Post till de döda

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken. 🙂

Jag hade inget eget brevbärardistrikt vid denna tidpunkt och fick därmed räkna med att hoppa omkring som en hoppjerka.
Det bästa för mig var när någon hade en lång semester eller var sjukskriven en längre period. Då kunde jag känna trygghet och hade hopp om att komma hem innan det blev mörkt. Var det gott om folk sattes vi som var över, på uppgiften att lära oss något nytt distrikt, öva som vi sa. Då fick man följa med den ordinarie brevbäraren under några dagar.
Det största jobbet var att ”sätta posten” efter de fastighetpärmar som tillhörde distriktet. Höll brevbäraren ordning på dessa pärmar, blev arbetet betydligt smidigare och enklare om någon vikarie tillfälligt tog över jobbet. När man blivit varm i kläderna behövdes inte pärmarna i det dagliga jobbet. Då satt alla namn och adresser innanför hjärnskalet och jobbet gick som en intränad dans.
Det fanns ett distrikt som låg mitt i staden. Mannen som hade distriktet var en av de luriga gubbarna på Postverket. Jag visste i stort sett bara förnamnet och att han bodde på landet några mil från staden. Annars var personligheten dold bakom en mask av skämt och dimridåer, där seriöst och vardagsprat inte släpptes upp till ytan.
Kim påminde om en hal ål. Vanligtvis jobbade jag med hundratals människor, men vissa hade jag inte mycket med att göra. Ändå fanns det moment som gick in i varandra och när vi grovsorterade korsades våra vägar.
Denna höstmorgon skulle jag öva hos Kim. Jag hade lätt för att anpassa mig och ta olika personligheter, men med Kim kändes allt obekvämt och avigt. Jag trodde att han skulle mjukna upp och känna något slags ansvar, eftersom han var min chef för dagen, istället fortsatte han att vara en undanglidande personlighet som inte bjöd på det minsta personliga stoft. Så långt ifrån andra jobbarkompisar, som jag parats ihop med i liknande situationer.
Arbetsmomenten var inte lätta för mig. Facken på distriktet där man gjorde grovsorteringen var dåligt märkta eller gällde inte. Ideligen fick jag fråga om, om samma saker som en tjatig papegoja. Totalt onödigt om han hade märkt ut och klistrat dit gatuadresser och nummer. Inte blev det lättare när jag skulle börja ”sätta” posten. Nästan inget stämde i fastighetsböckerna. Namnen som jag hade på försändelserna hittade jag inte och till slut blev jag snurrig av alla tillkortakommanden och började tvivla på om jag hade alla knivarna i bestickslådan.
”Stick du och fika så ses vi vid cykel förrådet om en halvtimme.”
Trots att jag insåg att det inte löste problemen på sikt, om jag skulle tvingas gå själv en gång, tog jag ordlöst emot det speciella fikaerbjudandet. Förresten kändes det redan som om jag var ute och cyklade, åtminstone i tillvaron.
Om sanningen ska fram ansåg jag att Kim var en sliskig typ. Ful och grov i munnen, verkade aldrig prata allvar. Jag såg något icke definierbart i blicken bakom de osorterade ord som kom ut och jag funderade på hur han sett ut och varit till sin personlighet i yngre krafts dagar. Mitt basintryck var att jag aldrig skulle lita på honom i något sammanhang. Mina mörkar tankar gled iväg till hur han eventuellt behandlade kvinnor med sina nävar, som var som dasslock. Detta var inget som jag diskuterade med någon annan.
Vad överraskad jag blev när vi kom ut på rundan. 🙂 Vilken personlighetsförvandling Kim visade upp bland de fina äldre damerna vi mötte. Han ringde på dörrar istället för att stoppa in posten i brevinkastet. Vi bjöds på kaffe och kakor så jag trodde att min mage skulle strejka på plats. Han pratade kultiverat och jag noterade att damerna såg något som jag missat. En charm som gjorde sig bland dessa klienter. Mina elaka tankar tänkte på hur mycket sidoinkomster förutom postiljonlönen han drog in när ett yngre förkläde i postuniform inte var med, eller hade jag missat något? Njet!
Det var snarare så att andra högre chefer hade missat väsentligheter. I samma veva var två chefspersoner frikopplade för att försöka få till rättvisa distrikt i vår stad. Under en lång tid hade de mätt och stegat genom stadens alla vrår.
Med jämna mellanrum vägdes olika distrikts postmängd. Dessa morgnar tog vi all vår post och gick till vågen med väskan och buntarna, innan vi gick ut på postrundan. En förman noterade vikten och skrev upp den på stencilen som vi fått oss tilldelade på morgonkvisten. Givetvis kunde postmängden variera rejält. Det var svårt att få till rättvisa. En sak är ändå alltid den samma i viktvärlden. En tegelsten väger lika mycket som en tegelsten varje dag. Två tegelstenar väger dubbelt så mycket som en. Logik kallas det på matematikspråket. 😉
Kim hade gömt två tegelstenar under sin post. Sådant spred sig snabbt i kulisserna den gången han blev upptäckt, men betraktades mest som ett pojkhyss. Kims mål var att slippa riskera få fler hushåll på sitt distrikt. På den tiden fick brevbärarna gå hem när de var klara med sin runda. En underbar morot under sommardagar, som retade gallfeber på slipsbärande tjänstemän på kontoret.
Det blev bara en spännande dag som jag övade på Kim distrikt. Vad skönt att jag inte fick det vanliga antalet dagar för då riskerade jag att få gå där själv i framtiden. Det skulle blivit långa arbetsdagar och mycket post som blev över varje gång. Efter en månad ett helt postberg.
Mitt emot Kims distrikt låg en kyrkogård.
En dag kunde jag inte låta bli att se om ett insiderstips jag fått stämde. Kunde det vara så illa? En ledig eftermiddag tog jag en runda till posten och gick upp till brevbärarvåningen. Där kopierade jag likt en hemlig detektiv några av sidorna från Kims pärmar innan jag gick genom Norre Port. Den långhåriga ynglingen passerade den fina parken och fortsatte gatan fram emot Norra Kyrkogården. På den trivsamma och fullbelagda kyrkogården ägnade jag några timmar åt att koppla ihop framförallt de ovanliga namnen på min lista med namnen skrivna på sten. Jag var inte gammal och hade mycket ungdomstankar kvar i skallen. Jag log snett varje gång jag gjorde ett kors vid ett namn på listan. Jag var ingen mullvad, utan van sedan barnsben vid att bevara hemligheter. Endast till kvinnan som tipsat mig visade jag mitt obetalda eftermiddagsjobb. En av hennes arbetsuppgifter var att renskriva fastighetsböcker, men hon hade inte fått tillåtelse att skriva om Kims. Han hade svamlat något om att det inte behövdes och hon vågade inte stå på sig. Nu bar vi på en gemensam hemlighet som vi skojade om ibland. Vi två gräsrotstuvor.
Jag var alltså inte dum i huvudet när jag inte hade begripit Kims röriga fastighetsböcker, som innehöll lika mycket kladdiga kulspetsnamn som maskinskrivna. Totalsumman när det gällde antalet hushåll på distriktet stämde säkert en gång i tiden – innan Kim övertog distriktet 269 A. Numera fick de döda personerna garanterat inte post så ofta LIKsom. ;)Men namnen var bra att ha i statistiken, både när det gällde beräkning av lön och sluttid på arbetspasset. Kim bar inte på några tegelstenar i sin samvetssäck. Istället tog han med sig sina mörka hemligheter, när han själv tog ner skylten.

SolBo Förlags mål med att skriva och ge ut böcker är inte att tjäna pengar. Däremot vill vi sälja böcker och nå ut till så många nöjda läsare som möjligt. Där har ni vår morot & motor. Utan vitaminer och bensin stannar verksamheten. När jag läser en sådan här bloggkommentar förstår jag varför jag lägger ner hundratals timmar på att forma en story och det känns bra för en stund i ordsolskenet.  ❤

Ditte Akker, skrev den 23 februari, 2015, kl 22.32
Jag skulle önska att alla dina bloggläsare genast skulle beställa båda dina böcker. Tänk så mycket man går miste om utan att ha böckerna i sin ägo. Visserligen är du vänlig nog att publicera en del kåserier. Men att själv hålla i boken och gå tillbaka och läsa om, det är värt mycket. Rekommenderas! Härlig läsning! Kram!

Eftersnack: Jag hoppas du hade en trevlig läsning. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. 🙂 Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Bloggprovbok 2014

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

DSCN8510

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tips dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar 😀

Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤
Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka!

Annonser

78 thoughts on “Post till de döda

  1. Go’kväll Bossebloggvän.
    Jag gillar ditt sätt att skriva på. Så jag måste nog köpa boken trots att jag lägger ned väldigt lite tid på att läsa böcker. Får väl skämmas men så Äre.
    På sommaren då man har en lååååång ledighet då brukar jag läsa lite mer.
    Men tack för ditt HÄRLIGA skrivsätt.
    Nattikram från trötterglad.

  2. En sån jäkel på att luras.

    Jag har också jobbat på Kungl. Postverket en gång i forntiden. Kom till Hbg 1953 och började där nån gång på sommaren. Men jag hade kassajobb. Jag fick flytta från kontor till kontor och trots att jag gick kurser blev jag aldrig mer än extra ordinarie kontorsbiträde. Jag slutade när jag fick min yngste son och var hemmafru i 7 år. Så nu när jag är pensionär väntade jag mig en pension, för det hade Pappa sagt att man fick från posten. Nada! Jag fick reda på av min väninna, som arbetade på Televerket i samma veva. Man är tvungen att söka pensionen där. Det gjorde jag och fick först en engångssumma för de gångna åren och nu har jag 27 kronor i månaden, kanske efter skatt. 😀

    Så tänk på det, när du blir gammal pensionär, att du kanske måste söka.

    Kram/Gilla

  3. Men alltså, det är inte helt sant av? Haha, det är så härligt roligt och helt obegripligt att någon kan vara med om allt det som dina historier handlar om. Det är så bra.
    /P

  4. Vilken historia! Jaså, det var så det gick till. Jag skulle vilja ha stämt av med min man, han startade ju sin arbetslivsbana med samma yrke.
    Ha en solig och fin måndag! Kram, Gerd

  5. Din berättarglädje går inte att ta miste på! Jag fick intressant insyn i brevbärartillvaron men, Bosse, du visste ju om hans hemlighet och den där kvinnan…alltså tog han inte med sig den i graven. Eller missade jag nåt? Kram från medmänniskan!

  6. Sv: Jag var nästan lite orolig att min blogg blev för personlig, men den gillades även på FB.

    Så lustigt att din fru växte upp i Bergs socken och att hennes föräldrar flyttade till mitt älskade Lerdala. Jag vet att det går bussar dit från Skövde, för redan på den tiden jag beskriver var min käre farbror Herbert busschaufför på den linjen. Men både han och tant Eja är döda och begravna för många år sen. Det är nya ägare efter det att deras dotter också dog och de har nån slags äventyrsupplevelser där i dag. Kolla här. Det verkar också vara intressant. Men vi lär inte komma tillbaka till Lerdala och Såkerbo, för det finns inga kontakter kvar i Lerdala. Min äldste son kommenterade på FB, att han var glad att jag hade berättat om mina minnen och han har också många minnen av de jag berättade om.

    Kram/Gilla

  7. Så intressant, du skriver fina kåserier väl värda att läsa, jag brukar läsa igenom dom flera gånger för alltid missar jag någon poäng vid den första läsningen.
    Detta var ju också speciellt trevligt eftersom jag har en yngre bror som har varit brevbärare här i Stockholm under många år.
    Trevlig måndag och vecka till dig.
    Kram!

  8. Du är så grym på att få till det och fånga ens intresset för att fortsätta läsa trotts att jag just nu var lite stressig så kunde jag bara inte låta bli utan att få reda på hur det gick.

    Ha en fantastiskt bra dag!

    Kramar

  9. Hej Bosse!
    Som vanligt så roar och oroar du med din penna. Vilken historia och vilken lurig kille. Läser det du skriver med nöje men tiden för en pensionär är som pensionen, liten.
    Kram på dig från Skogsfen.

  10. Tack för att du delar med dej av dina skriverier!
    Jag tackar i förväg, tar Ipaden med mig i sängen och läser där, säker på att det är lika intressant och medryckande som vanligt!
    Och trollstaven får du gärna låna, bara jag hittar en först!

  11. En lurig brevbärare, verkligen och väldigt smart. Varför jobba mer än vad en behöver? List och tankeverksamhet kan tillföra mycket. Och Kim hade väl en del av båda ingredienserna.
    Ärligheten tummade han på rejält. Smart av dig Bosse att lista ut hemligheten.
    Jag är så förtjust i dina kåserier och önskar fortfarande att dina läsare skall köpa en eller helst båda dina böcker.
    För det är en särskild känsla att själv ha boken.
    Tack för dina fina ord!
    Kram från mig.

  12. Den där Kim var ju en lurig en! Själv hade jag aldrig kunnat dela ut post, den hade antagligen aldrig kommit fram och själv hade jag nog varit smal som en pinne efter alla extrarundor!! Men visst fick dotter min lunch och själv bor jag ännu närmare Åhusglass än vad Hammarsjön gör 😉 Kram

  13. Han var en lurig brevbärare . ja ja man har ju hört en hel del om brevbärare förr! 🙂 ………………………………..Bärnstenhalsband fungerar på djur Om det fungerar på människor vet jag inte.Men sprejen fungerar jag sprejar mina ben när jag går ut med hundarna i skogen! 🙂

  14. Vet inte vad jag tycker… inte riktigt just gjort. Men lite små roligt var det ju allt. Men en sån filur glömmer man aldrig bort så han kommer ju att finnas kvar som ett roligt minne bland alla postiljoner. Men lite hyss lättar ju upp vardagen eller hur Bosse bus?
    Kramelikram

  15. Ja det var en rackare till brevbärare, tänk att vissa människor kan man aldrig bli klok på, och det kanske är lite av ”tjusningen”..**
    Mina fotsteg i ditt hjärta, så vacker titel på en underbar bok.
    Kram och ha det gott♥

  16. Underbart kåseri! Göran pratar ständigt och jämt om den gamla tiden som brevbärare, då han kunde sluta innan vanligt folk tog lunch. Det var en lyx. Nu förtiden hoppas jag att jag kan få en skymt av honom innan klockan slår 18 ibland 19. För idag är det mer regel än undantag att han jobbar över både en och två timmar… dessa omorganisationer har fört med sig mycket stress och hjärtproblem för många av hans kollegor. Då kan det vara skönt att ta sig en liten resa söder över. kram Ingela

  17. Tusen tack goe Bosse för din berättelse, den var verkligen intressant och kul att läsa.
    Jisses vilka tider det var på ‘den tiden’, så kan det väl aldrig gå till numera . . . . eller ? !
    Den ‘brevgubben’ var en ‘ulv i fårakläder’, en riktig lurig jäkel, . . . .frid över hans minne, hi hi . . .
    Mycket post går numera genom ‘nätet’, det personliga försvinner mer och mer, synd och skam.
    Jag moster Eva skickade ett post- vykort till Ted 20 år, för några år sedan, han ringer och tackar och är alldeles överlyckligt glad. Tänk så trevligt att få ett personligt handskrivet vykort, sa han.
    Den glädjen kan man fortfarande skicka till många, om man bara vill och fattar vad det betyder.
    Det gläder både avsändaren och mottagaren.
    Jag har oxå varit en liten vikarierande brevbärare i början på 70-talet, tidiga mornar oj oj . . .
    Sen har jag delat ut morgontidningar, (oxå morgon jobb) kör runt på ‘flakmoppe’,
    (den var guld värd).
    Sommarhalvåret var givetvis bäst, vintern ska vi inte tala om . . . . men det gick det oxå . . .
    Oj vad man har jobbat hårt i sitt liv . . . . som tack för det får man värk i lederna m.m.
    (Men skit händer) skrev det på Svenska, hi hi . . . .
    Jag har även jobbat nätter inom vården, jag är ju en nattuggla, men ingen lärka.
    En svår kombination egentligen med jobb man skaffar. Nu är jag ‘friherrinna’, *fniss*

    Önskar dig en skön Valborg och 1 Maj, kram/ Eva

  18. Halloj där……har kommenterat ditt inlägg redan så nu kommenterar jag ditt inlägg en andra gång.
    Jag tar en liten mikropaus i bloggen ett par futtiga dagar och så vill jag med denna kommentar …………äh……jag vill önska dig och din familj en trevlig valborg.
    Själv tänkte jag försöka med lite lur………
    Maj maj måne………jag kan lura dig till Skåne . Få se vem jag kan lura haha.

    Trevlig valborg från TantBus

    • Tack TantGlad. 🙂 Hoppas du hittar på något busigt och kul under mikropausen. Är det därför jag hamnat i Skåne? Du har lurat hit mig. I så fall ett snällt och vackert bus. 🙂 Ska du tända på egna eldar och återuppleva gamla barndomsminnen? 😉 Jag tror inte att jag vågar längre. Har du tydligen blivit trist feg med åren.

  19. Det är obehagligt med sådana personer, som byter personlighet så där bara. Och så visade det sig ju att han inte hade rent mjöl i sin brevbärarväska.

    Jag kommer att tänka på en gång för ganska många år sen när jag träffade ett antal okända personer i någon sorts träff (kommer inte riktigt ihåg). Vi presenterade oss, du vet när man säger namn, ler, och har glömt namnet. Men en kvinna spärrade upp ögonen och utbrast: ”Det är ju du med alla böckerna!” när jag hade sagt mitt namn. Jodå, hon var brevbärare där jag bodde då. Och jag kan lova att hon inte behövde lägga några tegelstenar sin väska. Men vilket dåligt samvete jag fick!

    Kram och tack för trevlig läsning!

  20. Jag satt med ett nostalgiskt leende genom hela kåseriet. Jag är mer eller mindre uppvuxen på Göteborg 5, ett postkontor som låg vid Korsvägen i Göteborg, strax intill där Universeum ligger nu. Min pappa jobbade där som expeditionsförman, vad det nu innebar. Jag älskade att gå dit efter skolan och se när post sorterades i fack eller när sorteringsmaskinen var igång.
    Alla var så snälla och ibland fick jag pröva på. Glasspengar fick jag också ibland. Vilket härligt inlägg du bjuder på. Ett av minnenas fack i knoppen öppnades på vid gavel. Tack!

  21. Så härligt du berättar om den lurige Kim. Man kan bara skratta åt den dråpliga historien 🙂 Alltid lika spännande besöka din blogg och läsa dina kåserier. Tack för ännu en underhållande berättelse.

    Ha en fortsatt fin helg med de dina. Vårkramar från Väst

  22. Vilken historia! Men jag tänker att det kan vara viktigt för många gamla och ensamma människor med den där lilla pratstunden. Kanske hade din kollega tunga upplevelser och erfarenheter i bagaget som format honom till en svår personlighet. eller så var han bara en ful fisk, man brukar ju säga att man ska lita till sin första ingivelse. Samtidigt säger man att man inte ska döma någon vars skor man aldrig gått i… komplicerat.
    Men Tack för god och underhållande läsning!

    Önskar dig och de dina en fortsatt fin majmånad!
    Kram

  23. Svar: kul att du gillar idén och det är klart du får låna den 😉

    Jag gillar också ditt sätta att skriva på synd att jag har så svårt att läsa böcker, blev värre sen jag fick min nackskada. Intressant läsning

    Ha en skön dag
    kram

  24. Hade egentligen inte tid att läsa just nu – men kunde inte låta bli….
    Intressant och välskriven historia. Kluriga gubbar finns det lite varstans….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s