Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.
”Då var detta århundradets sista utflykt och sista gången som vi är utomhus på nittonhundratalet.”
Det kändes högtidligt när jag sa repliken till Solveig, samtidigt som jag körde in vår trötta röda Saab i dubbelgaraget.
Vi hade varit en sväng till Hovs Hallar och barnen hade åkt pulka i den lilla snön som fanns. De var små och var så nöjda med allt. Jennifer var tre år och Lizette ett år.
Efter en gemensam eftermiddagsfika bestämde jag mig för att jobba undan några timmar på kontoret. Jag tittade drömmande på whiteboardtavlan som jag hade på väggen och undrade vilken buss som skulle komma först på tvåtusentalet. När jag flyttade blicken ut genom fönstret såg jag att det svepte in en tät dimma från havet.
Vad skönt att slippa köra någonstans. Fast trist att raketerna inte skulle synas på himlen. Tjejerna sover redan då så dem gör det ingenting, tänkte jag och slog på McIntoshen som jag till vardags kallade för Sebastian. För att få arbetsro och för att jag tröttnat på Mora Träsk-bandet som gick för fullt i tjejernas rum tog jag några raska steg mot den öppna dörren. Jag sköt igen kontorsdörren ända tills det oväntat tog emot. Då satsade jag lite hårdare samtidigt som jag disträ tänkte på något annat … gav upp den fysiska aktiviteten … för att kontrollera utifrån hallen vad som gått fel med dörren.
Där stod en tvärhand hög Lizette och såg förvånad ut. Mina tankar gick till uttrycket, lugnet före stormen. Snart skulle vår yngsta dotter skrika så taket lyfte på huset och flög ut över havet mot Danmark.
Det kom inte ett enda ljud eller snyft.
När jag såg de två platta små fingrarna som kommit i kläm funderade jag på att svimma eller ringa och anmäla mig själv för ”barnavårdsnämnden”. De kommer att amputera dem. Eller så kommer fingrarna att ramla av vilken sekund som helst, tänkte jag mörkt när vi alla fyra åkte iväg i den täta dimman mot sjukhuset i Ängelholm.
Vi hade tur. De hade ännu inte fått in någon raketskadad eller något annat olycksfall på akuten. Dessutom fick små barn förtur. Ändå fick vi vänta ganska länge i ett kalt undersökningsrum. Vi två vuxna var mest uttråkade. Lizette var hur lugn och cool som helst. Jennifer tittade på planscher och irrade nyfiket omkring för att utforska och lära för livet. En kvinnlig läkare gjorde entré efter en lätt knackning på dörren. Efter en första kontroll av fingrarna och rörligheten, medan Lizette mest såg nyfiken ut frågade doktorn:
”Vad är det som hänt?”
Doktorn hann knappt säga det sista ordet innan Jennifer var igång. Det var som att trycka på en knapp. Som om en åklagare höll sitt sista redogörande tal.
”Det var pappa som gjorde det …”
Inte det minsta elak betoning, men jag kände mig mycket dum och tillintetgjord för det slutade inte med en mening från vår äldsta dotter. Lillgammalt drog hon allt. Det var små marginaler mellan Lizettes två platta fingrar och hennes tillplattade biologiska pappa och just då önskade jag att vi satsat på guldfiskar eller vad som helst. Varför har vi lärt henne tala så mycket vid den åldern? Hur kommer hon att bli om två-tre år? Om jag skulle låsa in henne i förbandsskåpet? Sätta ett stort plåster över munnen? 🙂
Undra hur mycket förskolepersonalen kunde pumpa henne på, om vad vi gjorde på hemmaplan, när hon var i den åldern? De jämnåriga hade inte det vokabuläret. Samtidigt kan det bli så fel om man kan säga för många ord och egentligen inte förstår all innebörd. Solveig hade med en gullig röst kallat Jennifer för sin ”lille skurk”. Det fick Solveig stå till svars för när hon fick frågan på förskolan: Hade hon verkligen sagt så till Jennifer?
Det gick bra med fingrarna. Plattheten var inte farlig. Inget var skadat. Små barns brosk är mjukt och läker snabbt. På en vuxen person hade det varit värre upplyste doktorn. Vilken tur att Lizette inte klämt mina fingrar. 😉 Vi kom hem lyckligt i den täta Bjärehalvödimman och jag hade haft fel. Två bilturer hade återstått under nittonhundratalet.
Slutord för 2015:
Där parkerar jag Månadens kåseri tillsammans med Månadens tävling på långtidsparkeringen. Som vanligt svarar jag eventuella kommentarer i denna kategori med en symbol av något slag. Sist fick jag med den ”fundersamma gubben varianten”.
Jag vill passa på att önska dig läsare Ett Gott Nytt År. Tacksamt bugar jag för alla uppskattande kommentarer som bloggen fått under året från gamla och nya besökare. Fast jag minskade ner på antal blogginlägg under 2015 blev det många nya rekord av olika slag under de tolv månaderna. För en statistikälskare som jag var det extra kul. Men som alltid tar jag det mesta med en nypa salt.
2016 års bloggande kommer att … Det finns alltför många olika scenarion inom olika områden. Både på det privata och för det som jag personligen brinner mest för – romanskrivandet. Hade intresset för kåseriboken varit lika stort som för romanen skulle jag kunnat välja samma taktik som sist. Varit kvar som bloggare och gett ut en till två kåseriböcker de närmaste två-tre åren med nyskrivet material och ”tvättat” material. För mig finns det inte på kartan att kombinera sociala medier med att ”föda” fram en tjock läsvärd roman. Det skulle i så fall vara om jag dammade av ett gammalt manus. Annars måste jag stänga av allt för att kunna leva mig in i den fiktiva världen.
Den som lever får se … några drömmar har jag kvar, men nyårslöften hoppar jag över. Börja röka eller åka på bankrånarturné passar inte min personlighet. Om jag fortsätter skriva lite till kommer detta att bli längre än själva Månadens kåseri. Då är frågan om det är en styrka eller svaghet? Risken finns att det uppfattas som svammel. Sanningen är snarare att det ofta finns ett allvar mellan raderna även när jag skämtar som mest.
”Att det gjorde ingen skada, det gjorde ingen nytta, också tomma nätter följs ju av en dag”, sjunger Björn Afzelius just nu i låten ”Fröken Julie” från skivan ”För kung och fosterland”, 1976. Vilken låtskatt Afzelius lämnat efter sig. Vilken av Björns alla melodier är din personliga favorit? Jag har alltför många för att kunna välja ut en.
Sköt om dig. Jag önskar dig läsare allt gott under 2016. ❤
Bloggäventyr med Bosse Lidén 