Smällen bakom ryggen

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Jag kan fortfarande höra det metalliska oljudet mot den hårda asfalten. Första tanken var att det skett en krock av allvarlig art. Troligen en seriekrock för smällarna hade inte kommit samtidigt. Hoppades att ingen hade dött. En titt i backspegeln fick bilden att frysa till is när den otäcka sanningen …

Det var en fredagsförmiddag på posten. Jag låg bra till tidsmässigt. Efter arbetspasset, som jag skulle tjäna in tre betalda timmar på, var jag långledig. Nästa arbetspass skulle inte börja förrän klockan ett på tisdagseftermiddagen. Så hade jag det varannan vecka. Andra varianten känner jag inte för att prata om.
Just denna syssla var inget som jag gjort speciellt många gånger. Annars brukade jag göra en tur ner till tågstationen för att hämta och lämna värdepost. Nu skulle jag köra upp sex containrar med paket som jag lastat på två vagnar. De skulle följa efter min lilla gula traktor genom Halmstad centrum. Ingen hade hjälpt mig så det var ett knixande innan jag fick alla trilskande hjul att göra som jag ville. Jag var inte utbildad för att köra posttraktor, men sådant tog man inte hänsyn till. Därför var jag inget proffs på tågperrongerna med sina pelare, skyltar och resenärer som knappt hade vett att flytta sig när jag kom. Syftade inte på skyltarna som stabilt stod kvar, även efter det att jag ”hälsat” på dem.
Hade jag bara en vagn kände jag mig en aning stolt när jag vågade vända på perrongen. När jag hade två vagnar bakom mig var jag inte lika kaxig. Då fegade jag ur och körde iväg hundra meter på perrongen och in på ASG lastområde, där jag gjorde en U-sväng. Jag var trots allt ingen postchaufför utan bara en vanlig postiljon.

Jag hade en träff med tre kompisar på Regnbågen, som lockade denna fredagsförmiddag. Vi coola grabbar skulle planera helgen på det populära konditoriet. Tänk om hon med stort H skulle dyka upp på Pinnen under diskokvällen. Sådana viktiga tankar tänkte jag när jag fått stanna för rött vid Slottet. Efter en evighet blev det grönt och jag körde in vid Hotell Svea och ner mot Nissan. En kort vägstump på tjugo meter innan jag skulle till vänster på Hamngatan och bara hade femtio meter kvar till Postens lastbrygga.
Det var några meter in på Hamngatan som jag hörde det illavarslande metalljudet. En bilkrock? En seriekrock på Slottsbron? Tänk om en bil ”puttades” ner i Nissan. Ljudet skar i öronen och lät väldigt nära inpå.
I backspegeln såg jag en mardröm. Sex liggande containrar på gatan. Paket överallt. Bilar som stannat. En häpen kvinna som stod vid räcket på Slottsbron och spejade. En yngling med ett fult leende på läpparna. Det var då jag krympte till en teskedsgubbe. För varje steg som jag sprang mot lastbryggan så blev jag allt mindre.
Då dök han upp. Mannen med vingar. En ängel i postuniform.
Lennart Helmstad var bas för postbilarna. Han måste ha hört smällarna från kontoret. Många tyckte att han var en butter gubbe som var lite svår att ha att göra med. Det intrycket hade jag aldrig haft. Jag förstod dem visserligen delvis för den personlighets-kostym han visade upp på jobbet, men jag såg bakom fasaden. Visste att trots att han var på mig ibland om småsaker så gillade han mig. Den där värmen lyste igenom. Ändå hade jag räknat med att han skulle bli jättesur med all rätta denna svarta fredag. Skulden var helt och hållet min. Farten jag hållit i hotellkurvan måste ha varit för hög för mitt ekipage.

Lennart krävde ingen förklaring. Istället hoppade han spänstigt in i en gaffeltruck och rullade bort till olycksplatsen och tog med sig sin hjälpreda Sixten Bång. Otroligt snabbt var allt som vanligt på gatan. Nästan. Jag satt och skämdes när de kom tillbaka med alla paket och containrar. Inget paket hade blåst ner i Nissan. Tänk om det varit brev, viktiga rek och ass i lasten. Jag vågar inte ens i skrivandets stund tänka klart mardrömstanken. Snacka om tur i oturen.
Detta kommer att bli en skröna som alla kommer att prata om i flera år, tänkte jag dystert.
Inte en gång.
Inte en enda gång drev någon med mig om händelsen. Inget skitsnack hörde jag bakom ryggen.
”Jag skäms”, sa jag till Lennart och tackade honom i hand.
Han bad mig att sätta mig ner på en smutsig stol vid skrivbordet. Sedan bjöd han på en riktig fadäs som han gjort när han var ung.
Den bästa pedagogiken av dem alla. Lyfta upp istället för att trycka ner en medmänniska. Sådant kallar jag för fingertoppskänsla. Dessutom lärde han mig att man alltid lastar med det tyngsta längst bak på flaket. Bättre sent än aldrig.
Vilken medmänsklig och psykologisk personlighet. Det är i trängda pressade situationer som man kan skilja agnarna från vetet. När det är idel solsken finns det många trevliga personer i ens närhet. När det börjar blåsa upp till storm kommer olyckskorparna gärna fram och hackar i sig av kosten. När man känner sig liten som en teskedsgubbe vill man helst möta en ängel i overall.
Tack Lennart Helmstad. ❤

Efterord: Jag såg dödsannonsen i Hallandsposten och noterade att Lennart delade födelsedag med vår yngsta dotter. Mina tankar gick till denna personliga episod.

Fotnot: Nästa månad finns det inte utrymme för något Månadens kåseri. Sedan återstår det bara en månad. I december 2014 bestämde jag mig för att skriva trettio nya kåserier under månaden som jag hade paus från Facebook. Mitt interna mål infriades. Det lustiga är att inget av kåserierna har visats upp här under året. De trivs bra i dammet i wordlådan. Istället har jag suttit och kommit på något nytt varje månad. Egentligen bär jag på hundratals minnen, men jag vet inte hur personlig jag kan vara. Hur mycket jag kan berätta utan att någon råkar illa ut eller känner sig träffad. Ibland hjälper det inte att bara byta ut namn och orter. Nästa år har jag andra hemliga planer, men livet lämnar mycket öppet. Hälsan vill ständigt vara med och bestämma. Den och jag har inte alls samma åsikter. Det hjälper inte att jag fjäskar. Det skrämmer mig en del. Helst eftersom jag saknar en ängel i vit rock som kan leda mig rätt när det blåser storm på havet. När vågorna är allt för höga och kompassen är trasig.

Eventuella kommentarer besvaras med en ”symbol” som uppskattning för att du tog dig tid. ❤

Är du sugen på att läsa mer kåserier finns alltid …             Facebook

Nähä. Du läser hellre romaner. Men då har jag ett suveränt boktips här. 😉

Solveigs förslag

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Snart ska jag berätta om en person som INTE uppskattade romanen trots att personen gillade handlingen och den söta kärlekshistorien. ”En författares försvarstal” heter det sedan länge färdigskrivna blogginlägget. 😦