Önskningar som bytt karaktär

 

När jag var småbarnsmamma kunde det hända att jag önskade att barnen skulle bli stora. Om jag ska vara ärlig, hände det ganska ofta att jag önskade just det, åtminstone när två små tjejer ville sitta i mitt knä på samma gång, men vägrade att dela med sig av platsen till varandra. Om jag satte mig ner på en stol blev det genast bråk. Det kunde bli rätt så vilda tag runt köksbordet och alltför ofta slutade det med att någon av dem var ledsen. Nu är jag tonårsmamma. Samma tjejer befinner sig på var sitt rum, med var sin dator eller mobiltelefon framför näsan. Dörrarna är oftast stängda. Plötsligt är det jag som vill umgås och som önskar att de hade tid med mig …

Smakprov tre av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

DSC_26030096

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

Annonser

Ondskan har många ansikten

Vintersolen stack i ögonen när jag kom ut från Varbergs bibliotek. Framför mig i trappan gick en lång man med vitt hår. När han vände färdriktning såg jag det onaturligt bruna ansiktet. Det hade gått drygt tjugo år, men mannen var sig nästan lik från första gången jag sett honom. Mina knogar vitnade när jag höll hårt i den tunga tygkassen med böcker. En inre spärr hindrade mig från att drämma kassen i bakhuvudet på honom, eller åtminstone skicka ner kräket i snöhögen som kommunen så tjusigt skottat upp. Med ord skulle jag inte nå någonstans…

Smakprov två av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

DSC_25440062

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

Den falske fransmannen

 

När jag åkte utomlands i min ungdom ville jag inte bli sedd som en turist av betraktarens ögon. Istället såg jag fördelar, på många olika plan, att smälta in. Stora fördelar om jag åkte neråt i Europa var mina bruna ögon, mitt mörka hår och turen att bli brun fort och dessutom rejält.
Jag satt på en bänk med ”en ta med dryck” i handen. Kamera och karta i ryggsäcken, klädd som vem som helst av lokalbefolkningen i den kända staden. Huvudspråket var franska.
Min flickvän befann sig i affär nummer hundra på den kända gatan som finns med i många romantiska sånger. Antagligen var det parfymer eller skor som lockade. Själv njöt jag av ledigheten, frihetskänslan och pulsen från kärlekens stad – Paris.
Bänken var inte bokad och jag var inte storväxt. Två blonda kvinnor i trettioårsåldern slog sig ner och mina tankar gick till något nordiskt land. Några inledande fraser på gutamål avslöjade sanningen, gotländskor.
De sa någon fransk hälsningsfras till mig och jag svarade artigt på engelska av ett dolt skäl…

Smakprov ett av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

DSC_25830086

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag en ”vit” månad i december.

Jag älskar dig på många olika sätt

Alla dessa viktiga beslut som inte får förhastas.

Jag älskar dig

Jag kunde inte låta bli att leka med orden inför det viktiga beslutet vi stod inför, när vi skulle välja rätt typsnitt för ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Det fanns några att välja på … 🙂

Love ett

Love två

Love tre

Love fyra

Love fem

Love sex

Det slutade med samma säkra kort både 2013 och 2014 – Garamond – som är ett vanligt typsnitt i böcker. Enda skillnaden var att vi gick upp från 11 punkter i romanen till 14 punkter för kåseriboken. Vi ansåg att det var ett klokt val. En kåseribok ska vara mer lättläst och luftig. SolBo Förlag gjorde två kloka beslut. 🙂 Vilket typsnitt skulle du valt om du skulle ge ut en roman? Varför?

De lyser så vackert …

En av många saker som jag uppskattar med min lilla mysiga hemstad är de två vattentornen.

Bild 2

De lyser så vackert i mörkret under våra promenader i närmiljön.

bild 1

Vi behöver bara ta några steg ut från vår bostad för att se dem.

Bild 3

När vi åkt iväg utanför staden och börjar närma oss Ystad i mörkret hälsar de oss välkomna hem.

Bild 4

Vi har nyfiket undrat hur många färger ”konstnären” har möjlighet att välja.

Bild 5

Här har ni några av dem vi fått njuta av den senaste tiden.

Bild 6

Ändå är det denna bild som gör mig mest längtansfull. Både på grund av blommorna och eftersom den visar vår äldsta dotter, som just nu prövar sina vingar genom att praktisera på en smådjursklinik i Halland. Mina tankar är hos dig Jennifer. ❤

Bild 7

Sommarvärme i kylskåpet

Novemberdysterheten bodde inte i mitt kök i torsdags kväll. Det var min ”laga middag” kväll. Jag sjöng några Ulf Lundell strofer eftersom det var hans födelsedag. ”Men nere i city står en hund och gråter. Gå ner dit om du kan och ge han en hjälpande hand. Nån har glömt honom där, han är övergiven och det står ingenting på hans hundhalsband. Du kan kalla´n vad du vill, men jag tror att den hunden heter Chans…”

Pastan var färdigkokt och avhälld. Kylskåpet var genomsökt i varje vrå i jakten på den gula plastflaskan med flytande margarin. Jag hade bestämt mig för att INTE ropa ner till Solveig i tvättstugan. En bra karl ska reda sig själv. Men samtidigt som jag slutade sjunga kändes det som om det började närma sig advent minst … 😦

”Solveig!!! Hör du mig? Jag har letat överallt men hittar inget flytande margarin. Köpte du inte det igår? Gillar svar mer än frågor på frågor. Vaddå sommarvärme i kylskåpet? Vad bra. Jag tror jag hoppar in en stund. Behöver komma ifrån novemberkylan.”

Hur kan kvinnor höra att ett kylskåp har öppnats för … ett tag sedan … när hon befann sig långt från händelsernas centrum. 😉
Med några ungdomliga trappkliv var hon i köket och lyfte direkt ut ett främmande föremål av plast. Det såg ut som pepparkaksdeg på omslaget.

DSC_26180104

”Det där är väl inte flytande margarin? Den trista flaskan har jag flyttat på hela tiden? Den SKA vara GUUUL!”

DSC_26160103

 

”Titta! Nu har spaghettin fått frost i skägget. Vad sa du? Värma upp den i kylskåpet?”

Sedan fick jag en kvällslektion inför frukosten. Precis som jag inte kan ”läsa” bilder. Jag har faktiskt lärt mig att russinpaket inte bara är röda som förr.

DSC_26120100

Imorgon ska jag gå och växla de här mynten innan de blir för gamla. Det tänker jag inte berätta för Solveig. Några hemligheter måste man få ha för sig själv. Hon skulle säkert bara säga att de inte går att växla in, tiden har gått, bla, bla, bla … Ska man inte bita i pengarna för att se om de är äkta? Om mynten smakar som choklad fattar vilken Hallänning som helst att det är äkta vara. 😉

DSC_26220105

Karaktär, eller inte?

Jag känner mig en aning falsk. Både mot er läsare och mot Solveig. Hon har varit både impad och retad på min karaktär genom åren. Att inte skrapa färdigt en lott. Inte öppna det där spännande brevet.
Visst stämmer det även från tiden innan Solveig dök upp i mitt liv. Jag kunde låta ett intagningsbesked från ett Universitet ligga i flera timmar och ända upp till ett par dagar på skrivbordet, utan att öppna det. Istället ägnade jag hemliga stunder med att dagdrömma om möjligheter. Perfekt om jag höll på med någon trist syssla på jobbet, städade hemma eller cyklade när det regnade småspik. Så vitt jag visste fanns det inga ben på kuvertet. Det skulle inte gå upp i rök inom exakt fyrtioåtta timmar och det man inte vet har man inte ont av …

I tisdags la jag in ett blogginlägg som handlade om choklad och där jag skrev om Aladdin. Jag frågade läsarna vilken läsare/ätare de var. Nu ska jag berätta en sannhistoria om en kille, eller yngling som INTE hade karaktär, men var ”grabben med choklad i”.
Jag hade slitit hårt som brevbärare dagarna innan jul. Liknande en våt disktrasa släpade jag mig upp för trappan till min egen lägenhet. Jag hade inte ens haft kraft att vrida om öronen på någon som sa något glatt om julkort. Jag HATADE julkort.
På lill-julaftonskvällen hände det snabbt. Det blev till att rusa till toaletten. Matt ringde jag till mamma och berättade att jag inte kunde komma till kalaset med familjen. Det var en rejäl maginfluensa som jag hade råkat ut för. För första gången i mitt liv firade jag julafton ensam. Oftast befann jag mig på toaletten. Endast min flickvän stod i hallen en stund när vi bytte julklappar. Vilken tur att jag hade klätt granen några dagar tidigare. Jag hade lagt dit några julklappar, som jag fått från snälla personer på mitt brevbärardistrikt. Aladdin-kartongen lockade inte precis. Jag åt inget på hela julaftonen eller juldagen, drack bara. Natten mellan Juldagen och Annandagen kvicknade jag till. Eftersom jag sovit så mycket på dagarna började jag bli rastlös vid midnatt. Tennisintresserad som jag var, njöt jag av den spännande matchen som utspelade sig på andra sidan jordklotet, i landet med kängurur och pandor. En bit in i finalen började jag känna mig hungrig och sugen på något. Eftersom jag inte ville missa någon bollduell orkade jag inte ta mig till köket som kändes som om det låg i Australien. Men sträckan till granen och den röda kartongen kändes mer överkomlig. Jag tog bort plasten och högg in på min favoritbit. En bit är ingen bit. Mums! Bobo Petersson var tillbaka i matchen igen.
Det har gått några set sedan matchen och jag har glömt siffrorna som Stefan Edberg vann med, men jag minns att det inte fanns en enda bit kvar i kartongen vid fyrasnåret, när Stefan slog in matchbollen. Både han och jag kände segerglädjen. Var och en på sitt sätt. Sedan gick bollen i nät hos mig. Jag fick själv leka bollkalle och rusa till ett litet välbekant rum där jag tillbringat en stor del av julen. Tillbaks på alla fyra på brottsplatsen. 😉
Jag sökte efter ordet sympati på förmiddagen. Hos mamma fick jag höra att jag fick skylla mig själv. Min flickvän skrattade så att jag inte fick ett vettigt ord ur samtalet. Kompisar hade lika roligt åt episoden.
”Bobo! Kan du stava till ordet k-a-r-a-k-t-ä-r?”
”Visst kan jag det, c-h-o-k-l-a-d.”
Jag är grabben av choklad som fick presenten diabetes som en gåva för att träna upp det där som börjar på k. Den biten har jag klarat förträffligt.
Ett tag brukade vi spela chokladbingo. Ofta hände det att jag vann mest. När mina tre damer vann åt de samtidigt som vi spelade. Därför var deras fat tomma och deras magar fulla, medan mitt fat kunde ha ett berg av bitar som jag hade tänkt inta lite då och då när jag skulle motionera och behövde sött.
Jag nämner inga namn. Det hände att någon tyckte att jag inte skulle ha så många bitar kvar på fatet. Det snackades om att personen var rädd om min hälsa och tyckte att hon, ja det var en hon, en stor hon, gjorde mig en stor björntjänst.
”Bosse! Du vet väl att du är diabetiker och inte ska äta sött. Jag tänker bara på ditt bästa. Du tycker väl inte om den där med körsbär i?”
”Bingo! Den var min pappas favorit. Femton bitar är det på fatet. Det ska det vara nästa gång jag räknar också.”
”Eller tolv. Du kan ju ha räknat fel älskling.” 😉

Film fyrtiosju av femtio

Vegas

Vegas
Genre: Drama, 110 minuter, 2009.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 24/40
2). Bosse Lidén 2014: 93/120

”Favoritkommentar”: ”Jag tror det är bäst att du inte kommer. Det bryter ner mina rutiner.”

Egna ord: Det som inte märks bland dessa femtio filmer är att vi under de tio säsongerna hade en hel del college/ungdomsfilmer från det ”lilla” landet i väst – USA. Jag bidrog till genren med att köpa denna prishyllade norska ungdomsfilm. Gissa vem som gav mest poäng i soffan? Det gjorde jag som var äldst, 9 poäng. Manus var välgjort och kändes realistiskt. Vegas är en mörk historia där repen till kärnfamiljen har klippts av på tre helt skilda sätt. Vi får från augusti till januari följa Thomas, Mariannes och Terjes väg. Thomas har en mamma med låg självkänsla och fel pojkvän. Thomas har på hemmaplan huvudansvaret för sin lillebror. Varje gång som sprit kommer in i bilden lever mamman och barnen i en våldsam miljö. Marianne är destruktiv och straffar sig ut från en fosterfamilj. Terje och hans föräldrar var på väg hem från en semester i Danmark. ”Det är härligt att vara norsk i Danmark” sjöng de på färgdäcket och pappan tog kort på dem. Då hände något som inte får hända och familjen slogs i spillror. Terje regredierar och blir en katt. Kryper omkring på köksgolvet och säger enbart mjau. Dessa tre ungdomar hittar en gemensam plattform på ungdomshemmet. Filmen väcker många känslor och är utmärkt som diskussionsfilm. Jag ser framför mig många viktiga vinklar och reflektionsmöjligheter. Bra skådespelarprestationer. Framför allt känns Marianne som tagen från riktiga livet. Det blir en dramatisk avslutning där en färja återigen får en nyckelroll. Saker går igen. Cirklar sluts. Mörker förblir mörker. Mörker får en nyans av ljus. Barn kan lätt ta på sig skulden till vuxna människors fel. En del vuxna är som barn. Löften som ideligen bryts. Lögner som staplas på varandra. Den här filmen ska inte ses för att bli glad. Istället ger den så mycket annat tillbaks.

Baksidestext: Vegas är berättelsen om Thomas, Marianne och Terje – tre ungdomar som inte har någon plats i tillvaron. Thomas blir placerad på ett ungdomshem. Där möter han Marianne som än en gång har strulat till det för sig, och Terje som verkar vara från en annan planet. De tre har en gemensam dröm, och tillsammans är de med på en resa fylld av TRO, HAT & KÄRLEK.

Fotnot: De tre sista bidragen är filmer som vi brukar återse varje jul. Därför sparar jag dem till 18-20 december.

Dagens fråga: Vilket nordiskt land tycker du gör bäst ungdomsfilmer?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En bit åt gången

En kåseribok är som en chokladask från Aladdin, fylld med mörka och ljusa bitar. Den vita i mitten kan vara både älskad och hatad av en kräsen publik. När jag satt och skrev kåserierna följde jag mest min inre kompass. Jag ville bjuda på olika sorters känslor där läsaren skulle trivas i sällskap med vår gemensamma bok. Vårt önskemål var och är, att läsaren ska välja en bit åt gången.
Detta bestämmer vi naturligtvis inte över. En är allergisk mot choklad. En annan slukar glupskt i sig ”hela kartongen” på direkten. En tredje person väljer ut sina favoriter och lyfter i smyg på skyddspapperet och norpar åt sig dem från understa lagret, innan det översta är tomt. Vilken slags läsare/ätare är du? En fjärde person?
När det gäller ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” verkar det som om boken nått vår idealtanke när Solveig fick ”denna reflektion” på sin Facebooksida. Avsändare var vår gemensamma vän Lena Larsson på insomnade 1av.3.se. Utsedd till Sveriges bästa bok – och skrivarforum så sent som 2012.

”Har nästan läst hela ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Skrattade högt när jag läste en av Bosses texter, en annan dag rann tårarna, då jag blev djupt berörd av en av dina berättelser. Boken är så fin och innehållet är som en chokladask, olika små goda bitar. Varmt, roligt och berörande. Tänker att boken är en jättebra present, eller julklapp, då det är så många olika berättelser som helt klart passar och berör många läsare.”

Jennifers skimrande

 

Vinnare eller förlorare?

I somras ringde det på vår dörr. Solveig öppnade och utanför stod en medelålders kvinna, som undrade om det var okej att ställa några frågor om städning. Efter frågorna frågade hon om Solveig ville lämna sitt telefonnummer och på så vis vara med i en utlottning där man kunde få en gratis tvätt av en matta. Solveig nappade. Vi hade ändå tänkt lämna in en röllakansmatta på kemtvätt. Eftersom det är ganska dyrt hade vi skjutit upp det.

Veckorna gick. En dag under hösten ringde en annan kvinna. Hon gratulerade Solveig och meddelade att en kvinnlig kollega skulle komma och tvätta mattan. Det enda kravet var att mannen i huset var med och såg på när mattan tvättades. De hade den policyn. Solveig kunde inte lova att jag skulle ställa upp. Det skulle bara ta en stund, fick hon reda på. Ett datum och en kvällstid bokades. Jag sa till Solveig att jag kunde slita mig från slutarbetet med vårt bokmanus, men sa även att jag undrade vad som var dolt i vinsten. Min gissning gick till att vi skulle vara med på bild och berätta att vi var sååå glada över den otroligt rena mattan. 😉

Det stämde att jag hade fullt upp med ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Från nedre plan hörde jag att den där kvinnans röst var väldigt lik en mansröst. Solveig och personen pratade på däruppe. Direkt förstod jag att det var en man som ersatt kvinnan. Han poängterade att det inte var fråga om någon vinst, utan plockade fram alla sina grejor i ett projekt, som mer kunde gått under titeln ”övertala kunden till att köpa en Water-produkt”. Solveig insisterade på att hon inte skulle köpa något, att telefonkvinnan inte informerat om vad det hela gick ut på och att det nog var bättre att han åkte vidare. Han gjorde en kovändning och ställde bara det ursprungliga kravet – att mannen i familjen var med under tvätten av mattan (som egentligen var en demonstration av en mycket dyr produkt).

ett

Författaren Bosse Lidén offrade snällt en stund av sitt dyrbara liv. En stund som växte till två timmar och fem minuter. Mannen var trevlig. Vi hade samtalsämnen som var utanför själva området, men mannen var direkt tillbaka till försäljningskonceptet när han ideligen satte igång med att visa olika finesser och möjligheter. Det tog lång tid innan vi kom till själva mattan. Innan dess skulle han ironiskt driva med vår städning av bostaden genom att visa hur mycket damm som fanns under soffan, på Tv:n och på gardinerna. Till saken hör att jag hade dammsugit övervåningen tidigare under dagen, men inte våttorkat golven och inte grävt under sofforna.

tre

”Titta här”, sa han stolt och log som solen i Karlstad.
”Det var väl inte så farligt”, turades jag och Solveig om att upprepa på olika sätt. Vi trodde det skulle vara mycket värre.”
Endast en liten stund gick snedleendet i dvala och han kom av sig i tugget. Sedan var tjatet igång om denna förträffliga apparat som skulle förändra hela vårt liv. Hur farligt det var att bo i detta direkt osunda hem som vi bodde i. Där tror jag att min mamma hade bett honom att snabbt lämna hennes bostad. Hon hade inte gillat att någon drev med hennes städvanor. Istället valde vi att skämta med honom. För det gick inte att sticka under stol med, indirekt smutsförklarade han våra städvanor. Orsaken var visserligen inte personlig, men ett liv utan Water var inget hälsosamt liv. Jag gav honom vatten till kvarnen när jag bjöd på det personliga att jag hade en släng av kvalsterallergi. Jag riktigt såg hur han fylldes av energi och segersötma. Direkt berättade han att de brukade ha möjligheten för kunden att få välja på en matt-tvätt eller en sängtvätt. Han som inte visste något om tävlingar ville verkligen komma ner till vår säng och visa alla farliga djur som vi hade i vår dubbelsäng.
”Det går inte. Jag har över 80 st kåserier som ligger i vår säng.”
Jag skonade honom från att upplysa om att han inget visste om tävlingar. 😦
Till slut blev det matt-tvätt. Solveig fick till och med äran att en stund dela ut priset till sig själv. Under tiden planerade säkert mannen sitt nästa trumfkort – sänka priset några tusenlappar.

två

Vi var som sagt riktigt duktiga på att vara trevliga och skojiga under ”samvaron” och han var trevlig tillbaka. Han berättade en rolig anekdot om enda gången han blivit utslängd, men hoppade snabbt tillbaka till försäljningsrösten och tendensen att driva om vårt sätt att städa.
Han stal faktiskt min arbetstid. Ändå såg jag detta som en sport. När kommer han att ge upp? Kommer han att klara av ett nederlag? Det lyste ibland igenom att han var självgod och säker på att varje gång lyckas ”lura” på kunderna sin ”billiga” leksak. Som ni ser blev Solveig allt tröttare. 🙂

fyra

Sedan insåg han att det fanns en tid att passa på ett annat ställe. Vi hjälpte honom med att få ned i sakerna i väskorna. Ha sa inte adjö till mig utan avslutade med repliken: ”Jag var helt säker på att ni skulle nappa på detta kanonerbjudande. Jag vet inte vad som gick fel. Vi får fundera över detta på ett säljarmöte.” Rösten var djupt besviken.

Frågan är vem som vann och vem som förlorade? Solveig fick sin vinst till slut. Jag förlorade arbetstid. Watermannen hade mycket svårt för att ta denna motgång. Helst med tanke på att vi inte gick med på det som enligt honom alltid ingick; lämna namn och telefonnummer till minst 10 av våra vänner som han sedan kunde kontakta. Vi är allergiska mot kedjebrev och liknande, både jag och Solveig, och ville inte utsätta någon i vår bekantskapskrets för att förlora drygt två timmar av sin tid till ett Waterprojekt.
Vad tufft det känns att veta att vi låter våra döttrar växa upp i en så ostädad lägenhet. 😉

Water var säkert en bra produkt. Det handlade inte om det. Den kostade en bra bit över 30 000 kr, men vi skulle få en riktig rabatt och endast behöva betala 26 000 kr om vi lämnade in vår gamla (dåliga) dammsugare. Fast med vårt sätt att bedöma dammsugare så är den riktigt bra och den duger för oss ett bra tag till… Så lätt är det att spara 30 000 kr på bara en kväll. 😀