Den mystiska stölden

Kåseri från mitt arkiv:

Det är lika spännande varje månad. Vad ska hända? Vad ska försvinna? Vilka pjäser duger inte till nattfåglarna?
Sista vardagen i varje månad slår jag samma siffror på telefonen. Denna tradition har pågått ett bra tag, ända sedan det blev bestämt att vi ska flytta från vårt stora hus där vi bott en längre tid.
De är trevliga på SITA. Oftast brukar en Åsa svara och jag frågar om nästa månads grovsopshämtning. Åsa berättar vilken vecka som gäller och frågar om vilken fastighetsbetäckning vi har. Lätt som en plätt. Jag behöver knappt snegla på fusklappen. 35:1. Jag är stolt för att jag kan komma ihåg en sifferkombination. Är det där gränsen går? Jag fixar tre siffror men tvekar på fyra. Tänk om Visakortet haft tre siffror och ett kolon istället.
Från början var jag en novis. Jag ställde prydligt ut grovsoporna på söndagskvällen. Alltid bakom skolbusskuren. På det bruna planket klamrade jag fast lappen med texten; GROVSOPOR. Sedan visste jag inte vilken av de fem vardagarna sakerna blev hämtade.
Jag vet inte exakt när jag kom på det. Det måste ha varit den gången jag såg lastbilen med dekalen SITA dyka upp en eftermiddag och chauffören rattade in på vår stora grusparkering. Det egendomliga med det var att jag tidigare under dagen lagt märke till att sakerna redan var hämtade. Nästa månad noterade jag att hälften av mitt kolli var borta några dagar innan SITA kom på besök. Kunde det vara någon på SITA som jobbade deltid? Nej, så dum var jag inte. Ganska snart förstod jag och Solveig att vi hade nattgäster. Någon gång under de mörka timmarna försåg vi någon med våra grovsopor. Ett tag slängde vi hundratals porslinsföremål. Det rörde sig mest om kaffekoppar. Kopparna hade små till stora nagg och sprickor. Vi började mata våra nattfåglar med en kartong åt gången. Nästa morgon var både kartong och porslin borta.
Vi visste inte hur vi skulle tackla det? Var det stöld eller inte? På ett sätt var det bra för just oss. Reglerna var annars från SITA att man får lämna grovsopor en gång i månaden. Vi hade mängder av saker vi behövde bli av med.
Jag försökte få igång en skriftlig konversation. La i en personligt skriven lapp i en fryspåse och stoppade den i en kaffekopp. Vi fantiserade vilt. Vad det en konstnär som höll på med ett porslinsprojekt? Eller en person med en ofantlig stor släkt som laddade för sommarsläktkalas? Någon som älskade att duka fram olika koppar till sina gäster? Jag skrev ner dessa funderingar på den personliga lappen. Avslutade brevet med en brasklapp. Nästa vecka ska nya saker sättas ut. Välkommen tillbaka.

Det blev aldrig någon respons. Berodde det på att jag skrev på svenska? När det var indiansommar var jag frestad att lägga mig i en sovsäck i bersån vid busskuren. Tänk vad mysigt att ligga och titta på stjärnhimlen. Började det röra på sig kunde jag smugit in i busskuren. Där fanns ett kvisthål varifrån jag kunde haft koll på läget. Solveig var inte sugen på min idé. Hon uppskattade inte heller när jag föreslog att gömma en sorkfälla eller en musfälla bland artiklarna. Hon är så finkänslig min älskade fru. Lite pinsamt har det varit ibland. När vi inte hann sätta ut något nytt till SITA och det bara låg någon svart säck och fladdrade med någon småsak i. Till slut fick jag berätta för Åsa om våra nattfåglar.
”Du är inte ensam. Det har hänt att vår bil kommit precis när de håller på att lasta in grovsoporna i en bil. Först har de tydligen åkt efter vår bil och lärt sig rundorna veckorna tidigare.”
Sista gångerna har jag upplevt det som om nattfåglarna blivit mer kräsna. Allt duger inte längre. Eller beror det på att det går mot vinter. Har de dragit till sydligare breddgrader? Bara de inte gömt sig i vårt olåsta ytterförråd. Där bor redan fladdermöss. Det kan bli för mycket av ljuskänsliga väsen omkring oss.

Ps. Detta fenomen är numera vardagsmat. Men inte då…Ds.

Annonser