Rita-gissa-spring

Kåseriet är hämtat från arkivet. 🙂

När mina döttrar kom hem med sina nya skolscheman blev jag avundsjuk.

Jag älskade att färglägga nya fräscha scheman. En färg för varje ämne. Med stor omsorg valde jag i kritasken med sextiofyra olika färgnyanser. Mina favoritfärger blå och lila gick på grundskolan till idrott och långraster. Träslöjd fick alltid brun färg. Jag gillade inte färgen eller ämnet. Orsaken kallades guldgruvan. En kortväxt äldre slöjdlärare som ofta skrek så att guldtänderna blottades och syret i slöjdsalen höll på att ta slut. Helst när han retade sig på ”lakritstrollet”. Gert var en snäll, storvuxen, svarthårig och lat klasskamrat. Mobbing från katedern var tillåtet på sjuttiotalet. I alla fall på vår skola.
”Halleluja. Ditt feta lakritstroll. Ska du få ändan från stolen någon jä… gång innan terminen är slut.”
Jag var en väluppfostrad elev och blev knäsvag av de oväntade utbrotten. Det gällde att inte vara nära en borrmaskin eller hålla vänsterhanden för nära sågen när läraren vrålade till. Tyvärr jag hade inte ögon i nacken. Guldgruvan kunde ställa om från noll till ett vulkanutbrott på en nanosekund.
Han kan inte ha varit religiös trots att hans favoritord hörde bibeln till. De andra favoritorden osade mer, än passade in i den gamla heliga boken. Det skulle gått åt en hel tvål för att tvätta rent munnen på honom. Ingen elev tänkte på hans riktiga namn. Det var visst Lennart Johnsson. Alla sa bara Guldgruvan.

Under alla mina år på högskolan och universitetet fortsatte jag med mina invanda schemafärgningar. Nu var det inte kritor utan överstrykningspennor i olika färger som gällde. Flera av mina kurskamrater smittades av färgsysslan vilket bara var trevligt.

Vår familj flyttade för ett tag sedan. Våra två flickor tvingades byta skola. Det gick bra för dem och de smälte snabbt in i gemenskapen. Värre var det för mig när jag fick se deras scheman. Jag blev helt förvirrad. Stackars töser. Hur ska det gå för dem? Jennifer hade inte ens ett schema. Lizettes schema fick mig att stirra fånigt på den obegripliga lappen. Jag som smittat av mig till tjejerna som älskat att färglägga sina scheman på förra skolan. Nu läste jag termer som arbetspass, intressegrupp, arbetspass, plan ett, arbetspass, egen planering och arbetspass hela fredagseftermiddagen.
Var är roliga timmen som avslutade våra skolveckor? Under hela mellanstadiet var rutan på veckans sista lektionstimme, ljusbrun till färgen. Varför slipper nutidens dåliga streckdragare helt undan? Jag ska förtydliga mig om det där med streckdragare med vit krita på svart tavla. I vår skolklass på roliga timmen turades små grupper om att hålla i programmet för Roliga timmen. Nästan alla grupper valde att köra med rita-gissa-spring. Det var helt okej för mig om jag ingick i ansvarsgruppen. Annars var det pest. Det sistnämnda ordet spring funkade bra eftersom jag var snabbast i klassen. Att läsa på den hemliga lappen som någon höll upp vållade heller inga svårigheter, trots varierande handstilar. Svettningarna kom istället när jag stod framför svarta tavlan och ingen av mina lagkamrater kunde gissa rätt. Någon gång bad jag om att få läsa om lappen. Mest för att vinna tid och hoppas att klockan skulle ringa. Jag kunde såklart ha läst fel. Det hade trots allt gått nästan hela lektionen sedan jag läste lappen. Kanske stod det flodhäst eller zebra som två i mitt lag nyss irriterat ropat. Inte rullskridsko som jag fått det till när jag läste lappen. Följden blev att det rann iväg ännu mer dyrbar tid för mitt lag. Det busvisslades i klassrummet och det gick knappt att höra att det ringde ut i högtalarna.
”Varför kan det inte stå sol, hus eller fyrkantig boll på Bobos lappar”? ropade någon schysst före detta kompis. 🙂
Att rabbla floder, gångertabeller och engelska glosor var rena barnleken för mig. Som en kille som älskade korv i alla format var korvstoppning enkelt. Det behövdes inte många genomläsningar förrän informationen fanns innanför korvskinnet. Tänk om det stått arbetspass efter fredagslunchen på mitt schema, eller bänkstädning som vi hade på lågstadiet. Då hade jag gjort en streckgubbe av bara farten och målat himmelskt blått.
Önskar er en fin helg. Våren verkar ha kommit på återbesök i vår del av landet. Hur är det hos dig? Ska du göra något trevligt i helgen?

 

Film tjugo av femtio

The Man in the Moon

The Man in the Moon/ Sommarmåne
Genre: Romantiskt drama, 96 minuter, 1991.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 29/40
2). Bosse Lidén 2014: 105/120

Favoritkommentar och favoritscen: De äldsta systrarna samtalar vid sängdags.
”Minns du när vi var små och mamma sa att vi skulle prata med gubben i månen när vi kände oss förvirrade?”
”Ja. Man skulle prata på tills man var säker på att man hade berättat allt. Så han fick alla bitar, som till ett pussel.”
”Sedan skulle han lägga pusslet medan vi sov.”
”Vi var små då, Maureen. Vi är för gamla för låtsaslekar”, sa fjortonåriga Dani till sin storasyster.

Egna ord: En av huvudrollerna spelas av Reese Witherspoon från ”Sweet Home Alabama” som jag haft med här bland mina filmtips. Vilken filmdebut den då fjortonåriga tjejen gjorde i regissören Robert Mulligans sista film. Mulligan valde ut henne bland tusentals andra förväntansfulla tjejer. Direkt när han såg videon från castingframträdandet bestämde han sig. Det var en chansning som gick hem och belönades med fina filmpriser. Tänk att tuggummi fick Reese att klara av rollen som en pojkflicka eftersom hon privat var en riktig ”tjejflicka”. Jag ger en stor eloge till filmens foto och förmåga att fånga en poetisk och bitterljuv ton genom hela filmen, utan att fastna i en sentimental fälla som hade varit så lätt och kanske frestande att göra. Film när den är som bäst. Den berör mig på många sätt och lämnar mig i ett tillstånd av…

Handlingen: Tiden är sommaren 1957, platsen, Louisiana i USA. Familjen Matthew Trant bor på landsbygden, har tre döttrar och mamman Abigail är höggravid. Pappan drömmer om att äntligen få en son. Han är en fin och hederlig familjeman innerst inne, som är allt för rädd om sina två äldsta döttrar. Likt en militär lägger han sig i allt. Frun är bra på att ta ner honom på marken på ett lugnt och finurligt sätt:
”Om några veckor är allt som vanligt igen”, säger han till Ab.
”Nästa gång du föder barn kan du berätta hur normal du känner dig efteråt”, svarar hon. Den äldsta dottern, mycket söta Maureen, ska åka iväg och börja på College till hösten och har sina funderingar om allt nytt som väntar henne. Pojkflickan Dani är fjorton och hoppar gärna trista sysslor, springer istället iväg och badar naken i en hemlig damm som ligger vid granngården, där ingen bott under hennes livstid. Det är under ett sådant bad som hon pinsamt kommer i kontakt med Court Foster, en 17-årig nyinflyttad kille i granngården. Efter det förändras livet för Dani som är i gränsen mellan barndom och den hemliga framtiden. Förhållandet till storasystern som är mycket fint och nära, får sig en törn av det som några av er läsare säkert har gissat er till. Ett triangeldrama där gränser mellan sex och kompisskap, kärlek och syskonrelationer, barndom och vuxenhet får växa och växla fram och tillbaka och ibland brista ut i dess motsats. Ibland utvecklas känslorna snabbt, ibland ljuvligt långsamt när livet är som bäst. Maureen har i upptakten av filmen något slags förhållande med kladdaren Billy Sanders, som i sin tur har en kladdande pappa med money, som jag inte ger mycket för. Hoppas det inte var ifrån denna film jag fick idén att ge Lena i min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” det fina efternamnet Sanders. 😉 Filmen flyter på i lugnt landsortstempo där två stora episoder höjer hastigheten avsevärt och skapar dramatik som speciellt Dani skulle velat ha ogjort.

Kuriosa: Pappan i familjen (Sam Waterston) som jag minns väl från Lilly Harper som gick på nittiotalet, var i den populära TV-serien pappa till skådespelaren Jason London som spelar Court Foster i The Man in the Moon.

Dagens fråga: Vilken är din favorit barnskådespelare?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Album nummer ett i min LP-samling

DSC_09790001 DSC_09870003

Den hemmagjorda grimasen gjorde henne bara ännu sötare. De intensivt blå ögonen gled över mig, från mina Adidas till min hettande panna. Jag fick ta båda händerna till hjälp för att låsa upp. På något vis fick jag in böcker, block och papper i samma skåp. Mitt skåp. De fumliga fingrarna klarade av att samarbeta så papperna kom på plats i pärmen. När jag sneglade neråt såg jag hur ABBA tejpades fast på insidan av skåpsdörren. Lena liknade faktiskt Agneta Fältskog, tänkte jag.
”Abba var min första LP. Häftigt när de vann med Waterloo i Brighton”, kom det från min mun.
”Ja det var spännande i våras. Vilken låt tycker du bäst om från plattan?”
Lena satt på huk och såg upp på mig. Själv höll jag på att drunkna. Med viljestyrka hasplade jag ur mig:
”King Kong Song. Du då?”
”Båda sidorna är underbara. Just nu är ”Honey, Honey” min favorit. Gillar killar Abba? Jag trodde det var Nazareth, Status Quo och Deep Purple. Hårt och rått. Det finns hopp för dig Sebastian. Inte helt kört”, retades Lena.  

Texten är från sidan trettionio i ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Ser ni siffrorna längst upp på mina gamla LP-fodral? Det är i den ordningen som min samling växte. Den med blick för spelet kan notera att jag som författare använt mig av en sanning från mitt eget liv. Waterloo-skivan har nummer ett. Däremot fick Sebastian välja en annan favoritlåt från albumet. Jag har kvar starka minnen från när jag och min pappa var inne på Expert på Brogatan i Halmstad. Jag skulle få en stereo i konfirmationspresent. Min pappa prutade till sig ett högtalarstativ och Abbaskivan och jag skämdes av ”ordduellen” mellan de två bestämda, vuxna männen. Mitt första minne av pruttaktik. Jag har aldrig blivit bra på det. Bättre men inte bra. Inte som min pappa som vann både i affären och vid andra tillfällen. Däremot är jag tuffare och bättre utomlands, ju längre jag kommer från Sverige. Jag har haft kompisar som varit proffs på det. Hur är du på att pruta?

Kommer ni ihåg vilken som var er första LP, eller är ni för unga för den stenåldersfrågan?

Ps. Denna bloggtext är skriven med vänster hand. Så är det några fel, skyll inte på min högerhand. 😉 Ds.

 

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del tio

 

CCI20140511_00010001

Ungdomsboken ”Sebastian och Lena” hamnade i karantän. Vi sålde vårt stora hus på 3 x 160 kvm och köpte en liten söt gul skokartong på 97 kvm. Jag slickade mina sår. Havet och solnedgångarna såg vi inte längre från altan och fönster, trots att vi hade närmare till havet (900 m). Någonstans där vaknade tanken på att börja skriva igen. Solveig tyckte att jag skulle satsa på att förbättra ”Jonas – fantasins mästare” som är hennes favorit av mina manus. Istället gungade jag fram andra möjligheter i mormors gungstol, (som jag med stolthet placerade i manuset) möjligheten att göra om handlingen i ”Sebastian & Lena” till en vuxenbok. Jag sa inget till Solveig. Ville först se hur ringrostig jag var.
Det första jag gjorde var att göra om manuset från tredje person till jagform. Denna metod var möjlig tack vare att jag bestämt mig för att ”öka” antalet viktiga personer i handlingen. Vilken fördel det var att skriva med vuxna ord. Det tog inte lång stund innan jag hade prologen och första kapitlet i hamn. Dessa skickade jag till min vän Kerstin som jobbar på en tidning som redigerare. Tillbaks fick jag proffsiga sidor som såg ut som en riktig bok. Dessa lät jag ligga framme på skrivbordet några dagar. Dagar då jag hoppades att Solveig skulle snubbla över dem, eftersom vi delade skrivbord. Men hon höll mest till i köket eller vardagsrummet när hon kvällsjobbade just dessa väntande dagar. Jag var helt övertygad om att min älskade fru skulle tycka skrivandet var jättedåligt.
Det tog tid. Jag minns hur jag låg på den bäddade sängen en kväll, när jag upptäckte att hon läste från papperna.
”Vad är detta för något?”
”Vilket då?” (lätt nonchalant ton)
”Vem har skrivet detta?”
”Är det dåligt?” (min röst var så neutral som det gick)
”Nej. Verkligen inte. Vem är författaren?”
”Det är jag. Starten på min nya bok.”
”Jag känner inte alls igen din stil.”

Ett beröm från Solveig i dessa lägen betyder mycket mer än snälla ord från någon som tycker om mig. Hon är lektör sedan över tjugo år på BTJ. Hon är godheten själv när det gäller mycket, men aldrig att hon öser kompissnällhet över mitt skrivande. Där tror jag hon bedömer mig hårdare än kända författare. 😉 Just nu minns jag förra vårens ”slitande” på alla hennes lov. Där vi gick igenom varenda stavelse och försökte hitta alla eventuella fel i manuset ”Mina fotsteg i ditt hjärta.
”Kan du inte någon gång säga att något är bra?”
”Det är inte därför jag offrar ännu ett lov.”
Jag spelade ledsen cockerspanielhund. Ingen svår roll efter hundratals timmar med att hitta svagheter och fel i något jag lagt ner tusentals timmar på.
”Visst är det mesta bra. Kom så får du en puss sedan läser jag högt igen så vi märker att texten flyter.”

Solveig var alltså van vid att läsa och redigera mina barn och ungdomsböcker. Hon hade även läst min självbiografi. Hon kunde med andra ord min skribentstil. Trodde hon. 😉 Tänk att hon inte kände igen sin egen mans stil. Det är kul att överraska. Åt det hållet.

Från den lilla stugan som finns på bilden strömmade det ofta ut sjuttiotalsmusik, när jag satt där inne med min laptop och en stor hög med gamla kassettband som jag letat fram från gömmorna. Den där natten då jag vaknat och kommit på den nya titeln ”Mina fotsteg i ditt hjärta” har en speciell plats i min minnesbank. När temperaturen och väderleken tillät det satt jag gärna i skuggan under ett fruktträd. Livet skulle varit som i min innersta dröm – om vi lämnar min hälsa utanför inlägget.

 

Välkommen tillbaka – Tack för allt

 

CCI201404290001CCI20140507_00010001

Vad trevligt det var när Solveig berättade att Tamara McKinley var tillbaka i gammal stil i boken ”Eldhärjad”. Vi hade båda blivit förtjusta i Tamaras debutbok ”Matildas sista vals”, som kom 2000 och de närmast följande titlarna. Sedan tyckte vi att hon tappade i styrka och jag har hoppat hennes sista böcker.

”Eldhärjad” (2013) fångade mitt intresse direkt i första kapitlet, som inleddes i Brisbane 1946. Tempot skruvades upp i takt med eldens spridning och alla personer som befann sig på olika utsatta ställen. Mycket välskriven bok inom denna genre. Måste erkänna att jag satt ledsen vid köksbordet och Solveig berättade att handlingen inte var på riktigt. Hon vidareutvecklade och nämnde att det var som med Kurt Wallander. Då var det som om något brast. För Kurt är min vän och finns visst på riktigt och då måste xx och yy finnas och då vill jag inte att det ska hända något hemskt med… däremot får gärna otäckingen xxxx råka ut för eldens flammor.

Baksidetext: Tamara McKinley är tillbaka med en ny roman, fylld av dramatik, romantik och överraskande förvecklingar. Vi lära känna romanens rika persongalleri och fängslas av såväl fascinerande livsöden som Australiens storslagna landskap.

Baksidestexten lever upp till orden. Under lässtunden befinner jag mig i Australien och ser den otäcka brunormen framför min näthinna. Får också lära mig att ormar älskar att krypa ner i värmen från en människa som sover utomhus i en sovsäck…

Maeve Binchy har gett mig många trevliga stunder genom åren, som fått mig att längta och drömma om Irland. 20 böcker är översatta till svenska. Nu är det slutskrivet för den irländska författaren. Hon dog d. 30 juli 2012. ”Vinter i drömhuset” är helt klart läsvärd, men inte i klass med böcker som ”Nora O´Donoghues dröm”, ”Huset vid Tara Road” (som filmatiserats), ”Scarlet & Feather” och ”I själ och hjärta”. Jag läste att hon var gift med barnboksförfattaren Gordon Snell som fick sista tillägnandet i ”Vinter i drömhuset”. Vackra ord: ”Till käre, generöse Gordon som gör livet fantastiskt varenda dag.”

Författaren som inte finns men som hörs

 

DSC007770007

Man blir inte profet i sin egen stad. Jag måste erkänna att jag är en aning mörk till sinnet varje gång jag går in på biblioteket i Ystad. Nog tycker jag att ”Mina fotsteg i ditt hjärta” borde finnas just här av alla ställen. Genom åren har jag noterat på flera orter, ganska mediokra böcker av lokala författare, som fått stort utrymme i hemkvartersbiblioteket. Ändå inte alls konstigt för ingen vet vem jag är, att jag bor här och att jag skrivit en bok. Kryssade inte den inköpsansvarige i när titeln var med i BTJ-häftet är det historia två veckor senare när nästa lista kommer. Bara att vara med som debutant på ett okänt förlag, i slutet av ett år när kommunens pengar är slut, är dömt att misslyckas om man inte ryter som ett lejon, slickar runt eller har det rätta kontaktnätet. Kvinnan på Ystad Allehanda som verkade vilja göra ett reportage om SolBo Förlag hörde inte av sig, trots att Solveig ringde en extra gång till tidningen. Efter det har vi lagt ner av skälet stolthet. 😦

I förmiddags följde jag med Solveig som skulle till Ystads bibliotek med en stor trave kurslitteratur. Hon skulle även försöka hitta fler böcker som hon behövde till sin avslutningskurs. Jag tog med mig boken ”Vintertid i drömhuset” av Maeve Binchy som jag håller på att läsa, tänkte sitta i ett myshörn och avsluta den spännande boken som utspelar sig på Irlands västkust. Precis innanför bibliotekets entré finns en maskin där man lämnar tillbaks böcker. Solveig ställde sig där och matade in böckerna samtidigt som jag fortsatte med min ryggsäck in i själva huvudbyggnaden. Då började det pipa högt som när jag ska ut och flyga. Alltid drabbar det mig på flygplatser, trots att jag försöker tänka på ALLT för att undvika det. Jag såg hur de två kvinnorna som jobbade bakom biblioteksdisken noterade vem som utlöste larmet. Jag tog tre steg ut igen och det pep på nytt. Gick in och det pep. Lekte med mig själv, samtidigt som jag började prata med Solveig. En av kvinnorna kom mot mig. Det räckte med att jag sa att jag hade en bok med från Tomelilla i min ryggsäck. Hon log och stämplade mig inte som bibliotekstjuven, för den titeln skulle varit stulen. Eftersom det inte fanns någon ”kund” vid disken hade personalen sett att jag var på väg IN och inte UT första gången det pep. Jag slapp göra som på flygplatsen. Ta av mig allt. 😉

Då kom rubriken till mig och jag sa ironiskt den till Solveig innan vi skiljdes åt en stund. ”Författaren som inte finns men som hörs.” Jag tror att jag börjar bli en aning stött på gamladar. 😉 Men ändå med ett skevt leende på läpparna. Det ska även tillägas att mina riktiga hemkvarter är trots allt Halmstad och där har de hela tre ex av ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Livet går vidare. Jag brinner av skrivlust och en enorm värk nattetid av min Frozen Shoulder. Nästa vecka hoppas jag att ett gäng kortisonsprutor ska få bukt på dilemmat som käkar nattsömn och energi. Jag önskar dagens bloggläsare en fin helg. Hoppas våren och värmen återkommer. Jag fryser dubbelt för närvarande, om jag ska vitsa till avrundningen på inlägget. Håller ni tummarna för Sanna Nielsen ikväll?

En bil med ett stort H

CCI201405070001

Ett stort H fanns klistrat överallt i slutet av sextiotalet. Den gången informerade klistermärket om att vi snart skulle börja köra på höger sida på vägarna. Om vi ville göra som de flesta andra i trafiken från och med en söndagsseptemberdag i Sverige. 😉

Flera år senare handlade det om något annat inom trafiken. Vi skulle tillbaka till den andra sidan av vägen. Jag och Solveig hade tagit flyget till Jersey, en av de Engelska kanalöarna. Ön som lockade med blomsterprakt, Europas lägsta brottslighet, god mat och mängder av sevärdheter. Jersey är ingen stor ö till ytan. Det skulle för den sportige inte vara några större problem med att cykla runt hela ön på en dag. Ändå valde vi att hyra en bil. Vi bad om att den skulle finnas till hands utanför hotellet. Biluthyraren kunde inte lova att uppfylla detta önskemål. Kanske var vi tvungna att lösa ut den redan på flygplatsen.
Jag lovade att stå för körandet under semestern. Jag var den enda av oss som hade erfarenhet från mina cykelpass i barndomen och från alla mina besök på Cypern. Solveig hade aldrig ens cyklat på vänster sida. Jag har en ung fru, eller så har hon en gammal man.
I flygplanet dukades maten fram i de små facken. Efterrätten var godast. Tiden var ovanlig för mitt intag av mat som diabetiker. En frisk person har ett blodsocker mellan 3-7. Jag hade toppnoteringen 20 när vi landade. Givetvis stod bilen, den fina Ford Escorten, och väntade på oss utanför flygterminalen. Det var bara för mig att hålla god min och sticka in nyckeln i rattlåset. Motorn spann som en välmående katt, när jag styrde iväg mot huvudstaden St Hellier.
Först letade vi upp en bensinmack. Pålästa som vi kände oss, visste vi att bensinpriset låg 75 procent billigare än vad vi var vana vid hemifrån. Det var betjäning på macken. En trevlig man kom ut och undrade hur många liter vi ville ha.
Det kunde vara skönt att slippa tanka fler gånger. Vi hade semester. Jag sa full tank.
”Sure?”
”Yes.”
”Hur länge ska du stanna?”
”En vecka.”
”Är du säker på att du ska ha en full tank?”
Hörde han dåligt? Skorrade min skolengelska falskt? Tänk om han var senil. Vad skulle jag svara om han frågade en tredje gång? Det var en billig tankning tyckte vi först. När vi lämnade tillbaks bilen efter en vecka stod mätaren fortfarande högt upp. Det skulle tagit flera veckor att köra slut på en full tank bensin. 🙂
Nu vinkade vi hej till bensinmackskillen och fortsatte mot huvudstaden. På flera ställen fanns det en hög mur längs vägkanten på de smala slingrande gatorna. En otrolig trafik. Alla verkade vara ute och köra bil samtidigt. Hur många bilar fanns det i varje hushåll? På landsvägen gick det bra. Solveig var en duktig kartläsare. Hon berättade i god tid när jag skulle svänga. Det var i rondellerna det blev problem. Då var det meningen att jag skulle tänka tvärtom när bilarna dök upp från fel håll.
På varje hyrbil fanns det ett stort H (Hire) så att de infödda kunde hålla koll på oss gäster. På kanalön Jersey är befolkningen genuint artiga. Varje år delar de ut pris till den trevligaste invånaren. Alla vi mötte under veckan verkade satsa på att bli kandidater till priset. I de flesta situationer var det trevligt med all vänlighet. Vem tackar nej till gratis omtanke under semestern? Det var bara otacksamma Bosse Lidén som vädrade en annan åsikt bakom ratten i en bil med ett stort H synligt för alla medtrafikanter. Vi närmade oss äntligen St Hellier . Den sjuttioelfte rondellen låg framför bilen och jag började bli sammanbiten. Tyvärr hade Solveig tappat bort sig på tätortskartan. Jag blev därför glad när jag såg att det stod två bilar stilla framför oss. Kartan låg uppvikt i Solveigs knä. Jag böjde mig ner och försökte hjälpa till att hitta adressen till vårt hotell. Då ljöd en tuta bakom mig. När jag höjde blicken förstod jag anledningen. Båda bilarna framför oss var hyrbilar. En öbo hade stannat mitt i rondellen och släppt fram dem. I backspegeln såg jag en annan H-bil och en dam med ett bestämt utseende. Det var bara att lägga i ettan och svänga vänster i rondellen och med ett påklistrat leende tacka chauffören som snällt stod kvar inne i rondellen till höger.
I denna stund befann vi oss på en okänd plats och jag funderade på meningen med semester och saknade livet därhemma. Vid vägkorsningar var det samma artiga visa som vid rondellerna. Ingen tid fanns för några dyrbara sekunders gemensamt letande på kartan. Bara tacka och rulla vidare. Ingenstans såg vi några parkeringar. Vi fick snurra ett bra tag innan vi matta hittade till hotellet. Då stod H definitivt för hungriga. Hyperhungriga. Hur högt mitt blodsocker var då vågade jag aldrig mäta. Istället kämpade jag med att få in den högerstyrda bilen mellan två andra bilar, på det trånga utrymmet. Först efter det blev det en underbar vecka som vi minns med stor glädje. Härliga utflykter i bilen med stort H.

Film nitton av femtio

Prinsessa på viftbild 1

Prinsessa på vift / Roman Holiday
Genre: Romantisk komedi, 113 minuter, 1953.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 33/40
2). Bosse Lidén 2014: 102/120

Extra: Visst är teckningen otroligt skickligt ritad? Den är tecknad av Laila Larsson alias Regnbågen. Hon var femton år gammal när hon gjorde den på sitt flickrum i Ystad, av alla städer. Nu är cirkeln sluten när den hamnar på en Ystadblogg. 🙂

Favoritkommentar: Jag vet inte hur många gånger vi skojat inom familjen och sagt på engelska ”No thank you”, ”So happy”, med den enformiga rätta betoningen som en uttråkad robotstyrd prinsessa lärt sig i läxa.

Egna ord: Det är något visst med denna klassiska svartvita film, med kvinnan med rådjursögonen. Audrey Hepburn som vann en Oscar för rollen som en modern prinsessa gör uppror mot sina kungliga förpliktelser och rymmer iväg ut i mörkret i Rom. Neddrogad av sin doktor smiter prinsessan Ann i väg, innan den konstgjorda sömnen tar över hennes kropp och hon tvingas lägga sig på en parkbänk. Den amerikanske journalisten som spelas utmärkt av Gregory Peck, får det inte lätt när han gör tabben att bli förtjust i sin oväntade nattgäst, som han tänkt tjäna stora pengar på i ett scoop, när han av en slump kommit på vem hon är. Filmen är riktigt stilfull och har åldrats med värdighet. Full av charm och skämt samtidigt som den speglar Roms berömda sevärdheter och gör rättvisa åt dilemmat att inte bestämma över vad man föds till. Jag minns mina känslor när jag såg slutet av filmen när jag var liten grabb, när den gick på TV. Då tyckte jag det var oväntat.

Kort fakta om Audrey Hepburn: Född 1929 i Belgien. Dog i tjocktarmscancer 1993 i Schweiz. Audrey var även en modeikon och visade i ”Prinsessa på vift” upp ”The New Look” vilket innebar mycket feminina linjer och avspeglade sig i en smal midja, betonad byst och en lång kjol med generös vidd. Kläderna till filmen skapades av Edith Head. Ständigt hamnade Audrey på bäst klädda listan under femtiotalet. Hon lärde känna Hubert de Givenchy, Valentino Garavani och Ralph Lauren för att nämna tre stycken modeskapare av rang och bar deras kläder med stil. Lite kul kuriosa: Audrey studerade balett och dansade i slutet av 1940-talet en säsong vid den nya Malmöbaletten vid dåvarande Malmö stadsteater.

Kort fakta om Gregory Peck: Både född och död i Kaliforninen. Levde mellan 1916 och 2003. Han växte upp hos sin farmor. Blev intresserad av teater när han pluggade på universitetet. Gjorde debut på Broadway 1942 i ”The Morning Star”. Efter en annan pjäs drog han till Hollywood där han snabbt blev en ledande stjärna under tre årtionden. Han rörde sig lätt mellan olika genrer som komedier, dramer, romantiska filmer, krigs- och äventyrsfilmer till vilda västernfilmer. Fick en Oscar för sin roll i filmen ”Skuggor över södern” 1962.

Både Audrey och Gregory var engagerade i välgörenhetsorganisationer.

Dagens fråga: Vilken är din favorithuvudstad i Europa?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Svaren och vinnaren

Jag fick in 25 olika svar, varav 4 var rätt. Precis som Solveig trodde skulle de flesta gissa rätt på att jag tog köttbullar, men sedan vända på salladen och pajen. Rätt svar är A: Lizette (Ceasarsallad), B: Solveig (Västerbottenpaj) och C: Bosse (Köttbullar).

DSCN7993

Solveig fick äran att dra en lapp. Vinnare av en Trisslott blev för första gången en man. GRATTIS till Lars-Gunnar Blom!

TÄVLINGSSTATISTIK:
1. Hundra inlägg: I vilken stad finns denna staty? Ingen klarade Mariestad.
2. Sex månader med blogg: Gömda ordspråk. Vinnare: Kerstin Nilsson.
3. 10 000 visningar: Bild på en Cuttlebug. Vinnare: Ulrika Gasser.
4. Julblogglov: Kerstin Johansson, Kerstin Nilsson, Lena Larsson, Signhild Hortberg, Anette Åkesson.
5. 20 000 visningar/Sportlov. Tio sovande bilder på Jennifer: Ezter Nilsson.
6. 25 000 visningar/Påsklov. Tio kaffekoppar: Anne med E.
7. 30 000 visningar. Hjo Kyrka: Kerstin Nilsson.
8. Ett år som bloggare. Vilket inlägg hade flest visningar. Susan Adelbrant.
9. 50 000 visningar: Tio t-shirt: Skogsfen, Regnbågen och Petronella
10. Fotbollskillar. Vem är jag? Vinnare:
Petronella Hjertqvist
11. 70 000 visningar: OS/Sportlov. Tio sovande Jennifer.Vinnare: MiaTankar
12. 500 inlägg. Vinnare: Lisbeth ”Lippe” Forsberg.
13. Vem åt vad? Vinnare: Lars-Gunnar Blom

Bloggtävling tretton; Vem åt vad?

 

Jakt ett

När vi var på semester på Österlen 2007 hamnade vi på denna servering. Den låg i närheten av den lägenhet som vi hyrde i Ystad. När vi köpte bostad här 2011 var det just öppningsdagen för en ny säsong på Jaktpaviljongen. Då passade vi på att återse restaurangen. Därefter har det blivit en tradition att återkomma deras första dag. Sedan brukar det bli avsked vid sista öppningshelgen och några besök till under sommaren. Ibland bara för en fika innan vi tar en match minigolf eller rullar förbi i anslutning till ett strandbesök.

Jakt två ”Ska vi sitta inne eller utomhus?”

Jakt tre Jakt fyra

Då är vi minst två som längtar efter glass. En på fyra ben och en på två ben.

Jakt fem Fint namn på stigen. Mycket finare än badkrukestigen.

Jakt sex

”Solveig. Det måste ha varit något konstigt i glassen. Det känns som hela havet lutar mot Polen. Kan man bli sjösjuk på torra land?”
”Gubben lilla. Du kan säkert. Är det din Frozen shoulder som ställer till det?”

 

BLOGGTÄVLING. Är ni med? Jag drar en vinnare av de som har tre rätt. En Trisslott skickar jag till vinnaren. Er uppgift är att para ihop maten som vi åt på Jaktpaviljongen. (Jennifer visade sig ha körlektion och var inte med oss). Rätterna kallar vi för A, B och C. Bosse, Solveig och Lizette satt vid bordet. Para ihop bokstav med rätt namn. Ni har drygt 24 timmar på er. Klockan 20.00 (imorgon onsdag) stänger jag tävlingen. Lycka till!

Jakt sju

jakt åtta Jakt nio