En småländsk buss och fyra kapade flygplan

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Septembersolen lyste mot mig när jag tog en sista klunk av kaffet denna ljuvliga tisdagsförmiddag. Fortfarande kan jag än i dag med välbehag känna smaken av den osötade jättestora kakan från konditoriet i Boarp. Orten på höjden där vi en gång träffade en jordnära och trevlig Hasse ”Kvinnaböske” Andersson.
Som ofta när det var fint väder på hösten hade jag valt balkongen mot havet och Hovs Hallar. När de flesta turister åkt hem var Bjärehalvön extra fridfull och livet hade gått in i en ny fas som jag uppskattade i all sin enkelhet.
Bonden som arrenderade mark av oss höll på med någon syssla på åkern och måsarna följde intresserat hans framfart, med mask i blickarna.
Jag slängde upp en hälsningsnäve mot kvinnan som jag brukade handla potatis och jordgubbar av, när hon cyklade förbi med yngsta dottern i barnstolen. Hon som flyttat ner från Stockholm ungefär samtidigt som vi och som senare startade upp Lisas bod.

Jag har alltid velat vara ute i god tid om det är möjligt. Stensjön Buss, med femtiofem glada smålänningar, skulle komma först om en timme. Redan kvällen innan hade jag gjort rent toaletten, dammsugit och torkat alla golv, sett över montrarna och putsat bort nyfikna fingeravtryck. Det kändes viktigt att allt såg fräscht ut.
Stensjön Buss skulle detta år vinna min tävling, årets buss. Det bussbolag som var hos Lidéns Samlingsmuseum flest gånger under en säsong fick sitt namn på en leksaksbuss som stod överst på en monter. Stensjön Buss var ett pålitligt bussbolag som fattat tycke för vårt samlingsmuseum redan första året. Jag uppskattade kontakten vid beställningarna och att de alltid höll ankomsttiden.
Utanför entrédörren stod jag och njöt av vädret och kisade upp mot den slingrande vägen mot Hov. Nästan på klockslaget dök bussen upp och jag gjorde mig beredd mentalt för att kliva på bussen och greppa mikrofonen. Något som jag gjort hundratals gånger.
Det syntes att gruppen var yngre och piggare än genomsnittsbesökarna och jag visste att det stora sällskapet precis varit och fikat. Därför pratade jag en extra stund och mina skämt gick hem, eftersom det skrattades på de rätta ställena.
Väl inne på Lidéns Samlingsmuseum spred sällskapet ut sig som jag bett om på bussen, för att det inte skulle bli för trångt. Som alltid fanns det en uppsjö av frågor och ofta fanns det någon extra pratglad person som ville ha en större bit av mig.
Det var svårt att räcka till för alla när Solveig inte var tillgänglig en vardag under en skoltermin. Jag ville helst inte lämna disken där vi sålde saker, vykort och dryck. Dessutom dök det ibland upp andra besökare som skulle betala entré.
Bland centerkvinnorna var det en kvinna som hade läst om oss i en veckotidning och som bubblade av frågor och flera andra väninnor stod i en tät ring omkring mig när jag visade någon detalj i en monter. Därför noterade jag inte att chauffören påkallade min uppmärksamhet utanför ringen. En mycket sympatisk yngre man som annars var lågmäld och försiktig i talet.
”Har ni en TV någonstans här i närheten?” viskade han till mig mellan de fina utflyktsklänningarna.
Eftersom jag var inne i min pratbubbla tyckte jag den privata frågan var tokig. Han visste väl att vi inte hade någon TV i museet. Han hade ju sett alla rum i muséet förr. ”Nä. Det har vi inte plats med”, svarade jag spontant innan nästa kvinna tog över konversationen och jag på nytt blev en tupp i hönsgården.
En kort stund senare var chauffören Thomas där igen och viskade en engelsk term och något svamlande om något flygplan.
”Menar du Högskolan i Halmstad? Trade Center?” svarade jag spontant och han log snett.
Det fanns inte många sekunder för mig att tänka. Skulle jag släppa upp honom till vår privata bostad för att titta på TV? Vad konstig han verkade? Mådde han bra? Skulle han snart fråga om jag kunde öppna en låst monter och hälla upp nybryggt Zoegas Kaffe i just en bestämd kaffekopp? Jag noterade tacksamt att han gled ut till bussen innan jag fick fullt upp med annat.
Fast jag upplevt tillståndet många gånger tidigare var det alltid samma overkliga känsla när en buss rullade iväg från parkeringen. Från ett sorl från en stor skara till en total tystnad som värkte bokstavligen i öronen. Hade de verkligen varit här? Vad skulle de minnas av besöket i framtiden? Förhoppningsvis spreds ringar på vattnet.
Jag kände mig extra nöjd denna gång. Många trevliga kvinnor. Flera intressanta frågor. De hade varit köpsugna och uppskattat Solveigs tavlor med tänkvärda ordspråk och hennes egentillverkade minikaffekoppar på stenar. Det enda jag inte blev klok på var Thomas, busschauffören. Vad knepig och annorlunda han varit denna gång. Vad hade han fiskat efter? Jag drog för cafégardinerna och låste entrédörren. Tänk om en rånare slog till just i detta läge. Slog ner mig och tog min magväska med alla pengar. Det hade hänt andra. Ändå hade jag inte vett att vara rädd. Istället tänkte jag glatt på att jag skulle hämta tjejerna från förskolan tidigt. Eftersom det fortfarande var fint väder fick det bli en tur till Båstad och lekplatsen vid havet. Där trivdes vi alltid alla tre. Kanske kunde vi ta med Solveig hem när hon slutade. Varför inte överraska henne med fikakorg.
Under tiden som fiskgratängen blev ätbar i ugnen kom jag att tänka på den där Thomas igen. Därför struntade jag i att sätta på en CD och gjorde istället något som jag aldrig gjorde annars mitt på dagen. Jag satte på dumburken … och livet blev aldrig detsamma igen.
Först trodde jag att kanalen, mitt i lunchtid, visade den gamla amerikanska filmen ”Skyskrapan brinner”, som jag sett på sjuttiotalet. Under flera minuter kämpade dokumentärbevisen mot mitt hårda skal av naivitet. Det här händer inte på riktigt. Någonstans från köket hörde jag timern kalla på uppmärksamhet. Jag stod kvar paralyserad och såg om, och om, och om igen samma filmade sekvenser, som hjärnan inte fixade att ta till sig. Flygplan som styrde rakt mot World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan i New York. Mitt känsloregister levde sitt eget liv. Både inom mig och där jag spankulerade runt i den stora salen och försökte greppa något som inte gick att greppa. Varken då jag jagade den hala tvålen 2001 eller nu fjorton år senare. Alla dessa inre sår som aldrig kommer att läkas ut helt hos oskyldiga medmänniskor. Eftersom jag redan tagit måltidssprutan kom jag inte undan att återgå till min vardag. Självbevarelsedriften fick mig att skrapa bort det svarta täcket och kämpa mig genom måltiden som mest smakade kofta. Annars hade jag själv legat där fysiskt medvetslös på golvet. Mentalt var jag redan golvad på köksstolen, med en tom blick in i tapeten.

När jag puttade fart på Lizettes gunga gick mina tankar till alla barn som mist sina föräldrar, mor- och farföräldrar några timmar tidigare, helt i onödan. Vilken fasansfull död. Mina tankar fladdrade utanför boxen. Tänk om någon tvekade på morgonen. Kände efter en extra gång innan de ringde det där samtalet och sjukskrev sig. Skulle personen i framtiden ha två födelsedagar? Definitivt skulle personen aldrig mer gnälla över en nästäppa.
Våra döttrar är uppfödda på kramar, närhet och kärlek. Jag tror inte att de märkte att jag kramade några extra gånger denna mörka eftermiddag då höstsolen sken falskt från himlafästet. Mörkt tänkte jag tanken: Är detta den nya framtiden som väntar våra barn?

Jag har sökt och kommit in på många utbildningar på Högskolor och Universitet, som jag sedan tackat nej till av olika skäl. Väldigt sällan ångrar jag beslut jag som tagit genom åren. Gjort är gjort. Om någon ställde mig mot en vägg och krävde att jag skulle berätta om en enda utbildning som jag borde ha tackat ja tack till, skulle svaret komma direkt från hjärtat, Juristutbildningen i Lund. En utbildning som skulle passat mig perfekt. Inriktningen skulle givetvis blivit åt åklagarhållet. Jag skulle blivit en stenhård och rättvis yrkesman. Med facit i handen flera år efteråt. Jag hade inte blivit gammal. Varken i yrkesrollen eller privat. En bomb skulle slängts in i min bostad. Mina eventuella barn hade levt otryggt och farligt. Världen är inte rättvis. Bevisen är just nu kristallklara i ex. ett blödande Syrien, där godhet hålls tillbaka och överskuggas av mörkare krafter.

Det svarta datumet 11 september började för mig med att min formel 1 idol Ronnie Peterson dog 1978 i sviterna från kraschen på Monza-banan. Två år efter terroristattacken mot World Trade Center och Pentagon dog Anna Lindh av skadorna som hon fick efter knivöverfallet dagen innan på NK. Min favoritsångerska Marie Fredriksson föll ihop i sitt badrum d. 11 september 2002 och hennes liv förändrades helt. Det gör ont när jag tänker på allt dystert som förknippas med just detta höstdatum. Tänk om det sker ett upplyftande världsmirakel söndagen den 11 september 2016. Jag tror att jordens människor är i behov av det ljuset. Mer än någonsin. Jag blir inte sur om det sker tidigare.

Solveigs förslagFacebook

Här är länken om du vill köpa en signerad bok av SolBo Förlag. ❤

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Fotnot/Privata ord: Månadens kåseri låter jag ligga ”överst” cirka en vecka. Detta var enda chansen för mig att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå vara kvar i den underbara bloggvärlden ett tag till. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin fortsättning på hösten. Som vanligt i denna kategori svarar jag eventuella kommentarer med en symbol av något slag.

 

Annonser

62 thoughts on “En småländsk buss och fyra kapade flygplan

  1. Du har verkligen förmågan att fånga läsarna med dina ord. Helt fantastiskt berättat! Så hemskt det var den dagen. Jag tror aldrig att någon kommer att glömma den, även vi som inte var i närheten av där det hände. Måtte inte den 11 september bli vår ”nya” fredag den 13. Det måste väl finnas något som kan ta kål på ondskan. Kram

  2. Visst har datumet en mycket ödesmättad klang över sig och det med all rätt. Men samtidigt så väljer vi att förstärka den känslan hela tiden så kanske är det dags för oss att ta makten över datumet igen. Göra något bättre av dagen…

    Kram

  3. Jag håller med om att jordens människor är i behov av ljus. Mörker syns så väl och tydligt överallt. Men ljuset finns också! Jag försöker tänka på det en stund varje dag.

  4. Jag läste ditt kåseri med både leende och allvarsam mimik. Som du vet beundrar jag dig för din härliga berättarkonst. Du kan ta fast i läsaren så man sitter där berättelsen just befinner sig. Den ödesdigra dagen 11 september … då var vi i Grekland, hela syskonskaran med resp. och vi kom just från stranden, när upprörda hotellgäster mötte oss. StorbildsTV:n visade oss det mest makabra som vi inte trodde kunde vara sant. En del av oss grät och tänkte på dem som vi lämnat hemma. I denna onda situation, skulle vi komma hem levande med flyg eller skulle vi hamna i nåt vi aldrig kunnat drömma om. Säkerhetsföreskrifterna på flygplatsen var mer än rigorösa och alla verkade skärrade. Den händelsen och allt omkring glömmer man aldrig. Inte heller de som oförskyllt drabbades och lika hårt slog det mot de anhöriga. Ja mot hela världen …

    Idag är världen fortsatt ond så därför bör vi ta alla tillfällen i akt, att visa medmänsklighet, kärlek och bry oss om varandra. Vi ska välkomna alla de flyktingar som fått lämna sitt land och kämpat för att komma bl.a. till vårt land för att få känna trygghet. Då är det inte så klädsamt att mötas av demonstrationer som jag läste om igår. Så lätt man glömmer att det en gång var de själva som behövde hjälp och ett vänligt mottagande.
    Man kan skriva mycket men mera blir det inte för då får jag göra en egen text på annan plats!

  5. Ja,visst en sorgens dag – det är det varje dag för någon privat, för grupper, för länder.
    Mitt ljus i det lilla tillsammans med alla andras och goda tankar finns, varje dag!
    Bra skrivet som det brukas hos dig Bosse!

  6. Jag gillar verkligen att läsa dina kåserier Bosse. Att du så många år senare kan skriva med sån inlevelse som om det hände igår fyller mig med förundran! Av någon anledning minns jag inte alls denna dagen. Kan bero på att jag hade fullt upp med att vara ensamstående mamma till tvillingar som fyllde ett år två dagar innan…..
    PS Om min rygg är med på noterna ska jag och en kompis cykla till Ystad på lördag. Vill du stå vid stadsgränsen med en flaska vin funkar det absolut för oss 😉
    Kram

  7. Tänk hur ens världsbild kan förändras så drastiskt..
    Minns att jag tänkte liknande tankar som du då om barnen och deras framtid,
    hur skulle det bli nu?
    Väljer att se ljuset och kärleken som ändå finns här och som alltid får man
    börja hos sig själv för att kunna sprida det vidare!

    ”The world as we have created it is a process of our thinking.
    It cannot be changed without changing our thinking”

    -Albert Einstein

    Kramar!

  8. Har läst din berättelse med intresse.
    Först tyckte jag att det var roligt att det handlade om en bussresa, eftersom jag varit reseledare i över 25 år och känner igen vissa fenomen!
    Sedan kom vändningen och tankarna gick åt andra håll. Minns hur jag inte trodde på vad som sas på TV om World Trade Centre eller kanske inte kunde ta det in.. Måste vara något fel, kunde bara inte hända.
    Tack för trevlig läsning!

  9. Man säger att världen är ond utan att egentligen reflektera på djupet. Människor är mestadels goda eller i alla fall menlösa i ordets egentliga mening MEN så finns det de som väljer att utföra onda handlingar. En sådan handling som vi såg den 11 september 2001 är obegriplig. Hur tänker de människorna, det är sånt jag tror att man måste försöka förstå och undersöka. Det är svårt och ganska deppigt att skriva om det man själv inte begriper.
    Du håller dig på säker bana, Bosse, och det tror jag att du gör rätt i för ordet kåseri har ju sin mening!

  10. Tack för både givande och fängslande läsning. Och jag är så glad för att mitt yngsta barnbarn föddes den 12/9. Känns viss otur med den 11/9.
    Men kanske kan detta ändras. Hoppas i alla fall!
    Jag önskar mig också ett mirakel den 11/9- 2016, det är dags för det. Och hjälps vi alla åt så kanse det inträffar.
    Mirakelkramar!

    • Tack för hjälpen. 🙂 Jag undrade hur det låg till när jag läste i boken. En ”Sex mil hemifrån etapp ska ”landa” på de ställena, har jag tänkt mig. Det här året har vi inte ens kommit till Stenshuvud. Vi har en utsiktsplats kvar som vi inte varit uppe på. Förhoppningsvis kommer det fler år. 🙂 Undra om du skulle känna igen platser om du läser ”Gurun i Pomonadalen” eller om författaren hittar på fiktiva platser. Huvudpersonerna förvaltar en fin kåk i Rörum under sommaren. Det där badhotellet i Vitemölla skulle vara kul att testa en natt.

  11. Börjar man läsa vad du skrivet så slutar man inte Du skriver så att man blir fångad!!………………..Tack för styrkekram! Jag tycker den låten säger så mycket ! var rädd om varandra ! Kram!

  12. Kan bara hålla med de andra om att du skriver så bra. Detta datum känns mer som en otursdag än Fredagen den trettonde. Ja, tänk om vi alla kunde göra nåt bra just den 11/9. Nåt roligt att minnas och fira. Nu har du satt lite grillar i min hjärna….ska allt klura ut nåt. Jag är sååå glad över att du tackade nej till Juristutbildningen;)
    Mittiveckankramen

  13. Tack för besöket i min blogg och tack för en fin text här. Nine-Eleven som alla säger här ändrade något till det sämre. Jag gillar inte att vara rädd och att inte lita på att kunna gå omkring i världen i lugn, ro och fred… Jag vill att våra barn ska kunna ha ett öppet sinne, inte att de ska bli inskränkta och fördomsfulla. En vacker dag?

  14. Den dagen glömmer man aldrig, jag vet precis vad vi gjorde vad vi sa m.m.
    Vi har släktingar som bor i New Jersey som nyligen hade återvänt efter ett Sverige besök.
    Vi talade om att hälsa på året därpå, ja våra tankar gick åt det hållet, nu eller aldrig ska vi resa dit
    När sen det hemska hände hade i absolut ingen lust att resa ‘över dit’.
    Många år har gått och ännu har vi inte tänkt på någon USA resa. Fast vi börjar fundera lite nu.
    Är vi kanske för gamla eller annat fjant . . . . allt kan hända var än man befinner sig.
    Du skriver och fångar läsaren till sista ordet, det är en stor konst det. Tack Bosse.
    Tänker på en låt-sång- text med vackra ord som får en att fatta att livet är precis så.
    ‘många tårar tunga stunder är jag rädd att det sa bli, solen som gick ner ikväll den ska lysa för de kära . . . . .
    Den sången sjöng jag många gånger då, den passade väl in i de dystra ledsna tankarna
    man hade då. Men livet fortsätter och glädjen över annat kommer in i ens liv, så bra att
    glädjen och sorgen går hand i hand.
    Tack Bosse för alla fina kommentarer hos mig, de gläder.
    På lördag reser vi till Italien, det är 10 år sen vi var på samma plats, Gardasjön, Florens m.m.

    Må så gott, kram/ Eva

  15. Oj, vad du skriver bra, och man kan inte slita sig. Men det är ju så det ska vara. Nu ska jag tippa ner mig i sängen och slötitta lite på tvn…
    En höstkram kommer här♥

  16. Den 11 september är verkligen ett ödesmättat datum. Själv klev jag in på ett hotellrum på Mallorca den dagen du skriver om, satte på TVn bara för att testa att den fungerade och där blev jag stående med resväskan vid fötterna och solen utanför förlorade sin dragningskraft!
    Eftersom jag fyller år den 12e sep, så har den 11e sep blivit en dag som nu är förknippad med lite bävan för vad som ska hända!
    Önskar dig en riktigt fin helg med solsken!
    Kram M.E

  17. Hej Bosse
    Jag är inte den flitigaste att skriva i bloggarna och inte tittar jag runt så mycket heller men jag får nog lägga dig till min lilla länksida må ja säga för himmel och pannkaka vad du skriver bra.
    Ja du.. 11 september är ett mysko datum må jag säga med tanke på det som hänt, nästan så man kan tro det är en förbannelse över det och missminner jag mig inte så rasade väl en kran över ett tempel också detta år.
    Ha en fin helg
    Kram ❤

  18. Det blev inte någon operation, för jag fick hjärtflimmer, så man avbröt och jag har legat på Hjärtavdelningen tills i dag. Kom hem på eftermiddagen, och jag får vänta på op ett par månader.

    Kram/Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s