Pojken som skrattade

Det var första daten med en söt brunett på skolan. Äntligen hade jag vågat fråga Bodil om jag fick bjuda henne på bio. Jag var impad av min djärvhet, blyg som jag var på den tiden. Nu satt vi på stolarna bredvid varandra och ljuset släcktes ner í salongen. Avståndet var bara några få centimeter. Kvällen såg mycket lovande ut på flera plan. 😉 Reklamfilmerna gick bra. Det var när huvudpersonen i själva filmen dök upp för första gången som allt gick snett för mig.
Vi hade gemensamt bestämt oss för att se filmen ”Mannen på taket”. Många av de då populäraste skådisarna var med i rollistan. Jag hade läst att en av mina favoriter, komikern Carl-Gustaf Lindstedt spelade huvudrollen. Redan som liten hade han fått mig att skratta i rollen som ”Gubben i Lådan” i underhållningsprogrammet Hylands Hörna. En annan av Carl-Gustafs många mästerliga roller var den som ”Bilskolläraren”. Ibland tyckte jag att det räckte att jag såg hans ansikte för att jag skulle börja le. De små, ständigt kisande, sneda ögonen och en mun som såg ut att kunna leverera skämt på löpande band. Hans ansiktsmimik var guld värd i de komiska rollerna han skämde bort sin publik med.
Nu spelade Carl-Gustaf en allvarlig poliskommissarie som blev väckt mitt i natten i ett viktigt polisiärt ärende. Yrvaken med håret på ända fumlade han efter telefonluren.
”Bäck.”
Lindstedt hann bara säga detta enda ord innan jag började storskratta så att popcornen seglade iväg både ner till golvet och i Bodils knä. Det gick bara inte att stoppa skrattsalvan som gjorde att det började göra ont i magen. Carl-Gustafs trötta halvöppna ögon glittrade i mörkret och håret som stod rakt upp var häftigt roligt. Denna lysande korta replik fick mig att tänka på gamla stumfilmer. Ibland behövs inga ord, eller bara ETT ord, för att ett skämt ska gå hem. Jag ville verkligen skärpa mig och lägga band på mig själv för att invänta nästa roliga replik. Men jag fixade inte det. Vilken höjdarfilm. Det bubblade så mycket skratt som bara ville komma ut.
Det kom inga fler skämt efter öppningsrepliken. Jag hade inte haft tid att notera att jag var ensam. Inte i biosalongen, den var fullsatt. Nej. Jag var totalt ensam om att skratta. Med ens var det som tiden hann ikapp mig. Först var det knäpptyst. Mina ögon hade vant sig vid mörkret. Överallt såg jag arga blickar som riktades mot mig. Några närmast mig började hyscha. Någon sa till på skarpen.
”Du grabben. Du är inte ensam om att se filmen.”
Jag blev tyst en kort sekund av chocken. Sedan blev det värre. Nu förstod jag att det var förbjudet att skratta. Då är det verkligen inte lätt att stå emot. När man inte får är allt mer spännande. Det började rinna från ögonen. Jag höll på att få kramp i magen. Överallt verkade det bubbla över. Det verkade inte ens hjälpa att Bodil tittade tomt rakt fram och låtsades att hon inte kände mig. Kylan mellan oss svalkade inte ner mig.
Vad var det då som fick mig att tycka att det var så fantastiskt komiskt när Lindstedt vaknade mitt i natten av en telefonsignal. Ja, inte var det av att han yrvaket hade svarat med sitt efternamn. Hade han för min skull svarat med hela sitt rollnamn Martin Bäck hade jag varit tyst som i graven. Jag lovar. Kanske hade jag fått hålla Bodils hand och till och med något mer avancerat en bit in i handlingen om hon blev rädd för något läbbigt som visades på duken.
Jag hade på fullaste allvar trott att han svarade:
”Väckt.”
Med min sjuka humor gick jag i gasen på detta enda ord. Det här kommer att bli en både rolig och spännande film, tänkte jag snabbt. Humorn är säkert som Rosa Pantern-filmerna med Peter Sellers. Alla roller som jag sett och hört Carl-Gustaf Lindstedt i hade varit åt det komiska hållet, till mitt försvar. Detta var tiden innan jag sett honom briljera i Arthur Millers ”En handelsresandes död”. Lindstedt hade en bred repertoar i sitt CV. Som många andra kända komiker och clowner var han allvarlig bakom masken.

Det blev aldrig Bobo och Bodil.  Behöver jag tillägga, som en eftertext i en film, att Bodil och jag aldrig gick och såg några fler biofilmer tillsammans? Jag har sett om ”Mannen på taket” på TV. Carl-Gustaf gjorde en magnifik rolltolkning av Kommissarie Bäck. Han var inte alls rolig, men jag kunde inte låta bli att i TV-soffan skratta till. Första intrycket tävlade fortfarande om uppmärksamheten.
”Vad skrattar du åt pappa?”

Namnet Bodil är ett alias. Namnet Bobo är ett smeknamn på någon som bor inom mig.
Blev allt lite glad igår kväll när jag såg att min blogg nådde 80 000 visningar. Ska bli spännande att se om den når 100 000 innan den blir full. Jag tänker inte köpa till någon plats för utländska pengar. Går kanske slänga gamla bilder och inlägg.

Annonser

50 thoughts on “Pojken som skrattade

  1. Jadu, jag har också skrattat åt denne skådespelare, men humor förändras över tiden. Det man skrattade åt som ung eller liten har inte samma värde idag, kanske, eller har det och barnen begriper inte.
    Tack för lättsamt roligt skrivet inlägg! Grattis till många läsare! Jag gläder mig själv åt alla mina,det är väl otroligt att folk läser det man skriver! Om det nu inte är robotar 😉
    Kram, Gerd♥

    • Det är både roligt och vemodigt att ”se om” saker som man uppskattade av olika anledningar när man var yngre. Vissa saker håller än, andra saker känns mer platta och ger en sorglig känsla som även kan vara svår att analysera.
      Tack Gerd. Visst är det en konstig känsla att det finns människor på olika ställen i både Sverige och i utlandet som läser ens rader. Jag hoppas och är övertygad om att det rör sig om snälla och trevliga robotar. 😉 Men jag är också tacksam för att det är bara jag som läser min dagbok. Där har jag mina privata tankar. De skrivna raderna skulle även kunna vara en guldgruva för kommande skrivprojekt och kåserier.
      Kram Bosse

  2. Skrattar för mig själv, ja det hade ju onekligen varit väldigt roligt om Lindstedt verkligen sagt så som du hörde!

    Erinrar mig en väldigt misslyckad biokväll i tidiga tonåren… Berodde INTE på att jag började skratta. Men kan skratta åt eländet nu.

  3. ”Väckt” CGL Bäck, frågade ”Bodil” om vad du skrattade åt? Berättade du? CGL ja, han fanns, sågs, upplevdes och så minns vi. Utanpå och insidan i fullt samspel är mitt minne. Humor förändras ja, många gånger gapskrattar jag .. och övriga yngre blir tysta … sedan gapskrattar de och jag blir tyst…. så klart evolutionen tänker jag haha 🙂 :-))

    • Hon tyckte inte det var så roligt så att alla behövde höra. 🙂 När man gått över skrattgränsen är det stört omöjligt att sluta skratta. Blir bara värre om någon blir sur eller arg. Jag har sett andra drabbats av det och kan sympatisera med dem. Just nu minns jag när jag, min pappa och min storebror drabbades av åkomman. Det gör riktigt ont i magen till slut.
      Humor är både individuellt och ibland generationsskiljande som du skriver. Sedan kan det bero på vilket humör man är på också. Själv kan jag skratta mer om jag är väldigt trött och ser något kul. Bättre det än att bli sur. Andra gånger kan jag missa skämt på grund av trötthet. Önskar dig en fin helg. Kram Bosse

  4. Så fel det kan bli ibland.

    Jag glömmer inte heller den första gången jag blev bjuden på bio. Då bodde vi i en liten by på landet utanför Skövde. Det var två killar i min klass, som nog båda var lite förtjusta i mig, som bjöd mig. Vi var i 10-11-årsåldern allihop. Det fanns en biograf i en nykterhetslokal och där visades det filmer då och då. Vi träffades utanför och man visade en Åsa Nisse film. Jag tyckte inte om den, men den ena kille som bjöd, gillade jag.

    • Roligt i efterhand. Pinsamt när det hände och den första tiden efteråt. Sedan gjorde jag säkert något annat hyss eller dumt. 🙂

      Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Åsa Nissefilmerna. Nils Poppe filmerna upplevde jag som betydligt roligare. Som tjej måste det varit något speciellt första gången man blir bjuden på en film av en kille. Förstår att du inte glömmer det. Kanske ville du trolla bort den ena killen. Genast blev jag nyfiken på vilken by utanför Skövde det rörde sig om. Min fru är ju också från ”En by utanför Skövde”.

  5. Som det kan bli! Men förmodligen var ni inte menade för varandra. Kanske hade ni inte samma humor 😉

    ”Mannen på taket” minns jag mycket väl. Dels var det en mycket bra film, dels har jag varit hembjuden på middag till Håkan Serner som spelade Einar Rönn. Det var i min gröna ungdom. I samma gröna ungdom som jag hade smeknamnet Bobo!

    Trevlig fredag!

    • Det var en jättegod tjej och jag som var den stora klanten. Tur att jag var en mästare på att variera tokigheterna i den åldern.

      Intressant att läsa din kommentar som givetvis gjorde mig nyfiken på Håkan Serner. Det slutade med många sorgliga saker om honom. Ruskig trafikolycka inom familjen, hans depressioner och att han hängde sig i oktober 1984. Tre fruar. Kanske tur att du inte var en fjärde. På tal om riktigt ung. Jag hittade uppgiften att Bo Widerbergs son Johan debuterade i ”Mannen på taket” från 1976, som baby.
      Tänk att du och jag har samma smeknamn. 🙂 Från jag gick i lekskolan till jag slutade gymnasiet fanns det alltid en grabb till som var döpt till Bo. Inför en handbollsturnering på mellanstadiet, när klassen/laget svetsades ihop och vi köpte gröna t-shirts kläckte en kille ur sig att han tyckte att jag skulle ”heta” Bobo.
      Jag gissar på att solen lyser på dig också. Var du nu bor någonstans i vår södra landskap. Kram Bobo.

      • Nej, något roligt livsöde var det verkligen inte 😦 Finns många kända personer som inte verkar må så bra eller vara så lyckliga…

        Min pappa hette Bo och då blev jag Bobo:-) Numera är det ingen som säger det men när jag var liten så ”var det jag”! Bobo eller Boboliten!

        Jag bor på näset.

        Ha en bra lördagskväll!

      • Det yrket är nog inget att tråna efter. Många negativa bitar som är svåra att tackla. Själv har jag en dotter som vill in på det spåret.
        Boboliten lät gulligt. 🙂
        Näset. I vilken stad? En favoritbadplats i södra Göteborg för mig.
        Tack! Önskar dig detsamma.

    • Så kan man också se på kärlek. Det gjorde Lena Ph framgångsrikt på åttiotalet. 🙂

      Ser vackert ut. Jag är riktigt förtjust i att vistas på sådana platser. Ger så många positiva impulser. Det gjorde det redan när jag var ung, men känslan har blivit starkare med åren och jag delar den med min älskade. Känslan av att livet är som bäst dyker upp om man är där i rätt väder. Man vill stanna tiden. Det är lätt att andas. Ögonen har sitt godis. Tack för bilderna.

      • Det är för och nackdelar att ha olika intressen. Jag tror att det är mest berikande i ett förhållande, att man har både ock. Samtidigt som man har förståelse för motpartens egna hobby. Sedan handlar det om många ting. Dessa kan ”bära namn” som tid, pengar m.m. Något för kommande blogginlägg. Långt från ”Mannen på taket” och ”Pojken som skrattade”. 🙂

  6. Jag har minsann också sett ”Mannen på taket” och den var verkligen bra, men det var ovant att se Carl-Gustaf Lindstedt en sådan roll. Han skulle ju vara rolig och det var kanske det som var anledning till din reaktion. Du kanske rent av var lite skrämd av hans rolltolkning och då kom det här skrattanfallet som en reaktion på det, men jag förstår mer än väl att Bodil skämdes för dig.
    Kram, Ingrid

  7. Gosse lille!!! du hade tur att inte jag satt bredvid dej Jag hade vrålskrattat med dej! Eller var det otur ??? svar:Cirkuskonster är över för min del.Har du tagit C-spruta? Jag fick en en gång för länge sen i hälen (hade hälsporre) Läkaren hade tur att där var en sköterska som höll mej annars hade jag klippt till honom rejält! Det kändes som att trampa på ett spik.. Kram!

    • Just då hade du varit efterlängtad. En skrattkompis i biosalongen. 🙂
      Jag tyckte inte det gjorde så ont. Har tagit på olika ställen på kroppen genom åren. Bara jag slipper blodprov så får de sticka hur många sprutor de vill. Kan bero på att jag under en tid tog 49-56 sprutor i veckan på mig själv. Någonstans på vägen försvann min sprutskräck från när jag var ung. Fredagskram

  8. Känner igen känslan. Inte så att jag hörde fel, men det kändes väldigt konstigt att se den person som man skrattat så mycket åt i en allvarligt roll och i en roll där han dessutom levde farligt. Bästa Beck filmen. Många uppföljare har varit ganska krystade. Ha en fin vårhelg!

  9. Haha du är bara för go. Måste bara kolla vilken ålder du va i när du gick på den, låter lite som tonåren men jag kan ju ha fel. Tror säkert att Bodil skrattar åt samma sak om hon ser filmen idag med, tack vare dig 😀
    Vårkramar

  10. Man brukar ju säga att ”det som går galet idag blir en rolig historia imorgon” och det här var ju inget undantag. Jag måste erkänna att just den filmen har inte gjort något större intryck på mig, och det tror jag berodde just på att herr Lindstedt skulle ju vara rolig, så det blev så fel…

    • Det ligger mycket i de orden. 🙂
      Det var ett stort steg han tog, betraktat av ”MedelSvensson” som sett och hört honom på radio i skämtsamma sammanhang. Jag tyckte Bo Widerberg lyckades bra med manus och regi. Lite kuriosa: Bosse gillade inte teaterblod så han beställde riktigt grisblod.

  11. Jag började nästan att skratta bara av att läsa 🙂 ja det kan väl vara pinsamt för den som inte skrattade då, men ett minne blott nu…grattis till så många läsare som bläddrar runt på din blogg 🙂 åh den filmen sweet home Alabama kanske jag borde se, den har jag inte sett & jag älskar film! blir väl lite mindre av det nu på sommaren …önskar dig en ljuvlig dag ps/ klart killar kan använda torrschampo 🙂 ha det gott kram

    • Bra att jag fick dig att skratta och inte bli sur som de i salongen. 🙂
      Tack! Sweet home Alabama är MYCKET sevärd. Jag älskar också att se en bra film.
      Jag ska allt spana nästa gång…. det finns xx antal flaskor och tuber i våra duschutrymmen. 😉
      Lördagskram

  12. Jag har också varit med om sådana pinsamma episoder. Varför är det så lätt att bli ”skrattnödig” när det inte passar in i sammanhanget? Värre blir det klart om det sitter en surkart i närheten …det gör det ännu roligare. Ja, det är inte lätt att vara lättroad….men himla kul. Ha det gott Bosse och fortsätt skratta när du känner för det.

  13. Ja så fel det kan bli av ett hörfel! Och ganska naturligt Carl-Gustaf BRUKADE ju vara rolig. Själv levde jag mig in i en film så otroligt en gång att jag reste mig till häften i stolen och skrek AKTA BAKOM DIG! Då hjälten var jagad. Och jag får ju lov att erkänna… jag var inte TRE år jag var 15!! Mina kompisar låtsades inte om att de kände mig resten av biokvällen!

  14. Förstår precis vad du menar. Jag upplevde faktiskt i princip samma sak när jag såg ”Mannen på taket” första gången. Jag hade däremot turen att inte sitta i en biosalong … 😉
    Älskade, och älskar fortfarande, Carl-Gustaf Lindstedt … tillsammans med det humorgäng han var en del av en gång i tiden. Har inte riktigt samma känsla för hans son, Pierre, men beundrar hans rolltolkning i Utvandrarna.
    Osäker vilket minne av Carl-Gustaf som kom först. De är så många! Casinogänget, teskedsgummans gubbe, Gubben i lådan, mm.
    Du fick mig att googla på honom, och förgrenade sig saker och ting, som vanligt.
    Nu vet jag att det fanns en film om Pippi Långstrump redan 1949 … hahaha … Det hade jag ingen aning om förut … 😉

    • Det var ett härligt gäng. För mig har heller inte Pierre nått upp i den klassen. Han har varit bra som spöke i Greveholmskalendern.
      Häftigt. Redan 1949. Hela tiden lär man sig nya saker. Eller tar upp gamla som man glömt bort på vägen.

  15. Och grattis till alla visningar … 🙂 Visst är det lite kul info det där … 😀

    Jag fick precis ett meddelande från WordPress att ”min webbsida går på högvarv” … hihihi …
    Den har idag nått 28 visningar per timma, jämfört med normala ”0” … hahaha
    Wordpress är underbart … 😉
    Beroende på ekonomin ska jag överväga att öka utrymmet om jag någonsin kommer så långt att jag får behov av det, men det är en bit kvar innan jag bestämmer mig för det. Jag betalar en liten summa för den anpassade designen nu, och det känns helt okej.
    Jag försöker länka bilder så mycket som möjligt i stället för att ta upp utrymme på bloggen. Det finns ju sidor för bilder också, såsom Flickr, eller Photobucket.
    Eller … när/om det blir fullt, kanske hoppar jag då över till den andra bloggen jag har, eller skapar en ny WordPress, för att inte förstöra gamla inlägg genom att ta bort bilderna … Den som lever får se … 😉

    • Tack Lollo! Det är kul och är en del av bloggäventyret. Bara man tar det med en nypa salt. Hoppas att din blogg inte sprängs med tanke på den takten. 😉
      Jag har följt med i snacket och läst om de som fått fullt i sina bloggar och det strul de råkat ut för. Den tiden den sorgen. Jag tar en säsong åt gången. Bloggens kapacitet räcker ca två år till i den här takten. Sedan kan man alltid ta en låååång bloggpaus för att skriva ett manus. Livet består av många pussel.

  16. Humor och skratt är en gåva. Ett gott skratt både förlänger livet och gör det dessutom roligare.
    Skratt är något av det bästa som finns, så jag tycker att du gör rätt i att skratta.
    Ha det fint! 🙂
    Kram Christina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s