En dag att minnas

Jag nynnade för mig själv när jag såg kyrktornet från andra sidan. När jag körde in på parkeringen vid Snöstorps kyrka befann jag mig i ett slags centrum mellan liv och död. Två gamla relationer stod på agendan. Tragikomiskt insåg jag att jag bara hade levande blommor till en. Till den minst levande.
Det gnisslade när jag lyfte upp haken och öppnade den tunga järngrinden, (från sidan 257-258).

SolBo Förlag firar ettårsjubileumet med ett flott erbjudande. De som köper ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från bloggen, får frakten gratis (45 kr). Givetvis signerar jag om ni vill. Därmed kostar ett ex. bara 150 kr under denna vecka.Tryck på ”Köp boken” under min Gotlandsheader och läs vidare i instruktionerna. Erbjudandet gäller till och med den 2 juni. OBS! Glöm inte att skriva namn och adress i ett mejl till solbo07@telia.com

Slutord: Idag firar ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ett år. I onsdags klarade Jennifer uppkörningen på första försöket. Imorgon har jag och Solveig vår förlovningsdag. Med tanke på datorkraschen och allt extrajobb vi haft kring detta, denna intensiva vecka, har det varit trevligt med solglimtar som glimtat till mellan kontakten med Telia, banken och alla installationer som strulat. Tyvärr är fortfarande inte allt på plats. Vi måste ex. åka iväg till banken idag för att betala månadens fakturor om vi inte får igång vårt bank-id. Jag önskar er soliga helgdagar. Kram Bosse

Film tjugotvå av femtio

Water for Elephants
Genre: Romantiskt drama, 116 minuter, 2011.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 31/40
2). Bosse Lidén 2014: 104/120

Favoritkommentar: ”Jag vet inte om jag valde det där tåget eller om det valde mig.”

Egna ord: För tredje gången av dessa tjugotvå filmtips, handlar det om ett triangeldrama med Reese Witherspoon i en av huvudrollerna. Ändå är filmerna och karaktärerna helt olika. Water for Elephants är en fängslande story som berättas av en äldre man som ”rymt” från hemmet till en cirkus.
”Jag har fem barn. Min son som är 71 år glömde att hälsa på mig idag. Klandrar honom inte…”
Jag gillade när gammelmans berättarrösten blandades med den yngres (Jakob Jankowski) innan den yngre tog över uppgiften. Stundtals effektfullt foto, som ackompanjeras av stämningsfulla och harmoniserande musikstycken, samt fina och gripande djurscener. Tiden är 1931. Börskraschtid i USA. Veterinärstuderande Jakob Jankowski ska precis skriva slutprovet och livets goda dagar ska förhoppningsvis börja leka om några timmar. Då kommer två herrar in i skrivsalen och hans liv rullar in på ett nytt spår. Av en slump hamnar han på Cirkus Benzini Bros. Djurkunskaper har han med sig i bagaget. Det är bara licensen som saknas. Den behövs inte på denna cirkus som har sina egna lagar. Styrd av den schizofrene August som smeker med ena handen och inte skyr några som helst medel med den andra. August gör allt för att dra in pengar. Christoph Waltz gör denna otäcka roll magnifikt. Det märks eftersom jag hatar honom under två timmar. Som tittare inser man direkt att detta kommer inte att bli en vanlig romantisk kärlekshistoria. Intensiteten och farorna lurar hela tiden i bakgrunden. Frågan är bara när, vad och vem?

En i familjen gav filmen en tia. Jag gav den en stark nia när jag såg den första gången. Den var definitivt inte sämre denna andra gång.

Baksidetext: En episk berättelse om förbjuden kärlek, baserad på Sara Gruens kritikerrosade bästsäljare. En veterinärstudent (Robert Pattinson) och en vacker cirkusartist (Reese Witherspoon) träffas och förälskar sig i varandra. Men deras hemliga romans väcker vreden hos hennes farligt labile make (Christoph Waltz).

Framsidestext: En sluten värld. En gränslös kärlek.

Kuriosa: Den största nyckelrollen i filmen spelas egentligen av Tai som gör rollen som Rosie. En elefant som endast förstår polska. 🙂

Dagens fråga: Hur är ditt förhållande till cirkusar?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

Utdrag från ”Mina fotsteg i ditt hjärta” som firar födelsedag under veckan

Lördagsförmiddagen tillbringade jag och Dag framme i centrum. Vi satt en god stund på Fribergs Konditori på Norra vägen och glassade oss. Konditoriet hade funnits i flera decennier. Mamma och pappa hade berättat att de som unga och nyförälskade hade tillbringat åtskilliga timmar där redan på femtiotalet. Då som nu ägdes det av två systrar. Den ena var gammal och den andra var äldre. Det spekulerades i att den yngre hade problem med starkare drycker än kaffe. Den äldre hade lite taskigt närminne. Priserna varierade och kändes flytande. ( från sidan 69)

Vi tog ett annat håll tillbaka, valde den smala kullerstensgatan Vallgatan. Om vi sträckte ut händerna skulle vi nästan kunna nudda vid båda sidornas hus. Här låg idylliska pastellfärgade villor från sekelskiftet invid resterna av den gamla stadsmuren. Båda var vi intresserade och kände till en massa om Halmstads alla krig, unioner och storbränder. En gång i tiden hade hela staden brunnit ner utom slottet, St Nikolai kyrka och Norre Port. Därefter byggdes en ny stad upp med en stark fästning med murar och bastioner. Sedan freden i Brömsebro år 1645 hade Halmstad och Halland förblivit svenskt genom åren.
”Tänk att vi kunde varit danskar”, filosoferade Dag.
”Ja, du kunde ha haft fullt med flödeskum i öronen”, skojade jag.
Vi gick förbi bryggeriet som doftade mäsk och nådde grusparkeringen vid Lilla Torg.
”Nu står vi på China”, upplyste jag med klurig röst.
”Stackars kineser.”
Dag hoppade upp på ett räcke och började gå balansgång.
”Jag menar att här låg biografen China. Brukade du inte gå på matinéfilmer på lågstadiet? Jag såg massor av Tarzanfilmer. Biljetterna kostade bara tre spänn.” ”Exorcisten kostade noll spänn”, kontrade Dag och testade om det gick att stå på ett ben på räcket.
Jag vet inte om tre sekunder kan anses som ett rekord. Efter några tappra försök gav han upp. Någon balansnisse var han inte precis. ( från sidorna 96-97)

Flott erbjudande:
SolBo Förlag firar ettårsjubileumet med ett flott erbjudande. De som köper ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från bloggen får frakten gratis (45 kr). Givetvis signerar jag om ni vill. Därmed kostar ett ex. bara 150 kr under denna vecka.Tryck på Köp boken under min Gotlandsheader och läs vidare på instruktionerna. Erbjudande gäller fram till och med den 2 juni. OBS! Glöm inte att skriva namn och adress i ett mejl till solbo07@telia.com

Halmstad 1974; utdrag från ”Mina fotsteg i ditt hjärta”

Jag såg henne på avstånd när jag kom ut från Norre Port. Lena såg tunn och skör ut, där hon stod och väntade på trottoaren. Jag saktade på stegen, ville ta vara på varje sekund av livet. Njöt av denna vackra hägring. Detta var för bra för att hända i verkligheten. Hon såg ut som en läcker filmstjärna i sin ljusa långa kappa.
”Så du hann från pianolektionen.”
Min egen röst verkade komma ifrån en främmande person.
”Mm.”
Lena såg rakt in i mina ögon under en bråkdels sekund.
”Kommer du att klara av att sitta bredvid mig? Eller ska vi sitta på olika ställen i salongen?”
(från sidan 129)

Vid stadens enda rondell låg den gamla tennishallen utslängd som en grå rondellhund. Det var en speciell doft i hallen. Svår att beskriva, men given i min hemliga doftbok. Utifrån såg byggnaden trist ut med sina omålade eternitplattor. Inuti var den en pärla. Högt i tak och med en nästan kunglig atmosfär.
Jag förstod att jag var sen. Utanför hallen var det fullt med cyklar parkerade i cykelstället och runt omkring. Jag parkerade slarvigt bakom en tandemcykel. Det svartnade för ögonen när jag såg den blå minicykeln. En säkring gick någonstans. Den vanliga världen tystnade och mörkret kom vrålande in från kanterna.
(från sidorna 157 och 161)

Flott erbjudande:
SolBo Förlag firar ettårsjubileumet med ett flott erbjudande. De som köper ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från bloggen får frakten gratis (45 kr). Givetvis signerar jag om ni vill. Därmed kostar ett ex. bara 150 kr under denna vecka. Tryck på Köp boken under min Gotlandsheader och läs vidare på instruktionerna. Erbjudande gäller fram till och med den 2 juni. OBS! Glöm inte att skriva namn och adress i ett mejl till solbo07@telia.com

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del tolv

Avslutningsord/Avslutningsroman. 😉

Skrivkramp i skrivprocessen?
Jag minns bara ett berg och det stavades SEX. Jag gillar en del av Nora Roberts psykologiskt uppbyggda spänningsböcker, men tröttnade tidigt på när hon körde fast i maratonsex där alla andra faror är bortsuddade under flera sidor. Samtidigt tror jag att jag skulle kunnat läsa bara dessa sidor i tio av hennes böcker och sedan kunnat skriva något liknande som en examensuppgift, kunde sett det som en lektion i att ”bräda Nora”. 🙂 Det kunde blivit riktigt erotiskt, men inget som jag stått för som författare. Sedan fanns flyktvägen att ta död på Lena Sanders i ett tidigt stadium och låta Sebastian Rosander flytta in på ett munkkloster. 😉 Den farligaste fallgropen hade varit att låta Bosse ”kåsören” Lidén få fritt spelrum. Jag funderade på dilemmat ett tag, sedan hände det som brukar hända mig. Oväntat kom lösningen till mig genom ett öppet fönster, till platsen där jag satt vid dammen och matade guldfiskarna. Lizette råkade i rummet innanför det öppna fönstret, nämna en svårstavad hundras. Detta satte igång en inre process som började länkas samman, som gjorde att jag illa kvickt under tiden som jag skattade högt för mig själv i trädgården, började skriva på min laptop i skuggan. Jag tog bara några korta pauser, då jag drack några klunkar på fläderbärsaften, som jag var extra förtjust i den sommaren. Berget var besegrat och jag nådde ett stadium där jag var nöjd med blandningen av erotik och humor. Något som jag stod för och som jag tyckte passade in i handlingen.

Ångrat?
Jag är inte mycket för att tokångra. Ibland står man inför vägval. Då kändes besluten rätt. I efterhand är det fullt möjligt att jag valt på ett annat sätt. Vi försökte ändra en sak. Debutantporträtt i Svensk bokhandels kataloger. Svaret vi fick var att jag inte ansågs vara en debutant efter fem månader. Det är till att mogna snabbt. 🙂
Boken kunde blivit dubbelt så tjock, vinklingen en annan. Stickspår som kunde handlat om mer bus, mer kärlek, mer mobbing, mer sjukdomsrelaterat. När jag väl börjat skriva går det undan. Samtidigt som jag skrev som mest intensivt kunde jag ta en paus och skratta till. Visste att Kerstin och Solveig unisont skulle säga: Nääää. Ibland fortsatte jag bara för att retas. Testa och se om de gjorde som jag trodde att de skulle göra. Jag är en riktig retsticka. Både när jag är frisk och när jag är sjuk.

Besvikelser?
Där är listan längre. Ni får ingen detaljerad lista. Den är av privat natur. Det gäller att lära sig av sina misstag för att kunna göra nya nästa gång. 😉
Ord som inte hållits. Där har vi ett väl utvecklat minne.
Gratisböcker som vi inte haft någon som helst nytta av att skicka iväg – är ändå bättre än gratisböcker som använts för att kasta vassa stenar med. Jag är svag för hästsvansar, skojar om dem ibland i romantiska kåserisvängar. Ändå skulle jag kunna sänka mig till att klippa av en om ägaren (manlig) legat på en strand och solbadat. Utan det minsta dåligt samvete. Tänk att på 180 sekunder kunna förstöra något som byggts upp under tusentals timmar genom att avslöja de tre viktigaste avslutande händelserna i romanen, något som Solveigs tvåor i skolan klarar av att undvika när de skriver sina bokrecensioner. Att smaken är olika är en annan historia. Handen på hjärtat. Hade det varit en fast anställd recensent, med sina rötter i staden, som gjort sitt jobb och tagit fram något bra från min bok om den reklam jag gör för min barndomsstad… skulle SolBo Förlag antagligen inte haft ett enda ex kvar av vårt hemliga antal tryckta romaner. Svårare behöver en analys inte vara. Samtidigt småler jag åt den kritik jag fick av min svensklärare på gymnasiet som ansåg att jag hade skrivtalang, om jag slutade skriva så långa Ulf Lundell-meningar. Den tekniken kan jag fortfarande, men läsovana läsare skulle tröttna fort på mina långa utläggningar.

Glad och tacksam för…
Jag är väldigt tacksam för alla snälla ord som jag fått till mig i olika sammanhang från läsare som uppriktigt verkar ha gillat att läsa ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Av olika anledningar ska erkännas att vissa rosor doftar mer än andra. Helst de från oväntade håll. Några exotiska har gjort mig riktigt rörd och stolt. De flesta av dem har kommit i örat eller på privata forum långt från ”Nätlandet”. Jag kommer att vårda och bevara dem som inre hemligheter. Smaken på innehåll är alltid olika. Något pris har jag aldrig fluktat efter. Asch! Det skulle vara det där, vad heter det? … Nobelpriset i Litteratur. Då skulle SolBo Förlag fått råd att trycka många nya titlar. För skriva en bok gör man väl på en kafferast? 😉
Det var en solig dag. Torsdagen den 30 maj 2013. Dagen då alla kartonger kom med en gul postbil. Jag upplever gärna detta fler gånger. Det gav mersmak. Samtidigt som det känns overkligt på ett annat vis. Beror på att jag sällan svävar fram på moln. Står stadigt kvar på marken. Osäkerheten att något skulle vara fel med leveransen ersattes av en inre tillfredställelse när jag trevande packade upp första lådan. En dröm var i hamn.

Flott erbjudande:
SolBo Förlag tänkte fira ettårsjubileumet med ett flott erbjudande. De som köper ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från bloggen får frakten gratis (45 kr). Givetvis signerar jag om ni vill. Därmed kostar ett ex. bara 150 kr under denna vecka. Tryck på Köp boken under min Gotlandsheader och läs vidare på instruktionerna. Erbjudande gäller fram till och med den 2 juni.

Avrundning. Är ni kvar?
Jag bugar och tackar för alla kommentarer som jag fått under dessa tolv måndagar (”Tankar bakom…”) som handlat om det jag bjudit på av privat natur. Risken fanns där, att det skulle upplevas som tjatigt av stressade bloggvandrare. Ni behövde inte läsa min blå text mer än en gång. 😉

SolBo Förlag tar sats för nya sommaräventyr och hoppas som de bokälskare vi är att det även innebär sköna lässtunder när regnet strilar ner från en grå himmel.
Denna vecka kommer att handla nästan enbart om ”Mina fotsteg i ditt hjärta” av naturliga ettårsskäl.
Filmtips tjugotvå kommer på torsdag och handlar om en stor polskkunnig elefant.
Tyvärr kom datorhaveriet och störde mig i lördags kväll och jag insåg hur sårbara vi är. Synd att vi inte hann betala in månadens räkningar, innan vi åkte iväg till Östergötland. Alla mina favoritsidor på nätet kommer att vara borta.
Vilken tur att jag aldrig förvarar något av värde på datorn. Visdom sedan förra kraschen.

 

Den hemliga resan

 

Klockradion väckte oss 04.44 i fredags, men resan kom jag på redan i februari. I smyg har jag samlat in information om vart min moster skulle ta vägen när hon ”flydde” från sin 80-årsdag.

 

Vår uppgift var att hitta denna bil någonstans i Östergötland. Helst efter klockan elva, men före klockan tolv.

Tur att jag hade koll på rätt ”macktid” och inte tog för många genvägar. Det var även viktigt att kunna ”stava” rätt såg jag när vi snabbt passerade denna ort mot vårt mål.

 

De senaste dagarna har jag läst på om den berömda kvinnan Ellen Key och hennes stora hus Strand med den underbara utsikten över Vättern. Det var här jag visste att min moster Maj befann sig under en visning. När sällskapet kom ut började vi sjunga. Det tog några sekunder innan Majsan insåg att det var vi och att skönsjungandet var för henne. Orsaken var att en i hennes sällskap fyller år samma dag och bor i närheten, så min gudmor trodde först att det var bekanta till Marianne. Jennifer och Lizette hade på sig mörka solglasögon som försvårade sikten.

 

Nu ska jag lämna det privata firandet vi hade under några mysiga timmar. Måste bara få visa presenten jag hade med mig. En egen MAJBIL och med samma siffror som hon var van vid. Eller var det slumpen? 😉

 

Vilket underbart högsommarväder vi bjöds på. Vi hade beställt hotellrum i Gränna. En liten pittoresk stad som jag känner till väl efter alla mina besök, alltsedan jag var en liten grabb. Det är inte lätt att välja bland utbudet. Jag ringde både min tandläkare och min diabetessköterska om råd. Hörde inte riktigt vad de muttrade om.

 

Till slut fick jag fråga en expert. 🙂

 

IRL. Så lyder den internationella förkortningen. Signhild blev den första av alla mina bloggvänner som jag träffade på riktigt. Egentligen var det rätt person med tanke på att hon varit med mig nästan sedan starten för snart två år sedan. Först var vi vänner på 1av3.se. Jag såg att det var bara en kvarts resväg från Gränna till Ölmstad dit Signhild och hennes man flyttade från Piteå förra året. I Signhilds famn ser ni charmtrollet Nathalie som var en av orsakerna till den långa flytten. Tack Signhild och Erik för en mycket trevlig stund i ert fina hem. 🙂 Vilken tur att ni var hemma.

 

När vi satt där i det ljumma kvällsklimatet och njöt av solnedgången kom gamla mysiga minnen tillbaks till när vi såg detta många gånger i Ängalag från uteplats, balkong och flera av rummen.

 

Det var två intensiva dagar med härligt sällskap, många kramar och ett högsommarväder som hette duga. Tyvärr gick mitt humör i moln när jag skulle föra över 258 bilder till datorn igår kväll, när vi kom hem. Datorn slocknade… kraschade. 😦
Så detta ínlägg har jag kämpat med i många timmar på Solveigs arbetsdator.

Film tjugoett av femtio

The Bucket list/Nu eller aldrig
Genre: drama/komedi, 93 minuter, 2007.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 34/40
2). Bosse Lidén 2014: 103/120

Favoritkommentar: ”Våra liv är som små bäckar, som rinner ut i samma flod… mot den himmel som väntar bakom vattenfallens dis.”

Egna ord: Samtalet som kom från sjukhuset förändrade allt i bilmekanikern Carter Chambers liv. (Morgan Freeman) Ändå är detta en film som hyllar livet och att fånga dagen. Bocka av önskningar från livslistan. Cancer drabbar en av tre och bryr sig inte kom kön, hudfärg eller samhällsklass. Jack Nicholson spelar den cyniske miljonären Edward som är VD för ett sjukhus. På ett möte där det yrkas att patienterna ska få ha ett eget rum slänger han ur sig frasen. ”Jag driver ett sjukhus. Inga spa-anläggningar.” Som man bäddar får man ligga tänker jag när han akut drabbas av röda dödssignaler på den vita servetten och hamnar i ett dubbelrum på sitt sjukhus. Edward får smaka på sin egen medicin, om jag ska vitsa vidare på metaforerna.

Dessa två ärrade filmskådisar gör ett stilrent teamarbete i en film med många bottnar. Karaktärerna är så olika på utsidan, ändå, när man skrapat bort de synliga lagren och når kärnan upptäcks den dolda personligheten. Det innersta blottas. Fasaden slåss sakta mot sidan. Likheterna börjar lysa igenom. I 37 minuter får vi följa deras öden i tvåmannasalen. Sedan flyttas huvudpersonerna huvudstupa ut i världen och the Bucket List-punkterna stryks en efter en på den skrynkliga lappen. Här blandas humor, växande vänskap, äventyr, grabb-bus med avskalat allvar. Frågan är vem som växer mest. Carter, Edward eller filmbetraktaren.

Kuriosa: Carters äldsta son spelas av Morgan Freemans riktiga son Alfonso Freeman.

Dagens fråga: Bjud gärna på en punkt från din personliga Bucket List/Livslista.

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Den mystiska stölden

Kåseri från mitt arkiv:

Det är lika spännande varje månad. Vad ska hända? Vad ska försvinna? Vilka pjäser duger inte till nattfåglarna?
Sista vardagen i varje månad slår jag samma siffror på telefonen. Denna tradition har pågått ett bra tag, ända sedan det blev bestämt att vi ska flytta från vårt stora hus där vi bott en längre tid.
De är trevliga på SITA. Oftast brukar en Åsa svara och jag frågar om nästa månads grovsopshämtning. Åsa berättar vilken vecka som gäller och frågar om vilken fastighetsbetäckning vi har. Lätt som en plätt. Jag behöver knappt snegla på fusklappen. 35:1. Jag är stolt för att jag kan komma ihåg en sifferkombination. Är det där gränsen går? Jag fixar tre siffror men tvekar på fyra. Tänk om Visakortet haft tre siffror och ett kolon istället.
Från början var jag en novis. Jag ställde prydligt ut grovsoporna på söndagskvällen. Alltid bakom skolbusskuren. På det bruna planket klamrade jag fast lappen med texten; GROVSOPOR. Sedan visste jag inte vilken av de fem vardagarna sakerna blev hämtade.
Jag vet inte exakt när jag kom på det. Det måste ha varit den gången jag såg lastbilen med dekalen SITA dyka upp en eftermiddag och chauffören rattade in på vår stora grusparkering. Det egendomliga med det var att jag tidigare under dagen lagt märke till att sakerna redan var hämtade. Nästa månad noterade jag att hälften av mitt kolli var borta några dagar innan SITA kom på besök. Kunde det vara någon på SITA som jobbade deltid? Nej, så dum var jag inte. Ganska snart förstod jag och Solveig att vi hade nattgäster. Någon gång under de mörka timmarna försåg vi någon med våra grovsopor. Ett tag slängde vi hundratals porslinsföremål. Det rörde sig mest om kaffekoppar. Kopparna hade små till stora nagg och sprickor. Vi började mata våra nattfåglar med en kartong åt gången. Nästa morgon var både kartong och porslin borta.
Vi visste inte hur vi skulle tackla det? Var det stöld eller inte? På ett sätt var det bra för just oss. Reglerna var annars från SITA att man får lämna grovsopor en gång i månaden. Vi hade mängder av saker vi behövde bli av med.
Jag försökte få igång en skriftlig konversation. La i en personligt skriven lapp i en fryspåse och stoppade den i en kaffekopp. Vi fantiserade vilt. Vad det en konstnär som höll på med ett porslinsprojekt? Eller en person med en ofantlig stor släkt som laddade för sommarsläktkalas? Någon som älskade att duka fram olika koppar till sina gäster? Jag skrev ner dessa funderingar på den personliga lappen. Avslutade brevet med en brasklapp. Nästa vecka ska nya saker sättas ut. Välkommen tillbaka.

Det blev aldrig någon respons. Berodde det på att jag skrev på svenska? När det var indiansommar var jag frestad att lägga mig i en sovsäck i bersån vid busskuren. Tänk vad mysigt att ligga och titta på stjärnhimlen. Började det röra på sig kunde jag smugit in i busskuren. Där fanns ett kvisthål varifrån jag kunde haft koll på läget. Solveig var inte sugen på min idé. Hon uppskattade inte heller när jag föreslog att gömma en sorkfälla eller en musfälla bland artiklarna. Hon är så finkänslig min älskade fru. Lite pinsamt har det varit ibland. När vi inte hann sätta ut något nytt till SITA och det bara låg någon svart säck och fladdrade med någon småsak i. Till slut fick jag berätta för Åsa om våra nattfåglar.
”Du är inte ensam. Det har hänt att vår bil kommit precis när de håller på att lasta in grovsoporna i en bil. Först har de tydligen åkt efter vår bil och lärt sig rundorna veckorna tidigare.”
Sista gångerna har jag upplevt det som om nattfåglarna blivit mer kräsna. Allt duger inte längre. Eller beror det på att det går mot vinter. Har de dragit till sydligare breddgrader? Bara de inte gömt sig i vårt olåsta ytterförråd. Där bor redan fladdermöss. Det kan bli för mycket av ljuskänsliga väsen omkring oss.

Ps. Detta fenomen är numera vardagsmat. Men inte då…Ds.

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del elva

Hösten 2012 hade vi tröttnat på förlaget som fått tre manus av oss (efter t-samtal). ”En andra chans”, ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och bilderboken som jag och Solveig gjort ihop, ”Svante trasslar till det”. Trots påtryckningar och över ett halvårs väntetid fick vi inget besked. Vi är i efterhand övertygade om att de inte läste något av våra manus. Vi hade bara skickat pappersvarianter på de två förstnämnda, men bilderboken som var en dummy ville vi gärna ha tillbaks. Därför hade vi skickat med ett frankerat brev med vår postadress på. Det tog tid innan Svante kom hem igen. Svante skulle kunnat bli en populär figur i Sverige. Tyvärr har vi inte råd att ge ut den och alla andra Svanteböcker jag gärna ägnat mig åt. Priset för färgbilder är på en annan nivå.

På slutet av hösten 2012 köpte jag boken ”Förverkliga din bokdröm”. En fackbok som fick mig att tänka om och satte stenarna i rullning. Denna bok har jag skrivet om som månadens boktips. https://bosseliden.wordpress.com/2013/01/21/manadens-boktips-forverkliga-din-bokdrom/

Under jullovet 2012 tog jag ett allvarligt samtal med Solveig. Vi bestämde oss för att bilda bokförlaget SolBo Förlag. Sedan följde jag Joannas och Kristinas bok och prickade av allt, allteftersom vårt arbete fortgick under våren 2013. En del av deras tips hade jag redan anammat tidigare. Mitt manus fanns där. Nu återstod bara den sista tvättningen. Korrekturläsningen. Trodde jag. 🙂

Det är många beslut som ska tas som inte har med själva skrivandet att göra. Vissa var självklara av olika privata skäl. Andra fick vi fundera på. Tålamod var också något jag fick träna rejält på. Väntan på svar från myndigheter, tryckerier och alla andra personer som vi plötsligt blev beroende av. Lärorikt, nyttigt och intressant på flera sätt. Vi lärde oss mycket. Det fanns fällor att hamna i. Främst inom teknikens väggar. Jag har inte plats här för att redogöra för dem. Valet av Scandinavian Book, i Danmark var inte svårt att ta. Inget att ångra. Liksom att trycka i Danskt band med invikta stabila flikar som därmed gav stadga åt boken. Utmärkta för författarporträtt och annat som jag ville ha med som trevlig information. Vi valde ett bekvämt format som ligger bra i handen.

I efterhand känns det mysigt att vi gjorde omslaget ihop i familjen. Solveig, Jennifer och jag.
Jag är tacksam att Annika Bengtsson på Grim Förlag hade tid att sätta inlagan och omslaget. http://annikabengtsson.wordpress.com/kontakt/

Jag kan varmt rekommendera Annika om ni behöver leja bort den biten. Däremot får ni inte låna min vän Kerstins gratishjälp. Hon är orsak till många bra saker med min första roman. Dessutom var hon ett stöd redan från allra första början och hennes insatser var guld värda inför den stora tryckningen.

En trio till Stenshuvud

Vi bestämde oss för att fira Norges nationaldag med ett riktigt vårhopp. Förra året gjorde Lizette vårhoppet i Brösarps backar. Denna gång blev det på det sägenomsusande berget Stenshuvud, 97 meter högt.

Vi parkerade vid Naturum i Stenshuvuds nationalpark innan vi vandrade iväg med vår fikakorg och lyssnade på fågelsång i bokskogen. Den gjorde att våra ben glömde bort den stundtals kraftiga stigningen.

Första gläntan av Hanöbukten. I klart väder syns Bornholm i söder.

Mot havet avslutas sandfälten med en badvänlig sandstrand.

Trevligt sällskap hade jag med mig. ”Mor Solveig” och yngsta dotter.

Efter att vi varit och tittat på södra och östra toppen bestämde vi oss för att gå ner till havet. Vi var inte ensamma om tanken. 🙂
På skyltar varnades det för starka undervattenströmmar precis som i Sandhammaren. Nästa gång vi kommer hit blir det kanske ett dopp ändå.

Backsipporna har snart gjort sitt för 2014. Annat var det förra året när vi plåtade dem vid Backåkra.

En fin växt. Sankt Pers nycklar.

Tack vare de sista kalla dygnen kan vi fortfarande njuta av rapsfält på Österlen. Idag såg vi magiska, gula fält överallt och doften var extra stark.

Dags att åka hem till den stackars fjärde familjemedlemmen som pluggar på hemmaplan. 😉