Sarahs nyckel
Genre: Drama, 106 minuter, 2010.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 32/40
2). Bosse Lidén 2014: 106/120
Favoritkommentar: ”Vi präglas alla av vår bakgrund och din bakgrund finns på de där sidorna.”
Egna ord: En film som inte bara är mycket sevärd utan även ett dokument om och en skamfläck för Frankrikes historia. Kodnamnet för operationen bar det vackra namnet ”Operation vårbris”. Gestapo hade bett den franska polisen att leverera ett visst antal judar i åldern mellan 16 och 50 år. Polisen beslutade sig för att bättre på ordern. Därför arresterades även yngre barn som var födda i Frankrike, franska barn. Våra döttrar, Jennifer och Lizette har båda sett denna film i skolan. Jag är tacksam för att de mörka sanningarna sprids vidare. Jag är även djupt tacksam för att de som läser för konfirmation i Ystad får åka på resor till Polen och Tyskland och bevittna berget med skor och se platserna där oskyldiga människor blev gasade. De som överlevde börjar bli färre och färre till antalet. Fortfarande finns det de som åker runt och föreläser. Det som är mest skrämmande är att det också finns människor som hävdar att allt detta hemska aldrig har hänt.
Precis som förra veckan kan jag konstatera att både romanen, som jag läste i efterhand, och filmen håller hög klass och kompletterar varandra på ett bra sätt.
Huvudrollen spelas av Kristin Scott Thomas.
Baksidestext: Paris, juli 1942. Sarah, en 10-årig judisk flicka, gömmer sin yngre bror i garderoben strax innan familjen brutalt arresteras av den franska polisen i den beryktade hopsamlingen av judiska familjer – Vel´d´Hiv. Hon låser garderobsdörren och stoppar nyckeln i fickan, övertygad om att hon ska komma tillbaka om några timmar. Men timmarna blir till dygn och Sarahs desperation växer. 60 år senare, inför årsdagen av Vel´d´Hiv, ombeds Julia Jarmond att skriva en artikel om denna svarta dag i Frankrikes historia. Under sitt sökande efter uppgifter snubblar hon över Sarahs nedtystade familjehistoria. Julia känner sig manad att skriva om flickans öde och under sina efterforskningar av det förflutna börjar hon ifrågasätta sitt eget liv.
Kuriosa: Sarahs nyckel bygger på Tatiana de Rosnays bästsäljande bok med samma namn som legat över 100 veckor på New York Times bästsäljarlist.
Dagens fråga: Har du besökt Auschwitz eller någon av de andra platserna?
Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014
Bloggäventyr med Bosse Lidén 
Ska se filmen klart. Filmer om 2.a världskriget är ja, vad säger en …. speciella och ständigt aktuella på något sätt. Inte varit i Auschwits.
🙂
Har sett filmen. Verkligen både upprörande och berörande.
Jag besökte Dachau i södra Tyskland på 1990-talet. Där utfördes många experiment på människor. Skrämmande. Går inte att glömma.
🙂
Svar: nej. Det räcker med att titta på lägren på tv.
🙂
Den sortens filmer är mycket nödvändiga och borde visas i alla skolor och även mer på TV i stället för alla idiotiska dokusåpor. Jag har aldrig besökt någon av de aktuella platserna.
🙂
Jag sträckläste först boken och såg senare filmen. Tänk att Frankrike fortfarande mörkar detta.
Jag var med min pappa för många år sedan i Dachau och i Auschwitz och det var skrämmande. Jag är ju uppväxt med en pappa som själv var väldigt aktiv i Skottland,England, Frankrike och Norge under andra världskriget och även satt i koncentrationsläger, ett kort tag i Tyskland och många tankar gick till honom och det han berättat . Han berättade även om detta hemska som Frankrike än idag vill ”mörka”. Men då tror jag inte jag förstod omfånget av fransmännens agerande. Men det gör jag idag. Och många fransmän är fortfarande ovilliga/okunniga och vill inte tala om just detta.
Kramar från ett soligt Spanien.
🙂 😀 😦
Har inte sett filmen, men boken höll mig i ett järngrepp från sidan 1. Den drog fram hela känslospektrat i en. Det är en skam att Frankrike inte kan stå upp för vad de gjorde. Att
det inte informeras om det i deras egen historia är helt otroligt.
Önskar dig en härlig torsdag!!
Kramen
🙂 😦 😀
Jisses så gripande… 😦 Jag var i Auschwitz och tittade sent 70-tal, kände hur väggarna talade i de små barackerna som i dag står städade…
Kram på dig BosseKosse 🙂
🙂 😦 😀
Åh, visste inte att den finns på film. Den ska jag självklart försöka streama, Har boken. Ett bra tag sedan jag läste den, men den var verkligen en bok man läste pärm till pärm, nästan utan att lägga ifrån sig den.
Nej, jag har inte varit till Auschwitz. Tror inte heller jag kommer att åka dit. Men händelserna kring andra världskriget pratades det en del om i skolan på min tid. Mina föräldrar som var riktiga antinazister (födda 1930) pratade med oss barn en hel del om det också. Jag har pratat massor med mina barn om det också, för dom fick då inte så mycket info om det från skolan.
Det är skrämmande att så många förnekar händelsen. Skola/föräldrar måste prata om sånt här regelbundet så att de verkligen förstår hur det var. Därtill kan man läsa litteratur om det tillsammans. Se på informationsfilmer. Även besöka Auschwitz t ex
Kram
🙂 😦 😀
Nej, vill inte besöka något koncentrationsläger. Anser att dessa tokdårars teorier aldrig biter på mig. Och jaga judar tänker jag heller aldrig göra. Never. Men judehatet tar visst aldrig slut.
🙂
Har sett filmen som var klart sevärd, om man nu kan uttrycka sig så om något så fasansfullt! Det är snart ett år sedan som jag var med familjen i Krakow, där besökte vi bland annat de judiska kvarteren. Så även Auschwitz och Birkenau. Jag var tveksam till att besöka lägren, men kände att det var en skyldighet då vi var så nära lägren. Känslan att gå runt och titta…känslorna var många! Jag har skrivit om min resa till Krakow, på min blogg för den som vill veta mer.
Kram, Gunilla
🙂 😀 😦
Nej, har varken sett filmen eller varit i Auschwitz eller någon av de andra lägren……min svärfar var tysk. Han var ute i kriget från han var 19 år tills han var 29 år. Fem år i själva kriget, mest på Krim, och sedan 5 år i fängelse i England…..I England träffade han min svärmor som var svensk och efter det hela flyttade dom till Sverige. Jag skulle kunna skriva en bok om allt, men den har redan skrivits så många gånger.
Kram
🙂 😦 :D. Just den boken är INTE skriven. Den vill jag läsa. 🙂
Tror inte att jag sett filmen… får skriva upp den på min jättelånga lista, just nu är det bara jobb, jobb och jobb… Den låter intressant och allvarlig.
Ha det fint!
🙂
Trevlig helg
🙂 Tack. Jag grävde upp din kommentar i skräpposten.
Nej ej sett Saras nyckel, ska någon gång ta mig ‘en ork’ att se den. Alla dessa hemskheter som berättas och visas på film är hemska, MEN den riktiga sanningen är ändå mycket . . . . . värre.
För jag vet eftersom mina föräldrar kom från Polen till Sverige när kriget tog slut.
Bägge varit i koncentrationsläger i Tyskland (de inte judar), de träffades i Sverige.
Mor var i Ravensbruk, när jag läst Majgull Axelssons bok ‘Jag heter inte Miriam’, tänkte jag på att så hade mor det. Ja visst har jag hört alla deras hemska berättelser som inte alltid var ämnade mina öron när jag var barn. Jag fattade inte direkt vad de pratade om,som att folk blev ihjäl gasade och uppeldade. men ju äldre man blev desto mer förstod man.
Många av mina släktingar i Polen har berättat fasansfulla händelser under kriget, vissa saker vågade man inte återberätta för någon eller i skolan för då trodde de att man ljög.
Vem skulle tro på det, knappt de gör det ännu, kriget gör människorna till vilddjur utan hjärna.
Det som man ser i Auschwitz nu går inte att jämföra med verkligheten, ute finns det gräsområden
och det fanns det inte då. Om det hade funnits gräs hade människorna ätit upp det.
Jag har så många berättelser sparade i mitt minne och alla har jag inte berättat för fortfarande hade någon sagt att jag hittar på. Det är ju berättelser som mina föräldrar har talat om med sina släktingar bekanta vänner m.m. Alla hade olika hemsheter att berätta och allt detta lysande jag på.
Ofta sa mor att tänk på vad ni säger när flickan sitter här, äsch hon förstår ändå ingenting av vad vi säger sa de. Nä jag fattade inte då, men jag la det på minnet, mina öron var stora nyfikna.
Majgulls bok var ingenting mot vad jag har hört, jag har blivit härdad under åren.
Det finns så mycket att säga om detta krig och fortfarande krigas det och mördas, det tar aldrig slut
Nu sitter mitt barnbarn Lina 12 år och läser vad jag skriver, hon vill höra mer vad som hänt,
men då tycker jag hon är för ung för att förstå och få veta hur hemska människorna är mot varann i krig. När jag var 12 år reste jag och min syster själva till Polen på ‘kollo’ med andra givetvis då och där fick man se och lära sig mera av Polens historia och se efterlämningar av krigets fasor.
Ja du Bosse vill du veta mer, så kan du få höra, men jag vill inte skriva om det hemska själv.
Kram/ Eva
🙂 😦 😀