En halvtimme på Sandrews

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Denna biobiljett, med den vackra handstilen på baksidan, hittade jag i en minneslåda. Följ med till åttiotalet och en julidag vid västkusten. Hoppas du inte blir alltför äcklad. Jag varnar känsliga läsare. 🙂

Efter att snabbt delat ut posten på mitt sommardistrikt, hade jag cyklat ner och badat på Östra Stranden.
Det var en skön sommardag och det kändes lyxigt att bada och samtidigt ha fullt betalt. På hemvägen åt jag middag hos mamma. Innan jag cyklade hem för att sova en timme stack jag inom Ica och köpte något gott till fikat. Det fick bli toscakaka. Till godbiten köpte jag ett paket grädde.
En stor klick vispad grädde ovanpå kakan och en lika stor klick i det rykande kaffet kalasade jag på, på balkongen. När jag var klar blev jag rastlös. Min tolvväxlade cykel ville ut på en runda och jag drog iväg till centrum. Väl framme stack jag in på jobbet och slängde upp en del av morgondagens post. Utmärkt taktik om jag behövde skapa mig en lugn nästa dag.
Även min kompis Janne befann sig på sitt distrikt. Vi bestämde oss för att gå på bio när vi var klara. På Sandrews en bit från Norre Port gick ”En natt i New York” av Martin Scorsese, en film som fått bra kritik av flera recensenter.
Filmen visades i stora salongen. Ganska snart började jag känna mig konstig i kroppen. Först försökte jag tänka på annat och koncentrera mig på handlingen. Var jag kissnödig? Nä. Mysko. Jag hade varit kärnfrisk en kvart tidigare.
Det gick bra någon minut. Sedan var obehaget tillbaks som en bumerang. Jag blev inte klok på vad som fattades mig. Det här var löjligt.
”Jag ska bara på dass”, viskade jag till Janne.
Av någon konstig anledning tog jag med mig jeansjackan.
Nu gick allt akut snabbt. Redan när jag tog tag i salongsdörren mådde jag illa. Efter alla mina hundratals besök på biografen hittade mina fötter till toaletterna.
Jag hann aldrig stänga dörren. Aldrig förr hade jag upplevt något liknande. På några minuter hade jag tappat all energi i min vältränade kropp. Hela toaletten var nerspydd och det kändes som jag skulle svimma där jag halvlåg på alla fyra och hyperventilerade. En varningsklocka ringde. Jag måste bort. Ut i friska luften. Det kunde inte finnas en enda droppe dynga kvar i kroppen som skulle ut.
Livet blev inte lättare utomhus. Jag tog mig stapplande runt hörnet och ner till grusgången längs med Nissan. Jag mötte okända personer som trodde att jag tillhörde A-laget. Jag såg det i snabba blickar som vändes bort och noterade att deras stegriktning lämnade grusgången. På en bänk satte jag mig ner, helt utmattad efter ännu ett spyanfall.
Att cykla hem var det inte tal om. Att ta sig över bron och fram till bussterminalen kändes som ett maratonlopp i fyrtiotvå kilometers uppförsbacke. Halvliggande på träbänken försökte jag desperat tänka ut nästa möjliga steg.
Jag blev avbruten i mina destruktiva röriga tankar när jag såg mitt ex´s bästa väninna komma gående mot den plats där jag satt. En världsvan kvinna som precis hade kommit hem från en längre utlandsvistelse. Jag är säker på att Liv direkt kände igen mig. Då måste hon också ha sett vad som hände två sekunder senare. Ett nytt Niagaraanfall som inte gick att dölja. Snart skulle halva Halmstad veta att Bobo blivit alkis denna sommar. Min kropp började skaka och jag frös i sommarvärmen trots att jag var genomsvettig. Matt var bara förnamnet. Stanken var inte att leka med. Hade det gått hade jag sprungit ifrån mig själv, men som det var nu skulle jag inte ens klara av att vänta tills min buss kom. Som en skänk från ovan gled Snöstorpsbussen in. Från en hållplats nära Snöstorps kyrka skulle jag i ett friskt tillstånd lätt kunnat ta mig hem på tio minuter.
Jag hade busskort och slapp krångla med pengar med skakiga händer. Det var ändå ett stort företag att ta sig uppför de två trappstegen och slå sig ner på ett ledigt säte vid en finklädd dam som snabbt ställde sig upp. Här drabbades jag av ett par minuters medvind när bussen körde iväg. Annars hade jag säkert slängts av om jag spytt ner bussen. Några gånger började jag dock hulka. Det var svårt att hålla ögonen öppna, men när jag blundade drabbades jag av yrsel. En reservplan skapades i ångestångorna när jag förstod att det var nära att gallan ville visa sig offentligt.
Min högerhand gick med på att sträcka sig upp. Jag tryckte på stoppknappen och raglade av. I ett friskt läge skulle jag känt ett nostalgiskt skimmer när jag korsade min gamla grundskolas skolgård. På skolplanen hade jag spelat många handbollsmatcher. Denna stund skulle mina klasskamrater inte sett någon skillnad på mig och en begagnad disktrasa. Mina ben var som gelé.
På något vis kom jag hem till mammas bostad. Skönt att jag hade en extranyckel, för hon var inte hemma. När hon kom hem från jobbet löste hon snabbt gåtan.
”Grädden. Datumet hade säkert gått ut. Du har blivit matförgiftad. Annars hade det inte kommit så akut.”
Mamma hade rätt som vanligt. Jag som hade gillat att grädden var nersatt till halva priset, hade inte vägt det som en risk med att datumet hade gått ut. Jag tänkte på filmjölk och vanlig mjölk och tog chansen. Trodde inte att en seriös affär sålde farliga feta saker. Det blev en lärdom för livet. Aldrig har jag köpt gammal grädde sedan dess.

Min chef tyckte att det var sjukt komiskt när jag ringde och sjukanmälde mig och redan befann mig på jobbet. Mamma bodde nämligen i mitten av mitt distrikt.
Om jag skulle försöka hitta ”En natt i New York” på Tradera. Det skulle vara kul att äntligen få se klart filmen. ”Som grädde på toscakakan” som de säger i Toscana. 😉
På biobiljetten står det: ”Välkommen åter”. Kan det gälla mig med?
Eftersnack: Jag hoppas du hade behållning av texten och inte mår illa. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.:
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin avslutning på juni.