Jag lever i en fotbollsfri zon

Skrivet 2006.

Tolv år har passerat revy. Ändå minns jag det som om det var igår. När jag tänker tillbaks på sommaren 1994 blir jag nostalgisk till sinnet. Jag och Solveig hyrde en stuga på Myrvägen på ön Bornholm. De sexbenta insekterna levde upp till gatunamnet även inomhus. På dagarna upptäckte vi den gemytliga danska ön, både med bil och med cyklar på de asfalterade cykelstråk, som en gång i tiden utgjort järnvägsnät på ön. Under hela vistelsen levde jag ett dubbelliv. Inte hemligt för min fru. Solveig tolererade det, så länge som det inte gick ut över vårt gemensamma dagliv. På nätterna satt jag fastklistrad framför dumburken med ljudet lågt på, mer och mer exalterad ju längre in i turneringen Sverige tog sig. Jag syftar naturligtvis på när mina och Tommy Svenssons fotbollsgrabbar grävde ”brons” i USA. Det blev en vana att ladda upp några timmar före matchstart. Läsa in mig på statistik och dagsform. Viktigast var att ta på sig t-shirten med fototrycket av Jonas Thern på bröstet. Dessa ensamstunder var guld värda. Fast det var fjärran från ungkarlstiden. Då när vi träffades hela den brokiga skaran. Vi slogs med ord, gafflade med domaren och prasslade med chipspåsarna. Vi visste mest och bäst. Våra känsloliv var som den gamla hederliga berg-och-dal-banan på Liseberg.

Återigen känner jag att temperaturen håller på att höjas minst en halv grad varje dag som fotbolls-VM börjar närma sig. Så finns det små stunder när tempen snabbt sjunker ner mot nollstrecket och det börjar dofta frost i luften. Som när Solveig dammar av sin klassiker från 1994.
”Är det Ravioli som vaktar kassen som vanligt?”
Jag hinner inte peta i frågans alla felaktigheter innan lillasyster Lizette inflikar.
”Vad fuskigt. En del spelare har bara en siffra på ryggen. Jag skulle ha haft hela mitt telefonnummer ifall jag sprang vilse på plan.”
”Varför är inga tjejer med och spelar?”
Storasyster Jennifer är redan för kvotering i alla sammanhang. Pratar de om det redan i förskolan? Det märks så tydligt att de redan gått i mammas maffiaskola. Skolan som inte stavas f-o-t-b-o-l-l-s-s-k-o-l-a.
Idag hade jag tur och hittade en uppmjukningsmatch i en reklamkanal. En träningsmatch med dussintals reklamavbrott inbakade. Under en sådan uppsökte jag toaletten, men råkade stanna där för länge. Missade målet. Så är det alltid. Snart måste jag skaffa en kateter. Kan man köpa dem på Tradera?
”Det blir säkert ett mål till pappa”, tröstade Lizette och gav mig en kram så att glasögonen hamnade på sniskan.
”Ja. Mellanmål”, skojade storasyster.
”Ge dem var sin boll.”
Den vuxna kvinnorösten kom från köket.
Lizette hade rätt. Det blev ett mål till under de nittio minuterna. Jag hade tagit en klunk hett örtte och glasögonen immade effektfullt igen sikten just då. Jag fick nöja mig med reprisen. Det blev mål då med. Tur att det inte var en norsk repris. Solveig gled upp i soffan likt en katt och strök mig över nacken.
”Vilka spelar de mot?”
Jag hann aldrig svara innan följfrågan kom.
”Vilka är Sverige?”
En snabb titt på de luriga gröna ögonen och jag mötte med en egen fråga.
”Vill du ha hjälp på traven?”
”Visst. Annars har jag trots allt femtio procents chans.”
”De blå är Kamerun. Blir det lättare nu?”
”Den svartklädda mannen viftar med ett gult kort. Det måste vara flugor eller värmen som knäckt stackaren. Varför har han inget grönt kort? Lägg inte energi på att svara. Jag vet. Tio procent av män är färgblinda. Kan inte skilja på grönt och rött. That´s life. Det är väldigt mycket feltänk i att ha på sig svarta kläder i den värmen. Har han ingen fru?”
”Jag vet inte hans CV.”
”Sådant är mycket mer intressant. Ska vi kramas mer?”
Jag svettas och inser att det inte kommer att bli några lugna ensamstunder framför TV:n sena kvällar och nätter. Den här gången är de tre mot mig. Det känns övermäktigt. Men bollen är trots allt rund.;)

Åtta år senare är det snart dags igen. Vill ni vara med och tävla på min blogg i en ”enkel” tävling scrollar ni ner en bit till tisdagens inlägg. Önskar er en trevlig nationaldag och glad Pingst. Hoppas på fint utflyktsväder. Min Frozen Shoulder behöver värmas upp. 😉

Film tjugotre av femtio

 

Tre män och en liten tjej

Tre män och en liten tjej/Three Men and a Little Lady.
Genre: Komedi/Drama 99 minuter, 1990.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 34/40
2). Bosse Lidén 2014: 98/120

Favoritscen: När Peter Mitchel gömt sig på rektorsexpeditionen en sen kväll och…”

Egna ord: Det är inte ofta det händer – att en uppföljare är bättre än den första filmen. Vi gillade när ”Tre män och en baby” kom några år tidigare, men denna är ett strå vassare. Jag uppskattar att se om en film någon gång då och då, bara för att få skratta och bara som en ren avkoppling från vardagslivet. Risken är stor att flera av er är uttjatade på denna film som gått så många gånger på olika reklamkanaler. Jag tillhör inte den grupp av människor som slötittar på film på det sättet, därför slits inte filmer ut. För mig är numera den största behållningen i filmen scenerna med två av biskådespelarna. Patricia Gaul gör rollen som Miss Elspeth Lomax, rektorn på den stela engelska internatskolan för unga flickor (Pileforth for young ladies) grundad 1788, med bravur. Hon är det mest osexiga jag kan tänka mig. Den senile betjänten Barrow (John Boswall) lockar till skratt.

Handlingen i korthet: De tre ungkarlarna Peter (Tom Sellek), Michael (Steve Guttenberg) och Jack (Ted Danson) bor i New York tillsammans med ögonstenen Mary som lämnats utanför deras lägenhet som nyfödd. Mamman Sylvia Bennington (Nancy Travis) lever och bor också i denna omaka familj och allt flyter på bra tills Mary ska skrivas in i en skola. Då börjar vardagen vackla. Inte blir det bättre av att Sylvia, som jobbar som skådespelare, blir uppvaktad av den engelske, sliskige regissören Edward – filmens bad boy. Han ska sätta upp ”En midsommarnattsdröm” i England. Eftersom Peter har svårt för att berätta om sina känslor för Sylvia rinner tiden ut och sprickan är total. Sylvia och Edward flyttar till England och ett bröllop planeras. Det är farligt att köpa barns kärlek, för barn är världens svåraste publik. De genomskådar människor snabbare än vuxna gör. Mary vantrivs. Ryktet når New York och några medelålderns ungkarlar som saknar sin lilla tjej rycker till undsättning. Nu tar filmen en ny vändning och fart. Här ligger filmens styrka. Jag serveras många skratt och har samtidigt lust att vrida om halsen på den falske skurken Edward och jag är tacksam för att det var länge sedan jag blev uppvaktad av någon Miss Elspeth Lomax. Sådana närmanden kan ge mig klåda. Drabbar det andra skrattar jag gärna elakt. Jag ser mellan fingrarna och djupanalyserar därför inte, att jag i båda filmerna har tyckt att mamman Sylvia varit lite för naiv och tam för min smak, orsaken är att jag ser det enbart som komik.

Dagens fråga till dig som sett filmerna: Tycker du ettan eller tvåan är bäst?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014