Minnen som stannar kvar

Vi befann oss i Göteborg för att i första hand gå på Bokmässan som var en höjdpunkt på hösten för oss bibliotekarier. Som alltid var det trevligast och smidigast att vara där på torsdagen. Givetvis kombinerade jag och Solveig mässbesöket med några andra besök. Tålig som jag är följde jag bland annat med in i en del klädesaffärer. 😉
I en affär hittade Solveig ett par byxor som föll henne i smaken. Av någon anledning blev expediten personlig och berättade följande sorgliga historia:
I affären hade de en avdelning med mammakläder. Några veckor tidigare hade en gravid kvinna kommit in och köpt en svart mammaklänning. Hon hade berättat att hon skulle ha den till sin mammas begravning. Expediten tyckte att det var sorgligt att mormodern aldrig skulle få träffa sitt barnbarn. Några dagar efter köpet hade samma kvinna kommit in och haft med sig den hopvikta klänningen i en kasse. Hon ville lämna tillbaka den eftersom den inte passade. Kvinnan fick pengarna tillbaka. Det byttes inte många ord innan hon försvann ut genom entrén. Expediten hade tyckt att klänningen såg lite skrynklig ut, men valde att inte kommentera det. När hon en stund senare skulle hänga upp den fick hon se en utbuktning på tyget och upptäckte en använd pappersnäsduk i klänningens ena ficka.

Solveig har aldrig sorterat bort det minnet helt. Hon kommer inte ihåg exakt varför expediten drog upp storyn, men minnet har stannat kvar.

Det var ett ovanligt bedrägeri. Som bibliotekarie och amatörfilosof går mina tankar lite galet från låna böcker till låna kläder och vidare till det mer allvarliga, att man bara har sina mammor på lånad tid. Detta var kanske ett enda snedsteg beroende på stark sorg. Då är hon förlåten. Vad anser du som läsare? Blir du rörd eller störd av denna sannstory? Själv blir jag mest nedstämd och tycker den är sorglig.

Mitt filmtips på torsdag blir jag däremot glad av. Den enda film som fått full pott av vår familj, av de 185 filmer vi såg under tio säsonger. 40 av 40 poäng. Inte illa att den behagade fyra olika åldrar. Titeln var helt okänd för oss – men filmen fångade oss med irländsk storm.

Ord som berör mig; 10

 

Det är livet

Skimrande ögonblick –
solen som gnistrar i havet,
den lilla barnhanden – så trygg i sin morfars hand.
Leendet som går rakt in i hjärtat.
Den kärleksfulla smekningen av en åldrad kind.
De varma orden, uppriktiga och sanna.
Gråa dagar –
regnet på rutan och en iskall vind.
Den knutna handen – som slår istället för att smeka.
De tomma ögonen som ignorerar hellre än att se.
Bristen på omsorg och tid.
Hårda ord, valda för att såra.

Att se det stora i det lilla,
att upptäcka det som skimrar i allt det som är grått,
att välja rätt,
– det är livet.

Solveig Lidén

Anställningsintervjun som flöt på

Endast sex dagar kvar av mitt gamla liv.

Annonsen stod i Hallandsposten. De sökte en skolbibliotekarie till Våxtorp. Jag skickade iväg mina papper och de hörde av sig. Anställningsintervjun skulle vara på Huvudbiblioteket i Laholm. Det var i början av februari och redan mörkt på vägen dit, eftersom mötet var sent på eftermiddagen. Var jag nervös för ett bombaderande av svåra frågor? Inte det minsta. Jag kände mig trygg. Spelade på hemmaplan. Jag hade specialiserat mig på barn & ungdomsböcker under utbildningen i Borås och var van vid att ta ungdomar i alla åldrar. Däremot var jag orolig för en annan sak. Den sista tiden hade jag kommit in i ett konstigt stim. Antagligen hade jag fått en släng av blåskatarr. Därför var det inte så konstigt att jag kissade ofta, blev torr i munnen och hällde i mig diverse drycker. In och ut principen stal både tid och kraft. Jag hade upplevt det några gånger förut när jag inte bytt de våta badbyxorna på stranden. Andra signaler hade också dykt upp om hela sanningen ska fram i ljuset. Hela kroppen kände sig mysko. På sista passet på Friskis & Svettis fick jag ta i för att orka med hela programmet. Var tvungen att gå ifrån och uppsöka ett WC mitt i, vilket aldrig hänt mig tidigare. På jobbet hade jag börjat se taskigt. Usch! Glasögon ville jag absolut inte ha. Min fysik hade försvunnit i snön. Det där måste jag ta tag i snart. Två äldre kvinnor i 35-årsåldern hade cyklat ifrån mig på vägen hem från jobbet. Min manlighet hade fått sig en törn. Så fort kisseritet slutat skulle jag börja storsatsa, träna minst fem gånger i veckan och ta tillbaka förlorad mark, bryta nya barriärer. Sömnen hade blivit lidande av att jag var tvungen att gå upp en gång i kvarten. Fick jag bara sova en hel natt skulle jag bli som en ny människa, eller åtminstone som den gamla killen jag var vid att vara. Intervjun skulle säkert ta minst en timme. Det skulle bli tufft. Ofta behövde jag kissa minst en gång i halvtimmen, ibland oftare. Det trängde på redan efter ett par minuter. Gå till en doktor fanns inte med på min karta. Never in my live.

Jag hittade en fräsch toalett som jag besökte precis tio minuter innan mötesdags. Jag kände mig som en disktrasa, men lyckades som vanligt gaska upp mig. Skvätte försiktigt kallt vatten i ansiktet och drog några tag med kammen. Det var ganska många viktiga personer runt det ovala bordet. Ingen fråga tog mig med storm.

När jag lämnade mötesrummet kände jag mig säker. Var övertygad om att jag lämnat ett gott intryck. Jag hade deltagit i en förtroendeingivande dialog och fått möjlighet att berätta om mina erfarenheter och meriter. Varit seriös på de rätta ställena och lämnat några lättsamma skämt som fått dem att skratta:
”Hoppas de har glömt att det var jag som sänkte fotbollslaget med en avgörande nick i en pojklagsmatch.”

Medan jag stod i toaletten och kände en konstig acetondoft, var jag övertygad om att bibliotekschefen skulle ringa mig.

Visst ringde hon. De hade varit säkra på sin sak och sitt val, men lägenheten ekade tom. Nästa dag försökte de igen. Den gången svarade min flickvän. De sökte Bo Petersson. Det gällde jobbet som skolbibliotekarie i Våxtorp. Hon berättade att han inte kunde nås eftersom han låg inlagd på lasarettet. Det kunde dröja ett tag innan han var hemma igen. Hon nämnde diagnosen Diabetes ett.

Efterord: Det dröjde många år innan jag återsåg skolan och biblioteket vid ett föräldramöte. Då hade min äldsta dotter precis börjat på högstadiet och lämnade havet varje skoldag för att ta skolbussen till metropolen Våxtorp. Det var en speciell känsla när jag tog omvägen in på bibblan och tänkte tanken. Här skulle jag kunnat ha jobbat i flera år, eller skulle jag vandrat vidare kort därefter? Jag gillar att fantisera runt saker. Bitterhet tar jag aldrig med på mina fantasiutflykter. Det ligger inte för mig.

Dagens eventuella kommentarer besvarar jag med en glad gubbe. 🙂

Film trettionio av femtio

Nyckeln till frihet
Genre: Drama, 137 minuter, 1994.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 33/40
2). Bosse Lidén 2014: 112/120

Favoritkommentar: ”Sätt igång att leva eller sätt igång att dö.”

Egna ord: En film som inte lämnar någon oberörd. Jag tycker det är oväntat att våra döttrar är så otroligt förtjusta i denna film. De kan många repliker utantill. Vet att de sett filmen även i skolan. Rakt över alla roller gör skådisarna ett fantastiskt trovärdigt jobb. Visst är fokus på Tim Robbins och Morgan Freeman, som enligt mig staplat starka roller genom en lång karriär. Det finns mycket man ifrågasätter från soffan. Veteranerna med många år bakom galler skrattar när de frågar Andy Dufresne (Tim Robbins) varför han kommit dit. ”Jag är oskyldig”, svarar han sanningsenligt. Filmen är fängslande från start till mål för att vitsa till det. Våldet är aldrig långt borta men det är andra finare känslor som håller mig i handen genom de 137 minuterna som handlingen trollbinder mig. Ibland har jag stor lust att hoppa in i rutan och själv bli en livstidsdömd brottsling. Bob Gunton, Clancy Brown och Mark Rolston fick nog sadla om och be om helt andra roller i nästa film för att vara på den säkra sidan mot personer som har svårt att skilja på verklighet och dikt. Välkomsttalet som Direktör Samuel Norton höll till de nyanlända till Shawshank-fängelset och Kapten Byron Hadley´s sätt att handskas med batongen, räckte för att inse var ribban låg. Inte illa att få två gånger livstidsfängelse – att avtjänas efter varandra som Andy fick. Jag lärde mig även att filmlegenden Rita ”Gilda” Hayworth kan fylla många tomrum hos längtande män.

Baksidestexten: Detta är historien om en ung bankman som döms till livstid för två mord han är oskyldig till. Det handlar om pennalism och brutalitet – men också om en vänskap så stark att den kan rasera murar. Till grund ligger en novell av Stephen King.

Kuriosa: MDB.com är världens i särklass största databas för filmälskare. 13 miljoner människor besöker sajten varje månad och får betygsätta historiens alla filmer. Av alla dessa är ”Nyckeln till frihet” rankad tvåa. En position den innehaft i år efter år, med bara ”Gudfadern” före på listan.

Dagens fråga: Vilken film rankar du som etta av historiens alla filmer?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

Tove var först, kommer det någon nummer två?

De två senaste torsdagarna har jag talat mig varm för två filmer som jag tyckt hållit hög klass om man gillar romantik, nostalgi, Wien och Paris. Det är viktigt att man ser filmerna i rätt ordning.
1. Before Sunrise / bara en natt
2. Before Sunset – bara en dag.

Här kommer en genväg som dessutom är både snabb och helt gratis. Man behöver inte ens vara medlem (är gratis). Bildkvaliteten är lite sämre än den jag har på mina DVD-filmer, men duger förhoppningsvis och det är helt reklamfritt. Bli inte irriterade som jag blev när tyskan i första filmens inledning inte översattes till svenska. När medelåldersparet bråkat färdigt på tåget blir det tal på engelska och översatt till svenska.

Dreamfilm.se (ni får skriva in adressen själva) 😉

Jag skickar med de två scener från första filmen som jag valde som favoriter och den berömda kyssen som fick pris på MTV.

Min bloggvän Tove berättade att hon sett ettan och kort senare tvåan. Finns det någon mer därute som kommer att drabbas av samma lycka som jag drabbades av den mörka höstkvällen för snart tre år sedan när jag råkade snubbla in på Before Sunrise och blev så tagen att jag såg den tre gånger på raken? Antagligen finns det inte fler sådana galningar som jag. Men osvuret är alltid bäst. 🙂

 

Nu har vi inga småbarn hemma längre

Tänk vad fort tiden går. Det känns overkligt att Delfie har fyllt sju år och börjat i skolan. Jag tycker att det var igår som vi träffade honom i Kåseberga för första gången och han fick följa med oss hem till Skummeslövsstrand. Sorgligt nog blev han åksjuk, så jag tvingades stanna flera gånger längs med väg 13. Inte konstigt alls. Alla som köpt en valp förstår situationen.

Cirkeln är fyrkantig. 😉  Delfie är tillbaks i Kåseberga igen och går i ettan i Delfinskolan. Visst finns det skola i Ystad, men han ville så gärna chilla med sina gamla kompisar och man säger inte gärna nej till en grabb med det breda leendet. Jag sa till Solveig innan vi somnade igår:
”Vad skönt att vår yngste slipper pendla med Pågatåget. Det är ofta tågtiderna inte stämmer.”
Istället åker Delfie med fiskbilen. Det blir en lite längre åktur i och med att de ska hämta upp en Knubbsäl i Tomelilla. Delfie trivs som fisken i vattnet i skolan. Däremot strular det en del i gruppen med en Spelhaj som spelar svart på fiskar och en Mal som antagligen har någon bokstavsdiagnos i ryggfenan och bara maler hela tiden. Det bästa är att Delfinskolan har ett samarbete med Ystad Djurpark och åker dit varje torsdag. Sist sammanföll det med att Jennifer också var där och jobbade. Visst är det löjligt, men jag har förstått att Jennifer skämdes för sin lillebror. Enligt henne berodde det på att Delfie följde efter henne in till Lemurerna och sedan gick något fel när hormonerna hostade omkring.
”Det löser sig Jennifer. Nästa år får djurparken en ny djur-ras att visa upp, Delmurer som både kan simma och hoppa. Vilken attraktion! Folk kommer att vallfärda till parken från hela jorden!” 🙂
”Sure pappa.”

Bok & bloggreklam:
I fredags gick beställningen till Scandinavium Books iväg. Kåserisamlingen ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” innehåller inga sådana här knasiga texter som den ovan. Enligt hemsidan är trycktiden 8-10 dagar. Sedan tillkommer en leveranstid på 1-3 dagar. Mitt hopp om en Septemberbok kommer att bli svårt att uppnå. Men kan Delfiner lära sig alfabetet så är inget omöjligt. 😉

Min bloggvän Tove var först. Vem ska bli tvåa? Kanske får jag svaret i morgondagens blogginlägg.

Veckans torsdagsfilm är en otroligt välgjord film med lysande skådisar. Inte bara mina ord. Om 13 miljoner besöker filmsajten varje månad och anser att filmen är den näst bästa som gjorts känner jag mig i gott sällskap.

I fredagens kåseri är jag allvarlig och bjuder på en glimt från mitt privata liv.

Söndagens ”Ord som berör mig;10” hämtar jag från en nyskriven dikt av min älsklingspusselbit. Gissa vem?

Jag önskar dig en fin start på veckan. Var rädd om dig, för det finns bara en av dig.

Ord som berör mig; 9

”Frihet består i att kunna
göra allt som inte skadar
någon annan.”
Franskt talesätt

Jag önskar er en fin septemberhelg.
Kram Bosse

Ps. Bilden är tagen på en julafton.

Ett stort misslyckande

Jag tycker att det är viktigt att erkänna sina misstag. De gånger det inte blev som man tänkt sig. När man inte slutför sina uppgifter.
Ni som följt mig såg att jag hade två tävlingar nyss. Den ena gick ut på att gissa vilken glass som var min favoritglass sommaren 1982. Svaret var nyheten Lakritspuck som tyvärr tog slut väldigt fort i min hemmakiosk på grund av sin popularitet. Jag tvingades cykla runt till andra ställen, men ofta var det samma trista ”ordpuck” som jag fick i ansiktet. Sommarens nyhet var tyvärr slut. De visste inte när de skulle få nya. 😦

Flera år tidigare fick jag en fiffig idé när jag vaknade tidigt på morgonen. Eftersom jag hade pantat massor av flaskor och burkar efter en midsommarafton kände jag mig stenrik trots min ringa ålder. Det var en varm morgon och som gjort för glassätande och en spännande tävling. Jag tog med mig anteckningsbok, penna och plånbok. Om det var någonting som jag var expert på i Halmstad var det att hitta alla vrår där de sålde glass. På glasslistan som var med i min bloggtävling fanns det tjugotre stycken olika glassar att välja på. Detta aktuella år var det färre. Vi säger att det var sjutton. Mitt mål var att samma dag köpa en av varje sort, äta upp den och betygsätta den mellan ett och tio. Mellan inköpen cyklade jag till nästa kiosk eller affär och skaffade mig ny aptit.

Det retar mig än idag. Tyvärr kommer jag inte ihåg sista namnet. Jag hann inte med nummer sjutton och ska ärligheten med i detta kåseri måste jag erkänna att nummer fjorton till sexton gick på ren Boboenvishet och smakade sådär. Det var som om hissen ville gå upp igen, om du förstår hur jag menar. Då är det inte lätt att vara rättvis som jurymedlem. Sorry alla glassorter. Jag borde spritt ut det på två dagar. 😉

Mamma kom med ett hot när jag kom hem som jag tog med ro. Hon sa att jag inte fick efterrätt eftersom jag inte ätit upp hennes tillagade mat. Den kvällen fick jag gå och lägga mig utan glass, hallon och grädde till efterrätt. Tyck inte synd om mig kära läsare. Mamma ville såklart straffa sin glassälskande yngsta son riktigt hårt och för en gångs skull var hennes sjätte sinne avkopplat. 🙂

Ps. Trist nog minns jag inte vinnaren. Det kunde inte vara 88:an. Den såldes av Trollhätteglass på den gamla goda tiden. Ds.

Film trettioåtta av femtio

Bara en dag/Before Sunset
Genre: Drama, 77 minuter, 2004.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 30/40
2). Bosse Lidén 2014: 111/120

Favoritkommentar: ”Ett minne avslutas aldrig så länge man lever.”

Egna ord: Mina förväntningar var skyhöga. Det är unikt att jag är nervös inför att se en film. Vid första titten klarade jag inte av att ta till mig de bra sakerna. Istället satt jag och ville skynda på Jesse och Celine på olika sätt, med tanke på de ringa sjuttiosju minuterna. Jag hade ingen Latte framför mig på ett franskt café och insåg inte att jag såg ett nytt mästerverk. För mig fick andra filmen bara en sjua. Nästa dag gav jag filmen en ny chans. Efter det blir det en tia, precis som för första filmen, vid varje titt. Denna gång utspelar sig filmen i en annan av mina favorithuvudstäder i Europa, Paris. Effektfullt får vi återblickar från magiska scener i Wien nio år tidigare. Som alltid när två människor träffas på tu man hand kan de känsliga bitarna ta tid för att komma fram. Pusselbitar behöver fogas in på rätt plats. Känsliga bitar skaver. Man kan känna sig utlämnad om man tar av sig rustningen. Sanningen kan ta olika slingrande vägar innan den naket står där i eldskrift. Filmer växer och växer. Visst tycker jag att Celine tjatar för mycket sex vissa stunder. Det är kanske typiskt franskt.  🙂 Allt känns annars lika naturligt som förra gången. Häftigt att två personer kan bära en hel film. Allt blir så verkligt med tanke på att de själva har blivit nio år äldre ”in real world”. Jag vill inte avslöja för mycket. Mitt budskap är att filmerna ska ses i rätt ordning. Julie Delpy har själv skrivit tre låtar som hon framför i filmen. När jag hör låten ”A Waltz for a night” reser sig håren på mina armar. Smart sätt att låta kameran bjuda på Parisvyer i inledningen för att skapa plats för Wien i senare återblickar. Återigen får Linklater till ett rafflande slut. Han ska känna sig mycket stolt över dessa två filmpärlor.

Baksidestexten i korthet: Ethan Hawke och Julie Delpy skapar åter igen en magisk känsla när de återupptar sina roller som Jesse och Celine och återförenas med regissören Rickard Linklater i den fängslande berättelsen om kärlek och återuppväckta känslor.

Kuriosa: Nio år senare gjorde samma trio om det igen. Tredje filmen som kom 2013 heter Before Midnight. En fjärde film är med i planerna. Jag vet inte vad arbetsnamnet är. Kan det vara ”Bara en kvart”?

Dagens fråga: Har du upplevt någon gång att del två är bättre än första filmen?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Resultatet av tävlingarna – och äntligen en provbok i handen

Stort GRATTIS till Geddfish som vann glasstävlingen. Den nya sorten Lakritspuck föll jag direkt för. Tyvärr var jag inte ensam om det. Sommaren 1982 tog den snabbt slut i kioskerna och GB hade svårt för att hinna med att tillverka tillräckligt många av den populära sorten. Det blev långa trista pauser i leveranserna. GB var inte förberedda på succén.
Stort GRATTIS till Signhild Skrivmoster Hortberg som lyckades pricka tiden 21.00 och lämna de rätta uppgifterna om var jag hade gömt de tre bilderna.

Under dagen passerades den magiska gränsen 100 000 visningar och det sattes ett nytt dygnsrekord, 710 visningar.

Äntligen. Vi har väntat och väntat. Till slut kom provboken från Scandinavian Book i Århus, i Danmark. Nu är det sista chansen att ”tvätta” bort fel i kåseriboken. En stimulerande uppgift. Det skulle vara trevligt om vi kunde göra vår beställning under veckan som kommer.