Sommarförälskelsens skuggsida

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Under en varm julidag kom samtalet från Smålands inre skogar, mitt emellan ett blöjbyte och rinnande bröstmjölk.
”Jag är i sjunde himlen. Jag har hittat drömprinsen.”
Sofia lyssnade på sin barndomsväns monolog med ett öra, samtidigt som hon hörde Britt-Marie kommunicera med sina läten från vaggan i sovrummet.

Det senaste året hade Sofia och Agneta glidit ifrån varandra. Vad snabbt allt hade gått. De hade bott grannar och växt upp tillsammans. De var lika gamla och hade gått i samma klass under de sju skolåren. De hade sprungit ut och in i husen som om de bott i två familjer och haft fyra föräldrar. Enda skillnaden var att Sofia hade flera syskon medan Agneta var enda barnet.
Under många år hade tjejerna delat hemligheter och ofta sovit över hos varandra. I takt med mognad förändrades deras drömmar och bytte skepnad. Att träffa honom med stort H låg ändå alltid högst på önskelistan.

Jag vet inte exakt hur det gick till när min mamma Sofia och Agneta gled isär. De två avgörande faktorerna var att mamma lyckades bli gravid som sjuttonåring och att Agneta flyttade till Karlstad för att gå en sekreterarkurs. På den tiden var det viktigt att skyla en oönskad graviditet med ett giftermål innan barnafödseln, om mannen tog sitt ansvar fullt ut.
Sofia hade flyttat till storstaden Halmstad efter sommarbröllopet och börjat ett nytt liv. Några månader senare var hon en ung mamma som dessutom såg ännu yngre ut. Inte heller hjälpte hennes etthundrafemtioen centimeter över havet. Av omgivningen togs hon ofta för att vara en snäll storasyster som tog hand om sin söta lillasyster. Det hände även att hon möttes av elaka kommentarer när personal trodde att den oansvariga mamman till Britt-Marie skickat en äldre syster.
Sofias liv ändrade karaktär och hon tvingades bli vuxen i förtid.
Jag tror att det var mycket tufft för mamma stundtals, trots att hon var vänlig, duktig och social.
Sofia och Agneta skrev under den första tiden tjocka brev till varandra och en gång vid påsken hade de träffats i ett kärt återseende hemma hos sina föräldrar i Småland. Då hade de precis som förr legat och småpratat och fnittrat genom halva natten. Livet hade varit fullt av möjligheter och de smidde hemliga planer om när de återigen skulle bo nära varandra. I nattens mörker var allt enkelt och inget för svårt.
I verkliga livet blev deras kontakter mer sporadiska under de närmaste månaderna. Agneta hade ingen telefon i det lilla möblerade rummet som hon hyrde i Värmland. På den tiden var avstånd mycket längre. Ingen av dem hade körkort eller bil. Skype, SMS och mobiler var inte påtänkta.
Tiden gick. Det kom några handskrivna brev från Agneta under hösten. Hon var fortfarande eld och lågor och lovordade sin militär. Strålade av lycka över turen som hon hade haft, när hon på försommaren hade träffat sin pusselbit på utomhusdansbanan. Mannen i hennes liv hade precis allt det hon efterfrågat. De hade redan förlovat sig och börjat planera bröllopsdagen.
I det sista brevet hade Agneta ritat en skiss på en baby som låg i en mage och lagt till texten i ett rött hjärta:
”Han vet inget ännu. På fredag kväll ska jag berätta den ljuvliga nyheten.”
Sofia skrev tillbaka och visade sin uppskattning, samtidigt som hon delade med sig av sina upplevelser i stora staden och tonade ner ensamheten som hon stundtals kände. Hon ville inte lägga sordin över glädjen som lyste genom orden i brevet, som författats i soliga Karlstad. Men någonstans dök en mörk skugga upp i hennes tankar. Tänk om han inte …
Bara för ett år sedan hade de ingått i samma kvartersgäng. Nu var det mer olikheter än likheter i deras vardag. Om några år skulle de förhoppningsvis vara tillbaka i personkemin och umgås som en stor familj på semestrar och ledigheter. Låta sina barn busa med varandra och hitta på upptåg som de själva gjort.
Till julhelgen skulle Sofia äntligen få träffa drömprinsen Kjell. Då skulle hon och Agneta ha all världens tid att ta igen det de missat och uppdatera varandra. Sture och Kjell skulle säkert bli bästisar och börja spela tennis med varandra och gå på fotboll på Örjans Vall. Britt-Marie skulle bli som en storasyster till nästa sommar. Sofia log åt det sistnämnda när hon bäddade rent i sängen.

Det damp ner ett brev på hallgolvet hos Sofia en blåsig novemberdag. Hon hade precis kommit hem från ett besök på BVC och ännu inte fått av sig den tunna höstjackan. Britt-Marie var missbelåten efter vaccinationen hon precis fått och visade upp ett hösthumör som grannen säkert hörde genom den tunna väggen.
I en annan tid. Bara ett år tillbaks i tiden, hade Sofia behållit jackan på och störtat in till Agneta. Då hade famnen varit öppen för den spralliga, men känsliga bästisen.
Tonen i Agnetas brev hade ändrat karaktär. Den snygga handstilen var ersatt av en slarvig variant, som i mörka ordalag hackigt beskrev sveket bakom hennes rygg. Lögnerna som lagrats på varandra som en vedstapel. Lappen i kavajfickan som bränt värre än manetens trådar. Fästmannen hade inte varit det minsta glad över nyheten, som han fick serverad till efterrätt efter den romantiska middag som Agneta lagt ner timmar på. Både i köket och när hon med glädje planerat den in i minsta detalj under vakna nätter. I hennes värld dansade hon på moln. Ovetande om mörka själviska drag i sin älskades personlighet.

Jag minns inte hur många timmar eller dagar som förflöt tills samtalet kom från mormor till min mamma. Själv var jag ju inte ens påtänkt.
”Sätt dig ner älskade Sofia! Jag har tragiska nyheter till dig. Egentligen borde jag tagit motorvagnen ner till dig, men … Greta och Arvid har stor sorg. Agneta har tagit sitt liv. En överdos av sömntabletter.”

Det tog flera år innan mamma öppnade sorgens dörr och lät mig komma in. Jag var ett nyfiket barn. Genom min barndom fick jag små fragment varje gång som vi besökte gravstenen i Småland, som fanns bredvid min morfar och så småningom även min älskade mormor. Så fort som jag lärt mig räkna brukade jag addera levnadsåren på stenarna och bli ledsen över Agnetas alltför tidiga död.
Det blev inte några plåster på såren, men mamma räddade senare i livet två kvinnor från att dö på samma sätt. En av dem till och med två gånger. Vid de tre tillfällena hade mamma en geografisk chans att agera, men det var säkert hennes sjätte sinne och det mörka minnet av Agneta som fick Sofia att tänka ett steg längre än väninnorna och arbetskamraterna. Inte bara tänka utan även agera, bryta sig in genom låsta dörrar för att rädda liv och göra skillnad, när nattens mörker höll på att göra slut på livets svagt fladdrande låga. Min mamma blev den räddande ängeln då, senare i livet även ett bollplank till olyckliga kvinnor i olika åldrar.
I efterhand kan jag förstå varför mamma aldrig ville att jag skulle bli olyckligt kär som ung. Då blev jag störd av den dumma repliken.
”Mister du en finns det tusen och åter tusen andra.”
Jag tyckte det lät knäppt och höll inte alls med. Det jag inte visste då var att orden och erfarenheten kom från en människa full av värme och medmänsklighet. Men också från en människa med ett blödande inre sår av saknad och skuld för att hon inte läst mellan raderna.
Till enrummaren i Karlstad nådde aldrig Sofias flinka händer eller hennes skonummer trettiofem. Däremot levde kvinnan som mamma räddade livet på två gånger, tills hon blev nästan nittio år. Om kvinnan någonsin tackade Sofia står skrivet i stjärnorna.

Stjärnor både tänds och släcks. Det skär till i mitt hjärta när jag tänker på det sistnämnda. I en bättre värld skulle varje stjärna få stråla klart. ❤

Efterord: Jag hoppas du hade en trevlig läsning. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på?

Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Facebook

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Solveigs förslag

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Fotnot/Privata ord: Månadens kåseri låter jag ligga ”överst” cirka en vecka. Detta var enda chansen för mig att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå vara kvar i den underbara bloggvärlden ett tag till. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin sommarvecka. Lite läbbigt att det redan är augusti till helgen.

Annonser

80 thoughts on “Sommarförälskelsens skuggsida

  1. Ja jag gillar verkligen ditt sätt att skriva och din förmåga, att levandegöra händelserna så man kryper in bakom orden medan man läser. Du använder de viktiga och levande orden. Då kommer en äkta känsla fram och berättelsen blir berörande och fylld av mening! Tack!

  2. En sorglig och glädjande berättelse i ett, sorgen över väninnan som tog sitt liv och glädje över de kvinnor som blev räddade. Fantastisk bra skrivet 😀

  3. Fint, empatiskt skrivet. Jag blir berörd och tänker på alla människor som dött för tidigt, både idag och bakåt i tiden.

    Det finns en grav på en kyrkogård där nära släkt till mig är begraven. En grav med en enkel sten och utan blommor. Varje gång vi åker dit, ända sen tidigt 1960-tal, när jag går förbi denna speciella grav blir jag vemodig. Ledsen. Den flickan som ligger där blev bara 3 år.

  4. Å det var fint skrivet och du fick med mig på tåget så innan jag läst klart började jag gråta…Jag skrev till Tomas Drejare att det var via din blogg jag såg dom små hjärtskålarna, så nu är han läsare av din blogg :-))

  5. Det här berörd mig ordentligt. Jag blev själv gravid och födde min son, när jag va 17½ år gammal. Det var verkligen en stor skandal på den tiden. Så hade jag också en bästis, som råkade ut för samma sak. Vi blev båda tvungna att gifta oss och flytta från vår lilla hemstad. Man var tvungen att gifta sig då, för annars hade barnet blivit oäkta. Som tur är, så lever vi fortfarande båda och har kontakt med varandra genom telefonen och FB till och med. Från början var det ju brev som gällde förstås.

    Min man är död och hon är frånskild, så livet har sina överraskningar. Jag bor numera ihop med en änkling sen 37 år tillbaka.

    Sv: Du gjorde mig glad med din kommentar. Helsingör är ju så mysigt. Jag är inte förvånad över att du har kåserat om glassbaren.

    Kram/Gilla

  6. Man blir så berörd av det som du skriver….
    Livet förr var inte så enkelt alla gånger och så
    kanske även idag.
    Din mor måste ha varit en fantastisks kvinna.
    gun

  7. Jag blev riktigt starkt berörd av din historia! Vi får inte glömma bort att det finns så många olyckliga och ensamma människor omkring oss. Din mamma gjorde ett bra jobb som kunde rädda två! 🙂

  8. Det var fint skrivet, livet är inte lätt alla gånger och vi hanterar det så olika. All heder åt din mamma för det hon gjorde. Tänk om vi var fler som vågade och orkade bry oss om varandra…
    Kramar♥

  9. Tack för din novell. Den berörde mej väldigt mycket. Tänk om det fanns fler som din mamma då hade många tragiska öden blivit lyckligare. Kram ❤

  10. Gillar hur du skriver, även om det var en tragisk historia. Man tycker ofta att det är värre för ungdomar idag, men ibland undrar jag. Det var inte lätt förr i tiden heller!

  11. Blir också berörd av din berättelse och samtidigt nyfiken på vem hon var den olyckliga kvinnan. Jag bor ju i det samhälle som din älskade mamma kommer ifrån.Mina mostrar har berättat en del av vissa händelser som även berörde dem. Tack för dina berättelser.

  12. Jag blir berörd, funderar vidare, tänker och är så glad att du delar med dig av en tänkvärd text. Och jag hoppas att alla som läser ditt kåseri/novell också har köpt dina böcker. Om inte så hoppas jag att de gör det.
    Berörda kramar från mig.

  13. Tack! Den ska min arbetskamrat få läsa ikväll då vi jobbar, du är så grym på att få till texterna så man lever sig in i berättelsen.

    Ha en fortsatt fin kväll 😀

  14. Så fängslande att jag inte kunde sluta läsa och ditt kåseri berör verkligen. Det är inte så väldigt längesedan som liknande situationer faktiskt förekom eller rent av förekommer. Faktiskt helt obegripligt. Tack för ett riktigt bra kåseri. Kram Maria!

  15. Tack för dina berörande texter som verkligen fångar mig. Du skriver så bra!
    Idag har jag även varit inne och lyssnat på en uppläsning som du gjort – den med tekoppen med plommon på som stod på bordet. (Kan tillägga att min svartvita katt dricker vatten ur en så´n fin dyrbar tekopp! ;)))
    Önskar dig en fortsatt fin sommar och tack för att du kollar och lämnar kommentar i min blogg trots att det inte skrivs så mycket i den nu.
    Min sommar har varit hektisk och jag har egentligen inte hunnit med det jag velat göra – och jag säger som dig – snart är det augusti. Men, vi får inte deppa för det – vi gör något bra av det.
    Denna vecka har jag sysselsättning av barnbarn och på lördag (om jag har krafter kvar) blir det en vecka i Funäsdalen med två andra barnbarn.
    Varm sommarkram till dig Bosse!
    ❤ Inga ❤

  16. Som vanligt intressant och fängslande läsning hos dig!
    Kunde inte låta bli att läsa hela texten igår kväll fast timmen var sen.
    🙂

  17. Ett av många öden! Tänk allt var inte bättre förr! 😦
    Svar: Jag tog aldrig ett tångbad. Jag hoppade i vattnet (det var förra året så det var varmt, nästan hett ute) tog en blåstångruska som såg fräsch ut och gned mig med den över hela kroppen och hade babyhud när jag kom upp! 😉

  18. ännu en fantastisk text att ta till sig av alla livsöden… livet, livet…
    Just nu känns det som vi har många livsöden runt oss.
    Jag hoppas dock vi går stärkta ur all dramatik som finns runt varje hörn även om det känns rätt tufft ibland.
    kram Ingela ❤

  19. En historia från verkligheten som berörde mig djupt. Hade – har faktiskt fortfarande – en väninna som hade en karl som svek henne och som dessutom såg till att hon aldrig träffade sina kompisar. Hon berättade alltså inget för någon, men när hon till slut bara vägde 42 kg och jag äntligen träffade henne efter 3 månader fick jag en chock. Då ”tvingade” jag henne att berätta.
    Jag trodde först att hon hade cancer, men sen kröp sanningen fram. Konstigt nog hade ingen på hennes arbetsplats eller hennes syster reagerat!?
    Det hela slutade i en fruktansvärd skilsmässa med bl.a. polisen inblandad och då räddade jag hennes liv ett flertal gånger. Numera är hon frisk och pigg och vi umgås väldigt mycket – och hennes vuxna son (som då var tonåring) är otroligt tacksam.
    Man kan ju faktiskt fråga sig varför folk valde att inte se hur hon mådde!? Är man normalt byggd men sen går ner 25 kg på 3 månader så måste man ju märka det. Hon kunde inte ens sitta på en stol utan en kudde och kunde inte ha kjolar eller kortärmat på sig. Är det så jäkla enkelt att folk är rädda för att blanda sig i…..!?
    Men visst är det lite av en storstadssyndrom; Tänk bara på dig själv och den dina – och skit i alla andra!
    KRAM
    Susie

  20. Du är verkligen en författare som kan trollbinda och man ser ser bilder framför sig när man läser din text. Det finns många livsöden därute

    Ha en skön fredag och helg
    kram
    Malin

    Ps Jag trodde också att värme skulle hjälpa bättre för ryggen men nu har jag testat kylpåse och det blev så mycket bättre så jag klarade mig resten av dan. På nacken har jag kylgél. Man får nog pröva sig fram när det gäller resten av kroppen. Jag har tydligen en inflammation.

  21. Vackert och sorgligt på en gång! Ett viktigt ämne att skriva om som väcker så många olika känslor! Inte minst skuld, skam och oförlöst sorg. Världen skulle behöva många, många fler som din mamma. tack för att du delade med dig. ❤
    Kram, Gunilla

  22. Hej Bosse 🙂 Vilken berättelse och öde. Blev alldeles tagen. Kul att få följa dig genom sommarens äventyr. Och vilka otroligt vackra dahlior 🙂 Önskar dig en riktigt trevlig helg. Kram Katarina 🙂

  23. Denna rörande berättelse ur din mammas historia är mycket fin. Sorglig och tragisk, men berättad med en sådan kärlek. Och det framgår verkligen hur stor beundran du hyser för din mamma.
    Jag får en sådan varm känsla för henne, för den hon var. En värme som kommer från olika källor.
    Du lyckas skapa en enastående fin bild av din mamma, med sorger och glädjeämnen sammanflätade till en mjuk och vacker helhet.
    Tack för detta …
    Kram

  24. Jag gillar Värkligen ditt sätt att skriva. Du skriver med inlevelse som är mycket viktigt för läsaren.
    Det är lätt att följa med i din text samtidigt som det är en roande och trevlig läsning.

    Jamen………”sommaren som försvann”. Augusti på lördag. Vart tog sommaren vägen????
    Men Bosse…….den kanske kommer. Jag hoppas på det. Jag har ca två veckor semester kvar så …………….hoppas hoppas.

    Svar: skrattar gott åt din kommentar hos mig haha.

    Bus å fredagskram från mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s