Den pinsamma upptäckten

Jag och min flickvän befann oss i ett land där de pratade väldigt dålig svenska. Problemet var att befolkningen även undvek engelska av samma huvudskäl. Därför kunde det uppstå både mindre och större knepiga situationer …

Vi var trötta efter en lång skakig tågresa genom Europa. I denna storstad var det välkommet att få sträcka på benen. Efter att ha besökt historiskt kända byggnader och lekt turister i flera timmar sög det till i magen. Det kändes som om fötterna skrek efter vapenstillestånd.
”Inte en centimeter till på denna främmande mark”, signalerade de under bordet på Bodega Zwankelspiel, där vi utmattade sjunkit ner. Halsen var som ett sandpapper och blodsockret var farligt lågt.
Hungern och tröttheten hade kommit snabbt. När man är ung kan kapaciteten vara enorm för vad man fixar till en viss gräns. För även en porsche behöver bensin för att kunna rulla iväg. Menyn fanns på ett halvsmutsigt papper som en bister man sträckte fram. De okända orden på det främmande språket gjorde oss förbryllade. Osäkerheten tog överhand och vi pekade på en text som såg ut som sallad och hoppades på rikligt med räkor och andra skaldjur, skinka och någon form av pasta som mättade tonårsmagar.
Väntan var seg som ett nyss instoppat Hubba Bubba tuggummi i munnen. Sarkastiskt undrade vi om personalen skulle ut och fiska i den smutsiga floden eller skjuta något djur först. Hörde vi inte gevärsskott på håll. Antagligen en oskyldig pastagris som fått sätta livet till. Jag tyckte att personerna runt de närliggande borden spejade på oss. I mitt fall var det snarast ett önsketänkande. Sanningen låg garanterat i min flickväns blonda självlockiga hårsvall och lavendel blå blick.
Jag och Josefin sa inte många ord till varandra där vi tog korta klunkar av colan som hade en bismak åt diskmedelhållet. Strax innan vi svimmade kom den bistra mannens ännu bistrare bror in och ställde tungt ner två stora salladsskålar på bordet och nu tog definitivt alla våra ord slut. Istället höjde vi blicken och våra ögon möttes. Våra hakor ramlade ner och vi fick svårt för att inte börja gapskratta. Vad sjutton var detta? I skålarna fanns fullt med salladsblad indränkta i vinäger. Ingen annan grönsak. Ingen skinka. Inga skaldjur. Jag tog upp kameran för att föreviga ögonblicket och bad Josefine att lägga händerna bakom sina öron och vifta som en glad kanin. Min flickvän som hade lätt för att skratta kunde inte hålla sig. Skratt smittas fort om man är trött. Vi åt med svårigheter ett par oskyldiga salladsblad, som svaldes ned med den lilla mängd svart diskmedel, som vi hade kvar i glasen, medan vi funderade på kolera eller pest. Jag lyckades kalla på Mr Bister den förste och fick relativt snabbt notan för denna delikata måltid.
Vad överraskade vi blev av när vårt hotell dök upp bara ett par kvarter längre bort. Alldeles intill låg en restaurang med en engelsk textmeny uppsatt i fönstret. Det fick bli en pizza som vi åt med racerfart. Riktigt god ost på och frikostigt med andra ingredienser som la sig som en maffig klump i våra turistmagar. Den kvällen gjorde vi slut på all vätska på hotellrummet. Vattnet vågade vi inte dricka.
De närmaste dagarna letade vi upp matställen innan vi blev totalt utmattade. Vilka rutinerade öststatsrävar vi blivit på kort tid.
Varför gjorde vi då en repris på Bodega Zwankelspiel? En stor orsak var ett svart sinne för humor och något slags kultgrej, som vi kunde berätta för kompisarna när vi kom hem. Vi måste ge stället en chans till, innan vi drog vidare. Dessutom hade vi en tid att passa som minskade valmöjligheterna och en ny huvudstad lockade runt hörnet.
Andra gången kom vi vid lunchtid, nyduschade och uppklädda och hade tur som hittade ett tvåmansbord som precis blev ledigt. Det fanns en enkel lapp på knagglig engelska som skiljde på fisk och kött när vi med hjälp av skolengelskan gissade oss till sanningen.
Maten var superb. Vilken tur att vi gav stället revansch. Vi tankade med kolhydrater, proteiner, vitaminer, lokalt vin och med glatt humör beslutade vi oss för att testa den maffiga efterrätt som vi sett på grannbordet. Ett starkt kaffe i minikoppar blev en skön kontrast till det söta. Livet lekte och skolstarten låg långt bort i horisonten.
Vi tog god tid på oss och lät matsmältningsprocessen ske i behagligt tempo. Tillsammans skrattade vi åt anekdoter som vi upplevt på resan och la upp riktlinjerna till nästa land som vi skulle rulla iväg mot nästa dag. Funderade på blandat skoj och allvar om skolstarten ens var nödvändig.
Detta var tiden innan kortkarusellen gjort entré. Mobiltelefonerna var ett främmande föremål på amerikanska filmer. Det var resecheckar eller kontanter som gällde. Vi körde med kontanter i olika valutor. Mina förvarade jag i en tunn väska under tröjan tillsammans med passet. Mitt i ett skämt fingrade jag efter något som inte fanns. Fortfarande var jag mest förvånad och Josefine kunde alltid …
”Du får pröjsa. Jag glömde värdeväskan på hotellet när …”
”Bobo! Du skämtar? Jag sa till dig att jag inte får plats med ett frimärke i den här tajta klänningen. Säg att jag drömmer det här. ”
”Du skulle just nu behöva trolla fram det berömda Gul tre-skilling banco. Säg att jag drömmer det här”, sa jag som ett försenat eko och fortsatte med sunt-förnuft-repliken: ”Jag tror att vi är mitt upp i en gemensam dagmardröm.”
Vi räknade igenom våra vapen. Kom fram till att gesterna för att göra en överenskommelse om vi kunde diska som kompensation inte var lockande. Jag var för sotis och Josefins moral för hög för smutsiga tjänster i världens äldsta yrke. Ansiktena runt omkring vid de runda borden liknande inte någon i vår umgängeskrets och det gick inte att spela på kompisandan. Till slut fanns det bara ett alternativ kvar. Vi fick leva på hoppet. Eller snarare våra snabba ben.
För att finta nyfikna matgäster spelade Josefine akut illamående. Jag trollade fram en djup rynka i pannan, reste på mig och stöttade henne mot toaletten som fanns i nästa rum. Runt hörnet gjorde vi en kovändning. Josefin fiskade med en snabb rörelse upp finskorna med hög klack och vi drog oss magnetiskt mot utgången. Josefin behövde ingen regi och jag hoppade extranumret med att bära henne. Istället hängde mitt sjuka småjämrande kvinnliga sällskap, helt utslagen mot min ena axel. Just då kom det in ett sällskap och en äldre man utan startpistol höll gentilt upp dörren för oss innan gatuloppet började.
Vi valde en vid omväg för att ingen skulle koppla ihop oss med hotell Scala. Josefine var en idrottstjej med snabba ben så uti i friheten var vi oslagbara. Tyvärr så här i efterhand kan jag inte minnas att vi hörde steg från en jagande kusin bister. Därför kan jag inte krydda kåseriet med en vild gatujakt. Jag tror kaxigt att vi hade vunnit den fighten.
Tidigt nästa dag tog vi ett spår ut från landet och jag har aldrig frågat Josefine om hon frestats av ett återbesök på Bodega Zwankelspiel.

Eftersnack: Jag hoppas du hade en trevlig läsning. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. Den pinsamma upptäckten finns även inläst på YouTube på halländska. 🙂 Skriv SolBo Förlag så kommer du in på vårt YouTube konto.
Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Facebook

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Solveigs förslagHär är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tips dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar 😀

Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka.

 

 

 

108 tankar på “Den pinsamma upptäckten

  1. Som alltid underhållande och målande skrivet! Klart jag gillar det du skriver!! Jag SKA beställa er senaste bok men harvar fortfarande på med den digra hög av böcker jag har och inte läst än. Min morot är ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” ! Nu läser jag ”Sophies Historia” som jag fick samtidigt med ”Livet efter dig” … Jojo Moyes heter författaren och jag gillar verkligen det jag läser. Sedan ligger några lättlästa humoristiska böcker i tur. Tack för ditt härliga kåseri! Kram!

  2. Kul kåseri! Det är spännande att äta i andra länder, kryddor tillagningssätt etc. Den där sista måltiden låter lyckad, vad den nu bestod av 🐖🐓🐟🐋 🐙 ⬅️
    Och bra att vara sprinter och ha en tjej som är med på noterna. Sant eller inte – tufft var det att springa ifrån räkningen. Undrar om det skulle ha lyckats idag, i det samhälle vi har. Många är på alerten och skulle kanske ingripa. ”Ta fast mattjuven” låter förstås fånigt, så ni hade kanske sluppit undan, vem vet? Alltså ingen syftning på din sprinterförmåga, den är naturligtvis intakt. 😳

    PS. Jag har tipsat om dina böcker i Krokom, där jag lånar på bibblan. Vad gör man inte för SolBo förlag 😊 Fler borde få chansen att läsa dem. Får se om de finns där nästa gång jag kommer dit.. längre fram i vår. Hoppas det! Ha en bra måndag! 🐬

  3. Vilken härlig historia! Har betalat mina räkningar idag och dom gick minsann inte att springa ifrån. 😉
    Ska en tur på stan idag för lunch med en kompis, jag ska banne mej smita in på biblioteket och fråga efter din bok.
    Ha en bra vecka!

  4. Ha, ha, jag kan se det framför mig när ni fick salladerna! Kommer att tänka på när vi var i Berlin och skulle äta lunch. Haket serverade bara korv och Husse valde länge och väl för utbudet var enormt. Vi fick vår mat ganska så snabbt men Husse fick vänta. Till slut kom den in och på tallriken låg två kokta wienerkorvar med bröd… Vi fick oss också ett gott skratt!

    Kram och trevlig måndag!

  5. Spännande att vara ute på resande fot.

    Jag kommer ihåg en gång när vi satt i Hamburg på en krog i ett inte alltför fint kvarter. Maten hissades ner från köket på ovanvåningen medelst mathiss. Vi satt och åt i godan ro, inte jättegott, men ändå. Plötsligt rusar det in ett helt gäng med brandsoldater. Med en lång vattenslang i högsta hugg. Vi tittade förvånat upp. Och såg då att rök vällde ut från mathissen. Vi rusade upp och ut. När vi kom ut på gatan, var det som att komma ut på en teaterscen. Massor med folk och flera brandbilar. i en ring runt ingången. Kommer inte ihåg om vi betalade. Tror inte det.

  6. Jag ska be vårt bibliotek köpa in era böcker…de känner mig väl och brukar köpa in vad jag ber om! Men det får vänta någon vecka, ty invigningen av vårt nya kulturhus sker på lördag! 🙂
    Pinsamt det där med notan…vi råkade ut för något liknande vid ett tillfälle vid ett restaurangbesök i stora staden. Unga och nykära och ingen koll på om vi hade pengar med…de låg kvar därhemma! Vi sa som det var och fick visa leg och möttes av ett gott skratt! Ni kan betala nästa gång ni kommer, fick vi till svar. Otroligt! Vi betalade redan nästa dag!
    Kram, Gunilla

  7. Det hade väl inte gjort något om ni fått mr Bister efter er i texten. I fiction är det bara bra om man kan ljuga lite. Där kan man ju ljuga sig fram till sanningen. Jag gissar att ni var i Östberlin. Märklig att sovjetbygget och dess satelliter kunde bestå så länge.

  8. Nu vet jag inte om denna händelse är sann, men med tanke på vad du annars brukar råka ut för och med den härliga fantasi du har så är det kanske ett hopkok. Väldigt kul hur som helst. Kram

  9. oj!, oj oj kan jag bara säga vilket kåseri… dina ord får mig att minnas en episod från mitt eget liv i mitten på åttiotalet. En härligt kväll i Tylösand där vi tillsammans åt och drack, rätt som det var förvandlades allt till ett gigantiskt danshav där discolåtarna avlöste varandra till långt in på småtimmarna. Dagen efter kom jag på att vi nog aldrig betalt för maten eller drickat. Jag funderade starkt på om jag skulle ringa kompisarna och om vi skulle återvända ut för att göra oss fria från det dåliga samvetet, eller hade någon betalt? … jag minns dock inte hur det blev ;D
    Nog kan det kännas lite genant fortfarande när man har vägarna förbi restaurangen intill den populära magiska vita stranden utanför Halmstad.
    kram

  10. Skulle köpa kattsand på den ( ganska) lokala affären för diverse saker vad det gäller djurfoder och gårdsanvändarprodukter. 310 kr kattsand. Det kostar på att ha rovdjur. Det ska ju dessutom ha i andra ändan också, och det sköter de inte själva, rovdjursstämpeln till trots.Stoppade in kontokort i avräknardosan. Kortet dög inte. Kom på att jag kanske inte hade 310 kr på kontot, så här dagen före kommunala löningsdagen. Tömde fickor och mobilfodral, och fick i hop 100 kr. Nu dög kortet åt den digitala pengaslukaren. ”Tyvärr” var det en gammal elev till mig som var kassör, annars hade jag nog också försökt mej på att springa i väg med två 20 kgs påsar i första skedet. Eller kanske inte….. Kul läsning iaf.

  11. Du skriver sååå fantastiskt och målande . Man blir värkligen fängslad av det du skriver.
    Det är både underhållande och roande att läsa.
    Har du provat nåt annat än att skriva???……gör inte det Bosse. Du är född att bli författare, och du gör det med klass.

    Ska kika på bibblan efter dina böcker.
    Kram från en som vill läsa mer…MER OCH MER!
    Kramen.

  12. Du skriver så att man känner att man är där .alltså det som du skriver om! ……………………..Det är viktigt tycker jag att sprida vänlighet och omtänksamhet! Kram!

  13. Många tokiga saker har vi varit med om, men aldrig att vi har flytt från notan.

    Vi var på Rhodos för första gången och bodde på hotell Constantin. Det var nära till Gamla Stan där och vi hade varit ute och promenerat och skulle tillbaka till hotellet. Jag blev akut kissnödig och kutade ner för trapporna till toan.

    När jag kom upp igen, så såg jag Sibbe smyga sej bakom en stor pelare och jag smög mej fram och slog händerna om pelaren. Bakom pelaren stod det en stooor kaktus, som släppte ifrån sig vassa taggar i mina händer. Jag fick plocka taggar i nästan en vecka efter det.

    Så tog vi varsin hiss upp till vårt rum. Vi skulle kolla vem som kom upp först. När jag kom upp fanns ingen Sibbe där. Han dök upp så småningom rätt slokörad, för han hade tagit fel på våning och hade satt sej framför ”vår” dörr trodde han. Plötsligt öppnades dörren och han dråsade in i rummet. Det var inte vårt rum.

  14. Visst ja! Jag skulle ju svara på din kommentar. Jag var faktiskt rätt fin i håret redan innan, för utväxten var inte så lång. Men snart blir det en omgång kopparröd henna i mitt hår igen. Ha det so gott själv.

    Kram/Gilla

  15. Härlig berättelse så underhållande och igenkännande. Har också upplevt pinsamma restaurangbesök i främmande land. Ska också kolla inspelningen på youtube. Ha en fin tisdag och kramen 🙂

  16. Härligt o få läsa o det är ju sånt här som i slutändan brukar göra en resa oförglömlig samt ett skratt till missödena som har tillkommit just på grund av språkliga barriärer. 🙂

  17. Skrattade gott åt er springnota. Har också upplevt tokigheter på semesterresor :-)) Tack för dina fina kommentarer och besöken hos mig 🙂 Ha det så gott och kramen

  18. Underbart kåseri! 🙂
    Själv har jag aldrig varit med om någon ”springnota” direkt, men min gubbe är lite disträ vilket betytt att två gånger har han hämtat mat utan att betala.
    Den ena gången var på ett mycket stort och elegant golfställe på Öland där dom har gående. Vi satt ju ute naturligtvis, vi har ju hund, och Rolle lastade brickan full med mat och började äta. Han var vrålhungrig!
    Men…då var det min tur att gå in och jag frågade vad lunchen kostade. Då sa en slokörad gubbe att han glömt att betala….. Alltså fick jag göra det!
    Andra gången var när vi köpt stället här, men ännu inte flyttat hit. Vi åkte då färjan ganska ofta, så det var hemskt pinsamt när Rolle upptäckte att han lastat brickan full med mat och tagit upp till oss i hundhytten utan att betala.
    Nu kom han på det här precis innan vi skulle landa, så han rusade ner till restaurangen som precis hade stängt glasdörrarna. Han bankade på, men personalen skakade på huvudena – det var stängt! Han gav sig dock inte, utan skrek att han ville betala. Gissa om dom började skratta och dom släppte naturligtvis in honom.
    Han låg sen alltid väldans bra till hos dom när vi åkte färjan!! Dom skrattade så fort dom fick se honom….. 😳
    KRAM ❤
    Susie

  19. Vilket kåseri, vilken härlig läsning. Jag har skrattat och satt mig in i er situation så det kändes nästan som om jag var där. Helt underbart skrivet. Tack!
    Ha en finfin dag.
    Kram!

  20. hahaha…underbart! Väldigt road av ditt sätt att få till en bra text. Naturligtvis så ska jag kolla med min bibbla om de även kan köpa in Skimrande ögonblick – och dagar i grått. Mina fotsteg i ditt hjärta finns redan för den har jag lånat där två gånger.
    Det borde ju inte vara några problem eftersom jag känner henne som gör inköpen 🙂

    Ha det gott!

    Kram

  21. Hoj! Hej! Här fick jag go ansiktsgympa så här på förmiddagskvisten! Ja, jag har testat ansiktsmusklerna en aning redan innan, fick telefon, ovanligt numera. Bra att ha allt i ordning.
    Jag har ju boken och kan förströ mig med den också.
    Underbart levande kåseri! Kram, Gerd 😉 glad gumma 😀

  22. Härlig läsning och ett ständigt småleende under läsningen och jag lyssnade även på kåseriet. Halländskan var så skön! Jag har haft så stor glädje av boken och har ibland läst högt ur den. HJag kommer att läsa den om igem.
    I just detta kåseri, kände jag igen mig till valda delar från besök i Europa, en kassa som inte alltid var på topp och därutöver vissa förvecklingar.
    Jag rekommenderar alla dina läsare att beställa ett eget ex. av boken.Perfekt present!
    Kramar!

  23. Kan se er miner när ni fick era sallader :).
    Det var nog betalbart. Vet själv när man varit
    i länder där bara deras språk gäller och man har pekat på
    något och hoppats på att det är något gott.
    Men det är lite av charmen.
    gun

  24. Jag hittade inte ”Den pinsamma upptäckten” på YouTube. Men jag har hört talas om ditt fantastiska ”kompanjonskap” med Cornelis Vreeswijk. 😉

    • 🙂 Min gamle kompis Cornelis. Tack för tipset. Jag slog också på kåserititeln och det gick inte så bra. 😦 Det går betydligt bättre med Månadens kåseri – januari. Eller bara Månadens kåseri, för då dyker ”alla” våra tre bidrag upp. 🙂 Nu ska jag prova med Bosse Lidén. Eller ”Me and Bobby McGee”. 😉 Tur att man lär så länge man lever. I mitt fall är det kanske ser … Skriva mitt namn gick inte alls. Då var jag tillbaks hos Cornelis. Cirkeln sluten.

  25. Ja det var läsning som heter duga så här innan säng gåendet. Igen kännande Så man måste småskratta för sig själv.
    Du frågade om våran svamp, jo den är belyst på kvällar och nätter. Men färgad belysning bara vid speciella tillfällen.
    Nu dags att släcka ner
    Kram o godnatt * *

  26. Ps, Jag har försökt att rösta på dina filmer men jag är så korkad, jag fattar inte hur man gör…? Tack för fint kåseri. Hoppas du mår bra trots baciller i luften! Kram

  27. Hahaha, sådär skulle jag aldrig våga göra… men man ska ju aldrig säga aldrig. Vad som helst kan ju hända när man minst anar.
    Tack för ett uppfriskande kåseri 🙂
    Kramar Christina

  28. Jag myste när jag läste din berättelse, den var igenkännande.
    Men inte av besök på någon Bodega utan på en visning av pälsar 1988 på Tenerifffa.
    Första gången där med allt som skulle ses, men jag ville ABSOLUT INTE köpa päls.
    Men de trodde de kunde ‘fylla’ oss med ‘bubbel’ och sen kunde vi handla (även utan pengar’.
    >Vi kan skicka pälsen hem, inga diekta avgifter bla bla . . .< sa 'de'.
    'De' hade även blockerat dörrarna ut och nödutgångarna med en massa kappor.
    Vad 17 ska vi göra, då fick jag en snabb blixt idé, spela snurrig, illamående . . . .
    Vips trollades nödutgång och toa fram, väl ute blev det som du beskrev, en helomvändning.
    Vi skyndade tillbaka till hotellet. Den historien glömmer vi aldrig Bosse.
    Så du förstår väl att jag fnissade gott och Rolf läste din berättelse oxå.
    Tack för den, kram/ Eva

  29. Många lever efter att om jag byter partner så blir det bra! Man ljuger för sig själv då.Det bästa är att lösa problemet med sin partner.Jag har inte sett det programmet!! Vi har många ljusa minnen jag och Kjell Det blir ju en del på 50 år! Kram!

  30. Lycka till med resten av åren! Tur tror jag inte på Det är snarare så att ni är två fina kloka diamanter som har klarat av att ”stötas” mot varandra tills ni blev slipade diamanter med många fina facetter!! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s