En burk i svarta havet – del två

Telefonkiosk i Umeå

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Ni ska veta att jag var tidig med hemdator. Vi köpte en Macintosh redan januari 1991. På den skrev jag kåserier, noveller och annat som såldes till olika tidningar. Okej. Det var inte det jag skulle skriva om. Jag försöker bara vinna tid. Skryta om hur jag hängde med i den nya IT-världen och … 😉
Här kommer mitt liv som mobilägare, del två. Jag känner mig en aning obekväm. Men under ett visst datum i april firar jag ett år som … Bo … Bosse Flinta.

När vi köpte en stor lanthandel i syfte att öppna Nordens största privata kaffekoppmuseum var det givet att jag behövde en mobil. Dumt nog köpte jag min Sony Eriksson någon vecka innan jag skulle träffa en besiktningsman. Han hade också en Eriksson, men berättade att den var värdelös just i de trakterna som vårt blivande hus låg. Orsaken var närheten till Hallandsåsen på den västra sidan. Täckningen hade stora brister. Nokia var det som gällde i min nya hemtrakt. Mannen hade rätt. Viktiga samtal kunde få tysta partier mitt i samtalet.
”Är bussen försenad? När sa du att ni kommer? Vi ska ha hit ett stort sällskap om en timme och ni skulle ha varit här för en halvtimme seda … Hallå? Köp blåbär …”
Det fanns en antenn som skulle dras ut. Jag tror att den var gjord av det ömtåligaste material som fanns. Åtskilliga gånger gick den sönder. Vi tvingades åka flera mil till Halmstad på studs och köpa en ny på Telia. Annars var min blåa mobil populär. Undra hur många okända människor som bad att få låna den under dess livstid? Jag gick säkert back ekonomiskt på vissa besökare i museet som ringde utlandssamtal. 🙂

Jag har inget behov av nyheter som kommit ut på marknaden. Vetskapen om att en sak som jag köpt blir gammal bara jag går ut genom entrédörren, blir jag bara beklämd av. Jag vägrar tävla om sådant. Istället ser jag min telefon som en kompis. En vän som har både goda och mindre goda egenskaper, men jag slänger inte en kompis på tippen och skaffar en ny. Sådant är taskigt. Nya kompisar kan ha sina barnsjukdomar. Gräset kan vara lika brunt eller grönt på nästa äng.
Om sanningen ska fram var det just alla dessa veka antenner som fick mig att skippa min kompis. Därför köpte vi en smidig Nokia med inbyggd antenn. Vilket lyft och vilket bra ljud. Okej. Det gick inte att spela spel, ta kort eller messa, men det sistnämnda visste jag inte vad det var för något då.
Jag var prima nöjd med min kompis som bodde i min magväska på jobbet tillsammans med växelmynt och dagens kassa.
Det var inte alltid ömsesidigt. Nokian var inte tam och försökte ibland rymma och åkte i golvet med en duns. Därför blev det efter några fall en öppning, där det inte skulle vara någon öppning. Dammråttor började bygga bon och till slut var det slutsnackat både på svenska och finska.
Jag och Solveig tog en runda till Laholm och köpte var sin mobil i olika färger. Vi tyckte det var häftigt att vi kunde ta kort med våra nya leksaker. Detta tyckte jag var roligt i minst två veckor innan vi blev med digitalkamera 2007. Bilderna man kunde ta med fler pixlar fick oss att återigen bara använda mobilen som en telefon i fickan. Solveigs cerise variant höll riktigt länge. Min svarta blev inte gammal. Nu kommer vi in i en sorglig bit av storyn. Hoppas ni som är känsliga har näsdukarna till hands. Lite enkelt förklarat kan jag nämna att min svarta inte gillade att bada svart.
Vi hade satt bilen på parkeringen vid Tant Grön en skön sommardag. En mysig gårdsbutik i Västra Karup där de bland annat säljer löste och mycket närproducerat. Mina tre damer gick iväg mot butiken. Jag skulle bara först ta min plånbok i ryggsäcken som fanns i bagaget. Dragkedjan drogs åt sidan och jag sträckte ner handen och … drog snabbt tillbaks näven.
Bläh! Allt i ryggsäcken var blött och klabbigt. Det blev aldrig något besök för mig i den väldoftande butiken. Istället stod jag och tjurade när resten av passagerarna kom tillbaka. Orsaken till mitt våta klibbiga dilemma stavades C-O-L-A. En röd burk söt cola som jag haft i ett fack på ryggsäcken i många månader. En vätskefylld garanti för att jag ska slippa åka ambulans eller dö av för lågt blodsocker. Just denna burk hade jag haft så länge i ryggsäcken att den hade spruckit i botten.
Någon som jag älskar nämnde något om att jag och mobiler inte var världens bästa vänner. Att jag gör vad som helst för att få en ny, varvades med repliken att det är bäst att jag får en leksaksvariant av materialet plast. 😉