Ett sent tack

Lizette har börjat på ett kommunalt nytt gymnasium som saknar egen matsal. Istället får ungdomarna välja på fyra restauranger i Simrishamn och en hel del olika rätter varje dag. Vilken lyx. Annat än på min tid, när vi fick hålla till godo med dagens skollunch och därmed basta. En rätt att välja på. Vi åt barkbröd och hade kalops, dillkött och blodkorv varenda vecka. Nu tog jag i och är inte sanningsenlig. 😉

Jag fick en flash-back och letade upp skolkatalogen. Måste få se mina goa mattanter igen. Speciellt…

Mattanterna

Minns inte om jag hade charm i ettan eller om jag skaffade mig den senare under mina tre år på ekonomisk linje. Hade jag haft chansen skulle jag gärna tackat de tre kvinnorna på nedre bänk och framför allt Ann-Sofie Johansson (längst ner till höger) för alla köttbullar och korvar hon hämtade från det inre köket bara för min skull. Visst fick jag ibland tjata en bra stund, men till sist fick jag det där leendet och hon gav efter för mitt smicker. För att inte få för många frågor från mina skolkamrater brukade jag välja ett mindre bord i matsalen, vid dessa speciella tillfällen. Jag var kräsen, det var många rätter som jag inte gillade i skolmaten.

Världen är liten. Tänk om Ann-Sofie läser dessa rader. Hoppas att hon lever och har hälsan kvar. Tusen tack för att du förgyllde mina matsalsstunder på Sannarpsskolan i Halmstad, så att jag inte tynade bort. Utan dig hade jag bott i godisautomaten. Snusklubborna var min favorit.

Jag glömmer inte bort människor. Helst inte de snälla. Kram! 🙂

 

Annonser