Film fyrtiosex av femtio

 

0010001

Once
Genre: Drama, 83 minuter, 2006.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 25/40
2). Bosse Lidén 2014: 88/120

Favoritscen: När Marketta på natten spelar sin egen låt på en Baldwinflygel.

Egna ord: Vi börjar närma oss slutet av de femtio filmerna. Därför vill jag ta med två udda filmer som sticker ut, innan jag avrundar med tre ”julfilmer”.

Once gick inte hem hos den kvinnliga delen i soffan. Jag däremot kan vara svag för en ”naken” film som gränsar till dokumentärhållet, där musiken har en dominerande roll och förenar huvudpersonerna. Det är en enkel kameraförflyttning på gränsen till darrig och amatörmässig, men ändå med en charm som passar in och gör allt desto mer verklighetstroget. Vi serveras Dublins många ansikten. Fattigt, vackert, kulturkrockar, kärleksfullt, rökigt och mörkt där musik och mat kan bygga broar mellan människor. Musiktexterna har en central plats och konkurrerar ofta ut talet. Guy (Glen Hansard) kan inte förklara varför han saknar sitt ex, när Girl (Marketa Irglova) frågar närgånget längst bak i en stadsbuss. Däremot kan han sjunga ut de dystra känslorna till ackorden från sin slitna gitarr med känsliga ord och en och annan hög svordom i fasett. Jag gillar hur relationen skapas med hjälp av ett sökande efter de osagda orden, den flydda kärleken, den förlorade kärleken, drömmarna, sprickorna i tillvaron, lögner och halvsanningar. Godheten som finns där i mörkret. Hoppet som aldrig överges. Ännu en gång är jag nöjd med slutet.
”Ett hjärta som inga pengar kan köpa” stod det i Aftonbladet.
”Helt omöjlig att stå emot” sa CG Karlsson i Svt Gomorron.
Själv trivdes jag under den 83 minuterna. Mycket beroende på att jag älskar musik och är svag för filmer som sticker ut från mängden.

Baksidestext: När en gatumusiker en dag möter en blomsterflicka på Dublins gator uppstår ljuv musik – bokstavligen. Musik är nämligen bådas stora passion och de bestämmer sig för att försöka spela in en skiva, någonting som de båda tidigare bara har drömt om. Samtidigt spirar deras känslor för varandra utan att någon vågar ta det första steget. Once är en bitterljuv hyllning till kärleken mot alla odds.

Kuriosa: All musik i filmen har huvudpersonerna gjort. Glen Hansard är frontfigur i bandet The Frames. Efter premiären har filmen hyllats som en av de bästa musikfilmerna någonsin och ledmotivet ”Falling slowly” blev belönat med en Oscar för bästa originalsång 2007.

Fotnot: Jag läste på Wikipedia att filmen är filmad med ”hemma”-videokamera, inspelningen tog 17 dagar.

Dagens fråga: Vilken är den bästa ”musikfilmen” som visats som en biofilm?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

24 thoughts on “Film fyrtiosex av femtio

  1. Har sett filmen och tyckte mycket om den. Kändes trovärdig och mycket brittisk/irländsk i tonen.

    Kommer osökt att tänka på Moulin Rouge med Nicole Kidman och Ewan McGregor. Fantastisk film.

  2. Jag var helt såld på filmen om Caruso med Mario Lanza. Det är bland det bästa jag har sett i filmväg på bio. Det har ju kommit många filmer sen dess, för den måste ha visats i slutet på 1940-talet.

    Numera blir det sällan bio för man spelar så högt, att jag som har tinnitus får nästan ont i huvudet.

    Kram/Gilla

  3. Musik kan tillföra mycket till en film. Woke up this morning. Got your self a gun. Inte från en film utan från serien Sopranos. Like på den. Passar kanske in på höstrusket – eller njaä. Så farligt är det inte att man behöver ett vapen. Det går en del bra franska filmer på TV just nu. Ha det bra Bosse Film.

  4. Ytterligare en film jag inte har sett! När det gäller musikfilmer är jag väldigt förtjust i ”Hair”, men det är inte den enda, det finns många jag tycker om!

  5. Jag hinner inte med att se så mycket filmer Du vet pensionärer har ont om tid 🙂 …….SV:Det är viktigt att vi bryr oss om varandra! Det är dom små sakerna som kan betyda mycket .. Kram!

  6. Bästa musikfilm skulle kunna vara Molin Rouge 🙂
    Men den här du skriver om verkar ju också bra, ytterligare en film till listan av filmer jag vill se någon gång.
    Ha det fint därhemma i Tv-soffan 🙂
    Kram Christina

  7. Tack för ännu ett bra filmtips. Har inte sett den. Antecknar och tittar efter hand på många av dina tips.
    Vad gäller musikfilmer som visats som biofilmer tycker jag jättemycket om ”Cabaret” med Liiza Minelli. Har allt, tycker jag.
    Gillar också Dirty Dancing. Och sedan en gammal favorit med musik och dans ”Singin in the Rain”.
    Finns nog många fler….
    Skall nu in och kika på din tävling som jag förstås missat. Har ju ingen”fejsbok”.
    Kramar!

  8. Oj … Den bästa musikfilmen? Kära någon, det finns ju så många och jag älskar dem alla … Kan faktiskt inte välja. Här kommer några av dem jag sett, utan inbördes ordning … hehe
    ”Sound of music”, ”Little shop of horrors”, ”Teaterbåten”, ”Mamma Mia”, ”Cabaret”, ”Moulin Rouge”, ”Trollkarlen från OZ”, ”My Fair Lady”, ”Chitty Chitty Bang Bang”, ”Hello Dolly”, ”Släpp fångarne loss, det är vår!”, ”Saturday Night Fever”, ”Grease”, ”Jesus Christ Superstar”, ”Xanadu”, ”Fame”, ”Flashdance”, ”Purple rain”, ”Hair” … osv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s