Hallå! Hallå! Var är den värmande våren?

Ett fa

Våren har fått bakslag. Vi väntar på värmen som kom av sig. Idag snöade det till och med och vinterkläderna fick komma till heders igen.

Två

Solveig frös under vår promenad. Mina långkalsonger värmde.

Hallå hallå

”Hallå! Hallå!”, har Ingvar ”Hallå! Hallå!” Persson ropat i snart 40 år från Fritidsbaren, som annars öppnades redan 1936. Om ca sex veckor står han där igen och träffar gamla stamkunder och nya vänner. Deras wienerbröd är legendariska.

Skrivlya

Jag blev både sugen och nyfiken på det påbyggda tornet till vänster.

Där vill jag sitta

Tänk att få sitta där och skriva på en roman mellan april och september. När jag vill ha en nypa frisk luft är det inte långt ner till havet. Vakna nu Bosse. Stå inte där och fotodröm. 😉

Lilla hjärta

Solveig tycks ha de gamla takterna kvar. Vad lätt det är att glömma. Börja gnälla för att man har vinterkänsla en dag innan första april. Tänk just idag är det exakt två år sedan Solveig gjorde alla hjärtan, i sanden på stranden i Hagestad naturreservat, som havet ”otrevligt” glufsade i sig. Jennifer som gick barfota i hjärtat. Bara en liten sträng vid strandkanten var snö och isfri. Hela tiden kom det soltörstande vandrare och ”störde” oss. Då kan man snacka om vinter. På framsidan av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kan ingen ana hur det ser ut bakom kameran.

DSC_29200003

Tiden rinner iväg som sand mellan fingrarna eller tårna. Snart är vi där igen. Fullt med bloggande människor på stranden. Inte ett moln på himlen. Jag längtar. Tror inte att jag är ensam om det ❤

 

Annonser

Drottningen av ord

GemensammaDetta spel var den första pryl som jag och Solveig köpte gemensamt. Idag är det en speciell dag för det populära gamla sällskapsspelet.

Statistik

Som ni kan se var det just idag som vi för tjugofem år sedan gick in i Bokhandeln i Tibro och slog till. Visst har det gått jättebra för mig? 😉  Vilken tur att jag aldrig varit en dålig förlorare. Egentligen har jag haft ledningen många gånger, där jag ändå i slutändan förlorat. För det är när det är som mest trångt på spelplanen som Solveig blixtrar till och ser möjligheter som jag inte trodde fanns. 😀

Dubbelt uppDen som har turen i lotten och får lägga först får dubbel ordpoäng.

Hörnen Det tog ett tag innan jag förstod att man inte skulle släppa till de lila platserna frivilligt.

Svårlagda

Att man inte skulle spara på i:n på det blå stället insåg jag tidigt, men det är svårt att se genom vita brickor och fuska ligger inte för mig.

Ger höga poäng

Bäst är det om man inte får de fem ”bästa” bokstäverna på samma gång och framför allt inte har kvar dem när det är slut med nya bokstäver. Byter man bokstäver då riskerar man att få tillbaks samma igen. 😉
Roligast är det att spela en ljummen sommarkväll på balkongen efter att ha haft en härlig aktiv sommardag.

Erkänna

Eftersom det var jubileum gav jag min motståndare chansen att nå upp till hundra segrar just denna dag. Hon tog den såklart. Stort GRATTIS till drottningen av ord. ❤

 

 

 

 

Här rullar det inte alls

Ystad morgon tre

Då var jag tillbaks på bloggen igen efter sex kreativa dagar, under tiden som ”Månadens kåseri” förhoppningsvis roat några besökare.

Någonstans

Min egen belöning dessa skrivdagar var att jag längtade efter att Solveig skulle komma hem och inleda sitt påsklov. Vi tänkte rivstarta med att besöka anrika Ystad Teater och gå på konsert med kultgruppen Freda´, som vi har många personliga minnen av. Två biljetter har i flera veckor suttit på a-tavlan i köket.
Igår såg vi fram emot att styra kosan till Skillinge på Österlen för att besöka Bokoteket som slog upp sina portar. Där hade vi på tisdagen lämnat in försäljnings exemplar av både ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.
Idag söndag hade vi planerat in två hemliga möten som jag inte kan skriva om här. Jag vill inte att överraskningseffekten ska förstöras.
Efter det längtar min rygg, nacke och överarm till att träffa Ethel Gustafsson i Halmstad. Min favoritosteopat. Vi har också planerat andra bilburna aktiviteter … så varför ösregnar det just nu? 😦

Freda

Jag låg fräsch och slappade i soffan och klockan hade passerat sex. Förväntansfullt väntade jag in vacker fru och tidpunkten tills vi skulle köra ner till centrum. Jag hade hunnit drömma mig tillbaks till när jag spelade ”Tusen eldar-kassetten” hundratals gånger i min freestyle, i Täby, Stockholm och Borås. Minns hur jag sprang som en galning och släpade en stackars tjej efter mig för att hinna med sista tåget på Roslagsbanan efter en konsert med gruppen Fredá på en nattklubb. Genomsvettiga och hyperventilerande hann vi hoppa på en vagn. ”I en annan del av världen” var min största favorit från den skivan, men jag gillade alla låtarna. Därefter har jag köpt alla deras CD, tills de tog sitt långa break och skaffade mig under flera år många favorithits med sångaren med den speciella rösten. ❤
Bloggbild

Jag log när jag tänkte på när vi bodde i trästaden Hjo och blev bjudna på kvällsfika hos några trevliga nyinflyttade grannar som bodde i den mysiga vindslägenheten. Som vanligt råkade jag fastna i en CD-samling och sa spontant.
”Har ni alla Freda´s skivor. Coolt. Jag älskar Gnosjögruppen.”
”X är min storebror”, sa tjejen och hällde upp te i tjusiga Rörstrands Muminmuggar.

Världen är ibland liten. Avståndet mellan längtan, lycka och besvikelse behöver inte vara långt.

Bloggbild

Vår bil strulade i början av förra veckan. En ung tjej kom hit med bärgningsbilen och jag stod beredd med systemkameran för att ta bilder till bloggen, när bilen skulle åka iväg. Tjejen lyckades få igång batteriet och därför blev det ingen tur till Bil-Bengtsson. Istället värmde jag upp bilen och åkte till Mossbystrand och andra ställen under en timme. På eftermiddagen var vi som jag skrev tidigare i Skillinge och lämnade böcker. Solveig körde och handlade i torsdags.
Det fanns visserligen ett nytt problem som uppstod efter det att tjejen fått i gång bilen. Centrallåset och larmet funkade inte. Jag minns som tur var hur man förr vred om nyckeln för hand, så vi har klarat oss dessa dagar. Annars har jag mest försvunnit in i fiktiva världar och levt ett spännande liv under veckan.
”Klockan har sprungit iväg. Man måste vara där en kvart innan annars stänger de dörrarna, stod det på hemsidan.”
Fortfarande var det lagom med tid om jag körde lite för fort nerför Malmövägen. Jag visste var vi skulle ställa bilen, när jag hoppade in bakom ratten och väntade på Solveig som gick runt bilen och … bankade på rutan. Hm. Hon fick inte upp dörren och jag fick inte upp passagerardörren inifrån.
Under tiden som jag hejade på Jennifer som kommit hem från sin praktikplats försökte jag trycka på några knappar. Jag gav upp och sa till Solveig att hon fick visa hur smidig hon var och kravla sig in från chaufförsidan. Jag har en vig fru. Solveig kom på plats och jag hoppade in bakom ratten och vred om startnyckeln. Då kom den stora tystnaden på oväntat besök. Livet stod stilla. Inte det minsta gensvar eller ljud hördes från motorn. Stendöd. 😦 Nu var det inte gott om tid längre. Min cykel har bott på väggen under vintern. Den saknar därför luft i ringarna. Mina nya byxor satt för tajt för att cykla över huvud taget. Försöka få tag i en taxi som kommer på studs, nä… Ringa på hos en granne? Pinsamt. Mitt blodsocker var perfekt inställt för att sitta stilla under ett par kvällstimmar. Allt var suveränt ordnat. Vi hade tänkt på alla små detaljer. Trodde jag. Inte första gången jag bitit i ett surt äpple. Konstigt nog kom jag ut från bilen och blev inte fredagskvällsinlåst. Jag slängde upp entrédörren på vid gavel.
”Jennifer! Du får nöja dig med en banan. Du kommer att vara yngst på Ystad Teater. Vi kan inte slänga iväg åttahundra spänn hur som helst en Fredá. Era cyklar står ute. Om du och mamma drar iväg fort som tusan, så hinner ni innan sista inringningen.”

Uno Svenningsson 2015

Vad snäll Jennifer var som spelade in mina favoriter så jag kunde lyssna och se senare. ”Nåväl. Vad är en kväll på slottet. Den kan ju vara all … ”

Vilket sammanträffande. Det ösregnar utomhus denna söndag och gör det en aning inombords också. Asch! Det är bara att rycka upp sig. Det skulle inte förvåna mig det minsta om det i eftermiddag kommer hem en suverän grupp och spelar enbart för mig.   ”Hej! Är det du som är Bosse Lidén? Bra. Då har vi kommit rätt. Vår grupp Söndá ska testa våra nya hits på dig.” 😀

Efter sjuttiofem meter visste alla vem han var

Jag trodde att jag skulle bita ner naglarna till nagelbanden denna februaridag 1974. Tillsammans med min skolklass var vi på studiebesök på Halmstad Museum. I normala fall skulle jag uppskattat att se hur min stad vuxit fram och stått emot krig och eld genom flera århundraden.
Visst var jag historieintresserad, men det var inget mot sportintresset. Man kan inte jämföra mjölk med läsk. Just denna dag var det dags för skidstafett i Falun. På Lugnets skidstadion väntade 60 000 förväntansfulla åskådare på de svenska herrarnas stora möjlighet att ta en VM-medalj. Själv väntade jag på tidsluckan – göra mitt livs lopp på cykel för att hinna hem till starten. Jag hatade att missa en enda sekund av något viktigt. Till slut kom tillfället då jag lyckades glida iväg från elevhavet och kuta nerför trapporna och ut i friheten.
Stundtals tog jag vilda chanser i trafiken när jag i snöslasket drog iväg halvmilen på två hjul. Pappa var ledig och hade värmt upp både Tv:n och soffan.
”Ska du inte duscha först?”
”Jag duschar i svett istället. Tror du att vi tar guld?”
”Thomas Magnusson och Sven-Åke Lundbäck är två säkra kort. Lite mer osäkert med Lars-Göran Åslund och okända startmannen Hans-Erik Larsson. Tre minuter kvar.” Pappa berättade att alla fyra svenskarna gått över från träskidor till plastmaterial.
Jag tog en klunk svalkande Loranga och räknade skidåkarna på startlinjen. Ville inte blanda ihop Italiens vita dräkt med mina favoritgubbar. Zooma in med kameran förekom inte i denna stenålderstid.
Under sjuttiofem meter hann jag leva på hoppet om svenskt guld, när mästerskapsdebutanten Hans-Erik Larsson skidade iväg. Under tiden drog legenden Sven ”Plex” Petterson startställningen och fick avbryta sig själv när han höjde rösten. ”Nio Italien, tio Frankrike och där faller Hans-Erik Larsson. Tappar skidan. Skidan lossnar ur … sitt … bindningen och han måste tillbaka. Katastrof. Katastrof!”
”Nej!” skreks det från en soffa på västkusten. Hur många svordomar som osade i vårt avlånga land denna stund skulle inte gått att räkna.
Larsson kutade tillbaka på en skida, fick en ny och tog upp jakten på sina konkurrenter. Efter några kilometer gick bindningen sönder på den andra skidan. Efter ett nytt byte var Sverige diskade enligt regelboken för otillåtet antal skidbyten.
Där hade jag riskerat mitt femtonåriga liv med en livsfarlig cykelfärd. Så förstörde denna dalmas hela livet för mig för att han inte kunde ta på skidorna ordentligt. Kunde inte hans mamma eller mormor hjälpt honom? Namnet Lugnets skidstadion klingade falskt och kändes som den värsta stafettkniv.
Tomas Magnusson och Sven-Åke Lundbäck i toppform fick aldrig chansen. Östtyskland vann denna svarta dag stafetten 4 x 10 km och det var svårt att glädjas åt att vårt grannland Norge knep bronset. Tommy Limby som tjurat och åkt hem kvällen innan för att han inte fick vara med i kvartetten, fick troligen vatten på sin kvarn.
Vad jag och min pappa och alla andra inte visste var att den stora skulden inte kunde tillskrivas skidåkaren Hans-Erik Larsson. Ändå fick han bära hundhuvudet i många år. Orsaken till fadäsen var att skruvarna som höll ihop bindningen i skidan var ämnade för träskidor och fäste så undermåligt i plast-skidorna att de snabbt lossnade.
Det kan bli delad glädje i en annars mestadels individuell idrottsgren, men risken att bli en syndabock i en skidstafett ruvar alltid i skuggorna. Jag tänker på Jörgen Brink och Niklas Jonsson i modernare tid.
Det har gått över fyrtio år, men jag är inte ensam om att komma ihåg startsträckan och namnet Hans-Erik Larsson. Nu gör jag det med ett stort hjärta och lider med människan. Då var jag en hjärtlös, genomsvettig, guldvittrande femtonåring som tyckte livet var orättvist. Ändå var jag just denna februaridag ovetande om att jag fyra månader senare skulle slita mitt hår när Staffan Tapper gick fram emot straffpunkten i den livsviktiga VM-matchen i fotboll.
Jag låg vrålande under soffbordet där jag frustrerat hamnat, efter att jag sett vem som tog upp bollen med handen för att markera vem som bar ansvaret för att Sverige … ”Det kan inte vara sant. Varför just Tapper? Honom hade jag valt sist av alla elva spelarna. Hur tänkte ”Åby” där? Den långa rangliga skånska flaggstången kommer att missa målet och träffa ett lågt flygande flygplan.”

Fotnot: Norrmannen Magne Myrmo blev den sista världsmästaren på träskidor när han vann guld på 15 km den 19 februari 1974. Kommer Petter Northug att skoja med världseliten vid nästa OS? Vinna en femmil med både träskidor och två fotbojor. 🙂
Inget är omöjligt när det gäller den gutten.

Eftersnack: Jag hoppas du hade behållning av texten. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Facebook

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Solveigs förslag

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tipsa dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar 😀

Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vårvecka.

Den som ruvar på en hämnd kan vänta länge, länge

Visst är det ljuvligt när någon tror att man är yngre än man är? I alla fall när man passerat 30-strecket. 😉 Sådant kan man leva på länge …

Jag och Solveig hade tre trevliga år tillsammans i en skolklass. En fredag fyllde jag 34 år när barnen gick i första klass. Istället för att ha en livlig aktivitet just denna fredag bestämde jag mig för att fredagens Roliga timma skulle vara att gissa hur många år jag fyllde. Alla eleverna fick skriva var sin lapp. Namn och svar skrevs sedan på en ålderslinje på svarta tavlan.

85 år ung

Detta var en seriös tävling där de tre bästa fick poäng som de sedan samlade med sig under terminen. (alla fick priser) Därför kunde jag inte fuska och ge Rima segern bara för att hon trodde att Bosse fyllde 18 år. Istället fick Mackan som gissat på 32 år rättvist segern och tre poäng.

Lizette i ettan

Denna tjej skrev 85 år på sin lapp. Jag tror att hon hette Lizette. 🙂 Jag pratade aldrig med henne under resten av terminerna. Mina åldringsrynkor blev fler och djupare varje gång jag såg henne i klassrummet. Mitt självförtroende räckte inte ens upp till mattkanten. Jag låtsades aldrig höra om hon ville mig något.
”Jag har inte råd med batteri till hörapparaten” muttrade jag rakt ut i luften.

Lizette i trean

Så här såg den skyldiga ut i trean. Hela tiden tänkte jag att jag minsann ska ge igen och räknade ner dagarna med att dra av ett blad på en blomma från den prästkragesamling som jag odlade i trädgården. … 🙂

Igår kom chansen. På säkert håll fick jag reda på att det skulle ordnas en överraskningsfest åt denna Lizette. Dit skickade jag ett gratulationsbrev där jag matematiskt gratulerade på hennes 81-årsdag. Tyckte hon att jag såg ut som 85 år när jag var 34 år, tycker jag definitivt att hon är 81 år fast vissa andra kanske hävdar att hon fyller 30 år. 😉

Okej. Jag var snäll på slutet. Antagligen har jag mognat med åren. (Långsamt säger Solveig som brukar upplysa om att hon har tre barn att ta hand om.) Om sanningen ska fram finns det ett skäl till att vi har en dotter som heter det vackra och häftiga namnet Lizette. Förebilden var en väluppfostrad, charmig, underbar, konstnärlig personlighet utan dess like som ofta tänkte klurigt och smart. Det är ofattbart att dessa goa ungar fyller 30 år under 2015. Själv är jag 26 år plus och önskar dem alla lycka till i livet. Flera av dem är våra facebookvänner. Det är kul att fortfarande få följa dem. 😀
Kram Bosse Lekfarbror

En 63-årig tonåring

Månadens ålderstävling

63 år och utan rynkor. Ingen sol. Inga cigaretter. Ingen sprit. Och hennes mans mirakelpiller.

Jag tar texten direkt från mitt urklipp från 5 juli 1993: (en lite förkortad version)
Fyrbarnsmamman Joanne Pugliesi i Pennsylvania är en gammal skönhet. Peter Pugliesi är hudläkare och har specialiserat sig på hudens åldrande. Han anser att en 50-åring kan behålla sin 35-årshud och att den som redan fått rynkor kan få tillbaka slätheten, förutsatt att huden inte tagit för mycket skada av sol, rökning och alkohol.
– Det är varken normalt eller självklart med rynkor när man blir äldre, säger han till tidningen Må Bra.
Doktor Pugliesi har utvecklat ett proteinpiller, hälsokostpreparatet Imodéen, som hustrun äter sedan två år tillbaka.
Enligt hudläkaren får man lära sig leva med de så kallade karaktärsrynkorna, skrattveken runt munnen och rynkorna i ögonvrån.
– Men rynkor på tvären och nätverk beror på att huden inte mår bra. Det går naturligtvis inte att se ut som 25 hela livet. Men huden kan förbli slät och spänstig med fräsch färg och lyster långt upp i åldrarna, säger han.
Joanne följer doktorn/mannens råd. Hon promenerar flera kilometer om dagen, dricker ett par liter vatten varje dag och har aldrig rökt. Hon dricker dessutom högst ett par glas vin om året och tar det lugnt i solen. Mycket lugnt. Fru Pugliesi går aldrig ut utan solhatt och solglasögon och hon har inte solat de senaste 30 åren!

Personlig och halvtokig spretande Bosse Lidén-text: Mot hälsobutiken. Vem vill ha rynkor på tvären och nätverk, inte jag … grävde inte gubbarna ner fiber för några veckor sedan? Nu känns det som om de kastat det direkt i mitt ansikte. Imodéen trodde jag var något mot att stoppa diarréer. Hjälp! Nu fick jag en sådan där livsfarlig bekymmersrynka i pannan. Njet. De pillren heter visst Imodium. Idag slipper jag riskera att träffa solen och igår var den exotiskt gömd på himlen. Jag tror jag använder strykjärnet istället mot de värsta rynkorna. Får bara tänka på att inte sätta upp värmen för högt. Är det någon som vet om det är extra farligt att läsa en solskenstory eller fnysa på näsan åt någon dum kommentar? Allt går att goooogla. Jag läste att Christer Björkman har fått igenom att sända livesändningar på SVT alla lördagar fram till midsommar. ”Alla sista chansen” heter programmet. Man ska kunna rösta med näsan. Kan det vara möjligt? Hoppas att röstsystemet inte kollapsar. Jag tycker reservalternativet, att Filippa Bark ska räkna rösterna på sin kulram, låter rulligt osäkert. Däremot ser jag mycket fram emot att sidkicken ska bli bloggaren Tant Glad. Hon kommer att göra succé. 😀 Bäst att sluta detta inlägg. Vad läbbigt! Jag har fullt med rynkor på fingerlederna. Eller. Har jag alltid haft det? Ungefär som årsringar på ett träd. 26 får jag det till. Jag räknar illa som Peps Persson i klassikern ”Falsk matematik”.

 

 

Tredje segraren i år

Tänk att bo på Lyckogränd. Då är det givet att det ska gå bra i Bossetävlingar. Jag säger stort GRATTIS till Tove Olberg 🙂 som spikade exakt rätt ålder. Imorgon ska jag lägga in ett blogginlägg om Joanne. Texten är från ett urklipp som jag sparat en tid. När bilden togs var Joanne 63 år. Om hon lever skulle hon 2015 vara 85 år. Ögonen och blicken ser för mig ut som på en tonåring. Däremot är tänderna mer avslöjande om att det rör sig om en äldre kvinna. Tandblekning var troligen inte så vanligt 1993.
På söndag ska jag berätta om en stor förolämpning som jag råkade ut för och aldrig kommer att glömma. 😉
På måndag lägger jag in Månadens kåseri och skaffar mig skrivtid. Jag vet inte om jag hinner läsa in det på YouTube. Förra månaden fick jag skippa inspelningen för kåseriet var alldeles för långt. Ingen skulle orkat lyssna. Själv är jag också trött på att lyssna på gubben med den hemska dialekten. 😦 Annars blev gensvaret där jag berättade om min sista friska dag på min YouTube kanal stort från diabetsföreningarna i vårt land, dit jag hade skickat information via mejl. 🙂 Jag uppskattar att jag fortfarande kan göra någon nytta för mina medmänniskor. Även om min ork inte alltid räcker till för allt och alla.

Månadsbloggtävlingar & Segrare 2015:
Januari: Susie Bloom
Februari: Gunnar Carlstedt
Mars: Tove Olberg
April: ???

Vem åker ut i Let´s dance om en stund?

Månadens tävling; Jag söker en ålder

Månadens ålderstävling

Hur gammal tror du tjejen på bilden är?
Regler: Den som kommer närmast först, vinner denna lott…

Korsordslott

och blir marsmästare. Du får bara lämna en kommentar och en gissning. Klockan 22.00 stänger jag Månadens tävling. Lycka till! Jag önskar dig en fin fredag. ❤

Världen & Vardagstankar: 9 av 30

Billinge hotell
9. Vad är de tre första sakerna du brukar göra när du kommer till ett hotellrum, semesterlägenhet eller stuga? (Välj först ett boende.) Vi låtsas att du inte kollat hemsidan och inte vet någonting alls om den tillfälliga bostaden eller ens känner någon på orten. Vilka tre saker gör du först när du öppnat dörren?

 

Fast text: Jag började med Månadens boktips 2013. Förra året blev det Femtio filmer på torsdagarna. Nu kommer min tredje variant som får stanna kvar på veckans fjärde dag: Världen & Vardagstankar, 30 frågor under 2015. Personer som kommenterat femton gånger i detta torsdagstema deltar i en trisstävling. (De ska ha svarat på min fråga) Jag kommer också att dela ut en lott till någon som skrivit något som jag blivit extra förtjust i. Tänkvärt, roligt eller gulligt. Jag kommenterar med en glad gubbe att jag läst din kommentar under resans gång och gör en kort sammanfattning i en kommentar, strax innan nästa fråga. Kanske redovisar jag svarsalternativet som fick flest ”röster”. ❤

Du kan när som helst gå tillbaka till en gammal fråga och fylla i en kommentar så länge som jag inte lagt ut alla trettio frågorna. Därför får detta bli en egen kategori som du hittar en bit ner i höger marginal: Världen & Vardagstankar.

Varför sticka när man kan scanna?

Ja

Många skaffar en eller hundra tatueringar. Bosse Lidén kör hellre med vita runda knappar på kroppen. Den på magen går genom en slang till romankändisen ”Melissa” (insulinpump). Denna nya på överarmen har ingen slang. Istället sitter det en sensor under huden och registrerar viktiga värden (glukos).

Vad är det med Husse? Här har han stuckit oss sex fingrar flera gånger om dygnet i tjugofem år. Nu har sadisten slutat plåga oss. Tänk vad mjuka och lena vi kommer att bli. Precis som tummarna och pekfingrarna som orättvist har sluppit stick genom åren.

Som vanligt ger jag mina leksaker flicknamn. Får jag presentera ”Libra”. 😀

Ja två

Genom att föra ”Libra” mot knappen på ungefär 4 cm avstånd (går utmärkt genom vinterjackan) scannar jag på en sekund, precis som på ICA när vi handlar. Det piper till och jag läser snabbt av glukosvärdet. Vad skönt det är att slippa alla procedurer med att mäta med en vanlig blodsockermätare. 🙂
Trendpilarna är mycket värdefulla för mig. På en vanlig blodsockermätare ser man bara ett siffervärde. Nu kan jag se vad som hänt och vad som håller på att hända i kroppen. Pilen kan vara snett uppåt, eller neråt, den kan vara vågrät och den kan vara rakt upp eller ner. Trevligast är det när den är vågrät och inom mitt önskade målområde (5.6-9.9). 😀

Okej

Endast två minuter senare. Bäst att röra på mig eller låta ”Melissa” pytsa in mer insulin i magen. 😦

Ja tre

 

Visst

Yes

Det finns flera spännande möjligheter och fullt av statistik som jag har stor nytta av för att planera min dag och framtid. Jag gillar viss statistik så detta är kanon för mig. Dessutom ser jag det som en tävling att försöka nå nya personliga rekord och mål.

Knappen med sensorn på överarmen ska sitta i fjorton dagar. Därefter sätter jag en ny på andra överarmen som ska fungera efter sextio minuter. Alltså bara två ”stick” i månaden om jag ska förenkla det. Har jag konstiga värden eller extremt låga måste jag kontrollera med min gamla mätare som mäter blod istället för ”kroppsvätska”. Värdena på Libra ligger nämligen tio-femton minuter tillbaks i tiden.

Allt nytt har barnsjukdomar. Jag fick den sista sensorn som fanns på sjukhuset 16 februari. Som jag njöt under 74 timmar. Ända tills jag hörde hur det dånade till på golvet när jag tog av mig en tröja. 😦 Annars ska ex. ”knappen” klara av 30 min i vatten och vara vattenresistent ner till 1 meters djup enligt leverantören.

Nu hoppas jag att mina söta medsystrar och medbröder i vårt avlånga land ska få samma gratischans som jag och andra fått i Västra Götaland och Skåne. Detta är en enorm besparing på framtidens sjukvård för diabetiker. Tänk långsiktigt kära makthavare. Varje kontroll man gör kostar inget extra. Varje sticka man annars använder kostar pengar. Motivationen och möjligheterna för användarna är flera med Freestyle Libre.

Jag återkommer säkert till mer äventyr och möjligheter med Libra. Jag är supernöjd efter mitt andra försök som suttit på i 124 timmar. Det skönaste är att jag varken känner något obehag eller tänker speciellt mycket på det mellan varven. Tyvärr har jag redan fått kvitto på det som inte är något nytt under solen. Min diabetes ett är inte lätt att analysera. Om man tittar på tre dygnskurvor efter varandra, skulle man kunna tro att det handlade om tre olika diabetiker. 😦