Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del nio

Utränd solbränd man

Solbränd, utbränd man som fått en guldmedalj runt halsen av sina två söta döttrar (står det i texten vid bilden i albumet).

Det hade varit den svartaste och mörkaste sommaren i mitt liv. Ändå hade jag inte varit sjukskriven en enda minut. Istället för att jobba sju dagar i veckan satt jag i vår stora trädgård på eftermiddagarna (om vädret tillät det) och försökte efter bästa förmåga att delta i mina döttrars liv. Det var en lycklig tid i deras värld. De älskade att fantisera, skapa äventyr bland klätterträden och lekte bra tillsammans. För att styra in mina tankar på neutral mark tänkte jag på det handskrivna ungdomsmanuset Sebastian & Lena som jag påbörjat bakom affärsdisken några veckor tidigare. Jag blockerade de dystra tankarna på cancern som börjat sprida sig på nytt i min älskade mammas späda kropp. Det här är inget sjukblogginlägg, men jag ville bara i korthet delge er hypotesen. Veckorna rullade på. Solveig som jobbat för mig under halva sitt sommarlov skulle börja jobba på skolan igen. Jag skulle bli lämnad ensam för första gången sedan väggsmällen.
”Lova att du inte sitter framför datorn!”
Orden var välmenande, fulla av kärlek och omtanke. Min status var så låg att jag inte tog mig igenom en längre tidningsartikel. Orkade bara lyssna på klassisk musik utan sång och tre andra CD av någon anledning. Ni kan få titlarna. Soundtracket från filmen ”French Kiss”, Mike Oldfields ”Voyager” och ”Harvest Moon” med Neil Young. Solveig visste att jag inte skulle lyda (det hade inte hon heller gjort). I efterhand anser jag att jag skulle fått en guldmedalj för min insats. Solveig tycker snarare att jag skulle fått ”smisk” för min olydnad. Fortfarande funderar jag på hur jag lyckades hitta ord, humor, värme och faktiskt fick ihop en skaplig textmassa med grundförutsättningarna. Två minuter, jag överdriver inte. Redan då kunde jag drabbas av ett yrselanfall. Hade väl ett kommit på besök brukade de snabbt avlösa varandra. Min taktik med att lura hjärnan psykiskt när kroppen var som ett vrak fysiskt kunde fått otäcka följder. Om det hade gått hade jag önskat att någon kunnat binda fast mig i den ergonomiska skrivbordsstolen så jag inte skadade mig vid ett fall. Jag har läst om många andra som gått in i väggen. Som legat på rygg och tittat rakt upp på samma takfläck under många dagar. Inget konstigt alls. Däremot kunde jag inte kopiera taktiken. Jag hade även ett liv som diabetiker att ta hänsyn till. 49 sprutor i veckan. En måltid behövde fixas ihop och intas efter sticket. Annars hade jag varit rätt död.
Under de första veckorna gav jag upp snabbt på kontorsrummet. Hamnade oftast liggande i en soffa som var lagom långt från mat och wc. Det kändes som om jag bodde i ett jättehus, 160 kvm på varje våning. För mig var det som ett maratonlopp när jag skulle flytta kroppen. Ändå, jag tog tag i ett halmstrå och vägrade tycka synd om mig själv. Trodde stenhårt att jag skulle bli bra om ett par dagar. Smällar hade jag åkt på nästan varje dag så jag var van vid det. Hela tiden dök det upp fantasitankar om vad Sebastian och Lena kunde hitta på för något tillsammans. I soffan kom jag på hur jag skulle göra.

Min nya taktik fungerade utmärkt. I takt med att det strömmade till uppslag, idéer och kommentarer läste jag in det på en kassettbandspelare. När jag fick lite krafter släpade jag mig upp, spolade tillbaka bandet och skrev ner det på ett Word-dokument. Det jag på detta udda sätt skapade var ett ungdomsmanus, skrivet i tredje person singularis och med arbetsnamnet ”Sebastian & Lena. Jag har givetvis kvar hela det färdiga manuset. Bara Prologen finns i åtta varianter. Här under har ni en av dem. Ni som har boken hemma kan se att detta ingår delvis i kapitel två i vuxenboken ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.  Hoppas ni inte tyckte detta var för mörkt att läsa. Jag kan trösta er med att hela situationen var betydligt mörkare än så. 😉

Prolog (från en skrivbordslåda)
Lena rörde lite på sig. Stönade i sömnen.
Sebastian flyttade blicken till den gula landstingsfilten. Fortsatte vidare till det blodfattiga ansiktet som var kusligt alabasterblekt. Slangen som gick från det bleka armvecket, med de tydligt blå ådrorna, till den läbbiga påsen på ställningen, gjorde honom nästan hypnotisk. Hans blick stirrade på den gula vätskan som droppade i samma hastighet genom slangen. Han satt en lång stund på den hårda obekväma stolen och räknade dropparna.Tankarna flaxade iväg åt olika håll.
Skulle hon kunna? Kunde en tjej dö som inte ens fyllt 13 år? Livet var fruktansvärt orättvist om något hemskt… om det åtminstone var jag som låg där, tänkte han osjälviskt.
Hans tankar avbröts när dörren öppnades efter en diskret knackning. En sjuksköterska kom in med en full medicinbricka. Han reste sig och gick fram till fönstret. Grått och dimmigt. Det var knappt man kunde skymta konturerna av kyrktornet i centrum. Klara dagar såg man båtarna på havet. Även så långt bort som mot Hovs Hallar på Bjärehalvön. Det kändes som himlen föll ner utanför fönstret.Tankarna fladdrade på nytt iväg. Undra´ vad de andra i klassen gjorde? Hade de gått i småskolan skulle de suttit och ritat teckningar till Lena. Förstod de att han skolkade? Anade de var han befann sig?
– Du Sebastian. Ska du inte vara i skolan?
Han svarade inte. Tog bara stelt sin bruna skinnjacka och lufsade ut ur sjukrummet. När han kom ut från sjukhuset tog han trapporna till Galgberget. Löven från bokarna bildade ett täcke av höstfärger. På toppen vid det gamla utsiktstornet tog han vänster. Gick en bit in på motionsslingan med blicken fäst vid marken. Satte sig ner på en kall bänk och slöt ögonen.Tiden kom smygande ikapp. Minnet lekte en stund tafatt. Hoppade likt ekorren från gren till gren. Klarnade sedan tvärt till. Blev med ens kristallklart. Han öppnade ögonlocken och allt föll över honom. Detta var bänken som han och Lena suttit på den magiska septemberkvällen. Förra lördagen. Var det verkligen i detta livet? En ljum behaglig värme spreds i bröstet när tankarna gled iväg mot hallonbåtarna…

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen.

 

Annonser

64 thoughts on “Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del nio

  1. Har man varit med om att en nära anhörig drabbats av cancer så vet man hur hela tillvaron förändras. Men på något märkligt vis så har vi oftast oanade krafter och kommer vidare. Fastän man inte tror det…

    Ha en bra start på veckan!

  2. Min gubbe har cancer, så jag känner igen känslan av att leva på gungfly. Men visst klarar man mer än man tror!
    Till andras uppmuntran kan jag berätta att han fick en tumör i magen för snart 20 år sen men att han aldrig mått dåligt för övrigt överhuvudtaget. Cancern är kronisk och han har under åren haft 3 återfall med tumörer i ögonlocket och i halsen, men efter ett flertal behandlingar (både operation, cellgift, strålning) så mår han fortfarande kanonbra – trots så lång tid med sjukdomen; lymfom. Så man ska inte ”kasta in handduken” efter ett cancerbesked!
    KRAM
    Susie

  3. Vad jobbigt.. på många sätt. 😦 Man kan lätt luras av den ”friska” solbrännan.. Härliga småtjejer på bilden.. och guldmedaljen.. så typiskt! Barn har empati. Harvest Moon-låten har en särskild plats i mitt hjärta. Vet du att det finns en bok (inget samband dock) med samma titel? Den var jag naturligtvis tvungen att köpa. Ha en fin måndag! 🙂

  4. Bosse – jag är glad att du är så frisk som du är idag, det låter som en tid som den som inte varit där inte kan förstå, det gör ont att läsa. Men du var söt med medaljen och dina fina döttrar – önskar dig en ljus och fin sommar, men först ska det bli vår. Kram på dig, du uthållige/Margareta

  5. Känner igen en del från boken :-).

    ”Harvest Moon” med Neil Young är en av mina favoriter, tillsammans med ”Hart Of Gould”.

    I din beskrivning är det lätt att känna tyngden, blyet i kroppen som man upplever i den situation du var i. Svårt. Både för dig och omgivningen.

    Önskar dig en bra vecka! Maj, men jag fryser…

  6. Jag tror att ett utav de bästa sätten att hantera saker och ting, det är att skriva av sig, eller möjligen tala in på band (heter det så, såg lite konstigt ut när jag skrev det…). Och det är betydligt fler än man tror som stött huvudet i väggen, både en och två gånger, och kanske de i sin omgivning som man minst anar dessutom. Att sen våga och kunna prata om det, det är viktigt. De som sen inte orkar höra, ja dom kan man sålla bort ur sin vänskapslista.
    Önskar dej en riktigt skön start på denna vårvecka!!
    Kram kram

  7. Om du visste hur mycket jag känner igen, så omedelbart, inte minst i detta att skriva sig ur det tunga i livet; att skriva sig ur och att skriva ur sig.

    Och vilken seger, väl värdig en guldmedalj, helt klart!
    Kram

  8. Vilken tur att du precis som många av oss andra gillar att skriva. Har tänkt på det ibland att om jag inte hade skrivit dagbok eller fyllt alla dessa kollegieblock med små händelser från verkliga livet eller bara fantasi, hur hade jag överhuvudtaget haft nåt minne om hur saker och ting då har varit och hur det kändes. Hur skulle man då må? Håller med de andra om att du ser nästan oförskämt pigg ut på bilden men det är ju bara utsidan det förstår jag. Så skönt att du tog dig igenom detta och kan dela med dig till andra. Det är inte lätt att förstå hur djävulskt jobbigt det är att bli utbränd om man inte själv varit med om det. Nu är jag lyckligt lottad som har klarat mig men har många i min omgivning som mår eller har mått skit.
    Ha nu en toppen Måndag.
    Kram fina du som är sååå värd en eller flera medaljer.

  9. Både min mor och min förre make avled i cancer så ja förstår hur tungt livet kan vara många gånger. Men det går ju vidare som om ingenting hade hänt och vi får acceptera och rätta oss efter det.
    Kram på dig, min käre Bobo Bus! 😉

  10. Starkt, svart, sjuk själv + bränd kropp o hjärna, sjuk mor, döden i vitögat .. och ändå inte .. två flickor finns ju och en obändig lust/drivkraft att få ihop sig – även på pappersdrömmens bok! Kram

  11. Nej Bosse, det här var inte alls tungt att läsa!
    Situationen var naturligtvis tung men för mej var det här raka, sanna, äkta ord om hur du hade det då.
    Känns som jag fått se en glimt av en tid som måste ha varit fruktansvärt svår … och ändå … ändå var berättelsen om Sebastian och Lena så stark inom dej att den bara måste få komma på pränt att du trots ditt läge, lyckades skriva boken ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
    Helt fantastiskt! Och sen ger du ut det på ert eget SolBo Förlag.
    Den solbrände utbrände guldmedaljsprydda mannen har gjort ett fantastiskt jobb.
    Även Fru SOLveig har gjort ett fantastiskt jobb.

    Harvest moon … finns också bland mina skivor och jag lyssnar på den då och då. 🙂

  12. Hej!
    Har suttit och läst lite i din blogg nu idag. Läste att du undrade över magnetmadrassen.
    Jag fick magnetmadrass och magnetkudde i julklapp av min man. Och jag kan bara säga att de är värda varendaste krona för min del.
    Innan vaknade jag nattetid av att jag hade så ont då jag rörde mig i sömnen, vaknade av att jag skrek av smärta, hade svårt att veta hur jag skulle lägga mig då värken väckt mig.
    Sen i julas har jag inte vaknat av värken, visst att jag vaknar, men för att då gå på toan, och visst har jag ont, men det är stor skillnad.
    För några veckor sedan skulle jag läggas i på lasarettet, och då fick min syster låna madrassen i en vecka, lite kort tid, men hon tror att hon också sov bättre med madrassen. Kudden fick hon inte låna, för den hade jag med mig på lasarettet.
    Jag lovordar madrassen och kudden.
    Ha en bra dag! //Lisa

  13. Hej Bosse! nä då inget är för tungt att läsa tvärtom allt är ju inte alltid på topp…tragiskt dock, jag har själv varit i den berömda väggen en gång i mitt liv dit vill jag inte igen kan jag lova….ta hand om dig & ja jag längtar till Rhodos även om jag aldrig varit där 🙂 kram på dig

  14. Du har en gåva som du ska vara rädd om …..Inte bara en utan många.en är att du kan skriva ,en annan att du har en fantastisk familj! Kram!

  15. Fascinerande läsning….ärligt och naturligt. Visst är det läkande att skriva eller prata om det svåra. Tycker att du ser fräsch ut i din solbränna men kanske det finns något i dina ögon som berättar om något tungt.

    Kram
    annika

  16. Min son ska in på efterkontroll nu i dagarna…han vill inte tala om när….Det är hans sätt att skona mig men jag vill inte bli skonad, jag vill vara med! Kram på dig….

  17. Tycker inte heller att inlägget var tungt att läsa. Det var faktiskt intressant. Jag har en kollega som också stiftade bekantskap med den bekanta väggen samt en bloggare som just nu är utslagen.
    För mig är tillståndet nästan surrealistiskt, då jag inte kan föreställa mig hur det känns att var utbränd. Det går liksom inte in, samma sak med depression. Hursomhelst så hoppas jag att jag slipper bli drabbad.

  18. Ja det sitter en pepparkaksgubbe där i soffan 😉 Du verkar ta livet som jag, det som inte har ihjäl dig det härdar. Hur brutalt det än låter så är det faktiskt så det är. Man går stärkt igenom kriser av olika slag! Och du verkar ha tacklat det väldigt bra!
    Önskar dig en fortsatt finfin vecka!
    Kram

  19. vilken rolig bild på er, men usch cancer är en sån grym sjukdom du skriver verkligen bra och jag blir berörd av det du skriver, livet är så orättvist ibland.Du hade verkligen styrkan att kunna tänka på din bok och få den skriven trots att din mamma var så sjuk och du kände dej utbränd, kramen

  20. Fantastisk läsning! Jag blir både rörd och berörd. På alla plan.
    Jag hade på 1960 talet en god vän, kansle mitt livs första stora kärlek, han fick cancer i ett knä. Och 1967, det året då han skulle ta studenten, dog han. Jag satt hos honom på sjukhuset då och då, 18 år gammal, och minns så väl de orden han sa; Ditte, det är inte mig det är synd om, gråt inte för min skull. Jag är trygg i min tro (hans föräldrar var spanjorer) det är mina föräldrar. min syster, släktingar och ni andra, mina vänner, som blir kvar som också får det svårt. Ord som jag alltid har med mig. Så ung och så stark.
    Kramar och många tankar.

  21. Tufft att gå igenom! Starkt att fixa det så som du gjorde!
    Jag läser och tänker mycket kring detta, men låter det räcka med att du får veta att det är så.
    Kram

  22. Det är nog rätt viktigt att läsa vad du skriver här. Det var mycket som berörde mig. Jag kan nog säga att jag har varit utbränd, långt innan man kände till det uttrycket. Jag hade två barn och väntade det tredje. Jobbade på posten som kassabiträde. Det var ingen fast tjänst, utan jag fick flytta från det ena stället till det andra. Jag hade fått konstaterat att jag hade blodbrist. Så jag sjukskrev mig när jag blev påhoppad av en kund mitt i julbrådskan. Jag orkade helt enkelt inte påfrestningen att flytta hit och dit.

    Jag är änka sen 1979. Sen träffade jag en man, som blev min sambo. Han fick först en hjärtinfarkt, som han klarade av och några år senare fick han prostatacancer. Jag följde honom till Malmö varenda gång han skulle strålas. 35 gånger. Så småningom blev han friskare och efter 5 år helt friskförklarad. Det kändes skönt.

    För bara några år sen fick min enda dotter bröstcancer, blev opererad ett par gånger och fick sen mediciner. Efter 5 år var hon också friskförklarad.

    Ovanpå det så fick min enda syster också bröstcancer. Vad jag vet är hon också friskförklarad.

    Så jag förstår så väl hur du kunde känna dig när din Mamma var sjuk.

    Sv: Det var ju roligt att du tyckte om mina Skånebilder. Men du missförstod nog lite. Båda bilderna är från Glumslövs Backar och tagna praktiskt taget samtidigt. När vi kör till Landskrona från Helsingborg tar vi alltid den gamla vägen och inte motorvägen..

    Kram/Gilla

  23. Jag tror att det är bra att dela med sig av sina tankar både ljusa och mörka. Bra både för en själv och för andra. Min dotter har också drabbats av utbrändhet och hon tycker att det är bra att andra berättar sina upplevelser. För henne har det varit svårt att sjukdomen inte syns utanpå så mycket som t ex ett brutet ben. Folk runt omkring kan ha svårt att förstå och det gör situationen extra svår. Många försöker ge råd att man ska rycka upp sig och det är stressande. Tittar på din fina bild med far och döttrar. Vid första anblicken ser det bara mysigt ut men stannar man vid bilden lite så ser man något annat. Det är också jobbigt för barn men de försöker stötta så gott de kan. Jag är glad för din skull att du mår bra nu. Din fantastiska bok får om möjligt fler dimensioner när vi får veta historien omkring skrivandet. Ha en riktigt fin onsdag och kramen.

  24. Jag sitter här och nickar instämmande när jag läser dina ord Bosse. Nickar för jag känner igen mig i den läkande kraften med att skriva av sig och prata om det svåra. Att vända sig till det som är självklart just för mig (och som jag vet är detsamma för dig) – skrivandet. Idag vet jag att min blogg var ett resultat av just detta. En ventil, en process och ett steg i att hitta tillbaka till mig själv. Till mina drömmar, självförtroende och mod.

    Ta hand om dig du kloka människa och tack för att du lyser upp tillvaron i mångas vardag med dina ord.

    Kram Lotta

  25. Det var rörande men också vackert, direkt från livet. Fantastiskt att man reser sig igen efter allt man varit med om. Ger dig en guldmedalj!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s