt i hjärtat. 😉
      Tack! När vi tittar på bilden förstår vi inte hur Lizette kunde vara så stark i näven i den åldern. Hon är bara 9-10 månader. Jag minns hur vi skrattade åt situationen och skojade om att vi borde ha skaffat oss akvariefiskar istället. 😀
      Det är nog både för och nackdelar. Jag slapp alltid direktfighterna i den åldern. Vi såg det oftast med humor om inte all ork var slut. Tidpunkten på dygnet var också avgörande. Jag tyckte tvärtom att jag hade det lättast med den biten. Var glad för att jag inte var mamma till barnen. 🙂 Just nu minns jag den underbara vårterminen då jag var pappaledig. Noll gånger hade Jennifer utbrott under vår tid tillsammans. När en trött mamma kom hem sent föddes det ett monster i vår bostad. Att jag är ensam man i huset märktes inte förrän betydligt senare. Det kom väldigt snabbt. Nyttig erfarenhet både för dem och mig. En gång i tiden levde jag i en väldigt grabbig värld.

  12. Du skriver så mysigt tycker jag. Det här med syskon är värdefullt och man ska ta hand om varandra.

    Tyvärr förlorade jag mitt enda syskon en bror ”mikael” när jag var 18 år .

    Härliga inlägg som vanligt.
    Tisdagskram från mig.

  13. Det där med syskonkärlek är stort.
    Vi började relativt tidigt, jag var 23 och Mr C 26.
    Vi fick barn -89 (en son) -92 (en dotter) och -93 (en dotter). Sonen har alltid varit en beskyddare över sina systrar så de har haft det väldigt tryggt i ungdomen. Döttrarna har varit så tajta hela sitt liv. De gick t.om i samma klass under tre år! Mellandottern och sonen har varit extra tajta pga sin sjukdom, diabetes…
    Jag tror och hoppas att de känner ett starkt band mellan sig, alla tre.
    Visst, visst fanns det perioder i uppväxten när de slogs och bråkade. Men vem har inte gjort det med sitt syskon?! 😉
    Kram

    • Häftigt att de gick i samma klass. Härligt att läsa om deras sammanhållning. Sorgligt att två av dem fick den söta sjukdomen som jag själv vet allt för mycket om . Dina barn kommer säkert att hålla ihop i hela livet. En syskonrelation när den är som bäst. Syskonkonflikter under uppväxten är utvecklande och nyttiga, anser jag. De leder till en mognad och en bättre relation till omvärlden.
      Kram

  14. Det är onekligen något speciellt med syskonkärlek. Det skiljer 6 år mellan min syster och mig och jag har alltid önskat att det skulle vara färre år mellan oss. Mellan mina yngsta barn är det bara 17 månader och där kan jag kanske önska att det var mer tid mellan dem. De är så nära i ålder att de konkurrerar om allt vilket kan bli tröttsamt. Nu är de bara 9 och 10 år men jag tänker att när de blir vuxna kommer den lilla skillnaden i ålder istället vara en fördel för dem. Liza

    • Hej Liza! Välkommen till min blogg. 🙂 Jag kan förstå att du har önskat att det var färre år. Själv önskade jag alltid att jag hade en lillasyster. Någon jag kunde pratat om allt med. Förstår även dina tankar om dina egna barn. Så har vi också haft det många gånger. Då det bråkats om minsta lilla struntsak. Men jag är rätt säker på att du har rätt i det sistnämnda. Som vuxna kommer bitarna på plats och de blir tighta och kommer förhoppningsvis att vara tacksamma mot er för detta.
      Önskar dig en fin onsdag.

    • Vad roligt att läsa. Men inte har det väl varit så hela vägen? Hur gamla är de nu? Jag tyckte det var massor av fördelar att våra tjejer gick på samma skola. En liten skola. Var det något problem fanns de till för varandra. Sällskap till bussen.
      Jag gillar skarpt dina tre ord. ”Snacka om bästisar”.
      Kram

  15. Jag var 32 år när jag fick den äldste bebben, men jag var ganska glad att jag var så gammal som jag var. Jag hade mycket kul och fick många nyttiga erfarenheter under mina ungdomsår som jag inte vill vara.utan. Bl.a lärde jag mig att leva ensam med allt vad det innebär, en nyttig erfarenhet som jag haft nytta av hela livet.

    Visst hade det varit roligt med äldre barn… men inget jag tänker på. Litet svårt att ändra på i dagsläget, dessutom! Syskonkärlek, ja, det är mysigt hos såväl små som stora människor… 🙂

    • Solveig var också 32 vid första. Alla mognar vi olika och lever skilda liv. Inte alltid man träffar på ”den rätte” i en viss ålder och på beställning. 🙂 Det är så många faktorer som spelar in. Jag är också glad för det liv jag levde en gång i tiden. En inre skatt av minnen och erfarenheter som jag vårdar ömt. Men naivt önskar jag att man både kan äta kakan och ha den kvar. Reprisen upprepar sig för våra barn. De har relativt gamla föräldrar. För de som har turen att vara friska och får leva till +90 är det ingen belastning utan kan vara en tillgång och resurs. Annars går det inte att komma ifrån skuggorna och det sorgliga. Eventuella barnbarn skulle vid en ny sen debutrepris troligen mötas av ringa & inga minnen av sina morföräldrar. Jag är också övertygad om att det är nyttigt att leva ensam först. Där lägger man grunden för sina ovanor. 😉
      Vissa gamla saker är svåra att ändra på. Tyvärr även aktuella saker. 🙂
      Det finns nära vänner som hållit ihop sedan småbarn, som är som syskon. Jag tycker det är så trevligt när jag läser om det på bloggen, väninnor som fortsätter att träffas fast de lever helt olika liv och kanske inte ens bor i samma världsdel. De osynliga banden finns där och nya trådar vävs ihop när de sammanstrålar.

  16. Syskonkärlek ja … 🙂
    Det är väl få relationer som innehåller så mycket ilska och kärlek.
    Och jag tror det är fler storasyskon som, likt Jennifer blivit lite besviken när föräldrarna kommit hemdragandes med nån ”liten gubbe” som bara sover och skriker och som ändå alla tycker är så söt.

    Och visst har du rätt Bosse, det ÄR svårt att få till nånting överhuvudtaget innan man ens vet om varandra. 😀

    • Tänk om kunde ligga ett steg före sig själv. Det skulle jag kunna göra en bok eller film om. En annan variant på filmen ”Sliding doors”. Inte värt att släppa mer här… 😉 Jag kom på en hel del intressanta vinklingar och ingångar. Vad bra du är på att gå igång mig. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s