Efter sjuttiofem meter visste alla vem han var

Jag trodde att jag skulle bita ner naglarna till nagelbanden denna februaridag 1974. Tillsammans med min skolklass var vi på studiebesök på Halmstad Museum. I normala fall skulle jag uppskattat att se hur min stad vuxit fram och stått emot krig och eld genom flera århundraden.
Visst var jag historieintresserad, men det var inget mot sportintresset. Man kan inte jämföra mjölk med läsk. Just denna dag var det dags för skidstafett i Falun. På Lugnets skidstadion väntade 60 000 förväntansfulla åskådare på de svenska herrarnas stora möjlighet att ta en VM-medalj. Själv väntade jag på tidsluckan – göra mitt livs lopp på cykel för att hinna hem till starten. Jag hatade att missa en enda sekund av något viktigt. Till slut kom tillfället då jag lyckades glida iväg från elevhavet och kuta nerför trapporna och ut i friheten.
Stundtals tog jag vilda chanser i trafiken när jag i snöslasket drog iväg halvmilen på två hjul. Pappa var ledig och hade värmt upp både Tv:n och soffan.
”Ska du inte duscha först?”
”Jag duschar i svett istället. Tror du att vi tar guld?”
”Thomas Magnusson och Sven-Åke Lundbäck är två säkra kort. Lite mer osäkert med Lars-Göran Åslund och okända startmannen Hans-Erik Larsson. Tre minuter kvar.” Pappa berättade att alla fyra svenskarna gått över från träskidor till plastmaterial.
Jag tog en klunk svalkande Loranga och räknade skidåkarna på startlinjen. Ville inte blanda ihop Italiens vita dräkt med mina favoritgubbar. Zooma in med kameran förekom inte i denna stenålderstid.
Under sjuttiofem meter hann jag leva på hoppet om svenskt guld, när mästerskapsdebutanten Hans-Erik Larsson skidade iväg. Under tiden drog legenden Sven ”Plex” Petterson startställningen och fick avbryta sig själv när han höjde rösten. ”Nio Italien, tio Frankrike och där faller Hans-Erik Larsson. Tappar skidan. Skidan lossnar ur … sitt … bindningen och han måste tillbaka. Katastrof. Katastrof!”
”Nej!” skreks det från en soffa på västkusten. Hur många svordomar som osade i vårt avlånga land denna stund skulle inte gått att räkna.
Larsson kutade tillbaka på en skida, fick en ny och tog upp jakten på sina konkurrenter. Efter några kilometer gick bindningen sönder på den andra skidan. Efter ett nytt byte var Sverige diskade enligt regelboken för otillåtet antal skidbyten.
Där hade jag riskerat mitt femtonåriga liv med en livsfarlig cykelfärd. Så förstörde denna dalmas hela livet för mig för att han inte kunde ta på skidorna ordentligt. Kunde inte hans mamma eller mormor hjälpt honom? Namnet Lugnets skidstadion klingade falskt och kändes som den värsta stafettkniv.
Tomas Magnusson och Sven-Åke Lundbäck i toppform fick aldrig chansen. Östtyskland vann denna svarta dag stafetten 4 x 10 km och det var svårt att glädjas åt att vårt grannland Norge knep bronset. Tommy Limby som tjurat och åkt hem kvällen innan för att han inte fick vara med i kvartetten, fick troligen vatten på sin kvarn.
Vad jag och min pappa och alla andra inte visste var att den stora skulden inte kunde tillskrivas skidåkaren Hans-Erik Larsson. Ändå fick han bära hundhuvudet i många år. Orsaken till fadäsen var att skruvarna som höll ihop bindningen i skidan var ämnade för träskidor och fäste så undermåligt i plast-skidorna att de snabbt lossnade.
Det kan bli delad glädje i en annars mestadels individuell idrottsgren, men risken att bli en syndabock i en skidstafett ruvar alltid i skuggorna. Jag tänker på Jörgen Brink och Niklas Jonsson i modernare tid.
Det har gått över fyrtio år, men jag är inte ensam om att komma ihåg startsträckan och namnet Hans-Erik Larsson. Nu gör jag det med ett stort hjärta och lider med människan. Då var jag en hjärtlös, genomsvettig, guldvittrande femtonåring som tyckte livet var orättvist. Ändå var jag just denna februaridag ovetande om att jag fyra månader senare skulle slita mitt hår när Staffan Tapper gick fram emot straffpunkten i den livsviktiga VM-matchen i fotboll.
Jag låg vrålande under soffbordet där jag frustrerat hamnat, efter att jag sett vem som tog upp bollen med handen för att markera vem som bar ansvaret för att Sverige … ”Det kan inte vara sant. Varför just Tapper? Honom hade jag valt sist av alla elva spelarna. Hur tänkte ”Åby” där? Den långa rangliga skånska flaggstången kommer att missa målet och träffa ett lågt flygande flygplan.”

Fotnot: Norrmannen Magne Myrmo blev den sista världsmästaren på träskidor när han vann guld på 15 km den 19 februari 1974. Kommer Petter Northug att skoja med världseliten vid nästa OS? Vinna en femmil med både träskidor och två fotbojor. 🙂
Inget är omöjligt när det gäller den gutten.

Eftersnack: Jag hoppas du hade behållning av texten. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Facebook

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Solveigs förslag

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tipsa dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar 😀

Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vårvecka.

Annonser

72 thoughts on “Efter sjuttiofem meter visste alla vem han var

  1. Sport är verkligen underhållning. Både det vi ser i TV rutan och det som händer framför TV:n i våra vardagsrum. Tänk att få filma detta. Men då ska det vara med ljudinspelning förstås.
    Vilka härliga sportminnen du har där tillsammans med din far.
    Ha nu en fin Måndag och kramen på dig..

  2. Vem 17 kommer inte ihåg den stafetten!? 😦
    Men man har ju roligare minnen av den tiden. Bl.a. när Thomas Magnusson sprang ifrån någon i sista mördarbacken. Den bilden sitter inbränd kvar, trots att jag inte minns vem han skidade mot, vilket år det var eller hur det hela slutade – men jag tror nog att han vann! 🙂 🙂
    Sen har man ju stafetten med Gundes lopp när han sprang bredvid skidspåret och skrek…det var grejer det!! 🙂 🙂 🙂

    KRAM ❤
    Susie

  3. För mig ÄR sport så himla trist……tyvärr.
    Men du berättar ju så målande och beskriver dig så bra som en ung pojke som skyndar sig hem för kung och fosterland, och för att titta på sporten. Det lät svettigt ska du veta. Jag kände nästan att pulsen höjdes till taket här hos mig nu.
    Vänta…………känner mig riktigt riktigt svettig nu.
    Ja så kan det gå när man läser dina härliga närvarande berättelser……man hakar på liksom. Man känner puls, hjärta och smärta.

    En få tacke för ett rogivande inlägg såhär på lunchrasten.
    Måndagskram.

  4. Jag kommer även jag ihåg tillfället. Fast jag tyckte synd om honom. Det gjorde ont i magen. Vilken fadäs! Fast jag förstår ju dig också som riskerade livet för att komma hem i tid och inte missa tillfället. Ridå, om jag säger så…

  5. Ogillar sport men gillar motion 😉 så är det. jag kan bli galen av alla sportreferat, jo jag vet, det finns en avstängningsknapp och den använder jag.
    Må så gott, boken ligger på mitt nattduksbord här. Kram, Gerd ❤

  6. Dina kåserier är så härliga och även fast jag läst båda böckerna och med mycket stor behållning så läser jag ändå alltid ”veckans kåseri”. Jag rekommenderar starkt alla läsare att läsa böckerna och det är fint att ha dem i sin ägo och gå tillbaka och läsa om. Jag gör det i alla fall gärna.
    Och Bosse! Jag ser ju dig som en given sportkommentator. Finns det inga lediga kobb för dig som bisittare…
    Jag hade förmånen att vara med några gånger och lyssna på Plex och detta minns jag än idag.
    Solig kram men från ett grått och trist Stockholm.

  7. Kul att ha kvar minnet av det tillfället med din pappa, kan tänka mig att det delade minnet får större betydelse med åren, håller mig på långt avstånd från sport, det är roligare att utöva själv ,-)))
    KRAM o ha det fint, Primrose ,-)

  8. Jag är imponerad – 1974 var jag lyckligt ovetande om sport och viktiga datum och namn. Året efter visste jag vem Stenmark var (det var året jag började skolan och vi fick titta i samlingssalen)

  9. Jag är ingen sportfantast mer än då det är hockey Färjestad såklart eller vid stora arrangemang som os eller fotbolls-VM. Tyvärr så var Färjestad urdåliga den här säsongen så nu har jag ingen sport att kika på, kramen till dej

  10. Kul inlägg! Men jag förstår att ni inte hade det så roligt själva där framför Tvn. Det har inte blivit så att jag har stått på ett åar skidor på över 60 år. Här nere i Skåne finns det ju sällan möjlighet till det.

    Kram/Gilla

  11. Om jag kommer ihåg den stafetten? Hur skulle jag kunna glömma?? Vi såg den på en tv som var inrullad i klassrummet och jag kan fortfarande komma ihåg på vilken plats jag satt och den stora besvikelse som det innebar då skidan lossnade! Lite trist att vara den som för alltid etsat sig fast i så många svenskars minne som ”den som tappade skidan i stafetten”. (Fast det kanske är bättre än att inte bli ihågkommen alls…)

  12. Sport absolut 🙂 ditt sätt att skriva är bra tycker jag & intressant samt får en att vilja stanna kvar liksom….tack ja jag är på g igen men fy kan knappt hosta då revbenen fått stryk 😦 ha det bäst å kram från mig

  13. Jag är inte den som sitter klistrad framför TVn när det är sport, men vissa saker har jag inte undgått att se och nu fick du mig dessutom att minnas en del. Har en mycket sportintresserad man, som dessutom varit aktiv själv både med bandyklubba och fotboll på elitnivå, så oavsett om jag är intresserad eller ej, så har jag fått och får ta del av en del referat.
    Dina kåserier är dock betydligt bättre än sportreferaten!
    Fin fortsättning på veckan!
    Kram M.E

  14. Jag kollar aldrig på sport utom då Ingemar stenmark åkte och konståkning. Gillar däremot vardagsmotion som promenader. Härlig läsning ändå när du skriver så bra och fina bilder att lägga blicken på

    Ha en skön dag
    kram
    Malin

  15. Även om jag inte är speciellt sportintresserad tycker jag alltid det är kul med dina sportinlägg, kanske p g a din entusiasm och ditt enorma kunnande! Inget av det har jag för sport!
    Ha det bra!

  16. Smart att fördela tiden så att du hinner med att skriva…. Jag har inte hunnit läsa ut Skimrande ögonblick ännu, men den ligger på mitt nattygsbord tillsammans med ett annat gäng böcker och väntar… idag måste jag läsa in mig på nationella prov…..

    Ha det fint! Kram

  17. Åh, men visst minns man den stafetten, och hur synd jag tyckte om honom trots allt. Jag levde mig in i den känslan som han måste ha haft i den stunden….
    Och jag gillar dina kåserier, du skriver så man känner att man är med i dom situationer som du skriver om…
    Kramar**

  18. Den där fadäsen minns jag. Det var på den tiden Östtyskarna var bra i skidspåren. Jag är säker på att de fuskade hela bunten. Dietmar Klause, Gerhard Grimmer och vad de nu hette.

  19. Härligt kåseri och du berättar så detaljerat och nyanserat så man känner som om man själv befinner sig i handlingen. Och kanske gjorde jag det. Så nu till min fråga: Såg du mig inte, där jag stod i bakgrunden och betraktade dig? 😉
    Kram

  20. Jag kunde höra pulsen på dej när du körde hem :-)……………………………………..Man vänjer sig vid linser! jag tycker att det bor tre tuffingar hos dej Du har ju stuckit dej själv i många år . Kram!

  21. Med vilja har jag inte läst det här inlägget. Boken ligger och väntar på mig och jag ska läsa där.
    Igår pratade de om ”din” pump på riksnyheterna, någonstans på någon kanal….
    Jag blev så glad och nu hoppas, hoppas jag på ett under. Berättade för dottern men hon är skeptisk. Hon tror ALDRIG att det kommer bli verklighet för vårt landsting. Alltså, jag får börja spara eller jobba extra. Haha!
    /P

  22. Nu har jag läst! Tack för trevlig läsning. Jag minns inte händelsen men jag minns träskidor. Skulle åka över ett dike och snön var mjuk. Där tog min skidkarriär slut.
    /P

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s