Skyddsänglarna jobbade övertid

En grå småduggande västkustmorgon i januari 1977 hoppade jag in i baksätet på en svart Volvo PV 444, efter att först ha låst min hoj utanför gymnasiets cykelparkering. Bredvid mig satt min namne, i framsätet två andra grabbar. Alla andra i vår årskurs tog samma morgon tåget från Halmstad ner till Lund. På det traditionstyngda universitet skulle vi under dagen få information om alla möjligheter som erbjöds på de eftergymnasiala utbildningarna. Framtidens smörgåsbord var dukat i Skåne.
I denna stund var jag lyckligt ovetande om att vi aldrig skulle nå fram till Lund. Istället hängde jag med i tugget som växlade mellan handbollsklubben Drott, fotbollslaget Bollklubben, om The Ramones var bättre än ELO och snyggaste brudarna på skolan. Stundtals var det svårt att höra vad Otto och Gert gafflade om i framsätet när den högt uppskruvade Jeff Lynne och alla stråkar överröstade tonårsrösterna.
Otto var den i klassen som skaffat sig bil först. Mitt mål var att fixa körkortet på påsklovet. Redan nu kunde jag inte låta bli att jämföra min körteknik med Ottos och insåg att jag vann den matchen. Det var inte bara det att han körde fort. Alltför ofta skrattade han och vände huvudet åt fel håll, letade kassettband samtidigt som han rattade utan blick på trafiken. Vi slängde ur oss pikar inbäddad med pojkhumor. Ibland hjälpte det korta stunder så att han fick fokus på det viktigaste.
Det var mer än tio år kvar tills E6:an skulle bli motorväg och få separata vägbanor med två filer i varje riktning. Nu var det bara på korta sträckor som det fanns omkörningsfiler. Hastighetsgränsen var 100 km. Otto tyckte det var häftigt att sticka ner högerfoten långt ner i botten trots att det börjat ösregna. Han sjöng glatt med i refrängen till ”Evil Woman”. När vi klättrat en bit på Hallandsåsen bytte vädret karaktär. Först blev det snöblandat för att på toppen gå över till ymnigt snöfall. Jag var glad under nerfärden, för att det inte låg någon tung lastbil med släp framför oss på den slingrande vägen ner mot Hjärnarp och hoppades att Otto lärt sig motorbromsa i trafikskolan.
Det var skönt när vi till slut rullat ner för åsen. Ändå sa jag till Otto att sänka farten. Vi låg bra till tidsmässigt.
”Bobo! Sa du höja farten?” skojade han och drog på extra.
Där någonstans gled mina hemliga tankar iväg till en speciell blond tjej som jag visste skulle ta tåget. Just då skulle jag gjort mycket för att få sitta bredvid henne. Hon signalerade trygghet och värme. Lockelsen att kunna smita iväg tidigare från dagsprogrammet och komma hem fortare hade tonat bort den sista halvtimmen. Jag hade mognat fort i det obältade baksätet.
Det hemska skulle kunnat ha hänt igår. Fortfarande ser jag scenen kristallklart från min plats till höger i baksätet:
En sladdande svart PV som glider över till vänster sida.
”Bromsa inte!” rösten kom försent från en av oss utan rattkontakt.
Vi befann oss på en lång raksträcka när Otto vevade runt med ratten. Just då fanns ingen bil i mötande filen. Strax innan vi skulle åkt ner i diket på vänster sida rätade Otto upp bilen, men kunde inte ta sig över till höger sida på grund av en snövall som bildats i mitten. Efter det att däcken kommit i clinch med vallen åkte bilen på nytt mot vänster dike. Hastigheten var alltför hög med tanke på väglaget, men gick inte att göra något åt. Bromsa skulle ha varit ödesdigert.
Den där pricken som jag anat på avstånd i den dåliga sikten kom allt närmare. Jag registrerade som baksätesförare att det var fronten på en hög lastbil. Tidsmarginalen ströps snabbt. En tystnad rådde med ens i bilen. Mitt hopp för att bilen skulle komma igenom den höga snövallen var ute.
”Styr ner i vänster dike”, sa jag stilla.
”Det går för helvete inte.”
Jag var inte det minsta rädd. Ett inre lugn inföll när jag insåg att mina dagar skulle sluta här. Lastbilen och världen utanför försvann. Istället blixtrade det till och olika stillbilder dök upp framför näthinnan. Jag minns inte hur många bildsekvenser som kom. Det var väldigt många och de kom sekundsnabbt. Någonstans retar det mig att jag inte kom ihåg vilken tjej som dök upp. Däremot minns jag flera bilder och episoder från saker jag gjort under mina snart arton år; Personer som stod mig nära. Mamma, pappa, syskon, mormor, semestrar, kalas. Inga suddiga bilder. Allt var helskärpt när bilderna svepte förbi.
Om Otto såg bilder eller filmer vet jag inget om. Jag måste ge honom en eloge för att han inte gav upp. Plötsligt fick däcken fäste och vi skakade till när PV:n kom igenom vallen och gled in på rätt sida av vägen strax innan flertons-lastbilen passerade förbi. Det handlade mer om tiondelar än sekunder.
Det fanns just där ingenstans att vända på, om vi nu inte skulle göra en U-sväng på motortrafikleden. Därför fortsatte vi färden med våra nya liv. Otto höll en lägre hastighet någon mil, men snart var han uppe i hundra igen. Det hjälpte inte att vi tjatade på honom. Slå honom i huvudet var heller ingen god idé. I hans värld var han oslagbar och odödlig.
Nästa gång hände det snabbt. På nytt gled bilen över till fel sida vägen. Den här gången kom det bilar mot oss, på närmare håll. Jag såg inga nya scener från mitt tidigare liv, utan trodde stenhårt att den här gången kunde vi inte komma undan med livet i behåll. Inte två gånger under samma timme. Vi hade fått vår chans och inte tagit hand om den. Min puls skenade iväg.
Otto verkade inte det minsta rädd. Han såg sig som en Ronnie Peterson som då var vår stora formel-1 stjärna i racervärlden. Skillnaden mot förra gången var att bilen åkte fram och tillbaka mellan vänster och höger sida flera gånger, som om vi åkte bilslalom, eftersom det inte bildats någon vall i mitten av denna vägsträcka.
Första gången gick det bra när vi fick möte. Just då befann vi oss på högra sidan i ”svarta faran”. En stund senare var PV:n tillbaks på vänster sida för att någon sekund senare befinna sig på höger sida igen. Vi såg att det kom tätt med bilar mot oss.
”Ratta ner bilen i diket” skrek någon.
Otto lydde för en gång skull.
Det var ett djupt dike. Vi skakade till och våra kroppsdelar fick sig en kyss både här och där. Omtumlade kom vi ut från bilen och gick stapplande i snövädret mot en lantgård. Bonden som var fåordig drog upp bilen från diket med hjälp av en traktor och kedjor.
Nu blev det stränga order från baksätet.
”Vi kör hem till Halmstad. Du kör i 40 km. Inte en enda kilometer fortare. Hajar du!”
Vi höll ögonen på hastighetsmäklaren och röt till varje gång visaren gled över avtalet. Det blev en dryg hemväg. Jag kände kroppen skaka okontrollerat. Chocken hade kommit ikapp mig. Ändå kunde jag ta till mig texten i 10 CC låten ”The things we do for love”. Sjöng med ljudlöst inbäddad i ett slags valiumtäcke.
När vi gick ut från bilen vid skolan, satte sig min namne på huk. Bosse spottade på asfalten efter att han sparkat på framdäcket.
”Otto för fan! Vet du om att mönstret knappast kan vara en mm? Däcken är helt blankslitna.”
Svaret han fick var omoget, billigt och följdes av ett nervöst skratt.
”Man kan inte få allt för femton hundra spänn.”

Den kvällen sände jag tacksamma tankar till min skyddsängel. Denna januaridag då jag fick två nya chanser var varken första eller sista gången som jag räddats från en alltför tidig död. Jag borde vara mer tacksam än jag varit. Det är så lätt att ta livet för givet när man är ung och frisk. Livet är inte rättvist. Ofta har jag funderat på varför inte alla har skyddsänglar. Mitt hjärta blöder för alla små barn, kvinnor och äldre människor som råkat ut för hemskheter i mörkret. Fel plats, fel tidpunkt, fel möten.

Vi fyra tuffa grabbar gled ifrån varandra. Aldrig nämnde vi episoden. Berättade jag det för mina andra kompisar? Tror inte det. I alla fall inga detaljer. Jag ville inte smutsa ner min skyddsängel. Coola killar pratade inte om känslor. Mitt hjärta är varmt när ämnet skyddsänglar kommer på agendan. Samtidigt tror jag inte man kan utmana ödet för många gånger. Jag hoppar inte Bungyjump med silkestråd. Leker inte Rysk Roulette med en laddad pistol. På ett vis lever jag på övertid, men min tid att ta ner skylten var inte i januari 1977. Tyvärr var den det för Ronnie Petersson den 11 september 1978. Dagen efter den otäcka kraschen på Monza, i Italien. När jag lyssnade på bilradion från formel-1 loppet och när kraschen hände, befann jag mig också i en bil som var på väg ner från Hallandsåsen. Den gången i riktning norr ut. Bättre bil, bättre däckmönster och framför allt bättre chaufför.

År är bara siffror. Det finns fortfarande mycket kvar att lära och uppleva. En sak har jag accepterat, som också gett mig en slags inre trygghet. Det måste finnas en mening med allt. Ingen lever förgäves. Det är bara att vi människor är för små för att alltid veta alla svar och på tok för ofta för otåliga, när vi inte direkt förstår alla sammanhang i neontext. Jag tror att vi alla har vår personliga livsbok. Den kan vara tjock eller tunn. Det viktigaste är att vi försöker efter bästa förmåga fylla de blanka sidorna med så många fina saker som möjligt. Kärlek föder kärlek. Godhet sprider godhet. Skratt smittas. Ärlighet varar längst. Empati känns gott i bröstet och gör det lättare att andas. Samtidigt får vi inte skämmas för de grå dagarna när orden inte alltid kommer rätt. Då vår livsbil sladdar okontrollerat på vägen. Vi är inte mer än människor. Jag anser att vi alla behöver lätta på gasen och sakta ner våra liv. Vad rusar vi efter? Hur många minuter vinner vi på att sätta gaspedalen i botten på en viss sträcka för att nå en superviktig plats ett par minuter före vaddå? Alla skyddsänglar jobbar inte övertid …

Eftersnack: Gillade du månadens kåseri och mitt sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Facebook

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Solveigs förslag

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tips dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar.

Privata ord: Eventuella kommentarer besvaras med en 🙂
Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka. Här är det statistiskt vår. Experterna skrev att vi gått från höst till vinter.

 

Annonser

Ibland får jag dåligt samvete

Stenkastning0001

Varje gång jag kommer till en strand med stenar blir jag frestad. Då vill jag kasta smörgås eller kasta macka som en del säger. Min blick söker efter en lämplig flat sten. Jag har lärt mig att små fördjupningar i stenen är fördelaktigt. Som grabb var jag mycket skickligare. Jag läste på google att världsrekordet innehas av en Russel Byars från Pennsylvania i USA med 51 studsar i ett kast. Vilken kille? Varför har jag inte slagit honom? Kan det bero på att jag får dåligt samvete precis i ögonblicket som jag ska snärta iväg stenen. Tänk själva. Det tog ”tio miljoner år” för stenen att nå in till land och jag slänger ut den på tio sekunder. 🙂  Kan min blödighet ha med ålder att göra? För på sista tiden har jag bytt stenen mot riktiga … 😉

DSC001630001

 

Andra segraren i år

Jag säger stort GRATTIS till Gunnar Carlstedt som var en snabb svarare. 🙂 Visst var det Skövde som var det rätta svaret. Vi bodde på Billingehus några nätter. Utsikten är vackrast där på våren. Har du anknytning till staden Gunnar?
En SkrapKryss kommer till dig via posten. Se till och skrapa fram tio ord så du kan köpa dig en lägenhet i Italien. 🙂

Månadsbloggtävlingar & Segrare 2015:
Januari: Susie Bloom
Februari: Gunnar Carlstedt
Mars: ???

Månadens tävling; Jag söker en stad

Vilken stad ser man brer ut sig0001

Vilken stad i världen ser man på bilden?

Regler: Den som först skriver rätt stad vinner en lott och blir februarimästare. Du får bara skriva en kommentar och bara en stad.
Klockslag: Klockan 12.00 lämnar jag en ledtråd. Klockan 18.00 lämnar jag ut första bokstaven i stadens namn. Klockan 22.00 stänger jag Månadens tävling.

Susie blev Januarimästare. Vem blir Februarimästare? Det kostar inget att chansa vilt. Bilden är en aning otydlig, men det gör det bara mer spännande. 😉

Ledtråd ett: Staden ligger i Sverige.
Ledtråd två: Första bokstaven är ett S.
Månadens tävling är stängd. Svaret och vinnaren presenteras om en liten stund. 🙂

Världen & Vardagstankar: 6 av 30

Astrid Lindgren

  1. Vilken av alla Astrid Lindgrens ”figurer” är din personliga favorit?

Fast text: Jag började med Månadens boktips 2013. Förra året blev det Femtio filmer på torsdagarna. Nu kommer min tredje variant som får stanna kvar på veckans fjärde dag: Världen & Vardagstankar, 30 frågor under 2015. Personer som kommenterat femton gånger i detta torsdagstema deltar i en trisstävling. (De ska ha svarat på min fråga) Jag kommer också att dela ut en lott till någon som skrivit något som jag blivit extra förtjust i. Tänkvärt, roligt eller gulligt. Jag kommenterar med en glad gubbe att jag läst din kommentar under resans gång och gör en kort sammanfattning i en kommentar, strax innan nästa fråga. Kanske redovisar jag svarsalternativet som fick flest ”röster”. ❤

Du kan när som helst gå tillbaka till en gammal fråga och fylla i en kommentar så länge som jag inte lagt ut alla trettio frågorna. Därför får detta bli en egen kategori som du hittar en bit ner i höger marginal: Världen & Vardagstankar.

Det största priset fick hon aldrig

Hur de kunde förbigå henne år efter år var länge en gåta för mig. Var det för att barn och ungdomsböcker inte var tillräckligt fint eller var det för att Pippi var så busig? Det har figurerat många ”sanningar” genom åren varför Astrid Anna Emilia Lindgren, född Ericsson, aldrig fick Nobelpriset i Litteratur. Vilket tror du var det största skälet?

Tänk att hon är översatt till 95 språk. I oktober i år byts Selma ut mot Astrid på våra 20-kronorssedlar.
Ystad har hedrat Astrid Lindgren på sitt sätt. Det var kyligt i blåsten när vi gick en uppfriskande promenad efter lunch på ett bostadsområde som heter Västra Sjöstaden. På vilken gata hade du velat bo?

EttTvå

Tre

Fyra

Fem

Sex

Min sista friska dag

Det finns dagar jag aldrig glömmer. Som naglat sig fast så, att jag kan redogöra i detalj för hela dygnet. I en inre film ser jag mig själv. Känner smaker. Minns tankar. Hör ord. Ord från främmande munnar. Ord som var svåra att ta till sig och som skavde. Allt är man inte klädd för när mattan rycks undan från fötterna.
Onsdagen den 14 februari 1990 var en sådan dag. Idag firar jag 25 år med min kompis, diabetes ett. På ett vis ska jag vara tacksam för att jag får möjligheten att göra det. Ändå är det med blandade känslor, som jag tar dig med till resans startdatum.
Jag jobbade som brevbärare med ett eget distrikt. Veckan innan hade jag varit på anställningsintervju för ett bibliotekariejobb. De sista veckorna hade jag inte känt igen mig själv. Synen på långt håll hade försämrats drastiskt. Min otroliga kondition hade gått upp i rök. Jag hade inte vägt mig på flera månader. Nu vägde jag 50 kg. Inte för att jag varit någon tungviktare, men det måste varit över tio kilo mindre än sist jag stått på vågen. Jag hade börjat skåpsupa läsk och mina toalettbesök hade ökat till en gång i kvarten sista nätterna, som om jag lånat en äldre mans prostata. Sömn var en bristvara och jag orkade knappt hålla mig vaken under bilkörningen. De få stunderna jag sov drömde jag osorterat om människor som jag inte tänkt på, på evigheter, nu dök de upp i röriga drömmar.
Acetondoften när jag andades ut framför toalettspegeln var det slutliga beviset efter att jag bläddrat och läst i en läkarbok. Jag måste ha råkat ut för diabetes två, åldersdiabetes. Diabetes ett, barndiabetes fick man före tjugofem års ålder stod det i texten. Endast min starka pliktkänsla och mesighet för blodprov höll mig ifrån ett besök på vårdcentralen. Min mamma och min flickvän var på mig varje dag.
”Kanske imorgon”, svarade jag. ”Först måste jag jobba tisdagskvällen. Annars tror chefen att jag smiter.”
Fortfarande förstår jag inte hur min kropp kunde hålla ihop denna sista arbetsdag. Vilken dum fighter jag var.

Det fick bli bil till jobbet. Usch! Vad pinsamt det varit igår när en äldre kvinna i fyrtioårsåldern cyklade ifrån mig. Det ville inte idrottsmannen inom mig få uppleva igen. Inte många trafikanter ute på vägarna klockan fem på morgonen. Jag fattade inte varför jag tog kurvan så konstigt att halva bilen hamnade på trottoaren. Hur kunde jag vara så dum att jag vred på ratten för tidigt? Snart måste jag skaffa glasögon. Skyltarna var otydliga. Rann det sirap istället för blod i mina kärl?
På något sätt fick jag ihop dagens post i rätt ordningsföljd. Alla moment gick i slow motion. I nästan varje trappa fick jag släpa mig upp. Till och med när jag gick ner kändes det som en uppförsbacke. Någon gång struntade jag i en övervåning om posten inte såg viktig ut. Asch! Det får jag ta imorgon. Får jag bara sova en hel natt kommer jag att vara tillbaks on the road again.
Jag som alltid brukade vara ute i god tid kom på att deklarationen skulle vara inlämnad imorgon.
För att äntligen vara en duktig son och pojkvän svängde jag in vid läkarstationen innan jag åkte hem. Med bly i benen öppnade jag entrédörren.
Först fick jag lämna ett urinprov. Sedan stack en kvinna mig i ett finger. Det klarade jag av utan att svimma en endaste gång. En yngre man som antagligen stulit en läkarrock slängde en kvart senare ur sig fraser som jag inte trodde på alls.
”Du har diabetes ett. Du måste direkt upp till lasarettet och skrivas in. Ska jag ringa på ambulans?”
Jag satt och blev småförbannad på honom. Vaddå skrivas in? Skulle jag skrivas in i lekskolan eller simskolan? Idioten struntade i att jag passerat tjugofem årsstrecket med sex års råge för två dagar sedan. Jag kunde, fast det sved, tänka mig att avstå budapestbakelser och semlor någon gång vid fikabesök. Bara jag slapp tabletter.
Den förklädda doktorn tryckte hål på mig som om jag varit en ballong. Rörmokaren som stulit den vita rocken spottade ut frasen att jag skulle vara tvungen att ta sprutor varenda dag i resten av mitt liv. Njöt han av att säga det? Många trötta elaka tankar som jag inte orkade sortera, passerade genom mitt huvud.

Jag löd inte. Istället åkte jag hem och duschade. Fick nya krafter och kände mig rätt pigg. Ha. Jag hade kommit in i en ond cirkel. Kissar man mycket dricker man mycket. Typiskt blåskatarr. Inte första gången jag haft det. Denna gång var det säkert ännu värre. Urinvägsinfektion. Borde jag inte fått en karta tabletter mot åkomman. Jag hade lämnat en anonym plastmugg med urin i en lucka där det säkert stod andra muggar. Undra om kvinnan var en sköterska? Gick det att lita på någon eller något? I min hjärna var det brainstorming.
På något vis fick jag dit tecknen på rätt ställe på deklarationen. I några minuter funderade jag på att strunta i att åka till sjukhuset. Precis som om jag ville leva kvar en liten stund till i det vanliga livet. Jag lyfte på locket till hjärtat jag fått av min flickvän. I den låg godisbitar. Under dem stod texten. Om du klarar av att ta bara tre bitar om dagen räcker de tills vi ses nästa gång. Demonstrativt stoppade jag in en lakritsbit i munnen. Än så länge bestämde jag över mitt liv och min kropp. Sedan ringde jag min bror och bad honom köra mig, eftersom jag innerst inne insåg att jag inte kom hem mer den dagen, till min egen säng.
Rädd? Den funktionen var avstängd hos mig. Jag var avtrubbad. På ett vis var det som allt hände någon annan. Visst var det jobbigt när sköterskan inte klarade av att hitta rätt i min ljumske. Hon grävde runt, gav upp och gick och hämtade en mer erfaren läkare. Men mest var jag trött och försökte lura min hjärna att tänka på roligare saker. Såg det stundtals som om jag deltog i en film där jag hoppades på livlinan och scenskylten bryt. Jag tror det var värre för min bror. Precis som jag var han mesig för sjukhusbesök.
Jag hittade en telefon och ringde rikssamtal till min flickvän. Hon som skulle bli min klippa i livet började sin första tröstlektion. Jag tappade masken, längtade efter hennes famn och fick stålsätta mig under samtalet. Snabbt låste jag in henne i ett mörkt rum i min sockriga hjärna.
Jag hamnade i ett dubbelrum med Josef. Han var en bit över nittio år. Det var honom jag var mest rädd om. Han vägrade att äta och till slut under kvällen även att dricka. Jag försökte peppa honom när vi var ensamma. Förde ett nattligt samtal. Berättade i mörkret om hur viktigt det var att han åt och drack. Han hostade hemskt och svarade aldrig. Istället fick han höra en yngre man som tjatade sig genom hans sista natt i livet. Josef måste ha tyckt det var skönt att somna in för evigt.
Jag fick information om att min kropp var full av ketoner. Ett gift. Orsakat av insulinbrist. ”Hur har du klarat dig så länge? Du hade hamnat i koma några timmar senare. Du funderade aldrig på att söka hjälp?”
Den sympatiske medicinläkaren tog mig med på en ritlektion på ett papper, där han pedagogiskt informerade mig om förloppet och hur det såg ut i min mage. Han var så detaljerad att jag tror att till och med lakritsbiten fanns med på skissen, eller om det var bukspottkörteln. 🙂

Det är fantastiskt hur fort man kan bli institutionaliserad. Jag var impad av att min humor fanns med på denna märkliga resa. Detta underlättade i kontakten med alla personer som hade ärenden till min nya sterila ungkarlslya. Hade jag verkligen ett annat liv? Ett jobb och snart ett till på gång? En fin lägenhet? En bil? En söt flickvän? Någonstans i bakhuvudet fanns de mörka framtidsmolnen som ruvade och störde balansen. Detta första dygn kom de aldrig på besök. Jag hade fullt upp ändå på agendan med prover och frågor från vitklädda personer. Min uppgift tycktes vara att få Josef att äta eller åtminstone dricka.
Vilken mental resa jag gjort på kort tid. För tolv timmar sedan hade jag varit en brevbärare som kom med post. Nu låg jag på en hård brits med en filt som det stod landstinget på. I en annan tid skulle jag varit dödsdömd. Ändå log jag snett åt grabben inom mig som älskade sötsaker, var livrädd för sprutor och blodprov, inte alltid höll sig till sund mat och dryckesvanor och som inte uppskattade att vara beroende av andra. Det här var den ultimata utmaningen för honom.
”Josef! Du måste försöka äta och dricka till frukost. Så de slutar att tjata på dig. Då ska du se att …”

”Det är inte roligt att ha diabetes, men man måste kunna ha roligt även om man har diabetes”.
Johnny Ludvigsson, professor i pediatrik

 

Ps. Detta blogginlägg finns inläst på YouTube. Skriv SolBo Förlag, efter du gått in på tuben och du kommer direkt till min kanal. ❤

 

Världen & Vardagstankar: 5 av 30

35

  1. Idag är det min födelsedag. När du ser tillbaka på dina födelsedagar i livets backspegel. Vilken av dem har varit den bästa hitintills? (Hur gammal var du då?)

Denna morgon fyllde jag 35 år. Solveig hade gjort en skattkarta över vår bostad, där det fanns 35 kryss. Varje kryss var en markering för ett paket. Jag hann hitta alla paket innan vi skulle till jobbet.  😉

Fast text: Jag började med Månadens boktips 2013. Förra året blev det Femtio filmer på torsdagarna. Nu kommer min tredje variant som får stanna kvar på veckans fjärde dag: Världen & Vardagstankar, 30 frågor under 2015. Personer som kommenterat femton gånger i detta torsdagstema deltar i en trisstävling. (De ska ha svarat på min fråga) Jag kommer också att dela ut en lott till någon som skrivit något som jag blivit extra förtjust i. Tänkvärt, roligt eller gulligt. Jag kommenterar med en glad gubbe att jag läst din kommentar under resans gång och gör en kort sammanfattning i en kommentar, strax innan nästa fråga. Kanske redovisar jag svarsalternativet som fick flest ”röster”. ❤

Du kan när som helst gå tillbaka till en gammal fråga och fylla i en kommentar så länge som jag inte lagt ut alla trettio frågorna. Därför får detta bli en egen kategori som du hittar en bit ner i höger marginal: Världen & Vardagstankar.

”Favorite Record”


Jag fortsätter på temat musik, men vandrar från ljuva 60-talet till modern musik från 2014. Jennifer som gör denna cover fyllde 19 år i förra veckan. Sista året som tonåring. Till sommaren är det studentexamen. Familjen Lidén firar examen tre år i följd från och med juni 2015. 🙂
Temat för denna speciella vecka för mig är födelsedagar. Om jag ska vitsa till det skulle jag kunna skriva att jag har två stycken denna vecka. Ärligt talat vet jag inte om jag är speciellt förtjust i någon av dem. På lördag ska jag i ett seriöst inlägg skildra min sista dag …
Är ni extra vänliga under denna ”Vänliga veckan”? 🙂
Vilket härligt väder vi hade i Ystad igår. Som jag njöt när jag vandrade längs stranden i Lilleskog. 😀 Det var riktigt varmt och den kyliga vinden från söndagen var helt nertonad. En föraning om våren. En fin sten fick följa med mig hem och verkar trivas i fönstret. En annan bor kvar i mörkret i min jackficka. Livet är inte alltid rättvist. Varken för människa eller sten. Var rädd om dig. ❤

Club Wiking – vårt 60-tal i Ystad; del två

Club Wiberg var en populär klubb i Ystad som var inhyst i en gammal mjölkaffär på Stora Västergatan. Vad hette din favoritklubb på 60-talet?

Bild två

När jag skrev om 70-talet i min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” var det Fribergs konditori som fick mest uppmärksamhet. I Ystad ett decennium tidigare, var det detta fik som gällde. Vilket var det på din uppväxtplats?
Fik ett

Jag minns när vi hade Lidéns Samlingsmuseum att vi visade upp en hel del porslin med reklam för olika ställen.
Fik två
Det ser gott ut (syftade inte på giftpinnarna.) Vad hade du valt på den tiden?
Fick tre

Tre lokala band på 60-talet var The Bottnix, The Beez och The Revells. Jag har haft tur och fått höra många storys från 1960-talet i musikens Halmstad. Under några år kallades Halmstad med all rätt för Sveriges Liverpool.
Lokalt band två

Pojkband

Viktigt att ha rätt pose.

Rätt pose
Om jag varit i rätt ålder och bott i Ystad hade säkert detta band varit på min tapet. Vem i kvartetten tror ni mitt tonårshjärta tickat mest för? 🙂
Tjejband

Att fans kan vara i extas och nästan galna har jag flera bevis på. En av mina chefer var under 60-talet en stor frontfigur och sångare i två band i Halmstad. Sigge Lindqvist berättade underbara anekdoter från den tiden. Jag älskade att få höra dessa historier och önskade att jag varit tio-femton år äldre och fått vara med om allt spännande. 😉
Här har ni en tjej som håller känslorna inombords.
Fans ett

Fans två

I ”Mina fotsteg i ditt hjärta” skrev jag om en sekvens i en skivaffär där det blev tokigt för Sebastian Rosander.  Den lånade jag från mitt eget liv. Det var kult att lyssna på musik på detta sättet. På min tid hade man båda händerna fria.
Lyssan på musik

Jag säger bara mode. Jag minns väl min storasysters kläder och alla hårfärger och frisyrer.
Mode

Scenkläder

På 60-talet var det vanligt att man kombinerade mannekänger och popgalor.
Mode två

Jag har visat kort på många saker på F. Fika, favoritband, fans, frisyrer. Här var det kanske FF och fullt av möjligheter. 😉
FF-fest

I Ystad har de haft uppskattade återträffar där de gamla banden har lirat igen för sina nostalgiska fans. Här har ni The Beez i modern tid.
Veteranband

Själv är jag glad för att jag kom över en biljett till en konsert 1986 på Halmstad Teater. Jag tror det var ett tjugoårsjubileum. Flera band var inbjudna. Många av dem var riktigt bra och det blev en härlig konsert där jag fick smaka popackord från den gyllene tiden. Jag såg hur det lyste i ögonen på kvinnorna som var tio-tjugo år äldre än jag.