En bil med ett stort H

CCI201405070001

Ett stort H fanns klistrat överallt i slutet av sextiotalet. Den gången informerade klistermärket om att vi snart skulle börja köra på höger sida på vägarna. Om vi ville göra som de flesta andra i trafiken från och med en söndagsseptemberdag i Sverige. 😉

Flera år senare handlade det om något annat inom trafiken. Vi skulle tillbaka till den andra sidan av vägen. Jag och Solveig hade tagit flyget till Jersey, en av de Engelska kanalöarna. Ön som lockade med blomsterprakt, Europas lägsta brottslighet, god mat och mängder av sevärdheter. Jersey är ingen stor ö till ytan. Det skulle för den sportige inte vara några större problem med att cykla runt hela ön på en dag. Ändå valde vi att hyra en bil. Vi bad om att den skulle finnas till hands utanför hotellet. Biluthyraren kunde inte lova att uppfylla detta önskemål. Kanske var vi tvungna att lösa ut den redan på flygplatsen.
Jag lovade att stå för körandet under semestern. Jag var den enda av oss som hade erfarenhet från mina cykelpass i barndomen och från alla mina besök på Cypern. Solveig hade aldrig ens cyklat på vänster sida. Jag har en ung fru, eller så har hon en gammal man.
I flygplanet dukades maten fram i de små facken. Efterrätten var godast. Tiden var ovanlig för mitt intag av mat som diabetiker. En frisk person har ett blodsocker mellan 3-7. Jag hade toppnoteringen 20 när vi landade. Givetvis stod bilen, den fina Ford Escorten, och väntade på oss utanför flygterminalen. Det var bara för mig att hålla god min och sticka in nyckeln i rattlåset. Motorn spann som en välmående katt, när jag styrde iväg mot huvudstaden St Hellier.
Först letade vi upp en bensinmack. Pålästa som vi kände oss, visste vi att bensinpriset låg 75 procent billigare än vad vi var vana vid hemifrån. Det var betjäning på macken. En trevlig man kom ut och undrade hur många liter vi ville ha.
Det kunde vara skönt att slippa tanka fler gånger. Vi hade semester. Jag sa full tank.
”Sure?”
”Yes.”
”Hur länge ska du stanna?”
”En vecka.”
”Är du säker på att du ska ha en full tank?”
Hörde han dåligt? Skorrade min skolengelska falskt? Tänk om han var senil. Vad skulle jag svara om han frågade en tredje gång? Det var en billig tankning tyckte vi först. När vi lämnade tillbaks bilen efter en vecka stod mätaren fortfarande högt upp. Det skulle tagit flera veckor att köra slut på en full tank bensin. 🙂
Nu vinkade vi hej till bensinmackskillen och fortsatte mot huvudstaden. På flera ställen fanns det en hög mur längs vägkanten på de smala slingrande gatorna. En otrolig trafik. Alla verkade vara ute och köra bil samtidigt. Hur många bilar fanns det i varje hushåll? På landsvägen gick det bra. Solveig var en duktig kartläsare. Hon berättade i god tid när jag skulle svänga. Det var i rondellerna det blev problem. Då var det meningen att jag skulle tänka tvärtom när bilarna dök upp från fel håll.
På varje hyrbil fanns det ett stort H (Hire) så att de infödda kunde hålla koll på oss gäster. På kanalön Jersey är befolkningen genuint artiga. Varje år delar de ut pris till den trevligaste invånaren. Alla vi mötte under veckan verkade satsa på att bli kandidater till priset. I de flesta situationer var det trevligt med all vänlighet. Vem tackar nej till gratis omtanke under semestern? Det var bara otacksamma Bosse Lidén som vädrade en annan åsikt bakom ratten i en bil med ett stort H synligt för alla medtrafikanter. Vi närmade oss äntligen St Hellier . Den sjuttioelfte rondellen låg framför bilen och jag började bli sammanbiten. Tyvärr hade Solveig tappat bort sig på tätortskartan. Jag blev därför glad när jag såg att det stod två bilar stilla framför oss. Kartan låg uppvikt i Solveigs knä. Jag böjde mig ner och försökte hjälpa till att hitta adressen till vårt hotell. Då ljöd en tuta bakom mig. När jag höjde blicken förstod jag anledningen. Båda bilarna framför oss var hyrbilar. En öbo hade stannat mitt i rondellen och släppt fram dem. I backspegeln såg jag en annan H-bil och en dam med ett bestämt utseende. Det var bara att lägga i ettan och svänga vänster i rondellen och med ett påklistrat leende tacka chauffören som snällt stod kvar inne i rondellen till höger.
I denna stund befann vi oss på en okänd plats och jag funderade på meningen med semester och saknade livet därhemma. Vid vägkorsningar var det samma artiga visa som vid rondellerna. Ingen tid fanns för några dyrbara sekunders gemensamt letande på kartan. Bara tacka och rulla vidare. Ingenstans såg vi några parkeringar. Vi fick snurra ett bra tag innan vi matta hittade till hotellet. Då stod H definitivt för hungriga. Hyperhungriga. Hur högt mitt blodsocker var då vågade jag aldrig mäta. Istället kämpade jag med att få in den högerstyrda bilen mellan två andra bilar, på det trånga utrymmet. Först efter det blev det en underbar vecka som vi minns med stor glädje. Härliga utflykter i bilen med stort H.

Annonser