Korsordsmästartiteln 2014 står på spel

bild 1

Denna bild på Ystads nya vattentorn är också bilden som finns överst om du trycker på Bosses tävlingar. Där står det om tävlingen som börjar imorgon på Facebook och som har ungefär samma upplägg som november 2013.

Så här såg det ut 1 november förra året på FB.
Uppgift ett av trettio:
Kommer ofta i kläm.
Svar: 3 bokstäver.

Som vanligt får alla poäng som skriver rätt svar inom 60 minuter, men de tre första får fler poäng. Känner du dig sugen efter att ha läst på tävlingssidan och inte är min Facebookvän får du gärna skicka en vänförfrågan.
Svaret ovan var TUB.
Hela förra årets tävling finns kvar att studera om du scrollar på Bosses tävlingar.
Vem kommer att bli Novembermästare 2014?
Kommer Lippe att försvara sin titel?
Kommer någon man att bli bland de tio bästa? Göran Nilsson var bäst förra året på plats arton efter sjutton kvinnor.

Idag tänkte jag gå på en nostalgiutställning på Klostret i Ystad. Jag hoppas att jag får ta kort. Har du något spännande att se fram emot idag eller i helgen? Jag skulle gärna varit i Kivik ikväll när min yngsta dotter Lizette ska sjunga i Nova Academins kör, och även sjunga solo i Marie Fredrikssons låt ”Tro” i samband med Österlen lyser. Men jag har fått höra Lizette öva flera gånger. Steget till att spela in och lägga ut på You Tube vill hon fortfarande inte ta. Jennifer och Lizette har olika röster och skulle kunna komplettera varandra jättebra. Det hjälper inte att pappa och mamma tjatar. Möjligtvis kan Lizzan tänka sig det om jag gör det först. Jag ska fundera några varv. 😉
Hon skrämde mig om nätmobbing och jag skakade lätt till.

Annonser

Film fyrtiofyra av femtio

The Greatest

The Greatest
Genre: Drama, 96 minuter, 2009.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 28/40
2). Bosse Lidén 2014: 98/120

Favoritkommentar: ”Så vi passerade varandra varje dag på exakt samma plats.”

Egna ord: När jag såg om denna film för andra gången minns jag att jag tyckte att jag var orättvis med mina 7 poäng, i fredagsoffan med familjen. Filmen är betydligt bättre än så. Jag skrev om skyddsänglar i mitt blogginlägg i tisdags. Tyvärr hade inte filmens artonåriga Bennett samma tur som jag hade vid mitt trafikminne. Tänk så fort saker kan ändra sig. På en enda sekund kan livet ta en ny vändning. The Greatest har många starka och gripande scener som känns naturliga och som biter sig kvar i mig efter filmens slut. Sorg har många ansikten. Ibland får sorg oss att växa samman och ta oanade vägar. Sprickor kan dra ihop sig och det som kallas för att det kan komma något gott ur en sorg, får luft och syre. Mycket kommer upp till ytan. Gammalt som nytt. Här har vi ett äktenskap som inte fungerar. Ett barn som är satt på en piedestal dör. Lillebrodern som knarkar är familjens svarta får. Han är skådisen som är filmens svaga punkt, enligt mig, och inte gör rollen rättvisa. Han är för snäll och ser för ”tam” ut för att vara trovärdig. Susan Sarandon är en briljant karaktärsskådespelerska sedan många år. Pierce Brosnan impar också i den seriösa manliga huvudrollen som Allen. Mannen som har problem med att prata om känslor och som föredrar siffror framför ord. Han är också matematikprofessor till yrket. Sist men inte minst är det Carey Mulligan (Rose) som för mig framstår som en riktigt kommande storstjärna på ”filmduken”. Vilken prestation hon gör. Mina tankar glider iväg till franska Juliette Binoche. Fast först fick jag nästan en chock. Carey var som en kopia av en härlig tjej jag en gång kände. Flera gånger höll jag på att tappa fokus när min dumma hjärna skulle inse att det inte kunde vara Y. Det var fel dialekt, språk och ålder. Men hela utseendet, kroppen och minerna satt klockrent och minnena dalade ner inom mig. Filmtekniskt har man lyckats att väva ihop storyn med att göra små lyckade tillbakablickar när Rose tänker tillbaka på sitt livs största kärlek Bennett. Jag är förtjust i det snabba och lyckade slutet och tycker att det är en briljant regidebut för Shana Feste.

Baksidestext: Allen och Grace Brewer har förlorat sin äldsta son i en bilolycka, när det plötsligt ringer på dörren. Utanför står Rose. Hon säger att hon kände deras son. Och att hon väntar hans barn. Först får det familjen att falla isär ytterligare. Men kanske kan även den svåraste olycka leda till en ny lycka?

Kuriosa: Min Carey Mulligan finns av en slump med i boken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” i kåseriet TVÅ OSKYLDIGA BARN. Allt tycks höra ihop just nu i mitt liv. 🙂

Dagens fråga: Har du sett någon skådespelare som är som en kopia av någon du känner eller känt privat?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

 

 

 

 

Har jag haft samma skyddsängel eller är det olika varje gång?

Jag har en gång bjudit på det privata att jag skriver i en femårsdagbok. I den senaste är jag inne på andra året. Innan jag börjar i en oskriven bok brukar jag fylla i på rätt ställe när människor jag tycker om fyller år. Jag låter även andra viktiga händelser få följa med till en ny bok. Överst skriver jag en anteckning om något jag upplevt och inte vill glömma. Därför har jag ex. många egna ”födelsedagar”. Otaliga är de tillfällen då jag borde ha fått ta ner skylten. Två av dem nämns i kåserier i ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”, men det är bara en del av det totala antalet gånger. Det har hänt några gånger att jag funderat på skälet till att just jag skulle få leva vidare på jorden. Varför hade en skyddsängel tid med mig när så många andra människor inte ens får en andra chans? Det är inget som ska ge mig dåligt samvete, men ändå värt och viktigt att fundera på någon gång under livets gång. Varför flög inte ängeln istället till ”flickan” som mötte ett ”monster” i en skogsdunge? Hon som borde haft hela framtiden framför sig? Som cyklade stolt på sin nya röda cykel och sjöng en sång vid fel plats och fel tidpunkt.

Jag var trött efter mitt tolvtimmarspass på jobbet, men glad för jag hade fått en ny trevlig killkompis. Min devis är att allt blir roligare om man skojar istället för gnäller om man sysslar med en monoton arbetssyssla. Nu var jag på väg mot min tuffa röda sportbil som stod parkerad vid Slottet i Halmstad. Först måste jag passera en dubbelsidig led över Slottsbron. Under en tid hade det varit vägarbete så det vanliga trafikljuset hade varit omkopplat till blinkande gult sken. Denna dag hade det återgått till rött-gult-grönt sken igen. Jag hann heja på några killar som träningsrodde på Nissan innan jag närmade mig vägen. Trafiken var lugn eftersom det var relativt sent på höstkvällen. Jag noterade att bilen som kom rullande i filen närmast mig bromsade in och stannade eftersom det var rött. Jag gick ut i gatan och såg mot skeppet Najaden som på den tiden låg nedanför Slottet. Min bil stod precis med fronten mot det anrika skeppet. Jag tänkte några hemliga tankar och fick samtidigt en hint inifrån om att sluta tänka och istället agera. Snabbt som ögat tvärstannade jag. En bil i hög hastighet körde mot rött i den andra filen. Något eller någon höll tillbaka mig. Stoppade både mina tankar och mina ben i exakt rätt sekund. I min värld var det en ängel. Därefter blev det fart på benen. Jag var på den tiden snabbast på 100 m i min åldersklass i Halland. Frågan är om jag inte vunnit SM om det funnit en distans som hette ”Springa 240 meter efter en bil”. På den tiden svor jag ibland. Jag skulle gärna velat höra och se på film hur det gick till. Adrenalinet fick mig att bli ruskigt snabb. Jag kutade efter bilen som inte gjorde någon ansats till att stanna. Vid den tidpunkten fanns bara en rondell i min barndomsstol. Inför rondellen var den hemliga föraren tvungen att sakta ner och jag tog in på bilen och kunde läsa av skylten med tre bokstäver och tre siffror. Sedan ökade bilen farten på väg mot Tylösand och jag stannade utmattad till för att hämta andan. Nästa dag ringde jag bilregistret och fick ägarens namn. Adrenalin-Bosse, som blivit Detektiv-Bosse blev Medmänniskan-Bosse efter samtalet med kvinnan i 60-årsåldern och anmälde aldrig till polisen som jag bestämt mig för att göra. Min barska men korrekta telefonröst ersattes av lyssnarens. Jag beklagade och lovade att inte anmäla henne. Någon gång tänkte jag tanken som kompisar också framfört. Tänk om hon fabulerade.
Några månader senare stod annonsen där i Hallandsposten.
Dödsannonsen.
Kvinnan hade obotlig cancer. Hon såg aldrig det röda ljuset. Skyllde på det blinkande gula som varit där tidigare när hon kört till och från jobbet, drogad av stark medicin. Jag överlevde och kunde gå vidare i livet. Om jag fortsatt att tänka på mitt och inte lyssnat på Ängeln hade det varit jag som gått först …

Varje gång jag stannar till för att släppa fram en gående vid ett övergångsställe tittar jag i backspegeln. Ser till om det är möjligt att bilen bakom inte får en chans att trycka sig förbi. Jag är observant när det är två filer och jag stannar. Tänker att fotgängaren som tackar mig måste se upp så att bilen som kommer i den andra filen också kommer att stanna. Ingen självklarhet. Alltför många gånger har jag sett att så inte är fallet. Jag skapar en falsk trygghetskänsla som kan sluta illa.

OBS! Det blev ett seriöst inlägg idag med. Jag gick en runda på stranden igår. Då hittade jag en flaska med post. Det stod att min humor hade det bra på Maldiverna. Utan att jag tänkte på det blev detta blogginlägg en perfekt språngbräda till filmtips fyrtiofyra på torsdag. Nu ska jag fira en av mina otaliga födelsedagar. Som ni ser tar jag alla chanser till att fiska efter skäl att fira. Hoppas du också njuter av din tisdag. Dagen kommer aldrig tillbaka. 🙂

Skämt8

Min mörkaste bloggvecka

Vad nära det kan vara mellan harmoniskt välbefinnande och mörk sorg. Ibland kan jag naivt tycka att det är precis som om man inte tillåts att vara glad alltför länge och alltför mycket som människa på jorden. ”Tro inte att du är något. Här får du en skopa skit över dig.”
Förra söndagen firade jag och Solveig vår 24-åriga bröllopsdag på Österlen. Vi njöt av god mat i Kåseberga, vacker havsutsikt, men framför allt njöt vi av varandra. Tillsammans pratade vi minnen från den soliga oktoberdagen då jag sa JA, men där jag fortfarande inte är säker på om Solveig svarade på frågan. På det inspelade VHS-bandet går det inte att höra vad hon mumlar. Tyvärr gick vår kombinerade DVD och VHS-spelare sönder och vi köpte bara en ny DVD-spelare. Vi har skojat många gånger om att jag fortfarande väntar på svaret. Solveig retas som vanligt tillbaks och säger att hon fortfarande funderar. Fraserna må vara gamla, men de två sammanfogade pusselbitarna har byggt upp ett gemensamt liv trots svåra sjukdomar och död omkring oss.
När vi mätta och glada efter dagens innehåll parkerade bilen utanför vårt hem var vi lyckligt ovetandes om vad som väntade oss. Jag tror att det är bra att inte veta. Man ska aldrig ta ut sorger i förskott. Då får man uppleva dem två gånger. Vi delade på oss när vi kom in. Jag kände impulsivt för att ge mig ut på bloggpromenad. Nu gör jag en passande smygreklam och ger samtidigt en känga till en av författarna till denna bok, den manliga.

Facebook

Ett av de första kåserierna har rubriken ”På promenad genom Blogglandia”. När jag precis har läst om kåseriet känner jag en obehaglig känsla i magen och upplever mig själv som en falsk skribent. Jag håller inte alls med om alla rosord som jag har skrivit. Skulle jag fått en chans att redigera skulle jag fyllt på med två sidor till och skrivit om medaljens baksida. Jag skriver i kåseriet att det aldrig har hänt att jag fått skoskav och att livlinan bara är några tryck bort när jag läser andras bloggar.
Ändå är det bara ett sandkorn från sandlådan, som våra fina döttrar säger, bara ett korn från den sandlåda där jag tycker att vissa hör hemma i detta bloggdrama, till det hemska som vissa drabbats av på nätet. En falsk slinga kan sprida sig med vindens hastighet. I värsta fall och utan stöd från omgivningen ger de oskyldigt drabbade upp helt. De står inte emot trycket och trasas sönder. Jag lider med de som kallas offer och det river i mitt hjärta när jag tänker på hur onödigt allt sådant är.
Vilken tur jag har haft på dessa snart 2.5 år som jag bloggat. Något som jag bara tagit som en självklarhet. Jag är inte blåögd, utan brunögd på bägge ögonen. Jag har tröstat de som råkat ut för nätmobbing och näthat som till sist lett till att de lagt ner sin blogg. Urtrist när ondskan och mörkret ska segra. 😦

Fredag två

I min debutbok behandlar jag olika ämnen. Några av dem är svek och skuld, skuld över något som Sebastian Rosander egentligen är mer eller mindre oskyldig till. Han valde taktiken att hålla sin sanning för sig själv, vilket hade sitt pris under en lång mörk tid. Efter det hemska som hände blev det med tiden något gott av det hela, när Sebastian bytte livsspår och gjorde upp med sina skelett i garderoben. Jag som följde hans väg med stort intresse var nöjd med vad han åstadkom. En författare bryr sig om sina bokbarn.
Bosse Lidén var till skillnad från Sebastian helt oskyldig och ovetande om vad två kvinnor skapade bakom ”ryggen”. Jag har försökt landa dessa mörka dagar och ta det i den takt som min kropp tillåter. Jag har pusslat ihop detaljer som är synliga på ”brottsplatsen”. Egentligen skulle jag denna vecka helhjärtat ägnat mig åt marknadsföring av vår gemensamma bok. Istället ligger jag väldigt nära gränsen till att gå tillbaka till min utbrändhet, den som alltid finns där i skuggorna, och dessutom har jag ett adrenalinpåslag som gör att kroppen inte tar upp det insprutade insulinet på ett optimalt sätt. Inget som någon bloggare med alias eller fågelbild som profilbild behöver bry sig om. Att namnet på en kategori i min blogg, Skyltsöndag, skulle kunna orsaka något sådant här var jag helt oförberedd på. Jag har inte startat någon fotokedja eller samlat ihop en grupp bloggare som ingår i en fotoutmaning. Det är kul när man skämtar MED varandra. Men man hänger inte ut främmande människor med bild och klipper och klistrar i en text så att bloggvännerna som läser ska bli vilseledda och i sin tur fortsätta mobbingen på sina bloggar. Hade hela min kommentar fått vara med hade alla som läst fått veta sanningen och då hade det inte blivit något att driva om. Hela skämtet och anklagelsen hade fallit till marken som en pannkaka, om kvinnan med en bloggadress som för mina tankar till en lånad boktitel av Monica Zak, lirat med öppna kort. Vad vann hon med detta? En kort stund i rampljuset bland sina bloggläsare. Ett livstids minne hos den hon ”ord-och-bild-sköt” på. Hon fick sol hos sig medan jag hade regn hos mig, skulle Orup sjungit träffande om veckans lågtryck. Det var så lågt att följa allt som hände utan att själv kunna göra något. Kvinnan varnar så gulligt:
”Det inte får bli ngn mobbningskampanj mot stackars Bosse, förmodligen helt oförberedd på vad han har ställt till med… vill iaf tro att det var omedvetet. Vi får utgå ifrån att folk är goda och ärliga även i bloggvärlden, eller hur? 🙂 ”
Kvinnan fick med några sanningar och själv satt hon på HELA sanningen. Den hon så vackert dolde med att klippa av mina ord. Jag är impad av min behärskning att inte kliva in på scenen just då, när drevet gick.
Solveig skrev ett inlägg som snabbt lades in. Hon blev en ensam soldat i främmande land. Ett förlåt dök upp på som en kommentar för granskning på min blogg. Det lät vackert en mycket kort stund, tills vi på Solveigs dator såg svaret på en kommentar som drev om Solveig. Beviset på devisen, falsk som vatten. Kränkande är den kortaste sammanfattningen för alla de mörka känslorna som flög genom min hjärna under tiden som vi såg kommentarer droppa in. Händer det här på riktigt? Vilken tur att jag inte stod vid ett stup i Kåseberga. De vassa klipporna skavde ändå på ett bildliknande sätt. Främmande människor söndagslekte och hade ett improviserat skyltsöndagsparty där jag och Solveig var de inbjudna måltavlorna. Tack kära okända bloggvänner för ert bidrag till vår tjugofjärde bröllopsdag. Det tacket hade ironiskt presentpapper. Från mitt innersta vill jag däremot tacka de få kvinnor som valde att inte kommentera varken mig eller göra sig lustig över Solveigs inlägg. Störst tack till Solveig som modigt stödde mig. Min egen klippa i livet. Ordet skyltsöndag är belagt sedan 1895 i Sverige. Tiden går fort.

I en av mobbsvansarnas inlägg driver ytterligare en okänd bloggare med mig med en stor bild och text. ”Fågelbloggaren” tycker att jag är en JUMBO och jag har därför hamnat på dennes lista ( kommenterande personer tycker att det var hellyckat och passande). Först tog jag det som ett förtäckt hot när jag läste meningen ”Han har redan fått en placering hos mig” på ”moderbloggen”. Det lät så läbbigt att läsa det. Något som handlade om mig. På ett vis fick denne bloggare rätt. Jag har känt mig som en Jumbo ända sedan jag gick på bloggpromenad förra söndagen. Jag hoppas personen är nöjd. Det han eller hon inte visste, liksom de andra i kommentarsvansen, var att de var förda bakom ljuset. Jag vill med detta långa inlägg få människor att tänka till nästa gång de hänger på en svans med skitsnack om någon okänd bloggmänniska. Om svansen inte blir road försvinner glädjen hos ledaren. Jag önskade att det fanns en bloggpolis. Då hade jag inte tvekat om att anmäla ett alias. Mest för att sätta ner spaden och se vad som händer med rättvisan, för jag anser att annars får ondskan syre. Nästa gång vill jag lägga in ett betydligt trevligare inlägg. Jag ska ärligt erkänna att jag älskar att skriva böcker, längre texter till en roman eller ett kåseriinlägg. Det var därför jag skaffade en blogg. Mitt sätt att skriva ville jag bjuda på. Läsarna behövde inte tycka om mig som person (fast det är inte förbjudet) utan endast kommentera mina texter. På resans gång ändrade jag tidigt åsikt. Orsaken var att jag träffade på så många härliga okända människor, så gränsen mellan författaren Bosse Lidén och privatpersonen har på något märkligt sätt suddats ut. Så har det mestadels varit fram till i söndags. Jag hade och har fortfarande som främsta mål att SolBo Förlags två titlar blir sålda och lästa av personer som trivs med läsupplevelsen och längtar efter en tredje bok. Böckerna är för mig inga luftslott, men just nu har jag svårt för att se någon glädje i att ha en blogg. Min humor har åkt på semester. Förhoppningsvis till en varm och skön plats. Mitt obehag över att inte veta var främmande personer gör av mina ord ger mig en sur smak i munnen. Det kommer att sjunka in, men aldrig ska jag glömma detta helt. Jag tror att det är viktigt att jag tar med mig det i min livsryggsäck. En erfarenhet som startade med en kniv i ryggen av en person som lämnat 119 kommentarer hos mig. 😦

Detta är mitt inlägg nummer 654. Det klart svåraste att skriva av de alla. Jag ville berätta om något som jag upplevde som mycket obehagligt och kränkande. Jag har valt att inte skriva ut en svart lista på deras alias och även riktiga namn. Vissa saker kan ändå inte göras ogjorda.

Jag har en önskan till dig läsare som är sugen på att kommentera efter detta inlägg. Det är att du BARA visar med en glad gubbe eller ett rött hjärta att du läst detta trista och mörka inlägg. Jag vill inte att du ska bli min svans. Mitt råd är att ni där ute är rädda om varandra. I en god värld skulle mobbarna be om ursäkt. Det räknar jag dystert inte med. ”Självklart bedriver vi ingen mobbing. Hela bloggandet är ju bara på skoj. Men det får man tåla!” skriver ”fågelbloggaren” från sin anonyma gren.
Kram från en besviken medmänniska en mörk söndag i oktober. Veckodagen vågar jag knappt SKYLTA med. 😉

Ps. Jag valde att inte godkänna de mejl som kom in till granskning på WordPress. Varför? Av det enkla skälet att då hade personerna fått nyckeln till min blogg, kan skriva när som helst om vad som helst. Det är ju inte helt säkert att humorfria Bosse Lidén tycker att allt bara är på skoj. Jag måste alltid godkänna nya besökare första gången och personer som WordPress anser inte ha kommenterat hos mig på en längre tid, men alla människor i hela världen kan läsa min blogg. Om de nu får ut något av den… tänk om jag vore en flyttfågel med Medelhavslängtan …

Diaketikerbild

Lokala kändisar

0010006

När jag och Solveig var med i flera dagstidningar, veckotidningar, radio och lokal-TV för tiotalet år sedan, då vi drev Lidéns samlingsmuseum, reagerade jag alltid på att jag tyckte att jag såg så ful och gammal ut på bilderna. Det var inte jag på något vis. När jag för en stund sedan bläddrade i en Hemmets Journal och i ICA-kuriren från den tiden tyckte jag att jag såg riktigt ung ut. Allting är relativt. 🙂

Urklippet är hämtat från Lokaltidningen Ystad d. 22/10-14

Jag önskar dig en trevlig helg!

Film fyrtiotre av femtio

Sova med fienden

Sova med fienden/ Sleeping with the Enemy
Genre: Thriller/Drama, 99 minuter, 1991.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 25/40
2). Bosse Lidén 2014: 93/120

Favoritkommentar: ”Det var den kvällen som jag dog och någon annan räddades.”

Egna ord: En film som stack ut i vårt familjemys med våra ganska unga döttrar, därför fick de då aldrig se slutscenen. Anledningen till filmvalet var att jag köpt in några filmer som jag ville återse och som fick ingå i visningarna för att få lite bredd. En ung söt Laura Burney (Julia Roberts) insåg först efter giftermålet med drömmannen Martin, att han hade några ”dåliga sidor”. Som tittare ser vi första spåret av att allt inte är friskt i förhållandet, rätt snabbt in i filmen. Vi inser att Laura är som en ägodel. Efter tre års äktenskap finns det bara en väg för att överleva… Sådär skulle jag med några få rader skriva på baksidan av DVD-fodralet om jag fått bestämma. Jag gillar inte att läsa baksidestexter där det avslöjas nästan allt. Läs här nedanför så instämmer du kanske. Om du inte har sett denna relativt gamla ”klassiker” inom thrillergenren och ämnar se den, så hoppa över baksidestexten här nedanför. Jag har alltid uppskattat en gastkramande psykologisk thriller. Däremot tröttnade jag snabbt på onödigt blod och fotokonst i att visa allt i denna typ av filmer. ”Sova med fienden” har många steg som tilltalar mig. Jag har sett den flera gånger. Varje gång försöker jag tänka mig och se var jag skulle kunna göra den ännu mer spännande. Det har blivit ganska många ställen där jag funnit möjligheter. Rollen som regissör hade lockat mig om det funnits ett bra manus. 🙂 I den här filmen finns intressanta sekvenser som kunde ökat på det psykiska spänningsmomentet. Slutet skulle jag gjort om helt, delvis när det gäller våldet. Det känns som en repris som något jag sett alltför många gånger. Varje gång i resten av mitt liv som jag får höra Berlioz Symphonie Fantastique kommer jag att få gåshud och omedelbart vilja stänga av stycket.

Baksidestext: Till en början verkade det som om Martin Burney var Lauras dröm. Han var stilig, framgångsrik och förföriskt snygg. Inte förrän de gift sig upptäcker Laura att Martin är en kvinnas absoluta mardröm – tvångsmässig, kontrollerande och livsfarligt våldsam. Efter att ha levt i skräck och fara i tre år beslutar sig Laura för att rymma. Eftersom hon vet att inget annat än hennes egen död kan stoppa Martin, låtsas hon drunkna i en båtolycka och återuppstår under ett nytt namn i en annan stad i mellanvästern. Trots att hon skaffat sig en ny identitet och ett nytt utseende, lever Laura i en ständig skräck vid minnet av Martins brutalitet – ett minne som blir högst levande när Martin förstår att Laura fortfarande lever. Driven av sin besatthet kommer Martin inte att låta någonting stå i vägen i jakten på att få hämnas sin svekfulla hustru.

Kuriosa: En av mina gamla drömmar är att få åka till Cape Cod. Hyra ett hus vid havet och skriva mitt livs roman under ett år.

Dagens fråga: Minns du någon film som du gillat, men gärna velat leka regissör i?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

 

 

 

Jag såg inget runt

Ett av mina inlägg från vår resa till Bornholm i somras hade rubriken ”The Big Four”.
Vi hann under vår vistelse med att besöka alla de fyra berömda rundkyrkorna på den härliga danska ön. Vill ni se/återse dem är det bara att trycka på den blå länken här. Riktigt fina kyrkor både på insidan och utsidan.
https://bosseliden.wordpress.com/2014/07/12/the-big-four/

Innan jag la in inlägget i juli läste jag på om rundkyrkor och insåg att vi hade ganska nära till den enda kvarvarande rundkyrkan i Skåne.
När vi åkt förbi Valleberga under våra bilresor genom vackra Österlen har jag tittat på den ganska ”skamfilade” kyrkan (den ser inte helt vit ut från utsidan) längs med vägen och konstaterat att någon rundkyrka är det inte. Antagligen finns det en annan ort med samma namn i vårt södra landskap.

I söndags när vi skulle fira vår bröllopsdag tog min nyfikenhet överhand och jag bestämde mig spontant för att undersöka en grej. Därför svängde jag av från genomfartsleden. Det var en tanke som kunde vara möjlig. Jag parkerade på grusparkeringen och gick ur bilen.

Rundkyrka ett

Visst var det så. Rundkyrkan var gömd i all utbyggnad och syntes inte från ”stora”  vägen.

Rundkyrka två

Trist nog var kyrkan stängd och vi hade en tid att passa.

När vi kom hem hann jag googla direkt på Valleberga kyrka och kunde läsa lite information. Det var innan jag gick på Bloggpromenad, annars hade det aldrig blivit av att jag gjort det.

Fakta: Som jag skrivit ovan är Valleberga kyrka känd för att vara Skånes enda kvarvarande rundkyrka. Den är byggd i kalksten i mitten av 1100-talet. En av flera teorier är att det är en dansk biskop med namnet Eskil som ligger bakom byggandet. Man har tidigare ansett att rundkyrkorna har byggts som försvarskyrkor, men en senare uppfattning är att övervåningarna främst har tjänat som magasin.

Kuriosa: 2004 programmerade man kyrkklockorna att ringa tio minuter före solnedgången på lördagarna, men några veckor senare inträffade ett tekniskt fel och klockorna ringde oavbrutet. Första gången kunde kyrkvaktmästaren stanna klockorna omgående, men andra gången ringde de oavbrutet i två timmar.

 

 

Hade hon valt en annan?

Om någon frågade mig förr om jag var blyg eller väldigt framåt skulle jag svarat blyg.
Om någon frågade mig om jag var helknäpp eller normal skulle jag självsäkert svarat att jag var helt normal, utan att rådgjort med mina tre psykologer och åtta psykiatriker. 🙂
Varför hittade jag då ett bussmånadskort som ser ut så här i en minneslåda?

DSCN7783

 

Därför att mina hemliga vänner som känt mig länge var övertygade om att jag var normal och ganska blyg och därmed också helt säkra på att jag INTE skulle våga göra det. Summan är hemlig liksom vännernas namn. Däremot var mina studiepengar på väg att sina. Det triumf-kortet berättade jag inte högt om. 😉
”Det fattar du väl Bobo att du inte får åka med bussen?”
”Du kommer att bli avslängd direkt.”
”Antagligen får du böta.”
”De är skitnoga med sådant. Det är nästan som ett pass.”
”Vill du förlora pengar enkelt får du skylla dig själv.”

Jag åkte buss i princip varje dag den månaden. Ibland flera gånger om dagen. Jag placerade en tumme precis på tungan varje gång jag visade kortet för busschaufförerna. Inombords log jag segersäkert. 😀
Vissa av mina vänner borde ha lärt sig av misstaget några veckor tidigare. Första gången i Göteborg låg det ingen insats i potten. Då fegade jag ur. I Helsingborg var därför vissa stensäkra när jag föreslog ett vad – om jag vågade gå in på drop in och göra slingor i håret innan vi tog färjan till Helsingör. Det tog säkert en dryg timme, men jag vann xxx svenska riksdaler, mina vänner hade härliga ansiktsuttryck och Elsa var mycket trevlig. Hon berättade att hon snart skulle flytta upp till Stockholm och till sin pojkvän vilket var mindre trevl … att höra. ; ) Jag har kvar ett visitkort med foto på henne, men hinner inte gräva fram det från gömmorna. Lådorna äro många.

Vad skönt att ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” inte är en bilderbok för då … 😉 och att jag såg ganska normal ut när Solveig såg mig för första gången. Nu vet hon såklart den otäcka sanningen. 😉

En dag att minnas

0010002

0020001

Detta inlägg läggs in rätt datum, men jag får fira ensam eftersom min älskade fru jobbar en riktigt lång dag och kommer hem sent. Jag och Solveig firade igår istället. 🙂
Jag lägger in en länk som jag hade denna speciella dag förra året också. Nya läsare kanske uppskattar den. Bör tillägga att vi idag firar 24 år. Det var en mycket solig och fin höstdag i Hjo när vi gifte oss. Tänk med många saker som hinner hända på så många år. En del av dem bjuder vi på med värme och humor i vår gemensamma kåseribok ”Skimrande tankar – och dagar i grått.”
https://bosseliden.wordpress.com/2012/10/19/lika-lycklig-fortfarande/

 

Ord som berör mig; 12

Vackra ord

Livet är inte ett fotbollsfält,
som man kan rusa fram över,
utan en trädgård, som skall skötas.
He Fosdick

 

Nästa veckas inlägg:
Imorgon är en speciell dag för mig, då jag lovade något för tjugofyra år sedan. 😉
Kanske hade någon funderat en gång extra om personen vetat om vissa saker. Vågar jag lägga in bilden och berätta om vadet jag vann? Egentligen vann jag dubbelt. Den sanningen behöver jag inte ”slingra” mig ifrån. 😉
Det hände några få gånger att vi tuffade till oss en aning vid filmvisningarna. När det gäller denna thrillern löste vi det genom att vi höll för ögonen på våra döttrar när slutscenen kom. Annars var tanken att skona dem från att få mardrömmar och absolut inte välja filmer där man gottar sig i våld, utan istället gotta oss i familjestunder med guldglans. Tjejerna var små när vi startade första säsongen. Jag är rädd för att de redan på den korta tiden som gått sedan vi avslutade med tionde säsongen, har tagit igen det med råge på sina egna rum framför dataskärmarna med stängda dörrar. 🙂
Vad kan hända mer på min blogg under kommande udda vecka. Ska jag berätta om att jag äntligen har börjat tro på jultomten igen? Mitt hopp är att han dyker upp om fem år. Inlägget är seriöst. Eller dyker det upp något kåseri på bloggen, som blev över när vi valde inför kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”? Egentligen är det så att jag under en vaken natt gick upp och gjorde en tabell över oskrivna kåserier inom många olika områden, där innehållet kunde varit både roande och oroande och kom fram till att antalet kåserier aldrig sinade. När listan några dagar senare hade passerat tvåhundra insåg jag att problemet inte låg där. Det hade jag inte heller inbillat mig. Under december ska jag leva ett annat slags liv om hälsan och jag är kompisar då. Vill det sig väl kommer inre funderingar att få ett slags svar. Annars får jag lyssna till mitt hjärta och gå på min magkänsla. Det stora målet med den vita månaden december är egentligen att testa nya ”livsskor” som bara går att genomföra om jag tar flera steg bakåt i det sociala  ekorrhjulet. Vilket vackert ord som jag just nu födde. Eller finns det redan? Med tanke på min kanske gåtfulla avslutning väljer jag att svara på kommentarer med en glad gubbe denna söndag. En röd helgdag som jag hoppas att alla mina bloggläsare kan njuta av på ett trevligt och höstligt sätt. Sedan finns det några som kan ha snöbollskrig redan. Kram.