Skyddsänglarna jobbade övertid

En grå småduggande västkustmorgon i januari 1977 hoppade jag in i baksätet på en svart Volvo PV 444, efter att först ha låst min hoj utanför gymnasiets cykelparkering. Bredvid mig satt min namne, i framsätet två andra grabbar. Alla andra i vår årskurs tog samma morgon tåget från Halmstad ner till Lund. På det traditionstyngda universitet skulle vi under dagen få information om alla möjligheter som erbjöds på de eftergymnasiala utbildningarna. Framtidens smörgåsbord var dukat i Skåne.
I denna stund var jag lyckligt ovetande om att vi aldrig skulle nå fram till Lund. Istället hängde jag med i tugget som växlade mellan handbollsklubben Drott, fotbollslaget Bollklubben, om The Ramones var bättre än ELO och snyggaste brudarna på skolan. Stundtals var det svårt att höra vad Otto och Gert gafflade om i framsätet när den högt uppskruvade Jeff Lynne och alla stråkar överröstade tonårsrösterna.
Otto var den i klassen som skaffat sig bil först. Mitt mål var att fixa körkortet på påsklovet. Redan nu kunde jag inte låta bli att jämföra min körteknik med Ottos och insåg att jag vann den matchen. Det var inte bara det att han körde fort. Alltför ofta skrattade han och vände huvudet åt fel håll, letade kassettband samtidigt som han rattade utan blick på trafiken. Vi slängde ur oss pikar inbäddad med pojkhumor. Ibland hjälpte det korta stunder så att han fick fokus på det viktigaste.
Det var mer än tio år kvar tills E6:an skulle bli motorväg och få separata vägbanor med två filer i varje riktning. Nu var det bara på korta sträckor som det fanns omkörningsfiler. Hastighetsgränsen var 100 km. Otto tyckte det var häftigt att sticka ner högerfoten långt ner i botten trots att det börjat ösregna. Han sjöng glatt med i refrängen till ”Evil Woman”. När vi klättrat en bit på Hallandsåsen bytte vädret karaktär. Först blev det snöblandat för att på toppen gå över till ymnigt snöfall. Jag var glad under nerfärden, för att det inte låg någon tung lastbil med släp framför oss på den slingrande vägen ner mot Hjärnarp och hoppades att Otto lärt sig motorbromsa i trafikskolan.
Det var skönt när vi till slut rullat ner för åsen. Ändå sa jag till Otto att sänka farten. Vi låg bra till tidsmässigt.
”Bobo! Sa du höja farten?” skojade han och drog på extra.
Där någonstans gled mina hemliga tankar iväg till en speciell blond tjej som jag visste skulle ta tåget. Just då skulle jag gjort mycket för att få sitta bredvid henne. Hon signalerade trygghet och värme. Lockelsen att kunna smita iväg tidigare från dagsprogrammet och komma hem fortare hade tonat bort den sista halvtimmen. Jag hade mognat fort i det obältade baksätet.
Det hemska skulle kunnat ha hänt igår. Fortfarande ser jag scenen kristallklart från min plats till höger i baksätet:
En sladdande svart PV som glider över till vänster sida.
”Bromsa inte!” rösten kom försent från en av oss utan rattkontakt.
Vi befann oss på en lång raksträcka när Otto vevade runt med ratten. Just då fanns ingen bil i mötande filen. Strax innan vi skulle åkt ner i diket på vänster sida rätade Otto upp bilen, men kunde inte ta sig över till höger sida på grund av en snövall som bildats i mitten. Efter det att däcken kommit i clinch med vallen åkte bilen på nytt mot vänster dike. Hastigheten var alltför hög med tanke på väglaget, men gick inte att göra något åt. Bromsa skulle ha varit ödesdigert.
Den där pricken som jag anat på avstånd i den dåliga sikten kom allt närmare. Jag registrerade som baksätesförare att det var fronten på en hög lastbil. Tidsmarginalen ströps snabbt. En tystnad rådde med ens i bilen. Mitt hopp för att bilen skulle komma igenom den höga snövallen var ute.
”Styr ner i vänster dike”, sa jag stilla.
”Det går för helvete inte.”
Jag var inte det minsta rädd. Ett inre lugn inföll när jag insåg att mina dagar skulle sluta här. Lastbilen och världen utanför försvann. Istället blixtrade det till och olika stillbilder dök upp framför näthinnan. Jag minns inte hur många bildsekvenser som kom. Det var väldigt många och de kom sekundsnabbt. Någonstans retar det mig att jag inte kom ihåg vilken tjej som dök upp. Däremot minns jag flera bilder och episoder från saker jag gjort under mina snart arton år; Personer som stod mig nära. Mamma, pappa, syskon, mormor, semestrar, kalas. Inga suddiga bilder. Allt var helskärpt när bilderna svepte förbi.
Om Otto såg bilder eller filmer vet jag inget om. Jag måste ge honom en eloge för att han inte gav upp. Plötsligt fick däcken fäste och vi skakade till när PV:n kom igenom vallen och gled in på rätt sida av vägen strax innan flertons-lastbilen passerade förbi. Det handlade mer om tiondelar än sekunder.
Det fanns just där ingenstans att vända på, om vi nu inte skulle göra en U-sväng på motortrafikleden. Därför fortsatte vi färden med våra nya liv. Otto höll en lägre hastighet någon mil, men snart var han uppe i hundra igen. Det hjälpte inte att vi tjatade på honom. Slå honom i huvudet var heller ingen god idé. I hans värld var han oslagbar och odödlig.
Nästa gång hände det snabbt. På nytt gled bilen över till fel sida vägen. Den här gången kom det bilar mot oss, på närmare håll. Jag såg inga nya scener från mitt tidigare liv, utan trodde stenhårt att den här gången kunde vi inte komma undan med livet i behåll. Inte två gånger under samma timme. Vi hade fått vår chans och inte tagit hand om den. Min puls skenade iväg.
Otto verkade inte det minsta rädd. Han såg sig som en Ronnie Peterson som då var vår stora formel-1 stjärna i racervärlden. Skillnaden mot förra gången var att bilen åkte fram och tillbaka mellan vänster och höger sida flera gånger, som om vi åkte bilslalom, eftersom det inte bildats någon vall i mitten av denna vägsträcka.
Första gången gick det bra när vi fick möte. Just då befann vi oss på högra sidan i ”svarta faran”. En stund senare var PV:n tillbaks på vänster sida för att någon sekund senare befinna sig på höger sida igen. Vi såg att det kom tätt med bilar mot oss.
”Ratta ner bilen i diket” skrek någon.
Otto lydde för en gång skull.
Det var ett djupt dike. Vi skakade till och våra kroppsdelar fick sig en kyss både här och där. Omtumlade kom vi ut från bilen och gick stapplande i snövädret mot en lantgård. Bonden som var fåordig drog upp bilen från diket med hjälp av en traktor och kedjor.
Nu blev det stränga order från baksätet.
”Vi kör hem till Halmstad. Du kör i 40 km. Inte en enda kilometer fortare. Hajar du!”
Vi höll ögonen på hastighetsmäklaren och röt till varje gång visaren gled över avtalet. Det blev en dryg hemväg. Jag kände kroppen skaka okontrollerat. Chocken hade kommit ikapp mig. Ändå kunde jag ta till mig texten i 10 CC låten ”The things we do for love”. Sjöng med ljudlöst inbäddad i ett slags valiumtäcke.
När vi gick ut från bilen vid skolan, satte sig min namne på huk. Bosse spottade på asfalten efter att han sparkat på framdäcket.
”Otto för fan! Vet du om att mönstret knappast kan vara en mm? Däcken är helt blankslitna.”
Svaret han fick var omoget, billigt och följdes av ett nervöst skratt.
”Man kan inte få allt för femton hundra spänn.”

Den kvällen sände jag tacksamma tankar till min skyddsängel. Denna januaridag då jag fick två nya chanser var varken första eller sista gången som jag räddats från en alltför tidig död. Jag borde vara mer tacksam än jag varit. Det är så lätt att ta livet för givet när man är ung och frisk. Livet är inte rättvist. Ofta har jag funderat på varför inte alla har skyddsänglar. Mitt hjärta blöder för alla små barn, kvinnor och äldre människor som råkat ut för hemskheter i mörkret. Fel plats, fel tidpunkt, fel möten.

Vi fyra tuffa grabbar gled ifrån varandra. Aldrig nämnde vi episoden. Berättade jag det för mina andra kompisar? Tror inte det. I alla fall inga detaljer. Jag ville inte smutsa ner min skyddsängel. Coola killar pratade inte om känslor. Mitt hjärta är varmt när ämnet skyddsänglar kommer på agendan. Samtidigt tror jag inte man kan utmana ödet för många gånger. Jag hoppar inte Bungyjump med silkestråd. Leker inte Rysk Roulette med en laddad pistol. På ett vis lever jag på övertid, men min tid att ta ner skylten var inte i januari 1977. Tyvärr var den det för Ronnie Petersson den 11 september 1978. Dagen efter den otäcka kraschen på Monza, i Italien. När jag lyssnade på bilradion från formel-1 loppet och när kraschen hände, befann jag mig också i en bil som var på väg ner från Hallandsåsen. Den gången i riktning norr ut. Bättre bil, bättre däckmönster och framför allt bättre chaufför.

År är bara siffror. Det finns fortfarande mycket kvar att lära och uppleva. En sak har jag accepterat, som också gett mig en slags inre trygghet. Det måste finnas en mening med allt. Ingen lever förgäves. Det är bara att vi människor är för små för att alltid veta alla svar och på tok för ofta för otåliga, när vi inte direkt förstår alla sammanhang i neontext. Jag tror att vi alla har vår personliga livsbok. Den kan vara tjock eller tunn. Det viktigaste är att vi försöker efter bästa förmåga fylla de blanka sidorna med så många fina saker som möjligt. Kärlek föder kärlek. Godhet sprider godhet. Skratt smittas. Ärlighet varar längst. Empati känns gott i bröstet och gör det lättare att andas. Samtidigt får vi inte skämmas för de grå dagarna när orden inte alltid kommer rätt. Då vår livsbil sladdar okontrollerat på vägen. Vi är inte mer än människor. Jag anser att vi alla behöver lätta på gasen och sakta ner våra liv. Vad rusar vi efter? Hur många minuter vinner vi på att sätta gaspedalen i botten på en viss sträcka för att nå en superviktig plats ett par minuter före vaddå? Alla skyddsänglar jobbar inte övertid …

Eftersnack: Gillade du månadens kåseri och mitt sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Facebook

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Solveigs förslag

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tips dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar.

Privata ord: Eventuella kommentarer besvaras med en 🙂
Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka. Här är det statistiskt vår. Experterna skrev att vi gått från höst till vinter.

 

111 tankar på “Skyddsänglarna jobbade övertid

  1. Fint inlägg. Jag har också varit nära döden pga omdömeslösa förare (som inte varit mig själv), men som ung förstår man inte vidden av faran. Och som du säger, finns inte skyddsängeln där alltjämt för alla. Att allt måste ha någon mening ändå tror jag också på. Det är rättesnören i mitt liv.

  2. Vilken berättelse. Det känns som om jag var med er i bilen, jag såg snön och kunde känna med dig. För några år sedan fick jag en mängd sladdar efter varandra på motorvägen. Det blev plötsligt och utan någon förvarning glashalt och jag har aldrig varit så rädd. Tänkte på mina pojkar som var själv hemma och ville bara få krama dem en gång till. Fortfarande har jag svårt att sätta mig i bilen när det är halt. Det kan hända olyckor även om man är försiktig.
    Tänkvärda ord Bosse. Ha det bra. Kram kristina

  3. Här tar du oss med på en fartfylld färd med det ungdomliga oförståndet bakom ratten. Jag föreställer mig de fasansfulla sekunderna då allt kunde ha fått ett allvarligt slut. Inte mådde jag så gott när jag läste och levde mig in i det som hände … Tack för alla skyddsänglar, som finns omkring oss och räddar många svåra situationer! Ibland är det hemskt jobbigt att sitta i baksätet och ”försöka” köra. För en med kontrollbehov är det närmast plågsamt. De flesta i den ålder ni då var i, försöker nog att spela med och inte visa att förståndet växt en bit längre.
    Dina sista ord före eftersnacket har jag läst flera gånger och jag instämmer i allt! Vi lever absolut inte förgäves – det finns en mening med allt, precis som du säger.

    Ha en skön måndag! Här stormar det och snöoväder är på gång … Våren ångrade sig!

  4. Det var en otäck berättelse, men med gott slut, som val var.

    Vi såg nyss på TV om en svår bilolycka. Jag tror det var i Sollentuna. Så jag skrev på FB till alla mina vänner i Stockholmstrakten och frågade om allt var väl. Bara min dotter svarade och Sibbes svärson ”likade” frågan. Än så länge i alla fall. Alla har väl inte datorn eller ”phånen” igång.

    Kram/Gilla

  5. Skyddsänglar är bra att ha, jag samlar på dom och tror och hoppas att de hjälper. Hur många gånger har man inte blivit räddad, lever ju än. ”Livet måste ha en mening” är en bok av Viktor Frankl, läste den för många år sedan. Han uthärdade i koncentrationslägret tack vare den tanken. Det är tröstande att tänka så men man kan ändå inte låta bli att tycka att alla borde vara skyddade, alltid. Skyddsänglarna räcker inte till alla gånger, det behövs så många. Bara i Sverige är vi nu niomiljonersjuhundratusen. Änglarna går ju på knäna!
    Ja, du har rätt om tempot, mitt är mycket nersaktat nu och jag gillar varje ny dag, vad skönt att kunna göra det! ☺️
    Nä Bosse, nu får det räcka med skriverier, längst in i dunklet i min hönshjärna hör jag att det mesta är förutbestämt. Det vore också bra om det stämmer för då kan jag unna mig att frossa lite, eller hur? Det är ju låångt till nästa helg… Nu är det dags för kaffe och lite annat smått å gott att blanda ut rågmjölsgröten med. Blir så upplivad vid tanken att jag vill dela med mig en smula till dig, Bosse. Här får du, var så god: 🐬! Blev du glad? Va, räcker det inte? 🐬🐬🐬 då och ha det så gott! 🐬🐬🐬

  6. Sv: Jag har fått fler positiva svar på min undran på FB. Det är i alla fall ingen, som har skrivit annat. Men alla har inte svarat än

    Vi har ju tur på mer än ett sätt. För vi bor i en hyresfastighet och har fått kyl/frysen alldeles gratis. Vi har en mycket bra hyresvärd.

    Bosse är väl ett fint namn? :-D. Han heter Bo Lennart till och med. Men du vet ju att Bo gärna blir Bosse.

    Lax är en av mina favoriter. Sibbe köpte hem gravad lax, så det blev det på mackan i morse, med gravlaxsås.

    Jag har ju inte sett Bosses hus än, bara på bilder. Det ska bli trevligt att se hur det kommer att se ut i Skivarp. Antagligen kör vi dit i sommar.

    Kram/Gilla

  7. Oh, så dramatiskt och otäckt. Och att inte ha makten själv, att vara tvungen att överlåta allt till en annan person, som man märker är vårdslös med sitt eget och andras liv. Jag kommer ihåg den åldern, många av oss trodde verkligen på riktigt att vi var odödliga. Kastade oss ut utan eftertanke. Jag också. En livsfarlig ålder, från puberteten och framåt ett antal år. Jag får hjärtklappning när jag tänker på det även nu så många år efteråt.

  8. Så läskigt, när man inte själv kan påverka!
    Förstår att den åkturen finns kvar för alltid.
    Skyddsänglar ja dom behövs,
    Man kan undra varför det går bra för vissa människor och inte andra, om allt är förutbestämt, och när det verkar gå åt helvete när det inte är meningen att liv ska ta slut då arbetar dom på för fullt våra skyddsänglar!
    Ha en mysig vecka KRAM Primrose ,-)

  9. Jag blir både arg och ledsen när jag läser din berättelse! Så onödigt, omdömeslöst, idiotiskt och vet inte vad att riskera så många människors liv! Tack för att det slutade väl! ❤
    Kram, Gunilla

  10. Det skramlar här också utanför, idag försökte man blåsa fiber i vår fiberslang, men se det gick inte, det var stopp. Det skall bli skönt att få fiber när det väl är klart. Få och få förresten, vi får betala för det, men vi hoppas det är värt det! Apropå din kommentar hos mig.
    Statistiskt kan det vara vilket väder som helst hos oss för usch vilket väder vi har idag. Storm, regn, snö – ja, du vet, hela rasket!
    Kramar

  11. ”Spring inte fortare än din skyddsängel hinner med” står det på väggen i ett av hemmen jag hälsar på i ibland. Jag har en barnslig tro på att vi alla har en skyddsängel eller flera och nog tror jag det fanns en hel här runtomkring er i bilen den gången. Det är gott!

  12. Hej och tack för skrapplotten jag fick idag. Har inte skrapat den ännu. Tack också för tipset att det finns en bok av Jussi Adler- Olsen som jag inte har läst. Den ska jag se till att få tag i så fort som möjligt.
    Jag har köpt en av era böcker idag. Ser fram emot att läsa den!

  13. Hemska ‘saker’ händer och när det händer går det fort, men din skyddsängel var med dig hela tiden.
    En fantastisk ‘hemsk’ berättelse som slutade lyckligt.
    Kram/ Eva

  14. Så intressant du skriver Bosse. Släppte inte inlägget med blicken en enda gång trots att maken ylade i rummet bredvid 🙂 Skyddsänglar finns bara för en del som du själv skriver… Trodde innerst inne att alla hade en men när man tänker och blir tung i sinnet på alla dessa som tyvärr befunnit sig på fel plats vid helt fel tidpunkt, då blir man bara ledsen. Tack för att jag fick ta del av denna berättelse. Kram ☺

  15. Huuuuj. Vilken bilfärd!!! Jag hade nog stigit av så fort tillfälle getts. Har själv varit med om otäcka saker på landsväg … Ett finskt ordspråk ungefär så här: ”Olyckan kommer inte med en bjällra kring halsen”. Kanske finns liknande på svenska.
    Bra berättat och jag tror inte jag andades en gång innan jag läst till slut.

  16. Så bra skrivet…och reflektionen…alla skyddsänglar jobbar inte övertid…Och vem vågar idag ta livet för givet? Inga garantier lämnas…varken om kommande dagar eller händelser. Samtidigt är det väl skönt att man en kort period i livet får leva i villfarelsen att man är odödlig och på något vis klarar av skräckscenarier, hur skulle man annars våga bli vuxen?
    Ha det gott!!
    Kram kram

    • 🙂 Tack. Välkommen till min blogg Rigmor. Ett ganska ovanligt namn. Varifrån skriv … 😉 Välkommen tillbaka till Blogglandia. Äntligen kom din kommentar nummer 100 på min blogg. Jag var rädd för att du skulle sluta på 99 och stanna så nära den magiska gränsen.
      Jag vågar fortfarande inte bli vuxen. Måste blivit skrämd av en bjärv när jag var liten. 🙂
      Kram. Ps. Jag har skrivit att jag inte kommenterar efter detta blogginlägg. Det går tydligen inte att lita på mig.

  17. 😃 Visade ditt inlägg för maken 😃 Efter en stund och efter begrundande sa han -Vet du älskling, Cornelis Vreeswijk har skrivit en låt som heter Jag och Bosse Liden 😃…Han tyckte mkt om ditt sätt att skriva. Maken alltså 😀

  18. Tur att skyddsänglar finns, men tyvärr så finns de inte tillräckligt för att skona de som då blev utan. Dåtidens ungdomar trodde att de kunde allt och att inget farligt kunde hända, precis som dagens ungdomar. Dåtidens ungdomar är numera vi, och fortfarande tror en del av oss att vi kan allt, men det gör vi inte. Så ta det lugnt i trafiken.

  19. Ja du Bosse…Jag skulle önska att många unga läste det där. Eller kanske jag inte ska generalisera för det finns även äldre som anser sig vara King of the road. Är oerhört glad i alla fall, att skyddsänglarna fanns där med er…
    Kvällskram på norr

    • Tack Yvonne! 🙂 Dina snälla ord värmde mitt författarhjärta. ❤
      Min fru har också haft svårt att bli av med den. Har även hört och läst det på många andra ställen. Vi tog ändå en spruta i höstas, men det visade ju sig inte vara rätt "grejer" i den har jag läst. Kram

  20. Fantastisk inlägg som berör på djupet och så målande berättat att jag kan se allt framför mig. Tack och lov för skyddsänglar som är med oss. Tror fullt och fast på det även om jag ibland undrar var de håller hus när hemska saker drabbar människor. Tack för att du delade din upplevelse med oss. Varma kramar 🙂

  21. Jag skulle önska att alla dina bloggläsare genast skulle beställa båda dina böcker. Tänk så mycket man går miste om utan att ha böckerna i sin ägo. Visserligen är du vänlig nog att publicera en del kåserier. Men att själv hålla i boken och gå tillbaka och läsa om, det är värt mycket. Rekommenderas! Härlig läsning!
    Kram!

  22. Bättre 2 minuter sen, än förlora livet på 2 sekunder.
    Spännande läsning Bosse.
    Vi alla har skyddsänglar och de bestämmer när det är dags att lämna jordelivet. Så är det bara.
    Ha nu en fin tisdag Bosse.
    Tisdagskram.

  23. En stark upplevelse som du förvaltat väl, med många detaljer, och nu delar med dig av! Jag läste utan att andas ibland! Trots att man förstår utgången i stora drag så griper texten tag! Bra gjort, Bosse!
    Visst är du en man som uppskattar livet lite mer intensivt TACK VARE den där händelsen?!
    Kram till dig från Agneta

  24. Det var synnerligen tänkvärda ord, Bosse! Jag som kör bil bäst i hela världen… nåja… fick ett och annat att fundera över. Men se nya däck har jag i alla fall.

    Ha en fin dag!

  25. Jag fick rysningar medan jag läste. Väl formulerat, hela vägen igenom, även slalompartierna. Kloka ord. Tänk så fort det kan gå.

    Svar: Ja, vi kommer bli ett helt gäng, ett roligt sådant! Jag tänker mig någon form av bedrägeri som inte drabbar någon person. Kan det vara något? 😉

    Kram

  26. Visst har man varit med om mycket otäcka händelser med bilar, speciellt med tanke på att vi – alltså både min gubbe och jag – varit i racebranschen under många år (kände Ronnie personligen, en jättetrevlig kille). Men där var det mer kalkylerade risker!
    Det värsta jag varit med om är när jag på söder i Stockholm stod längst fram i en skymd korsning vid rött ljus. När det slog om till grönt körde jag iväg. I ögonvrån skymtade något stort till vänster; Det var en lastbil som i full fart gasade rätt över korsningen in i min dörr.
    Korsningen låg ganska nära där vi hade firman och det låg ett företag ett par hundra meter ifrån där killarna – som vi kände väl – kom för att se vad som hänt. När dom fick se min bil, kände igen den och fick höra att det suttit en tjej i den – så trodde dom att jag var död.
    Men det enda som hänt mig var att jag fått lite glasskärvor på mig och att jag var chockad. Jag satt i en hattaffär (!) och fick saft (dricker ju inte kaffe) och ringde min gubbe och bad honom hämta mig och dessutom ringa efter en bärgare.
    Vi fick sedemera ny bil när chauffören erkände att han kört mot rött. Det fans också väldigt många vittnen…..
    KRAM<3
    Susie

  27. Ja, tänk att man tror att man är totalt odödlig som ung och ju längre man lever inser man att döden kan lura bakom nästa knut.
    Så bra skrivet och nu, NU måste jag bara ta itu med din bok…du fick mitt samvete att svaja en aning… 😉

    En tisdagskram

  28. En otäckt ruggig berättelse och nog ska vi vara tacksamma att. få ha en skyddsängel som följer oss. Men vi får aldrig glömma att ingen är odödlig och våra liv är utmätta. Därför ska vi ta vara på alla guldkornen som finns i vardagen.Att leva här och nu låter som en klyscha men ju äldre man blir desto mer inser man att det är det som är det rätta.
    Du skriver otroligt bra,
    Kram Mita/

  29. Ja, visst fanns det en tid då man var odödlig och kanske speciellt i trafiken… Det händer att jag kan tänka tillbaka på hur vi betedde oss och verkligen tacka någon för att det gick bra.

  30. Jag har aldrig varit med om en bilolycka. Men jag blev det just nu, när jag läste ditt inlägg. Jösses…jag satt visst bredvid dig, kändes det som…
    Tur att det finns skyddsänglar!
    Kram!

  31. Jag tror att skyddsänglar finns, och de flesta får nog också jobba övertid. Vilken hemsk bilfärd! Ni hade verkligen tur i oturen att det inte blev värre. Kram

  32. Härlig, men skrämmande läsning! Tänk så många gånger vi var dumma som unga och klarade oss.Skyddeänglar finns! Förhoppningsvis har vi numera lärt oss i alla fall lite mer av erfarenhet.

  33. Jäg läste detta inlägg med häpnad och beundran.
    Du har ett fint och underhållande sätt att skriva tråkiga saker på, det är minsann inte anna förunnat.
    Dina skyddsänglar var verkligen med dig och de har inte lämnat dig sen dess, det är jag övertygad om.
    Varm kram och tack för att jag fick läsa detta.

  34. Fint inlägg! Och ofta undrar jag precis som du vad vi jagar efter, vi borde alla lära oss att njuta av de små vardagliga ögonblick som alltid finns omkring oss. En solig dag, en sjungande fågel, en leende dotter eller ett gott skratt…….

  35. Det var en ruggig historia som kunde ha slutat riktigt illa….
    Men som tur hade ni skyddsänglar.
    Ibland undrar man hur folk kör.
    Svar på din fråga, ja jag är enormt morgon trött:)…
    gun

  36. Hej Bosse. Du är min favoritförfattare, du skriver så man ser allt i bilder framför sig. Älskar dina böcker. Ja hade vi inte skyddsänglar skulle vi inte leva länge. Jag har också undrat varför en del råkar ut för otäcka saker, var var deras skyddsängel då?? Fick vid ett tillfälle svar på den frågan. All vi här på joden har en uppgift, en del har fler, ibland är vi läraren och ibland är vi eleven. Ibland måste någon offra sig för att någon annan ska lära sig något. Men jag har lite svårt för ondskan ändå.
    Har också varit med om en krock, frontalkrock, vi klev alla levande ut ur bilarna med olika skador.Så våra skyddsänglar var med oss den dagen. Mitt minne från detta är den absoluta tystnaden sekunderna efteråt.
    Kram på dig Bosse från Skogsfen.

  37. Det är inte klokt. Man ska inte behöva uppleva sådant men vi har säkert gjort det, allihopa.
    Jag har ickså varit ung och oklok.
    Jag tror det finns en mening med allt. Men när min vän fick en obotlig cancer hade jag svårt att se meningen notiser är allt för högt i land. Men visst finns en mening.
    /P

  38. Hej Bosse – så glad jag blev när jag såg att du tittade in hos mig. I vinter har jag suttit väldigt lite vid datorn och det syns i min blogg. Det har varit så mycket annat som hägrat.
    Angående det gamla huset som jag hade på bild i mitt inlägg, så kan jag lägga till att det blev nedmonterat (det var ett gediget timmerhus) och är numera uppsatt någonstans i Stockholms skärgård. Vore kul att få se det, men är väl omöjligt att leta upp. Jag får nöja mig med att göra en resa då och då till platsen där huset en gång stod – blunda och tänka mig tillbaks till tiden när det var liv och rörelse där,
    Ha det gott och kram från Äppelblomman

    • Skulle det inte gå att spåra. Ni borde vara jättenyfikna och undra på vilken skärgårdsö det står. Finns det ingen myndighet att kontakta? Det är inte så dumt att göra inre resor och minnas heller. En taktik jag tar till ofta för att kunna skriva.
      Kram

  39. Man ska inte köra fortare än skyddsängeln kan flyga.
    Hittills har skyddsängeln varit med så gott den har kunnat. Ibland är andra resultat menade. Men det blir till det bästa i den stund som är.
    Kram, Gerd

  40. Vilken fantastisk kåseri…. dina sista ord är precis så kristallklara som om jag skulle ha sagt dem själv. Visst finns vi här av en anledning… en livsbok lät helt ok enligt mig… och de erfarenheter och de lärdomar vi ska göra under livet. Det gäller att följa sitt bästa optimala för att finna ut att må så gott som möjligt. Kanske inte alltid lätt att förstå alla sammanhang… men att Kärlek föder kärlek. Godhet sprider godhet. Skratt smittas det borde var och en förstå… ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s