Min sista friska dag

Det finns dagar jag aldrig glömmer. Som naglat sig fast så, att jag kan redogöra i detalj för hela dygnet. I en inre film ser jag mig själv. Känner smaker. Minns tankar. Hör ord. Ord från främmande munnar. Ord som var svåra att ta till sig och som skavde. Allt är man inte klädd för när mattan rycks undan från fötterna.
Onsdagen den 14 februari 1990 var en sådan dag. Idag firar jag 25 år med min kompis, diabetes ett. På ett vis ska jag vara tacksam för att jag får möjligheten att göra det. Ändå är det med blandade känslor, som jag tar dig med till resans startdatum.
Jag jobbade som brevbärare med ett eget distrikt. Veckan innan hade jag varit på anställningsintervju för ett bibliotekariejobb. De sista veckorna hade jag inte känt igen mig själv. Synen på långt håll hade försämrats drastiskt. Min otroliga kondition hade gått upp i rök. Jag hade inte vägt mig på flera månader. Nu vägde jag 50 kg. Inte för att jag varit någon tungviktare, men det måste varit över tio kilo mindre än sist jag stått på vågen. Jag hade börjat skåpsupa läsk och mina toalettbesök hade ökat till en gång i kvarten sista nätterna, som om jag lånat en äldre mans prostata. Sömn var en bristvara och jag orkade knappt hålla mig vaken under bilkörningen. De få stunderna jag sov drömde jag osorterat om människor som jag inte tänkt på, på evigheter, nu dök de upp i röriga drömmar.
Acetondoften när jag andades ut framför toalettspegeln var det slutliga beviset efter att jag bläddrat och läst i en läkarbok. Jag måste ha råkat ut för diabetes två, åldersdiabetes. Diabetes ett, barndiabetes fick man före tjugofem års ålder stod det i texten. Endast min starka pliktkänsla och mesighet för blodprov höll mig ifrån ett besök på vårdcentralen. Min mamma och min flickvän var på mig varje dag.
”Kanske imorgon”, svarade jag. ”Först måste jag jobba tisdagskvällen. Annars tror chefen att jag smiter.”
Fortfarande förstår jag inte hur min kropp kunde hålla ihop denna sista arbetsdag. Vilken dum fighter jag var.

Det fick bli bil till jobbet. Usch! Vad pinsamt det varit igår när en äldre kvinna i fyrtioårsåldern cyklade ifrån mig. Det ville inte idrottsmannen inom mig få uppleva igen. Inte många trafikanter ute på vägarna klockan fem på morgonen. Jag fattade inte varför jag tog kurvan så konstigt att halva bilen hamnade på trottoaren. Hur kunde jag vara så dum att jag vred på ratten för tidigt? Snart måste jag skaffa glasögon. Skyltarna var otydliga. Rann det sirap istället för blod i mina kärl?
På något sätt fick jag ihop dagens post i rätt ordningsföljd. Alla moment gick i slow motion. I nästan varje trappa fick jag släpa mig upp. Till och med när jag gick ner kändes det som en uppförsbacke. Någon gång struntade jag i en övervåning om posten inte såg viktig ut. Asch! Det får jag ta imorgon. Får jag bara sova en hel natt kommer jag att vara tillbaks on the road again.
Jag som alltid brukade vara ute i god tid kom på att deklarationen skulle vara inlämnad imorgon.
För att äntligen vara en duktig son och pojkvän svängde jag in vid läkarstationen innan jag åkte hem. Med bly i benen öppnade jag entrédörren.
Först fick jag lämna ett urinprov. Sedan stack en kvinna mig i ett finger. Det klarade jag av utan att svimma en endaste gång. En yngre man som antagligen stulit en läkarrock slängde en kvart senare ur sig fraser som jag inte trodde på alls.
”Du har diabetes ett. Du måste direkt upp till lasarettet och skrivas in. Ska jag ringa på ambulans?”
Jag satt och blev småförbannad på honom. Vaddå skrivas in? Skulle jag skrivas in i lekskolan eller simskolan? Idioten struntade i att jag passerat tjugofem årsstrecket med sex års råge för två dagar sedan. Jag kunde, fast det sved, tänka mig att avstå budapestbakelser och semlor någon gång vid fikabesök. Bara jag slapp tabletter.
Den förklädda doktorn tryckte hål på mig som om jag varit en ballong. Rörmokaren som stulit den vita rocken spottade ut frasen att jag skulle vara tvungen att ta sprutor varenda dag i resten av mitt liv. Njöt han av att säga det? Många trötta elaka tankar som jag inte orkade sortera, passerade genom mitt huvud.

Jag löd inte. Istället åkte jag hem och duschade. Fick nya krafter och kände mig rätt pigg. Ha. Jag hade kommit in i en ond cirkel. Kissar man mycket dricker man mycket. Typiskt blåskatarr. Inte första gången jag haft det. Denna gång var det säkert ännu värre. Urinvägsinfektion. Borde jag inte fått en karta tabletter mot åkomman. Jag hade lämnat en anonym plastmugg med urin i en lucka där det säkert stod andra muggar. Undra om kvinnan var en sköterska? Gick det att lita på någon eller något? I min hjärna var det brainstorming.
På något vis fick jag dit tecknen på rätt ställe på deklarationen. I några minuter funderade jag på att strunta i att åka till sjukhuset. Precis som om jag ville leva kvar en liten stund till i det vanliga livet. Jag lyfte på locket till hjärtat jag fått av min flickvän. I den låg godisbitar. Under dem stod texten. Om du klarar av att ta bara tre bitar om dagen räcker de tills vi ses nästa gång. Demonstrativt stoppade jag in en lakritsbit i munnen. Än så länge bestämde jag över mitt liv och min kropp. Sedan ringde jag min bror och bad honom köra mig, eftersom jag innerst inne insåg att jag inte kom hem mer den dagen, till min egen säng.
Rädd? Den funktionen var avstängd hos mig. Jag var avtrubbad. På ett vis var det som allt hände någon annan. Visst var det jobbigt när sköterskan inte klarade av att hitta rätt i min ljumske. Hon grävde runt, gav upp och gick och hämtade en mer erfaren läkare. Men mest var jag trött och försökte lura min hjärna att tänka på roligare saker. Såg det stundtals som om jag deltog i en film där jag hoppades på livlinan och scenskylten bryt. Jag tror det var värre för min bror. Precis som jag var han mesig för sjukhusbesök.
Jag hittade en telefon och ringde rikssamtal till min flickvän. Hon som skulle bli min klippa i livet började sin första tröstlektion. Jag tappade masken, längtade efter hennes famn och fick stålsätta mig under samtalet. Snabbt låste jag in henne i ett mörkt rum i min sockriga hjärna.
Jag hamnade i ett dubbelrum med Josef. Han var en bit över nittio år. Det var honom jag var mest rädd om. Han vägrade att äta och till slut under kvällen även att dricka. Jag försökte peppa honom när vi var ensamma. Förde ett nattligt samtal. Berättade i mörkret om hur viktigt det var att han åt och drack. Han hostade hemskt och svarade aldrig. Istället fick han höra en yngre man som tjatade sig genom hans sista natt i livet. Josef måste ha tyckt det var skönt att somna in för evigt.
Jag fick information om att min kropp var full av ketoner. Ett gift. Orsakat av insulinbrist. ”Hur har du klarat dig så länge? Du hade hamnat i koma några timmar senare. Du funderade aldrig på att söka hjälp?”
Den sympatiske medicinläkaren tog mig med på en ritlektion på ett papper, där han pedagogiskt informerade mig om förloppet och hur det såg ut i min mage. Han var så detaljerad att jag tror att till och med lakritsbiten fanns med på skissen, eller om det var bukspottkörteln. 🙂

Det är fantastiskt hur fort man kan bli institutionaliserad. Jag var impad av att min humor fanns med på denna märkliga resa. Detta underlättade i kontakten med alla personer som hade ärenden till min nya sterila ungkarlslya. Hade jag verkligen ett annat liv? Ett jobb och snart ett till på gång? En fin lägenhet? En bil? En söt flickvän? Någonstans i bakhuvudet fanns de mörka framtidsmolnen som ruvade och störde balansen. Detta första dygn kom de aldrig på besök. Jag hade fullt upp ändå på agendan med prover och frågor från vitklädda personer. Min uppgift tycktes vara att få Josef att äta eller åtminstone dricka.
Vilken mental resa jag gjort på kort tid. För tolv timmar sedan hade jag varit en brevbärare som kom med post. Nu låg jag på en hård brits med en filt som det stod landstinget på. I en annan tid skulle jag varit dödsdömd. Ändå log jag snett åt grabben inom mig som älskade sötsaker, var livrädd för sprutor och blodprov, inte alltid höll sig till sund mat och dryckesvanor och som inte uppskattade att vara beroende av andra. Det här var den ultimata utmaningen för honom.
”Josef! Du måste försöka äta och dricka till frukost. Så de slutar att tjata på dig. Då ska du se att …”

”Det är inte roligt att ha diabetes, men man måste kunna ha roligt även om man har diabetes”.
Johnny Ludvigsson, professor i pediatrik

 

Ps. Detta blogginlägg finns inläst på YouTube. Skriv SolBo Förlag, efter du gått in på tuben och du kommer direkt till min kanal. ❤

 

Annonser

105 thoughts on “Min sista friska dag

  1. Så underligt det är att människan ofta blundar för obehagligheter, särskilt nu för tiden när man ofta kan bota eller behandla så man kan leva ett gott liv trots sjukdom.
    Ibland är det bra med en familj som tjatar på en! 🙂
    Ha en bra dag!

    • Det gick i många steg under sista månaden. Jag var en idrottsman som var van vid att kämpa på i olika situationer. I efterhand skulle det inte varit helt konstigt om det ”gått över” en gång till. Bukspottkörteln skulle kunnat pumpa ut insulin så jag kommit över tröskeln igen. Detta hade hänt mig vid några tillfällen under de senaste fem åren. Om man inte är elitidrottsperson behöver man bara 15-20 % kapacitet från de viktiga organen. En ”vanlig” individ märker inte att han ”bara” har kvar 37 %. I takt med vi åldras är det lite läbbigt att tänka på … tänk om det fanns ett yttre räkneverk som vi kunde avläsa. Lever 58 %. Njurar 44 % resp. 47 %. Hjärta … nä jag vill inte veta. 🙂
      Kram Bosse

    • När jag läst om andra som avvaktat har det i en del fall slutat med koma. Risken att dö finns då fortfarande med i bilden i modern tid. Kroppen hade jobbat hårt för att bli av med giftet. Jag kunde lika väl kört ihjäl mig när jag i hemlighet åkte iväg med bilen 30 mil för att överraska S, efter att jag jobbat en lördag ett par veckor tidigare. Snacka om grus i ögonen.
      Jag borde fått en medalj. En ”dummedalj”. 🙂

  2. Måste ha varit en otroligt jobbig tid för dig, både före och kanske framförallt efter! Men precis som du säger, har man bara humorn i behåll så klarar man det mesta. Och du hade ju inte precis något val!! 😦
    STOR HJÄRTLIG KRAM ❤
    Susie

    • Jag var en fighter. Oroade mig mer för att behöva skaffa glasögon. Trodde på blåskatarr ett tag. Det var samma symptom som jag upplevt flera gånger förr.
      Jag är bra på att anpassa mig till det mesta. Stöd från nära håll betyder mycket.
      Kram ❤

  3. Men varför sökte du inte läkare tidigare? Ja, jag vet att frågan är ointressant nu men visst är det märkligt hur vi människor kan fungera…

    Kram och glad alla ❤ dag!

    • Frågan är intressant men kräver ett mycket långt svar som jag inte kan ta här. 🙂 Bara i korthet: Man kan få denna start för att sedan ha tur och bukspottkörteln börjar leverera betaceller i ”rätt takt” igen. Precis som skov. Jag fick den informationen på en föreläsning en gång. Detta stämde perfekt in på mig. Minst två sådana tillfällen kan jag erinra mig. Ett fem år tidigare. Dessutom hade jag haft blåskatarr många gånger efter att jag slarvat i min ungdom. Att dricka & kissa mycket kändes inte obekant för mig. Blev ingen varningssignal som blinkade skarpt. Visst störde det mig när jag började gå under ett Friskis & Svettis-pass och hade tappat kondition, men jag jobbade heltid och fixade det fysiska jobbet. Hade jag haft feber skulle beslutet kommit snabbare. Stannat hemma från jobbet osv. Sedan blir man avtrubbad. Jag var på väg in mot koma/medvetslöshet.
      Kram tillbaka. Njut nu av lovet. ❤

      • När jag stod där och höll handen framför munnen insåg jag också sanningen. Men då tänkte jag diabetes 2. Tabletter. Eller till och med kunna hålla sjukdomen i schack med rätt kost. Jag var ett ”sötälskartroll” och oroade mig för helt fel saker. Äta trist och missa godis, glass, bakelser. De har numera i litteraturen och rapporter flyttat gränsen från 25 till 35 års ålder när det gäller att vanligtvis drabbas av diabetes 1. Jag har läst att även äldre personer hamnat i denna grupp. Man har också numera börjat dela in i andra grupper. Solveig tillhör gruppen diabetes 3. 🙂 Anhöriga. Det är väl den gruppen det är mest synd om? 😀

  4. Så bra skrivet, Bosse, Jag tänker att du skulle kunna skriva en bok om din ”resa” sedan den dagen. Kanske till hopp och tröst för andra. Jag sögs verkligen in i det du skrivit här. Det här känner jag också som en berättelse som kan få ”friska” människor att vakna upp och kanske inse att inget av det där som man ibland tror självklart vardagliga och enkla egentligen alls är något självklart.

    Känner igen den där känslan av att ”stänga av” när man fått ett besked som förändrar ens liv för alltid. Även om jag inte har diabetes så kan man alltid hitta likheter mellan oss människor tror jag. Det mänskliga. Försvaret som kommer in som ett skydd för att vi ska orka ta till oss den nya verklighet som serverats oss på något sätt. Sedan brukar det så småningom komma stunder med tårar. Läkande tårar.

    Du har en gudagåva, din humor, Bosse. Jag gissar att den har fått dig att orka många gånger.

    Tack för att du delade med dig av din sista dag som det vi kallar frisk. Jag kommer inte att glömma den här berättelsen någonsin. Så stark kändes den för mig att läsa.

    Kram och en fin Alla hjärtans dag med dem du älskar önskar jag dig! /Anna-Karin

  5. Vet att jag ställt frågan om många, varför söker man inte i tid? Tror det är mycket rädsla att se det svart på vitt.
    Ja, vi har våra dagar vi aldrig glömmer.
    Ha en fin Alla Hjärtans Dag ❤ Kram, Gerd 😉

    • Ibland hade jag sökt och de hade inte hittat något fel. Ex. bakterier i urinen. Det var en av mina tankar vid tillfället. Det kommer att gå över som det gjort ´”alla” de andra gångerna. Det nya var synen. Jag trodde att jag behövde gå till en optiker. Acetondoften kunde jag inte fly från. Hela tiden gick det i vågor. Jag piggnade till mellan varven och brukade heller inte känna efter i onödan.
      Kram tillbaka.

  6. Visst är vi märkliga varelser vi på två ben, som förtränger och intalar oss att det blir nog bra, är nog något tillfället. Vilken tur att du hamnade på sjukhus och fick din diagnos så livet kunde på rulla vidare och du få vara med och njuta av det. Ha en fin hjärtedag. Kram Åse

  7. Det var mycket bra skrivet Bosse. Min Sambo har nyligen fått reda på, att han har diabetes,men vilken sort vet vi knappast. Men det måste vara åldersvarianten, för han och även jag har fyllt 79 år, Nu får han inte heller äta vad som helst och har fått broschyrer om vad han ska undvika att äta. Jag har faktiskt inte läs dem än. Det är han som både handlar och lagar maten. Jag bara äter godsakerna. Vi är duktiga på att äta grönsaker.

    Diabetes kan man ju inte vänta sig att bli frisk av, men man kan ju må så mycket bättre med rätt kost och rätt mediciner.

    ❤ ❤ ❤

    Kram/Gilla

    • Tack Gilla! 🙂 Där är jag säker. Han har liksom många andra drabbats av diabetes två. Det som hette åldersdiabetes förr. Vad bra att det är han som handlar och lagar maten. Då blir det nog lättare för honom. Om han har karaktär. 🙂 Äter ni grönsaker regelbundet är det en bra plattform. Det är ganska vanligt att man får diabetes 2 som en biverkning på någon medicin man tar regelbundet. Alla människor mår bättre på sikt med rätt kost. Jag önskar honom lycka till. Det är även tillåtet att ”slarva” ibland. Om man ska ut och motionera efteråt tycker jag det är ett bra tillfälle att äta det man längtat extra mycket efter. För mig är det till och med nödvändigt för att klara av 30 minuters promenad. Däremot är det inte så lämpligt att sitta på en stol i flera timmar under ett kalas om man äter fel. Det beror helt och hållet på vad din man hade för HbA1c. Han kanske bara var lite över gränsen. Då kan det räcka med att äta rätt. Men oftast sätter de in tabletter direkt. Detta tjänar man på i längden.
      Kram från Doktor Bosse ❤

  8. Förstår detta måtte Ha varit en jobbig tid. Livet förändras och med det måste vi ändra våra levnadsvanor. Diabetes är inget att leka med. Min mor fick diabetes 2 för fyra år sedan. Ålders… Jisses så sjuk man kan bli.

    Det är tur du har din humor Bosse. Så uppmuntrande för den gamla farbrorn att ha dig vid sin sida på sjukhuset.
    Med humor i sinnet så klarar man det mesta. Det hjälper en i livet.
    Du kämpade och jobbade på fast du var dålig. Då är du en plikttrogen och ansvarsfull människa. Men du ska tänka på dig själv åxo.

    Tack för ditt inlägg som berörde mitt ❤.
    Ha en fin Alla Hjärtans Dag Bosse❤
    GladKram🙋

    • Först kändes det som om det handlade om någon annan. Fy vad tufft det var att gå in på favoritfiket och fråga efter osötat bröd och låta bli att snegla på alla frestande bakelser och kakor. 😦
      Tack TantGlad för att du inte ger mig skulden för att jag tog död på stackars Josef med mitt tjat. 🙂
      Tack även för att du finns här på Blogglandia. ❤

  9. Sådär fungerar nog de flesta människor. Man vill inte se tecknen förrän det gått väldigt långt. Man måste ställas inför faktum.

    Jag t.ex. tänker ofta på att jag är i den ålder när man kanske skulle gå och göra en hälsokontroll, för att ha lite koll på hur kärl och hjärta mår t.ex, och för att kunna göra något i förebyggande syfte. Vi har ju det här med kolesterol, du vet.
    Men jag mår bra och har bara helt naturliga åkommor som man får i en medelålders och otränad kropp. Dåligt flås och svaga knän. Jag vet att jag behöver träna och att jag förmodligen skulle må mycket bättre om jag gjorde det. Det behöver ingen läkare säga till mig.
    Jag vet även att jag nog kunde äta bättre och avstå mer godsaker. Men jag vill inte utmana ödet med ett läkarbesök som kanske ger mig kalla fakta om saker och ting, och som tvingar mig att ta ställning på ett helt annat sätt …
    Vi är bra dumma vi människor … 😉

    Jag gissar att inte heller jag kommer att gå till en läkare förrän jag måste ringa efter ambulans …
    … för det man inte vet något om det finns ju inte … eller hur … ?

    Glad alla hjärtans dag till dig, och jag hoppas att denna dag även haft många fina minnen att ge …
    Kram

    • Jag hade säkert heller inte sökt i onödan om jag varit i ditt läge. Men jag hade aldrig struntat i de två kvinnokontrollerna om jag varit en kvinna. Bra att de finns. De har räddat många liv.
      När det gäller kolesterolnivån kan man göra mycket själv innan medicin behöver sättas in. Då kan det vara bra att veta värdet man har för att bli motiverad för att göra åtgärder. Sedan gränsen blev ändrad är det tufft att klara den som diabetiker. Innan hade vi samma gräns som friska. Jag lyckades sänka min gräns ändå under några år trots att läkaren sa att det var omöjligt. 🙂
      Sköna vårpromenader med kamera kan vara en bra start. 🙂
      Kram

      • Jag behöver bara bry mig om den ena av ”kvinnokontrollerna”, vilket är jätteskönt, och sådana kallelser ska man inte tacka nej till. Fast enligt vad jag hört på nyheterna så är självundersökningen den allra viktigaste när det gäller att hitta bröstcancer, vilket stör mig eftersom mammografin är så himla jobbig att göra. Väldigt oskön … 😦
        Men visst går man på de kontrollerna, när man nu får en kallelse.
        Det är däremot svårare att göra andra förebyggande kontroller på eget initiativ.

        Tidigare hade vi på jobbet en hälsokontroll vart 4:e år, som arbetsgivaren betalade. Jag hann bara med en sådan innan de drogs in. Tror att det var 2007 eller 2008. Då var allt bra med mig, men det kan ändra sig fort. Men jag har de senaste veckorna börjat träna lite och har gått på reklamen för VitaePro. Eftersom jag av naturen är skeptisk så vågar jag inte säga för mycket, men de senaste dagarna känner jag mig ”lättare” på något sätt. Inte viktmässigt, men i andning och rörelse … 🙂

        En annan sak är väldigt konstig här. Sjukvården verkar inte ha resurser att jobba förebyggande? Inte här i alla fall. Jag har hört talas om arbetskamrater som blivit nekade att komma till sin vårdcentral på kontroll, när de varit villiga att göra en sådan själva … på grund av att de mått för bra?
        Utan problem eller krämpor blir det tydligen inga förebyggande besök i det här landstinget, om inte företagshälsovården bjuder på det????

        Håller med dig. Jag tror att kommande vårpromenader med kameran kommer att göra underverk 😀
        Kramisar

      • Jag tycker det skulle finnas en kontroll för män också. (Prostatan) Många gånger biter de sig själva i svansen med alla besparingar. Likadant med arbetsgivare som drar in hälsokontroller. Det kan kosta mer än det smakar. Bättre förebygga, fånga upp saker i tid. Komplettera med friskvård som ingen tar skada av. 🙂 Känner du dig lättare har det gett resultat för just dig. Hoppas du fortsätter. Det brukar vara lättare att motivera sig denna tid på året. Jag är också lätt skeptisk många gånger till nya saker/rön. Men det beror på vad det gäller. Just nu har jag levt i 30 timmar på ett helt nytt sätt som förhoppningsvis gör mig riktigt taggad. Om det funkar måste jag informera om det här på bloggen. Först måste jag döpa min nya leksak. Får bli ett flicknamn som vanligt. 🙂 Jag har otroligt snabbt anpassat mig och fått smak för möjligheterna. Vilken tur att jag bor i Skåne. 😀
        Här verkar det också vara svårt att få komma till vårdcentralen. Först måste man nästan vara död. 😉 Jag saknar min husläkare. Vill inte träffa nya doktorer varje gång. Dra om gammal fakta. Jag har blivit för gammal och varit med om för mycket.
        Nu håller vi tummarna för våren. Kram Bosse

  10. Man hoppas alltid att det ska ”gå över” av sig själv.
    Det får nog vara en närstående som ser till att man kommer till läkare, inte lätt.
    Stark läsning.
    Vilken himla tur du kom i tid!
    En Alla Hjärtans Dag Kram till dig.
    Primrose ,-)

  11. Du var verkligen bra på att lura dig själv och vilken tur att du inte drabbades av koma innan du fick hjälp. Har ingen liknande erfarenhet av att bli sjuk, men kan sätta mig in i känslan ändå, tror jag. Tillfällen har funnits i livet då jag tänkt att ”det här händer inte, det kan inte vara sant, jag inbillar mig”. Förträngning, det är vi nog bra på. Tack för att du delade med dig av detta, bra skrivet!

    Önskar dig en bra Alla Hjärtans Dag! Kram från Ethel

    • Det var en mix av olika faktorer. Bättre fly än illa fäkta, inte vara till besvär, läbbiga undersökningar, det går säkert över m.m. (vilket varit sant i andra lägen i mitt liv) Andra gånger har jag fått fel diagnoser och behandlingar. När det gäller diabetes 1, går det inte att smita från sanningen när det gäller blod och urinprov. 🙂
      Tack Ethel.

  12. Det är en tuff sjukdom men du skriver härligt varmt om den 😉 Att inte vilja se det som finns framför oss är vi rätt bra på lite till mans.
    Önskar dig och din familj en fin Hjärtedag!
    Kramen

    • Den är ytterst individuell och nyckfull. Många sjukdomar äter man medicin mot och livet rullar på ungefär som vanligt. Om det inte tillkommer biverkningar. När det gäller diabetes behöver man fatta många kloka beslut hela dygnet. 🙂 Ibland går det per automatik och en del tycker att deras sjukdom går som en klocka. En del nekar till att det är en sjukdom. 🙂
      Kramen

  13. Det är kanske det som gör att människorasen finns kvar, vi har förmågan att stänga av. Oftast. Och tur att det gick som det gick med dig annars hade det varit tomt……tufft besked. Det är väldigt intressant att läsa från den drabbade, dvs dig. Jag har ett kusinbarn (han är i din ålder) och för en del år sedan (ungefär i din ålder då du fick beskedet) började han inte vara sig själv längre. Ingen sa något för man märkte det först visuellt, han hade alltid var liiiite överviktig och nu var han plötsligt pinnsmal. Han var irriterad, vilket han aldrig varit tidigare, han var jovialisk, alltid. Han glömde självklara saker. Han hade märkliga sår på benen, han tål inte mygg var svaret. Men han fick till slut precis samma besked som du. Men han är inte öppen om det. Det är locket på. Jag inbillar mig alltid att det hjälper att berätta om saker, både för sig själv och för andra. Det är modigt! Stort hjärta till dig idag och alla andra dagar!

    • Jag tror att det är nödvändigt att stänga av ibland. Om man tar till sig allt på en gång sprängs vasen, ballongen. Vissa minnen blir extra starka och lämnar kvar ord, smaker, fraser m.m. Personligen har jag många minnen som finns där och som jag kan plocka fram om jag skulle behöva dem. 🙂
      Såren på benen var något nytt för mig. Att inte känna igen sin egen personlighet minns jag starkt från tiden innan jag fick diagnosen och behandling. Diabetes är en hormonsjukdom. Kroppen är i olag när balansen är rubbad. Det pågår ett inbördeskrig i den.
      Jag har hört talas om personer som inte ens nämner det när de träffat och blivit ihop med någon. Det måste bli många situationer att dölja och ohållbart i längden. Redan efter ett år började jag skriva som kolumnist på en facktidning. En stor fördel med min sjukdom är att jag aldrig blivit arg av en insulinkänning. Det måste vara tufft för omgivningen om diabetikern nekar att han/hon är dålig och inte behöver något sött. 😉
      Kram

  14. Förstår att du blev chockad och ledsen då du fick beskedet. Men att du orkade med jobb och vardag trots att du var så dålig. Det har kunnat sluta riktigt illa. Det är en jäkla sjukdom…..
    Ha nu en riktigt fin alla💖kväll. Kramen

    • Jag hann även med några sextiomilsturer med bil. Förstod inte varför jag blev så fruktansvärt trött plötsligt och knappt kunde hålla uppe ögonlocken. Bara att kämpa på, tänkte jag. Vevade ner en ruta mitt i vintern för att piggna till. Nu i efterhand är det tragiskt komiskt när jag tänker tillbaka på tiden. Vilken äcklig känsla i benen när jag gick. Gungfly. Jag svepte fyra läsk från affären, en biltur på tre minuter, en gåsträcka från parkeringen till min lägenhet på hundra meter. När jag kom hem var drickan slut.
      Kram ❤

  15. Hmmm, nog är det bra att vara envis men det finns gränser även för det! Säger som så många andra här, konstigt att du överhuvudtaget orkade….men tur för oss alla 🙂
    Ha en fin kväll nu, kram på er

  16. Du är inte ensam om att ”blunda” för det som sker. Jag är likadan och det ska mycket till innan jag tar steget. Gillar inte alls sjukhus och andra inrättningar, som är för vårt bästa men på ett skrämmande sätt. Du höll ut länge men jag är glad att du inte struntade i det du fick veta även om det inte gick in på allvar på en gång. Diabetes är livslångt och det kräver en del av den som drabbas. ”Man lär sig” har jag hört men samtidigt är det inget att leka med utan man ska sköta sig. Du verkar ha ett bra förhållningssätt till sjukdomen och din humor är till viss del som en medicin. När man säger till en del att de är duktiga och klarar sjukdomen bra, säger de ”vad har jag för val?” Det är så det är … men vägen till denna insikt är olika lång.
    Hoppas att du haft en fin Alla Hjärtans Dag! Kram får du från mig! ❤

    • Jag har varit precis som du och är det fortfarande i grunden. Det är tur att jag träffat på många trevliga, framför allt diabetessköterskor på alla dessa år när vi flyttat runt, som höjt trivselnivån vid besöken. Just diabetes 1 är väldigt nyckfull och ytterst individuell. Den enes diabetes är inte lik den andres. Samtidigt ser jag en fördel i att jag själv är en slags doktor och kan avgöra vad jag ska göra i olika situationer och som ger ett mätbart resultat. De möjligheterna har jag inte när det gäller annat. Då kan jag inte på eget initiativ ändra en tablettdos.
      Kram ❤

  17. Jag har varit på tuben och lyssnat! Skönt med rösten till texten! Att du inte gick till doktorn är vanligt för vissa människor, du var ju ung dessutom. Bra kämpat med dina förmågor, humorn inte minst, att få beskedet och så klara av och lära dig leva med sjukdomen. Att svåra stunder fanns och finns än är nog så. Att ha familjen om sig gör ju gott. Tack för att du delade med dig!
    Hjärtekram

  18. Du är duktig på att skriva ,så att man känner att man är med dej!!! …………………………..Men du… det följde med gratis pappersnäsdukar! De du!! kram!

    • Njut och var tacksam varje dag för att du är frisk.
      Det har hänt en hel del på det tekniska planet. Samtidigt känns det som det stått stilla när det gäller mycket. Ser jag tillbaka när det gäller uttalanden inser jag att många har varit för positiva i sina prognoser. Dessutom ska man skilja rejält på diabetes 1 och diabetes 2 som ungefär 90 % har. Intresset och resurserna är inte lika stora för oss som är i minoritet. 😦
      Kram ❤

  19. Du är stark Bosse, du har en vilja och en kraft som för dig framåt. Och just här, vid detta tillfälle hade du en dj-a tur. För skicklighet från din sida kan man nog inte tänka på just i den situation du då var i.
    Du vann ditt liv och det är det livet du har.
    Stor kram från mig. Och visst fällde jag en tår, blödig som jag är…Mest när det gäller andra.

    • Jag var feg också för en chef som hade ett ruskigt temperament och hade ingen lust att ringa och säga att jag inte kunde jobba tisdagskvällen. Det hände så mycket spännande och jag hade inte tid att vara sjuk. Jag och Solveig hade på lördagen varit och tittat på biblioteket som jag sökt jobb till. Fy vilken dålig och trött bilförare jag var under den färden. Tänk att jag fick jobbet. Solveig fick ta emot samtalet i min lägenhet och också beskedet att de tog tillbaka det direkt, när hon berättade om mitt hälsoläge. Själv låg jag väldigt länge på sjukhuset. Det tog tid innan ketonerna (giftet) hade lämnat min kropp. Festligt att Jennifer flera år senare hamnade på den skolan med det skolbiblioteket. 🙂 Världen är både liten och stor. Jag fick ändå ett bättre bibliotekariejobb senare under året.
      Jag tror att du är en stor medmänniska Ditte. ❤

    • Ibland är jag duktig på att leka struts. Här fanns det skäl för mig att avvakta från början. Symtomen kom och gick ett bra tag. Till slut var det sirap på hjärnkontoret. Acetondoften var helt avgörande. Jag hade inte ens ork att bli rädd i det läget. Konstaterade bara att jag kommit på sanningen. Ändå var det inte rätt sanning. Diabetes 1 och diabetes 2, som 90 % har är absolut inte samma sjukdom.
      Jag hade stor tur som inte ramlade ihop. Sedan fick jag ta konsekvensen och fick stanna kvar länge på sjukhuset. Ketonerna hade fått makten över min kropp och det hjälpte inte att jag fick insulin under de första veckorna.

  20. Ja, det är ju det där med att lyssna och tyda kroppens signaler…något är galet…det går säkert över…det blir snart bra igen…alla tankar och känslor som irrar runt. Det är inte lätt att vara sin egna doktor, men med tiden lär man sig.
    Tack och lov för att det slutade bra, trots tråkigt besked! 🙂
    Många kramar,
    Gunilla

    • Jag har varit min egen doktor alltför många gånger genom åren när det gällt mycket. Hela tiden lär jag mig nya saker. Ibland kör jag fast och det känns som jag inte orkar en sekund till. Med 25 års erfarenhet rangordnar jag diabetes 1 först som nummer tre. Då har jag ändå en instabil och svårinställd variant. Om jag några år kanske jag får ändra på min personliga lista. 🙂
      Tack Gunilla.
      Kram

  21. en fantastisk text du har skrivit och jag kan känna igen mig i din beskrivning även om jag inte har diabetes. Det jag känner igen är de samtal vi för med oss själva att jag kan inte vara sjuk nu, jag har inte tid, det är inte så farligt fast vår fantastiska kropp säger något helt annat…jag önskar att vi människor lyssnar mer på vår kropp istället för att kämpa emot den. Bra att familjen tjatade lite extra på dig 😉
    kram Åsa

    • De tankarna jag hade då har ganska lite gemensamt med de som jag utvecklat under dessa tjugofem år. Ändå händer det att jag återgår till att leka struts ibland. Personligen finns det även en fara i att känna efter för mycket. Då kan jag hamna i en labyrint och i mörka tankar som är jobbiga att handskas med som knappast leder till något positivt. Ett annat problem är att jag tycker uttrycket ”En olycka kommer sällan ensam” alltför ofta stämmer in på mig. 🙂 Då måste jag stänga av och rangordna. Tänka på en sak åt gången. Tyvärr finns det inga höga staket utan mycket hör ihop med vartannat på något sätt.
      Du har helt rätt i att vi människor borde lyssna mer på vår kropp och dess signaler. Helst alla de som tror att de är superstarka och inte inser farorna. Eller de som varit utbrända och hoppar tillbaka i samma gamla hjulspår som inte funkade förra gången. Vi lever i ett stressigt samhälle som ställer stora krav och ständig närvaro. Detta försvårar för individens egna beslut och tänkande.
      Omgivningen är viktig på många sätt. Stackars ensamma människor.
      Kram Bosse

  22. Tack för att jag fick följa med på din dag, då för länge sedan men som ändå kan kännas som i går… många saker kanske man vill ha ogjort i sitt liv… men det är av erfarenheterna vi blir dem vi är… i vår ryggsäck har vi alla dessa erfarenheter, bördor och glädjeämnen som vi sedan förhåller oss till vad som sedan sker i livet. Jag är övertygad om att dina erfarenheter ger dig mycket som nu kan vara till stor användning för dig, både kunskapsmässigt och i ditt skrivande. ❤ kram

    • Eftersom jag nått en milstolpe ville jag dela med mig. Därför har jag delat det på fyra ställen på FB. Jag är med i tre diabetesgrupper med olika inriktningar.
      Du har helt rätt. Om man levde ständigt i solskenet och aldrig nådde skuggpartier skulle det bli rätt svettigt och enkelriktat. 😉 Ändå finns det stunder då jag önskade att jag var utan all erfarenhet som jag samlat på mig under en lång tid från trista saker. Fortfarande kan jag få känslan att allt händer någon annan. Kan bero på att jag mellan varven har en ganska skön distans byggd på en dos ironi.
      Kram ❤

  23. Vilken tur att du fick rätt diagnos och behandling i tid, att du har din härliga humor och din förmåga att skriva så gripande om din vardag. Livet är bra märkligt som spelar oss alla dessa små spratt, ena dagen bestiger man berg och nästa dag …. orkar man knappast att ta ett steg.

    Ha det fint! Och ta väl hand om dig och de dina 🙂
    Kram Christina

  24. Min yngste sons pappa fick diabetes när han var 4 år gammal. Bara ett litet barn! Det märkliga var att ingen i hans släkt hade diabetes, ej heller låg det i släkten längre bakåt. Det var bara T som drabbades efter en svårartad förkylning. Helt plötsligt hade bukspottkörteln helt slutat att producera insulin. Jag kommer så väl ihåg under de 10 år vi var gifta hur hans allmäntillstånd försämrades drastiskt. Fast, det är ju klart – om man har haft diabetes sedan man var mycket liten så måste den ju vara otroligt kännbar i vuxen ålder. Helt utan förvarning kunde han plötsligt bli alldeles förvirrad och han blev oftare och oftare medvetslös på grund av för låg eller hög blodsockerhalt. Synen blev också sämre och sämre. Det var ingen lätt ”balansgång” för denne stackars man. Tänk vad diabetes kan ställa till det!

    Kram på dig, min käre Bobo Bus

    • Jag tycker det är sorgligt när små barn drabbas av kroniska sjukdomar. Jag känner till en som fick diagnosen diabetes 1 vid två års ålder förra året. Själv svarade jag fel på just den frågan. Då svarade jag nej men det fanns en längre tillbaka i tiden i släkten, som aldrig hann få hjälp trots att han reste till Amerika för att få en chans att överleva.
      Det gäller att ha tur och att försöka leva rätt så ofta som möjligt för att öka på procenten. 🙂
      Allt handlar inte om de tre klassiska farorna; ögon, fötter och njurar. Alla organ och allt annat i kroppen tar stryk av att ha fel blodsockermängd. Har man en instabil variant gäller det att ex. mäta sitt blodsocker inför de tre stora måltiderna under dagen och anpassa dos och matmängd efter det och vad man ska göra för aktivitet efteråt. När man haft sjukdomen i flera år brukar kännetecknen för att själv uppfatta de låga värdena tyvärr avta. Allt sådant är individuellt. Själv har jag turen att aldrig bli arg eller aggressiv i de lägena. Tur för omgivningen också . 😉
      Det finns många trista sjukdomar som jag inte unnar någon. Gnälla över småsaker borde vi bli bättre på att inte göra. 🙂 och istället försöka ta vara på livets glädjeämnen som oftast finns där. Både synligt och om man skrapar lite på ytan.
      Kram tillbaka. ❤

  25. Tur att du inte blundade in i det sista och att du vågade besöka vc! Det farliga är också att man vänjer sig vid ett visst mående och så småningom blir det ”normalt”. Ja oavsett vilken sjukdom man har innebär det inte att livet blir tråkigare och svårare. Kram

    • Undra hur många timmar jag hade kvar att leva om jag inte svängt in där? Du satte fingret på en intressant detalj. 🙂 Det var ungefär så jag upplevde livet under de sista tre veckorna innan diagnosen.
      Det gäller att hitta möjligheterna och försöka acceptera det omöjliga. Vissa diabetiker anser att det inte finns några omöjligheter och bevisar det genom att bestiga världens högsta berg, seglar ensamma runt jordens alla hav m.m. Jag har inget behov av det. Varken som frisk eller sjuk, 🙂
      Det finns faktiskt människor som levt ett rikare liv sedan de blivit allvarligt sjuka. Framför allt de som fått diabetes 2 och ingår i den kategori som levt osunt länge. Diabetes 2 kan man få av flera anledningar. Det som är gemensamt mellan 1 och 2 är att ingen av varianterna smittas. :D. Man får heller inte diabetes 1 för att man ätit för mycket godis. Slut på information. 🙂
      Kram

  26. Intressant att läsa om din resa till insikt angående sjukdomen. Man är otroligt bra på att förtränga obehagliga saker. Ja tills man står där och har svart på vitt….
    Kramar**

    • Kul att du tyckte mina rader var intressanta. Jag gillar att skriva om både roliga och mindre roliga saker, både på bloggen och i de två böcker jag gett ut.
      Du har helt rätt. Vi små människor är bra på det. Samtidigt behövs ett slags försvar och skydd. Man vill bara ta en ond/svår sak åt gången.
      Kram tillbaka.

  27. Bosse. det var en fin beskrivning av ett jobbigt skeende. Intressant läsning också för en ganska diabetesokunnig typ som jag.
    Jag skrev ett långt svar på fel padda igår, jag var inte inloggad och tröttnade på att försöka komma ihåg rätt lösenord till rätt mejladress…
    Nu har många skrivit så bra kommentarer att det jag skrev känns överflödigt. Tack, att vara generös med sina jobbiga livsupplevelser är generöst och nödvändigt, tror jag!

    • Tack Agneta. 🙂 Jag ser det lite som min uppgift att informera om diabetes 1 och dra mitt strå till stacken. Jag är trött på att läsa eller se filmer där viktiga saker om min sjukdom visas på helt galet sätt. Där sanningen är precis tvärtom. Det är inte roligt att upptäcka i böcker som säljs i miljontals exemplar. 😦 Det var ett av huvudskälen till att jag skrev ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Jag ska förklara det i ett blogginlägg senare.
      Dumma padda. 🙂 Nu missar jag vad du skrev på den. Tack för dina avslutningsord.
      Kram Bosse

  28. Det var väl tur att du till slut insåg att du måste söka hjälp, men visst är det så att man anpassar sig till ett visst mående, man flyttar hela tiden fram sina positioner och det som kändes jobbigt och nästan oöverkomligt blir efter ett tag ganska uthärdligt och man mår nästan bra. Det är verkligen ett farligt beteende att inte inse att man bör söka hjälp.
    Varm kram, Ingrid

    • Du har helt rätt i det du skriver och som du nämner på slutet finns det en fara om det är något som är akut eller behöver åtgärdas för att det inte ska bli värre i framtiden. För mig är det även ett slags gammalt tänkande. ”Jag vill inte vara till besvär i onödan.”
      Tack Ingrid. Kram tillbaka

  29. Otroligt bra skrivet Bosse! Jag kände också att jag ville vara kvar i den ”vanliga världen” bara en liten stund till innan allting skulle ändras. Jag blundade för min diabetes typ 2 i säkert 1 år innan jag gick till doktorn och sa att jag trodde jag hade diabetes. Och det har verkligen varit, och är, en sorg att begränsa intaget av godsaker, jag som är en riktig gottegris. Men jag lever ju! 🙂 Precis som du 🙂 Hurra för oss! Kram! ♥

    • Tusen tack Liten Uggla. 🙂 När de kläckt gåtan ställer du och jag till med godiskalas i dagarna tre. 🙂 Jag är också en riktig gottegris. Vi lever och det ska vi förhoppningsvis göra länge till. Om de bara kunde ”utrota” våra defekter/sjukdomar så våra vardagar blev enklare. Kram ❤

  30. Du skriver och berättar så bra och humoristiskt så jag har svårt att inte dra på smilbanden fast det handlar om så svåra saker.
    Det jag inte förstår är hur du kunde arbeta den där dagen innan du lades in? Förresten de andra närliggande dagarna också, kraften måste ju ha varit nästan obefintlig?
    Du är en riktig kämpe, det är ett som är säkert.
    Att jag så många gånger fick le under läsandet av ditt inlägg beror också på att jag känner igen mig i mycket det du skriver om. Visserligen är jag inte skraj för sprutor, men för läkare, jag blir tyst och stel som en pinne då jag kommer in till en doktor. Så dit vill jag inte gå ofta, fast nu är jag ju tvungen titt som tätt.
    Tack för att du delar med dig.
    Kram!

    • Jag tycker om att mjuka upp allvarliga saker med humor om det passar in i sammanhanget. Det gör jag ofta verbalt också. 🙂
      Jag hade under min friska tid en otrolig energi. Behövde bara ett par timmars sömn på ex. sommaren då jag ville hinna med mycket spännande. Men sista veckan fanns det inte mycket krafter kvar och sista arbetsdagen handlade det om timmar innan jag blivit medvetslös och man kan till och med dö trots att man kommer in till sjukhuset och får insulin direkt in i blodet.
      Jag förstår vad du menar. Om du känner det så för den läkare som du är beroende av föreslår jag att du byter. Det har jag gjort några gånger på de ställen vi bott. Ibland har det varit tvärtom, då jag har haft en så bra doktor att jag åkt flera mil efter vi flyttat, för att få behålla samma läkare. Problemet är när man blir akut sjuk. Tyvärr flyttar ofta läkare också.
      Kram till dig.

  31. Ingen kan beskylla dig för att vara en hypokondriker. Alltid nåt. Och väldigt mycket för att vara man 😉
    Bra berättat om en allvarlig sak, en konst som du behärskar fullt ut. En jobbarkompis hade diabetes och vi såg till att någon alltid hade koll på henne. Jag lovar dig att det var höjda ögonbryn när jag ryade med henne och tvingade i henne socker när hon var på ”väg ner”. Hon blev då stöddig och tjurskallig som värsta tonåringen. Hur blir du? Antagligen rolig.

    Kram

    • Vad exakt menade Fru Modin med den tredje meningen? 😉 När jag förhörde flickvän som skulle bli sjuksköterska fick jag ofta en släng av hypokondri. Som tur var brukade det gå över efter några timmar. 🙂 Nästa gång var det nya spännande sjukdomar på schemat.
      Jag lovar dig att ingen behöver rya med mig. Möjligtvis ha åsikter om när jag passar på och rensar bland godsakerna. Både jag och omgivningen är säkert tacksamma för att jag aldrig har blivit arg. Någon ironisk replik kan jag klämma fram, mest blir jag matt och framför allt rädd om jag fortfarande är dålig efter en kvart och mätaren visar ännu lägre värde. Då är jag ingen tuffing. Funderar skarpt på att kasta in handduken.
      Kram

  32. Det här var oväntad jobbig läsning. Jag var tvungen att sluta igår men läste klart idag. Jag är inte diabetiker. Jag är diabetikermamma.
    Ibland går det fortare än det gjorde för dej. Vår tioåring blev syraförgiftad. Men vi kom i grevens tid. Men det där förvirrade första dygnet minns jag mycket väl. När jag frågade läkaren vad vi gjort för fel, hur det kunnat bli så där? Då svarade han att jag skulle få Nobelpriset om jag kunde svara på det. Det sa mig allt.
    /P

    • Det var inte meningen att ställa till det för dig. Förstår att det måste vara jättetufft för föräldrar att se sina barn drabbas av en kronisk sjukdom och med denna tuffa start det ofta inleds med. Alla varför, desperata negativa tankar som far omkring i skallen. Förloppet vid insjuknandet verkar gå mycket hastigare och fortare för barn. De har mindre kroppar, kanske är en bidragande orsak. Jag tror det är viktigt att på ett pedagogiskt sätt redan i inledningen dra enkel basfakta och klargöra att ingen bär skuld detta. Sedan tidigt följa upp, repetera. Försöka få med sig hela familjen. Berätta om framtidens möjligheter att leva nästan vanligt liv igen. På tal Nobelpriset i Medicin. Jag längtar egoistiskt efter att någon ska få det för en revolutionerande upptäckt när det gäller diabetes 1. Tänk om det blir du Dogladyn. 🙂
      Kram Bosse

  33. Tack för att du delar med dig av detta på ditt eget fantastiska sätt. Med humor men också med den fasa och skräck en sjukdom kan innebära. Jag tror mig veta att du på det sättet kan hjälpa och ge hopp till många som precis fått diagnosen och är i den där dimman när allt känns hopplöst, skrämmande och hela människan skriker ”jag vill inte”. Får jag ta med mig ditt inlägg som ett redskap på jobbet? Lova mig att du aldrig slutar berätta. Tack än en gång!

      • Jag känner mig hedrad Maria. Gillar du den här texten gillar du säkert Månadens kåseri. Jag lägger ut ”Skyddsänglarna jobbade övertid” på måndag. Jag gillar att variera innehåll och nivå när jag kåserar. Sedan kan det finnas ett allvar dolt mellan raderna även när jag skämtar. De som följt mig länge här på bloggen har noterat det. 🙂 Jag önskar dig också en fin helg.

    • Det var tur att jag inte visste hur det såg ut inne i min kropp och att det var skarpt läge. Då hade jag inte varit så tuff/feg och väntat så länge.
      Jag tro att världen är full av kämpar som försöker få vardagen att fungera. En del handikapp är synliga. Många andra finns bakom synligheten. Jag vet inte vilket som är ”bäst”/lindrigast att ha. Det beror på personligheten och var man ex. jobbar m.m.
      Kram Bosse

  34. Innerst inne visste du med säkerhet vad som felade, men människan blundar och vill lura sig själv i det längsta. Man tror att det går över, eller hittar på andra orsaker, för man är faktiskt rädd för sanningen. Man vill inte vara sjuk, ingen vill vara sjuk, det går inte heller skoja bort sanningen.
    Allt det där vet du ju redan nu — och innan också, människan är fantastisk
    Bra berättat Bosse !
    Hjärte-kram/ Eva

  35. Ett otroligt bra inlägg! Många borde läsa det och ta till sig att man måste söka hjälp av dom som kan – i tid!!!
    Tack och lov så har man kommit långt, fast inte ända fram, i forskningen om diabetes.
    Ha det gott stor kram!

    • Tack Veiken! 🙂 Så länge som jag gick får man bara inte gå. Men det är så lätt att vara efterklok. Hade jag inte varit plikttrogen med jobbet hade jag i alla fall sökt två dagar tidigare. Men det var min födelsedag och jag skulle ha kalas på kvällen. Inte vill man besöka sjukhus då. 🙂
      Det händer mycket på olika fronter, mest på det tekniska hjälpmedelsplanet. Igår fick jag en härlig chans och ”leksak” som jag hoppas mycket på och som förhoppningsvis förbättrar både mina värden och vardag. 😀
      Kram Bosse

  36. Hej Bosse!
    Saknar dig på min sida. Hoppas allt är bra! Det var så längesedan som vi hördes av. Tiden går alldeles för fort, men jag har inte slutat att blogga – det är ju mitt gift för att må bra – Har bara så vansinnigt mycket omkring mig + att jag numera måste tänka på min hälsa och träna. Snart är jag tillbaka till där jag var före sjukdomen. Min kropp är betydligt starkare och det känns skönt. Nu väntar en njutbar stund med kvällste och ett tänt ljus. Hoppas vi hörs av snart! Må väl i Ystad! Kram

    • Hej! Inte konstigt alls att du saknar mig. 🙂 Jag slängde hela mina gamla röriga favoritlista 31 december. Sedan har jag gjort en ny tjusig numrerad lista i takt med att gamla och nya bloggvänner dyker upp här i kommentarfältet. Du ska få plats 97. 🙂 Det är svårt för mig att hinna med att besöka alla ändå, men jag har avsatt bestämda tider då jag enbart ägnar mig åt bloggvandringar. Mitt eget bloggskrivande försöker jag också anpassa till annat skrivande. Ex. detta inlägg som du lagt in din kommentar på tog lång tid för mig att minnas och återberätta så ärligt och bra som möjligt. Har du läst det? 🙂 På måndag lägger jag in Månadens kåseri som jag låter ligga inne i en hel vecka. Jag måste hushålla med mina krafter och lägga fokus på rätt saker. Det är mycket med det jordiska. 🙂 Min kropp är numera full av manicker som ska göra min vardag så dräglig som möjligt.
      Härligt att läsa att du snart är tillbaka till hälsoläget före sjukdomen och att din kropp är starkare. 🙂 Det är mysigt att avsluta kvällarna med kvällste och tända ljus. Sådana mysstunder sätter jag alltid värde på. Det gör jag även med att ljuset är på väg tillbaka. Det var ljust ute när Solveig åkte iväg för att handla för en stund sedan.
      Kram

  37. 🙂 Så bra skrivet. Med humor kommer man långt här i livet. Fast du har en sjukdom så kan du leva ett fullt normalt och friskt liv ändå. Mås så gott. Kram Katarina 🙂

  38. Du skriver så bra om en svår och livsomvälvande dag. Så berörande och också igenkännande. Jag drar mig också för att gå till läkaren om jag inte är absolut tvungen. Tur för dig och oss att du till slut kom under vård. Jag önskar dig all lycka till och varma kramar 🙂

  39. Ping: Vi umgås dygnet runt | Bosse Lidén

  40. Vilket inlägg, höll nästan andan även om jag visste att du så klart åkt in men tänk hur långt det kan gå. Har en kollega som gjorde som du, ignorerade symptomen och fick sen läggas in. Efteråt berättade han att han haft kraftiga symptom som han ignorerat vilket gör mig mörkrädd att tänka på. Men jag är glad att du kom in och att du fått en behandling som känns bra (som jag nyss läste om i ett annat inlägg). Varm kram från Liv

    • Vad kul att du gick in på min länk. 🙂 Jag passade på att läsa det själv. Stackars farbrorn Josef. Jag begrep inte i mitt tillstånd att han var på väg att dö och det fanns såklart ont om plats på avdelningen. Jag fick eget rum nästa dag. Vad mycket spännande det hände under de veckor som jag bodde där. Allt var så overkligt.
      Kram Bosse

  41. Ping: Jag avstod från att trycka på den röda knappen | Bosse Lidén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s