Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.
Under en varm julidag kom samtalet från Smålands inre skogar, mitt emellan ett blöjbyte och rinnande bröstmjölk.
”Jag är i sjunde himlen. Jag har hittat drömprinsen.”
Sofia lyssnade på sin barndomsväns monolog med ett öra, samtidigt som hon hörde Britt-Marie kommunicera med sina läten från vaggan i sovrummet.
Det senaste året hade Sofia och Agneta glidit ifrån varandra. Vad snabbt allt hade gått. De hade bott grannar och växt upp tillsammans. De var lika gamla och hade gått i samma klass under de sju skolåren. De hade sprungit ut och in i husen som om de bott i två familjer och haft fyra föräldrar. Enda skillnaden var att Sofia hade flera syskon medan Agneta var enda barnet.
Under många år hade tjejerna delat hemligheter och ofta sovit över hos varandra. I takt med mognad förändrades deras drömmar och bytte skepnad. Att träffa honom med stort H låg ändå alltid högst på önskelistan.
Jag vet inte exakt hur det gick till när min mamma Sofia och Agneta gled isär. De två avgörande faktorerna var att mamma lyckades bli gravid som sjuttonåring och att Agneta flyttade till Karlstad för att gå en sekreterarkurs. På den tiden var det viktigt att skyla en oönskad graviditet med ett giftermål innan barnafödseln, om mannen tog sitt ansvar fullt ut.
Sofia hade flyttat till storstaden Halmstad efter sommarbröllopet och börjat ett nytt liv. Några månader senare var hon en ung mamma som dessutom såg ännu yngre ut. Inte heller hjälpte hennes etthundrafemtioen centimeter över havet. Av omgivningen togs hon ofta för att vara en snäll storasyster som tog hand om sin söta lillasyster. Det hände även att hon möttes av elaka kommentarer när personal trodde att den oansvariga mamman till Britt-Marie skickat en äldre syster.
Sofias liv ändrade karaktär och hon tvingades bli vuxen i förtid.
Jag tror att det var mycket tufft för mamma stundtals, trots att hon var vänlig, duktig och social.
Sofia och Agneta skrev under den första tiden tjocka brev till varandra och en gång vid påsken hade de träffats i ett kärt återseende hemma hos sina föräldrar i Småland. Då hade de precis som förr legat och småpratat och fnittrat genom halva natten. Livet hade varit fullt av möjligheter och de smidde hemliga planer om när de återigen skulle bo nära varandra. I nattens mörker var allt enkelt och inget för svårt.
I verkliga livet blev deras kontakter mer sporadiska under de närmaste månaderna. Agneta hade ingen telefon i det lilla möblerade rummet som hon hyrde i Värmland. På den tiden var avstånd mycket längre. Ingen av dem hade körkort eller bil. Skype, SMS och mobiler var inte påtänkta.
Tiden gick. Det kom några handskrivna brev från Agneta under hösten. Hon var fortfarande eld och lågor och lovordade sin militär. Strålade av lycka över turen som hon hade haft, när hon på försommaren hade träffat sin pusselbit på utomhusdansbanan. Mannen i hennes liv hade precis allt det hon efterfrågat. De hade redan förlovat sig och börjat planera bröllopsdagen.
I det sista brevet hade Agneta ritat en skiss på en baby som låg i en mage och lagt till texten i ett rött hjärta:
”Han vet inget ännu. På fredag kväll ska jag berätta den ljuvliga nyheten.”
Sofia skrev tillbaka och visade sin uppskattning, samtidigt som hon delade med sig av sina upplevelser i stora staden och tonade ner ensamheten som hon stundtals kände. Hon ville inte lägga sordin över glädjen som lyste genom orden i brevet, som författats i soliga Karlstad. Men någonstans dök en mörk skugga upp i hennes tankar. Tänk om han inte …
Bara för ett år sedan hade de ingått i samma kvartersgäng. Nu var det mer olikheter än likheter i deras vardag. Om några år skulle de förhoppningsvis vara tillbaka i personkemin och umgås som en stor familj på semestrar och ledigheter. Låta sina barn busa med varandra och hitta på upptåg som de själva gjort.
Till julhelgen skulle Sofia äntligen få träffa drömprinsen Kjell. Då skulle hon och Agneta ha all världens tid att ta igen det de missat och uppdatera varandra. Sture och Kjell skulle säkert bli bästisar och börja spela tennis med varandra och gå på fotboll på Örjans Vall. Britt-Marie skulle bli som en storasyster till nästa sommar. Sofia log åt det sistnämnda när hon bäddade rent i sängen.
Det damp ner ett brev på hallgolvet hos Sofia en blåsig novemberdag. Hon hade precis kommit hem från ett besök på BVC och ännu inte fått av sig den tunna höstjackan. Britt-Marie var missbelåten efter vaccinationen hon precis fått och visade upp ett hösthumör som grannen säkert hörde genom den tunna väggen.
I en annan tid. Bara ett år tillbaks i tiden, hade Sofia behållit jackan på och störtat in till Agneta. Då hade famnen varit öppen för den spralliga, men känsliga bästisen.
Tonen i Agnetas brev hade ändrat karaktär. Den snygga handstilen var ersatt av en slarvig variant, som i mörka ordalag hackigt beskrev sveket bakom hennes rygg. Lögnerna som lagrats på varandra som en vedstapel. Lappen i kavajfickan som bränt värre än manetens trådar. Fästmannen hade inte varit det minsta glad över nyheten, som han fick serverad till efterrätt efter den romantiska middag som Agneta lagt ner timmar på. Både i köket och när hon med glädje planerat den in i minsta detalj under vakna nätter. I hennes värld dansade hon på moln. Ovetande om mörka själviska drag i sin älskades personlighet.
Jag minns inte hur många timmar eller dagar som förflöt tills samtalet kom från mormor till min mamma. Själv var jag ju inte ens påtänkt.
”Sätt dig ner älskade Sofia! Jag har tragiska nyheter till dig. Egentligen borde jag tagit motorvagnen ner till dig, men … Greta och Arvid har stor sorg. Agneta har tagit sitt liv. En överdos av sömntabletter.”
Det tog flera år innan mamma öppnade sorgens dörr och lät mig komma in. Jag var ett nyfiket barn. Genom min barndom fick jag små fragment varje gång som vi besökte gravstenen i Småland, som fanns bredvid min morfar och så småningom även min älskade mormor. Så fort som jag lärt mig räkna brukade jag addera levnadsåren på stenarna och bli ledsen över Agnetas alltför tidiga död.
Det blev inte några plåster på såren, men mamma räddade senare i livet två kvinnor från att dö på samma sätt. En av dem till och med två gånger. Vid de tre tillfällena hade mamma en geografisk chans att agera, men det var säkert hennes sjätte sinne och det mörka minnet av Agneta som fick Sofia att tänka ett steg längre än väninnorna och arbetskamraterna. Inte bara tänka utan även agera, bryta sig in genom låsta dörrar för att rädda liv och göra skillnad, när nattens mörker höll på att göra slut på livets svagt fladdrande låga. Min mamma blev den räddande ängeln då, senare i livet även ett bollplank till olyckliga kvinnor i olika åldrar.
I efterhand kan jag förstå varför mamma aldrig ville att jag skulle bli olyckligt kär som ung. Då blev jag störd av den dumma repliken.
”Mister du en finns det tusen och åter tusen andra.”
Jag tyckte det lät knäppt och höll inte alls med. Det jag inte visste då var att orden och erfarenheten kom från en människa full av värme och medmänsklighet. Men också från en människa med ett blödande inre sår av saknad och skuld för att hon inte läst mellan raderna.
Till enrummaren i Karlstad nådde aldrig Sofias flinka händer eller hennes skonummer trettiofem. Däremot levde kvinnan som mamma räddade livet på två gånger, tills hon blev nästan nittio år. Om kvinnan någonsin tackade Sofia står skrivet i stjärnorna.
Stjärnor både tänds och släcks. Det skär till i mitt hjärta när jag tänker på det sistnämnda. I en bättre värld skulle varje stjärna få stråla klart. ❤
Efterord: Jag hoppas du hade en trevlig läsning. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på?
Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.
Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Här är länken om du vill köpa en signerad bok.
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Fotnot/Privata ord: Månadens kåseri låter jag ligga ”överst” cirka en vecka. Detta var enda chansen för mig att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå vara kvar i den underbara bloggvärlden ett tag till. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin sommarvecka. Lite läbbigt att det redan är augusti till helgen.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 