Anställningsintervjun som flöt på

Endast sex dagar kvar av mitt gamla liv.

Annonsen stod i Hallandsposten. De sökte en skolbibliotekarie till Våxtorp. Jag skickade iväg mina papper och de hörde av sig. Anställningsintervjun skulle vara på Huvudbiblioteket i Laholm. Det var i början av februari och redan mörkt på vägen dit, eftersom mötet var sent på eftermiddagen. Var jag nervös för ett bombaderande av svåra frågor? Inte det minsta. Jag kände mig trygg. Spelade på hemmaplan. Jag hade specialiserat mig på barn & ungdomsböcker under utbildningen i Borås och var van vid att ta ungdomar i alla åldrar. Däremot var jag orolig för en annan sak. Den sista tiden hade jag kommit in i ett konstigt stim. Antagligen hade jag fått en släng av blåskatarr. Därför var det inte så konstigt att jag kissade ofta, blev torr i munnen och hällde i mig diverse drycker. In och ut principen stal både tid och kraft. Jag hade upplevt det några gånger förut när jag inte bytt de våta badbyxorna på stranden. Andra signaler hade också dykt upp om hela sanningen ska fram i ljuset. Hela kroppen kände sig mysko. På sista passet på Friskis & Svettis fick jag ta i för att orka med hela programmet. Var tvungen att gå ifrån och uppsöka ett WC mitt i, vilket aldrig hänt mig tidigare. På jobbet hade jag börjat se taskigt. Usch! Glasögon ville jag absolut inte ha. Min fysik hade försvunnit i snön. Det där måste jag ta tag i snart. Två äldre kvinnor i 35-årsåldern hade cyklat ifrån mig på vägen hem från jobbet. Min manlighet hade fått sig en törn. Så fort kisseritet slutat skulle jag börja storsatsa, träna minst fem gånger i veckan och ta tillbaka förlorad mark, bryta nya barriärer. Sömnen hade blivit lidande av att jag var tvungen att gå upp en gång i kvarten. Fick jag bara sova en hel natt skulle jag bli som en ny människa, eller åtminstone som den gamla killen jag var vid att vara. Intervjun skulle säkert ta minst en timme. Det skulle bli tufft. Ofta behövde jag kissa minst en gång i halvtimmen, ibland oftare. Det trängde på redan efter ett par minuter. Gå till en doktor fanns inte med på min karta. Never in my live.

Jag hittade en fräsch toalett som jag besökte precis tio minuter innan mötesdags. Jag kände mig som en disktrasa, men lyckades som vanligt gaska upp mig. Skvätte försiktigt kallt vatten i ansiktet och drog några tag med kammen. Det var ganska många viktiga personer runt det ovala bordet. Ingen fråga tog mig med storm.

När jag lämnade mötesrummet kände jag mig säker. Var övertygad om att jag lämnat ett gott intryck. Jag hade deltagit i en förtroendeingivande dialog och fått möjlighet att berätta om mina erfarenheter och meriter. Varit seriös på de rätta ställena och lämnat några lättsamma skämt som fått dem att skratta:
”Hoppas de har glömt att det var jag som sänkte fotbollslaget med en avgörande nick i en pojklagsmatch.”

Medan jag stod i toaletten och kände en konstig acetondoft, var jag övertygad om att bibliotekschefen skulle ringa mig.

Visst ringde hon. De hade varit säkra på sin sak och sitt val, men lägenheten ekade tom. Nästa dag försökte de igen. Den gången svarade min flickvän. De sökte Bo Petersson. Det gällde jobbet som skolbibliotekarie i Våxtorp. Hon berättade att han inte kunde nås eftersom han låg inlagd på lasarettet. Det kunde dröja ett tag innan han var hemma igen. Hon nämnde diagnosen Diabetes ett.

Efterord: Det dröjde många år innan jag återsåg skolan och biblioteket vid ett föräldramöte. Då hade min äldsta dotter precis börjat på högstadiet och lämnade havet varje skoldag för att ta skolbussen till metropolen Våxtorp. Det var en speciell känsla när jag tog omvägen in på bibblan och tänkte tanken. Här skulle jag kunnat ha jobbat i flera år, eller skulle jag vandrat vidare kort därefter? Jag gillar att fantisera runt saker. Bitterhet tar jag aldrig med på mina fantasiutflykter. Det ligger inte för mig.

Dagens eventuella kommentarer besvarar jag med en glad gubbe. 🙂

Annonser

46 thoughts on “Anställningsintervjun som flöt på

  1. Spännande att fantisera kring livet som tog en tvär vändning, hur ditt liv hade varit om du inte hamnat på sjukhus. Precis just då :-). Det är sådant jag gillar att fundera kring. Kanske skriva en berättelse om hur livet kunde ha blivit.

  2. Visst säger man: ”Att om OM inte hade varit…..” Fast jag tycker det nästan är lite obehagligt att gå tillbaka och fundera på vad som hade hänt OM man hade gjort si eller så. Jag gillar inte ens att titta i gamla album på mina nära och kära som inte finns längre. Jag vill bara leva i nuet och se framåt…..
    KRAM ❤
    Susie

  3. Det finns uppenbarligen en mening med allt…
    Visst är diabetes en sjukdom, men alla vi ”friska” människor skulle månså mycket bättre av om vi levde just som diabetiker. Jag vet, jag är gift med en:-)

  4. Oj är det första som kommer till mig. Var det då som du diagnostiserades för diabetesen?? Ja du, dessa OM, tänk OM…. det var min tanke många många gånger efter olyckan här hemma, tänk OM inte … Men det hjälpte inte mig i den situationen. Sedan är det alltid kul att tänka OM, men i rätt banor 😀
    Önskar dig en finfin helg!
    Kramen

  5. Som vanligt läser jag med spänning det du har att berätta Bosse. Även idag.
    Men du……kan du inte svara mig med en sol? Jag behöver energi nu😉 snälla snälla?
    Tråkväder hos mig. Tror jag söker genom i telefonkatalogen efter nåt roligt namn jag kan busringa.😉 oj…..glömde bort jag var vuxen.
    Tänkte inte på det.
    Lev å må. Trevlig helg fån TANTBUS.

  6. Jag anade hur den här berättelsen skulle sluta…
    Ja, nog har jag tänkt eller sagt så. ”Tänk om!” Ibland kommer den tanken att TÄNK OM jag hade valt si eller så istället. Hur hade det blivit då? Eller TÄNK OM det eller det inte hade inträffat! Men som du skriver Bosse…bitterhet leder inte till något positivt. Det kan jag skriva under på! Att drabbas av sjukdom är inget positivt, men ibland efter en tid, kan man ändå se nya möjligheter. Nya vägar att vandra på! Så TÄNK OM, kan märkligt nog leda till något positivt.
    Tänk om jag eller du inte hade börjat att blogga! 🙂
    Helgkram, Gunilla

  7. Huga!😨😱”Två äldre kvinnor i 35-årsåldern”.. 😫😩Förstår att det var ett nederlag att bli omcyklad av så gamla personer, dessutom kvinnor 😦 Var du nyutbildad när du sökte det jobbet? I alla fall under 30-årsstrecket, det är så man tänker då. Känner igen tankegången.
    Livet har sina törnar, om du hade kunnat ta jobbet, så hade det nog varit bra.. Nu blev det nåt annat pga sjukdom. Att drabbas av diabetes, vilket hårt slag för vem det vara månde.😞 Du tacklade problemen vartefter de dök upp, då som nu – en bra strategi! Får en känsla av att du klarar det mesta och att det skulle ha blivit bra, vilket jobb du än fått tag på.. Viljestyrka är en otroligt god egenskap att ha – och det har du.. 😊 Hoppas att forskningen löser gåtan till sist! Så att du kan fortsätta vara en ”glad gubbe” 😃 /hälsningar från glada gumman här 😉
    Skön helg till familjen!

  8. Tänker på filmen ”Sliding doors”. Visst är det så att så mycket kunde blivit annorlunda ”om…”, men precis som du skriver ska aldrig bitterhet ta plats och få oss att gräma oss. Livet är här och nu och har säkert fortfarande små obekanta stigar som kanske leder oss någon helt annanstans ”om” nu…
    Ha en fin helg!

  9. Ja, du Bosse! Tänk om (betoning på tänk) livet hade varit enkelt, då skulle man inte behövas tänka om. (betoning på om)
    Och kanske är det ödet som styr eller också omständigheterna . Men jag hoppas att det blev bra ändå.
    Kramar!

  10. ”Sliding doors” är en helt underbar film och det var precis där som ditt liv valde en annan dörr. Övertygad om att det var meningen och att det aldrig var meningen att du skulle jobba på bibblan i Våxtorp. Så himla trist och sorgligt att du fick diabetes, Bosse. 😦 Men på något vis försöker jag se en mening i allt, även i tråkiga saker… Det hjälper mig. Kraam Petronella 🙂

  11. Jag trodde att det var blåskatarr du hade fått. Det har jag haft, så jag vet hur jobbigt det kan vara. Det var just våt baddräkt, som var skulden till det.

    Men att det var diabetes kunde jag inte tänka mej. Hoppas att du kan hålla kontroll över den. Synd ändå att du inte fick just det jobbet.

    Kram/Gilla

    • Visst var det taskigt. 🙂 Tror det var bråttom med tjänsten och jag låg inne väldigt länge eftersom de livsfarliga syrorna, ketonerna inte ville lämna min kropp. Jag hade verkligen kört kroppen i botten och väntat för länge med att söka hjälp. Feg och tuff är ingen bra kombination.
      Kram oss sötisar emellan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s