Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.
Tänk att två boktips från samma person kan få så stora konsekvenser. 🙂
Eftersom jag knäckte läskoden innan jag började ettan hade jag redan befunnit mig i många olika världar. Förmånen att låna böcker gratis på biblioteket var som julafton. Efter att först ha läst igenom bokbeståndet för barn- och ungdomsböcker på filialen tog jag mig allt oftare in till stadsbiblioteket i centrum. Bokhögarna på skrivbordet kunde vara rejäla och det var ett styrketräningspass att bära hem och dit dem från bibblan. Denna grå och regniga oktobersöndag var det givetvis stängt på biblioteken och det var då pappa kom med sitt första boktips till mig. En vuxenbok. En deckare av Agatha Christie. Pappa tyckte att hans elvaårige son var mogen för spänning av den högre skolan.
Själva den fysiska boken var inte lockande med sin trasiga rygg och gulnande fläckiga sidor. Det såg ut som om en mus tagit små smakprov. Jag kände mig inte ens sugen på att hålla i boken. Förstrött bläddrade jag i förordet och såg att den engelska titeln var ”Ten Little Niggers” och att boken skrevs samma år som andra världskriget startade, 1939. Kunde en sådan gammal deckare vara något att ha? Borde jag inte istället läsa om en Fem-bok från min egen kompletta Blytonsamling? Be mamma baka scones och dricka hett te och träffa Tim igen. Drömma att jag hade en egen hund och bodde nära havet.
Istället blev oktobersöndagen startskottet in i vuxen-deckarnas värld. En plats som jag därefter aldrig har lämnat. Sedan må orden moderniseras och genren bytas ut mot kriminalbok, thriller, spänningsroman eller liknande. Är en bok välskriven spelar det ingen roll vilken genre den är klassad som. Jag drabbades av en förkärlek för pusseldeckare genom den välskrivna boken, som för mig alltid kommer att heta vad den är döpt till ”Tio små negerpojkar”. Vilket koncept. Vilket suveränt sätt att skapa dramatik genom att begränsa utrymmet för personerna i boken och stänga av dem från yttervärlden.
Tio för varandra okända personer har blivit inbjuda till Negerön av olika skäl. Alla bär de på en mörk story där de undkommit rättvisan någon gång i sitt liv. Det är en brokig skara som anländer till den annars obebodda lilla ön. På ett genialt sätt har de lockats dit av värden, Mr Owen. På väggen hänger en barndomsramsa:
Tio små negerpojkar åt supé i Rio. En satte i halsen, och så blev det bara nio. Nio små negerpojkar sov utan måtta. En försov sig, och så blev det bara åtta…
På matsalsbordet står tio små porslinsfigurer på en rund glasplatta. Efter första middagen när de sociala spänningarna lättat och en trivsel börjat uppstå kommer RÖSTEN från ingenstans. Utan förvarning, omänsklig, genomträngande …
”Mina damer och herrar! Tyst i salen, om jag får be! Ni är anklagade för följande brott: …”
Helt fascinerad av sambandet mellan barnramsan och antalet porslinsfigurer som blev en färre efter varje mord, kändes det som om jag befann mig gömd bakom en klippa på ön och oroligt betraktade förloppet och bad att Vera Claythorne varken var en mörderska eller skulle bli mördad. Redan i den åldern gillade jag att suga på karamellen, men boken lämnade aldrig min hand. Inte ens under toalettbesöken eller under måltiderna. Den trasiga boken följde med mig överallt, som en siamesisk tvilling. Jag letade då och då upp pappa och berättade vem som jag trodde var mördaren. Först hade mina tankar gått till en elfte person. Sedan någon i gruppen.
Pappa log och tyckte att jag hade intressanta åsikter.
Det blev akuta problem när min skyldige gick och dog. Då fick jag snabbt byta misstänkt. Ibland läste jag inte på en stund. Istället gick jag och funderade och hade rådslag med mig själv. Såg situationen framför mig. Vägde argumenten mot varandra. Tog in fakta och granskade detaljer, lekte Sherlock Holmes. Jag våndades och njöt om vartannat. Agatha Christie hade mig helt i sitt grepp. Jag var fångad i ett nät av skrivna ord ändå till slutet. Först hade jag hajat till. Var detta briljanta slut möjligt?
Det var många år sedan jag läste boken. Inför detta kåseri var jag skraj för vad jag skulle anse när jag återläste. Rädslan var obefogad. Boken håller än. Sjuttiosju år efter det att första upplagan kom ut.
En helgdag ett par veckor senare då vädret inte lockade till utomhusaktiviteter och det var ett tomrum i mitt liv, återvände jag med förväntansfulla steg till pappa, min stora boktipskung. Pappa som var på väg ut letade fram boken han precis hade läst. Den ingick i ”Det Bästas bokval” som pappa prenumrerade på. Titeln var ”Skall jag taga vara på min broder?” av författaren Marcia Davenport.
Förväntningarna var skyhöga inför min andra vuxenbok. Pappa berättade att det inte handlade om en renodlad deckare, men att boken ändå var mycket spännande på flera ställen.
Depression. En främmande term som jag visste föga om. Annars skulle jag kunnat briljera med att jag hamnade i farstun till ett mörkt stort hål. Min förmåga att kunna leva mig in i en handling var klart till min nackdel. Envisheten att inte ge upp drev mig slaviskt vidare i höstmörkret, när jag slukade pappas andra boktips på en enda dag. Den längsta söndagen i mitt elvaåriga liv måste ha bestått av hundratals dystra timmar av eländernas elände.
Med tunga steg gick jag till mina föräldrars sovrum och satte in boken i pappas bokhylla, innan jag kröp ner i min säng och låg där bedrövad och grubblande. På näthinnan såg jag framför mig hur de två rika bröderna Holt började bygga en labyrint i sitt hus med tidningshögar ända upp till taket, med dödsfällor mot allt och alla. I den förfallna bostaden samlades det på skrot och elände. Tidningarna började lillebror Randall spara på när Seymour blev blind. Randall hade en fix idé om att han skulle bota blindheten med att låta sin storebror äta apelsiner varje dag. Sedan skulle Seymour läsa ikapp de sista trettiofem åren. Ju mer detaljer jag fick som läsare, ju mer deppig blev jag. Varför skulle Randall lockas hem över Atlanten när det äntligen uppstått lycka? Då det hade funnits en ljus framtid som han så väl var värd.
Elvaårige Bosse var inte klädd för de här dystra livsödena. De flesta andra elvaåringar skulle aldrig kommit igenom första sidan och därmed skonats. Jag däremot ville ha svaret på varför bröderna blev så konstiga och egna. Deras fruktansvärt elaka, rika farmor som regerade som en diktator, bestämde allt i huset. Hon behöll makten långt efter sin död tack vare sitt speciella testamente. Men det behövde aldrig gått så illa om jag fått hjälpa till. Storyn byggde på en verklig händelse vilket fick mig att bli ännu mer dyster till sinnet.
Som vuxen skämtade jag genom åren med pappa om hans två boktips. Det fanns inte på kartan att jag skulle be om ett tredje tips. Istället blev pappas yngsta son bibliotekarie och lämnade frikostigt tips på bra titlar. Jag fick pappa att vidga sina läsupplevelser under sina sista levnadsår. Han kom att uppskatta turerna till bibblan när han väl skaffat sitt första lånekort. Biblioteket var ett ställe han inte satt sin fot på tidigare i livet.
Åren tickade iväg. Som jag skrattade när det gick upp för mig vad det var för bok min svärfar precis läst i en gammal ”Det Bästas bokval” som han kommit över i en auktionslåda.
”Det måste vara din pappas berömda boktips nummer två. Ta med dig boken hem. Det ska bli spännande att se hur du uppfattar den trettio år senare. Ser du att den är tryckt samma år som du föddes?”
Den gamla boken hamnade i vårt gedigna bokbestånd efter bokstaven H och har blivit stående där tills jag skriver detta månadskåseri.
Tyvärr fick inte min härliga svärfar höra min åsikt. 😦
”Randall hade dött först. Han hade fastnat och dött i en fälla som han själv hade gillrat. Seymor hade levt vidare i några ofattbart hemska dagar innan han till slut dog av svält.”
Om du inte ser några nya blogginlägg på ett tag får du dra dina egna slutsatser … 😉
Efterord: Frågan är om det finns något mord eller dråp med i min debutroman. Sebastian Rosander både vill och vill inte tro det. Frågan gnager inom honom i trettio år och han känner ibland en stor skuld. Helst under varje höst. Vem skulle inte gjort det?
I kåseriboken finns rubriker som: Mamma räddade mitt liv, Ondskan har många ansikten, Mitt liv som kidnappare, Döden slog till blixtsnabbt, Skolvåldet i min backspegel, Se upp för Ulliganerna! Mer skrämmande blir det inte i vår gemensamma bok. Förhoppningsvis finns det annat tänkvärt att njuta och skratta åt. Det är heller inte förbjudit att släppa en tår eller två vid något känsligt ställe. Eller blir arg på något.
Här är länken om du vill köpa en signerad bok.
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Fotnot/Privata ord: Månadens kåseri låter jag ligga ”överst” cirka en vecka. Detta var enda chansen för mig att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå vara kvar i den underbara bloggvärlden ett tag till. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin avslutning på sommaren. Vi ses kanske i september. 😉
Ps. Som vanligt i denna kategori svarar jag eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Jag har mycket spännande att göra under veckan.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 