The Greatest
Genre: Drama, 96 minuter, 2009.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 28/40
2). Bosse Lidén 2014: 98/120
Favoritkommentar: ”Så vi passerade varandra varje dag på exakt samma plats.”
Egna ord: När jag såg om denna film för andra gången minns jag att jag tyckte att jag var orättvis med mina 7 poäng, i fredagsoffan med familjen. Filmen är betydligt bättre än så. Jag skrev om skyddsänglar i mitt blogginlägg i tisdags. Tyvärr hade inte filmens artonåriga Bennett samma tur som jag hade vid mitt trafikminne. Tänk så fort saker kan ändra sig. På en enda sekund kan livet ta en ny vändning. The Greatest har många starka och gripande scener som känns naturliga och som biter sig kvar i mig efter filmens slut. Sorg har många ansikten. Ibland får sorg oss att växa samman och ta oanade vägar. Sprickor kan dra ihop sig och det som kallas för att det kan komma något gott ur en sorg, får luft och syre. Mycket kommer upp till ytan. Gammalt som nytt. Här har vi ett äktenskap som inte fungerar. Ett barn som är satt på en piedestal dör. Lillebrodern som knarkar är familjens svarta får. Han är skådisen som är filmens svaga punkt, enligt mig, och inte gör rollen rättvisa. Han är för snäll och ser för ”tam” ut för att vara trovärdig. Susan Sarandon är en briljant karaktärsskådespelerska sedan många år. Pierce Brosnan impar också i den seriösa manliga huvudrollen som Allen. Mannen som har problem med att prata om känslor och som föredrar siffror framför ord. Han är också matematikprofessor till yrket. Sist men inte minst är det Carey Mulligan (Rose) som för mig framstår som en riktigt kommande storstjärna på ”filmduken”. Vilken prestation hon gör. Mina tankar glider iväg till franska Juliette Binoche. Fast först fick jag nästan en chock. Carey var som en kopia av en härlig tjej jag en gång kände. Flera gånger höll jag på att tappa fokus när min dumma hjärna skulle inse att det inte kunde vara Y. Det var fel dialekt, språk och ålder. Men hela utseendet, kroppen och minerna satt klockrent och minnena dalade ner inom mig. Filmtekniskt har man lyckats att väva ihop storyn med att göra små lyckade tillbakablickar när Rose tänker tillbaka på sitt livs största kärlek Bennett. Jag är förtjust i det snabba och lyckade slutet och tycker att det är en briljant regidebut för Shana Feste.
Baksidestext: Allen och Grace Brewer har förlorat sin äldsta son i en bilolycka, när det plötsligt ringer på dörren. Utanför står Rose. Hon säger att hon kände deras son. Och att hon väntar hans barn. Först får det familjen att falla isär ytterligare. Men kanske kan även den svåraste olycka leda till en ny lycka?
Kuriosa: Min Carey Mulligan finns av en slump med i boken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” i kåseriet TVÅ OSKYLDIGA BARN. Allt tycks höra ihop just nu i mitt liv. 🙂
Dagens fråga: Har du sett någon skådespelare som är som en kopia av någon du känner eller känt privat?
Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014
Bloggäventyr med Bosse Lidén 