Jag och min flickvän befann oss i ett land där de pratade väldigt dålig svenska. Problemet var att befolkningen även undvek engelska av samma huvudskäl. Därför kunde det uppstå både mindre och större knepiga situationer …
Vi var trötta efter en lång skakig tågresa genom Europa. I denna storstad var det välkommet att få sträcka på benen. Efter att ha besökt historiskt kända byggnader och lekt turister i flera timmar sög det till i magen. Det kändes som om fötterna skrek efter vapenstillestånd.
”Inte en centimeter till på denna främmande mark”, signalerade de under bordet på Bodega Zwankelspiel, där vi utmattade sjunkit ner. Halsen var som ett sandpapper och blodsockret var farligt lågt.
Hungern och tröttheten hade kommit snabbt. När man är ung kan kapaciteten vara enorm för vad man fixar till en viss gräns. För även en porsche behöver bensin för att kunna rulla iväg. Menyn fanns på ett halvsmutsigt papper som en bister man sträckte fram. De okända orden på det främmande språket gjorde oss förbryllade. Osäkerheten tog överhand och vi pekade på en text som såg ut som sallad och hoppades på rikligt med räkor och andra skaldjur, skinka och någon form av pasta som mättade tonårsmagar.
Väntan var seg som ett nyss instoppat Hubba Bubba tuggummi i munnen. Sarkastiskt undrade vi om personalen skulle ut och fiska i den smutsiga floden eller skjuta något djur först. Hörde vi inte gevärsskott på håll. Antagligen en oskyldig pastagris som fått sätta livet till. Jag tyckte att personerna runt de närliggande borden spejade på oss. I mitt fall var det snarast ett önsketänkande. Sanningen låg garanterat i min flickväns blonda självlockiga hårsvall och lavendel blå blick.
Jag och Josefin sa inte många ord till varandra där vi tog korta klunkar av colan som hade en bismak åt diskmedelhållet. Strax innan vi svimmade kom den bistra mannens ännu bistrare bror in och ställde tungt ner två stora salladsskålar på bordet och nu tog definitivt alla våra ord slut. Istället höjde vi blicken och våra ögon möttes. Våra hakor ramlade ner och vi fick svårt för att inte börja gapskratta. Vad sjutton var detta? I skålarna fanns fullt med salladsblad indränkta i vinäger. Ingen annan grönsak. Ingen skinka. Inga skaldjur. Jag tog upp kameran för att föreviga ögonblicket och bad Josefine att lägga händerna bakom sina öron och vifta som en glad kanin. Min flickvän som hade lätt för att skratta kunde inte hålla sig. Skratt smittas fort om man är trött. Vi åt med svårigheter ett par oskyldiga salladsblad, som svaldes ned med den lilla mängd svart diskmedel, som vi hade kvar i glasen, medan vi funderade på kolera eller pest. Jag lyckades kalla på Mr Bister den förste och fick relativt snabbt notan för denna delikata måltid.
Vad överraskade vi blev av när vårt hotell dök upp bara ett par kvarter längre bort. Alldeles intill låg en restaurang med en engelsk textmeny uppsatt i fönstret. Det fick bli en pizza som vi åt med racerfart. Riktigt god ost på och frikostigt med andra ingredienser som la sig som en maffig klump i våra turistmagar. Den kvällen gjorde vi slut på all vätska på hotellrummet. Vattnet vågade vi inte dricka.
De närmaste dagarna letade vi upp matställen innan vi blev totalt utmattade. Vilka rutinerade öststatsrävar vi blivit på kort tid.
Varför gjorde vi då en repris på Bodega Zwankelspiel? En stor orsak var ett svart sinne för humor och något slags kultgrej, som vi kunde berätta för kompisarna när vi kom hem. Vi måste ge stället en chans till, innan vi drog vidare. Dessutom hade vi en tid att passa som minskade valmöjligheterna och en ny huvudstad lockade runt hörnet.
Andra gången kom vi vid lunchtid, nyduschade och uppklädda och hade tur som hittade ett tvåmansbord som precis blev ledigt. Det fanns en enkel lapp på knagglig engelska som skiljde på fisk och kött när vi med hjälp av skolengelskan gissade oss till sanningen.
Maten var superb. Vilken tur att vi gav stället revansch. Vi tankade med kolhydrater, proteiner, vitaminer, lokalt vin och med glatt humör beslutade vi oss för att testa den maffiga efterrätt som vi sett på grannbordet. Ett starkt kaffe i minikoppar blev en skön kontrast till det söta. Livet lekte och skolstarten låg långt bort i horisonten.
Vi tog god tid på oss och lät matsmältningsprocessen ske i behagligt tempo. Tillsammans skrattade vi åt anekdoter som vi upplevt på resan och la upp riktlinjerna till nästa land som vi skulle rulla iväg mot nästa dag. Funderade på blandat skoj och allvar om skolstarten ens var nödvändig.
Detta var tiden innan kortkarusellen gjort entré. Mobiltelefonerna var ett främmande föremål på amerikanska filmer. Det var resecheckar eller kontanter som gällde. Vi körde med kontanter i olika valutor. Mina förvarade jag i en tunn väska under tröjan tillsammans med passet. Mitt i ett skämt fingrade jag efter något som inte fanns. Fortfarande var jag mest förvånad och Josefine kunde alltid …
”Du får pröjsa. Jag glömde värdeväskan på hotellet när …”
”Bobo! Du skämtar? Jag sa till dig att jag inte får plats med ett frimärke i den här tajta klänningen. Säg att jag drömmer det här. ”
”Du skulle just nu behöva trolla fram det berömda Gul tre-skilling banco. Säg att jag drömmer det här”, sa jag som ett försenat eko och fortsatte med sunt-förnuft-repliken: ”Jag tror att vi är mitt upp i en gemensam dagmardröm.”
Vi räknade igenom våra vapen. Kom fram till att gesterna för att göra en överenskommelse om vi kunde diska som kompensation inte var lockande. Jag var för sotis och Josefins moral för hög för smutsiga tjänster i världens äldsta yrke. Ansiktena runt omkring vid de runda borden liknande inte någon i vår umgängeskrets och det gick inte att spela på kompisandan. Till slut fanns det bara ett alternativ kvar. Vi fick leva på hoppet. Eller snarare våra snabba ben.
För att finta nyfikna matgäster spelade Josefine akut illamående. Jag trollade fram en djup rynka i pannan, reste på mig och stöttade henne mot toaletten som fanns i nästa rum. Runt hörnet gjorde vi en kovändning. Josefin fiskade med en snabb rörelse upp finskorna med hög klack och vi drog oss magnetiskt mot utgången. Josefin behövde ingen regi och jag hoppade extranumret med att bära henne. Istället hängde mitt sjuka småjämrande kvinnliga sällskap, helt utslagen mot min ena axel. Just då kom det in ett sällskap och en äldre man utan startpistol höll gentilt upp dörren för oss innan gatuloppet började.
Vi valde en vid omväg för att ingen skulle koppla ihop oss med hotell Scala. Josefine var en idrottstjej med snabba ben så uti i friheten var vi oslagbara. Tyvärr så här i efterhand kan jag inte minnas att vi hörde steg från en jagande kusin bister. Därför kan jag inte krydda kåseriet med en vild gatujakt. Jag tror kaxigt att vi hade vunnit den fighten.
Tidigt nästa dag tog vi ett spår ut från landet och jag har aldrig frågat Josefine om hon frestats av ett återbesök på Bodega Zwankelspiel.
Eftersnack: Jag hoppas du hade en trevlig läsning. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. Den pinsamma upptäckten finns även inläst på YouTube på halländska. 🙂 Skriv SolBo Förlag så kommer du in på vårt YouTube konto.
Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.
Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Här är länken om du vill köpa en signerad bok.
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tips dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar 😀
Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 