Tre levde farligt

J och Texas

Bosse minns …

Texas hade en inbyggd klocka innanför sin bomullspäls. Den visste exakt när skolbussen skulle komma med Jennifer. Jag såg det i hans blick och förväntningen som påverkade hela den lilla hundkroppen i väntan på Lillmatte.
Denna eftermiddag befann vi oss i vår trädgård på baksidan av vårt stora hus. Jag hade Texas kopplad efter vår eftermiddagspromenad som vi nyss kommit hem från.
Vårt hus låg mitt i en skarp sväng. Uppe i backen, ovanför vårt hus, såg jag att det stod en vit firmabil stående dumt på vägen. En person verkade hålla på att byta däck. Hade antagligen fått punktering, tänkte jag från mitt avstånd på cirka tvåhundra meter. Om han var rädd om livet borde han ha börjat med att sätta ut en varningstriangel på vägen. Trots att det inte var sommartrafik levde han farligt.
När jag vred på huvudet åt andra hållet såg jag att skolbussen rullade bort från Torekovvägen för att lämna av ett syskonpar som bodde en bit från oss. Trots att Texas inte kunde se bussen började han vifta på svansen och ge ljud ifrån sig.
Av någon anledning kom jag att tänka på lydnadsträning. Därför gav jag Texas kommandot att sitta fint på plattorna efter jag tagit av kopplet.
”Sitt kvar.”
Själv stod jag på gräset två meter ifrån. Jag visste att den öppnade grinden med solnedgången som min svärfar gjort var en bra disciplinutmaning. Grinden fanns en bit ifrån husse och hund. Dit var det några trappsteg och en gång med plattor mellan två häckar. Kan du som läsare se det framför dig? Själv undrar jag vad du tänker.

Busschauffören Pär rattade som vanligt in på vår stora asfalterade parkering framför huset under tiden som Texas svans höjde hastigheten på svansföringen. Det som störde de vanliga rutinerna var att bussdörren aldrig öppnades direkt och Jennifer skuttade ut.
Från sin låga nivå kunde inte Texas se något. Han visste såklart att bussen fanns där och Lillmatte likaså. Själv flyttade jag blicken mot backen på stora vägen och såg …
I skrivande stund går mina tankar till stranden när flodvågen kom. Så måste de stackarna upplevt det ofattbara, som snart skulle drabba dem. Overkligt att få ihop ögonpusslet. Se men inte förstå. Frysa fast i en pose av orimlighet.
Antagligen kan jag ha lett en smula när jag långt däruppe såg hur hjulet komiskt började rulla ifrån mannen.
Antagligen såg Pär samma scen bättre från bussfönstret. Därför behöll han Jennifer på bussen och öppnade aldrig dörren. Nu gick allt fort. Megafort. Däcket med fälg som var ett stort hjul, (betydligt större än en personbil) rullade inte ner på fältet som jag hunnit tro i några sekunder. Istället fortsatte det spikrakt i den kraftiga nerförsbacken mot vårt hus. Min andra sekundtanke var att det skulle bli stopp i vår mur runt den relativt stora plantering som skiljde vår parkering från vägen mellan Båstad och Torekov och vägen ner mot Hovs Hallar.
Min styrka som sprinter i min ungdom var mina reflexer vid startskottet och min förflyttning de första fem-sex sekunderna. Då var det antagligen inte många i vårt land som kunde utmana mig. Dessa dammiga bravader hade jag inte det minsta nytta av i ett livsviktigt läge långt senare i livet.
Jag stod blickstilla och rörde inte en kroppsdel. Ingen tanke cirkulerade längre om skolbuss, barn eller att jag var hundägare. Istället var jag paralyserad av det overkliga och overkliga som hände framför näthinnan när farten på hjulet ökade markant, ju närmare det kom. Det studsade över muren, planteringen, och tog vägen genom den öppna grinden i racerfart.
Undra om min mun var stängd när jag bevittnade hur den svarta faran rullade förbi mig med någon halvmeter. Jag hade ingen aning om var Texas fanns, men hörde heller inga skrik. Istället vred jag på huvudet och såg hur hjulet studsade mot det höga bullerplanket, men inte kom över. (Där däckade chansen att nå Torekov eller Hallands Väderö inom fem minuter.) Hjulet tappade istället fart och gjorde en sista snurrande uppvisning innan det blev liggande på gräsmattan.
Jag vet inte än idag om jag såg Jennifer eller Texas först. (Han satt kvar och klarade galant mitt lydnadstest.) Däremot fick jag åter en gång ett kvitto på att det finns skyddsänglar. Denna gång antagligen tre stycken. Tack gode Gud för att Pär var observant och höll kvar Jennifer som annars kunde kommit genom grinden.
Tänk om jag och Texas gått in direkt från vår promenad. Om den späda flickkroppen glatt hoppstudsade nerför trapporna när hon sjöng en sång och funderade på vad hon skulle berätta först för pappa och sin älsklingshund om sin skoldag i ettan. I ett annat scenario kunde det gått illa när något runt och hårt studsat ner henne bakifrån.

Jag pratade just med Jennifer om episoden. Hon minns hur Pär höll kvar henne och hon kommer ihåg hur stort hjulet var som låg i trädgården. Det blev inte mycket sagt när mannen kom ner till brottsplatsen. Jag minns att jag hunnit bli riktigt arg medan jag först bett Jennifer gå in med Texas och sedan stod och väntade in honom.
Jag kunde lätt behärska mig och kom av mig. Orsaken var att han inte kunde svenska och var dålig på engelska. Jag gissade på en polsk svartjobbare. Han hade precis bytt till vinterdäck i Västra Karup och tydligen inte satt fast det vänstra framhjulet tillräckligt bra. Efter fyra kilometers körning tvingades han stanna i den kraftiga nerförsbacken. Det blev ingen polsk riksdag. Jag gav upp och gick in och ställde till med ett extra gott fika.

Fotnot: Jag besvarar eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Sedan sju veckor tillbaks håller jag på med ett stort läs och skrivprojekt som jag ska visa upp första delen av den 3 februari.
Andra ”lekuppgiften” stängs på tisdag och den tredje tar vid samma dag. (det är bara att scrolla ner till den) Det ska bli spännande att se hur många som vågar gå för bonuspoängen. 🙂

 

Annonser

52 thoughts on “Tre levde farligt

  1. Usch vilken händelse. Ja ibland har man tur. Jag kom att tänka på hunden Falle vi hade som alltid stod vid terassdörren och kollade när jag kom hem. Han visste att det skulle bli en lång promenad när jag kom. En dag stod han inte där. Jag smög in. Ingen hund kom och mötte mig i dörren heller. Konstigt. Jag hittade honom djupt sovande i vår vattensäng, en säng som han aldrig fick ligga i och vilket jag trodde att han aldrig gjorde. Jag hade visst helt fel hahahaha.

  2. Ibland måste man bara få ha turen på sin sida. Någon skyddsängel som ser till att man inte råkar illa ut. Skönt att det blev ett lyckligt slut.

    Kram

  3. Visst har vi skyddsänglar, skönt att allt slutade lyckligt, Det tog mig 32 dagar 🙂 plötsligt händer det, tack för att du hjälpte till att få fart på både orden och kameran . Kram och ha en fin lördag

  4. Vilken hemsk upplevelse! Jag tror absolut på skyddsänglar eftersom jag varit i situationer där det inte kan finnas nån annan förklaring. Skönt och veta att nästa tävling sätter fart direkt, för jag tror inte jag lyckas med den som är igång nu. Kram

  5. Jag har fått En mysig och spännande morgonläsning till morgonen. Annat än omedgörliga telefonförsäljare det .

    Vilken tur vi har Bosse i blogglandia som roar oss med det ena å andra.

    Lördagskram

  6. Usch, det kunde slutat illa… Där fick den/ hen rycka in, skyddsängeln. Har behövts många gånger i mitt liv. Fint att du håller igång bloggen med dina minnen! 👏👍
    Vilken härlig bild av Jennifer och Texas.🌺🌼 En för Jennifer och den andra för Texas!!
    Det är fint vid Hovs hallar. En gång en sommar för längesen var vi där och jag målade en akvarell med havsvattnet.
    Önskar er en trevlig helg!

  7. Tack för ett spännande inlägg.
    Så skönt att det gick bra, det kunde lika väl ha blivit ett annat slut, men, skyddsänglarna var på plats, härligt.
    Hundar har, liksom katter, en inneboende klocka på något sätt.
    Jag har haft ett katt som på klockslaget då jag skulle komma hem efter jobbet ville ut på balkongen för att titta neråt gatan där jag skulle komma gående och då han hade fått syn på mig, sprang han till ytterdörren för att hälsa mig välkommen hem. Min dåvarande man var hemma på dagarna så han såg hur katten betedde sig.
    Fin bild av Texas och lillmatte.
    Kram och trevlig helg.

  8. Åhh kära tider vad hade kunnat hända . . . tackomochlovom finns det skyddsänglar.
    Jag ryser Bosse och undrar hur i hela friden du kunde ‘bita ihop’, det var en stor prestation.
    Den hade inte jag klarat, det hade blivit alla de fula ord jag kan på tre språk . . . .
    Jag hade varit tvungen att ‘ladda ur mig’, jag är ju halv blatte med polsk-tysk-svensk blod,
    men tyvärr hade det ju inte hjälpt . . . .
    Men vi svenskar är ju så, bara vi får en kopp kaffe med extra god fika så lugnar vi ner oss. ‘fniss’
    Som engelsmännen och sitt te, får de bara lite te ordnar sig allt.
    Den meningen som kvinnan sa i filmen Titanic när hon blev tvungen att gå ut med flytvästen på:
    ‘I will have a cup of tea when I return. Japp tea är bra för allt, jag skrattar fortfarande åt den dumma meningen, men de insåg ju inte den riktiga faran.
    Vilka sötnosar de var är.
    Kram/ Eva

  9. Vilken skräckupplevelse… och jodå – skyddsänglar finns absolut!
    Kan se hela scenariot framför mig och ryser…
    Imponerad av Texas som trots detta klarade provet. 🙂
    Härlig bild på Lillmatte och fina Texas!
    Kram

  10. Spännande läsning och vilken tur att det finns änglar! Man kan också skriva – att lita på magkänslan, sin intuition! Tycker om lyckliga slut! 🙂 Din berättelse påminde mig om vår stora sankt bernardshund som ”kunde klockan”, låg oftast nere vid muren och väntade på att jag skulle komma med skolbussen. Oftast gick han dit och la sig en kvart före. Magkänsla!
    Angående ditt föregående inlägg, så såg jag ”hen” på en bilskylt…hade inte kameran med! För något år sedan hade jag inte reagerat på ordet.
    Kram, Gunilla

  11. Sådana händelser kan få vem som helst att stelna till av fasa. Att inget kunna göra när det rullar fram på näthinnan, kan kännas grymt. Att sedan kunna andas ut och konstatera att ingen skadades är skönt. Med kalla hälsningar från Finland, -26 grader.

  12. Änglar finns, helt klart! ❤
    Försökte kommentera i ditt förra inlägg om att en bloggare inte kunde kommentera hos dig, och det kunde tydligen inte jag heller, får se om det funkar här nu.
    Kram!

  13. Spännande läsning som fick mig att snabbt läsa till det lyckliga slutet! Go’fika…men en fråga surrar fortfarande i mitt huvud: HUR stort var hjulet som kom rullande egentligen? Större än en personbil? Det var kanske känslan när det kom farande men var det så stort?
    Skön söndagskväll!

  14. Helt fasansfullt! Jag läste och var helt fast. Hur skulle det sluta?
    Bosse, du kan konsten att fånga och bibehålla intresset i en text. Och vilken tur att allt förlöpte väl. Men jag är tveksam till om jag varit så lygn i slutändan.
    Tack för denna läsupplevelse. Och du, extra hälsningar till Jennifer och många tankar till Jennifer.
    Kram!

  15. Godmorgon! Här är det minus 14,4 …Om man har något i ratten så ser man det på en gång! Då vet man att sladden till motorvärmaren sitter i ..Ha en bra dag Kram!

  16. Men fy vilken hemsk upplevelse som tur var slutade lyckligt. Kan mycket väl leva mig in i hur det kändes för dig just då. Visst har vi skyddsänglar och busschauffören var en av dem den dagen. Hur kunde jag glömma bort din lek…jag som var på ett köpcentrum i går med hur många bilar som helst. Så nu missar jag även denna tävling tyvärr. Men det går ju fler tåg….
    Ha nu en fin Måndag och även resten av veckan. Kramen på dig.

  17. Till min sena frukost navigerar jag hit och faktum fastnar smörgåsbiten ett tag i munnen och jag håller andan i berättelsen … när jag svalt och druckit ur min tekopp så kommer det där då tanken vilar i hur skör och tunn livstråden är i bland … änglatråd kanske?
    Kram

  18. Vilket äventyr! En arbetskamrat till mig fick en ordentlig smäll när åkte på vägen. När hon stannade syntes ingenting. Hon trodde hon blivit tokig tills hon fick klart för sig att hon krockat med ett stort bildäck som sen rullat vidare.

  19. Sken solen. Det gjorde den på min inre näthinna. 🙂 I magtrakten eller kanske det var i hjärtat fanns fasa. Hur det kunde slutat vågar ingen människa tänka på fast ibland är det bra att tänka för då blir man så himla tacksam. Jag tror inte där var tre skyddsänglar. Där var nog en hel arme och åtminstone några av dom hade hundtassar. Tack för att du delar ett spännande minne och Lycka till med skrivprojektet. Ser fram mot onsdag. 🙂

  20. Jag såg allt framför mig. Medan hårstråna reste sig på armarna (eller försökte, tjocka ärmar höll ned dem) hoppades jag att hunden skulle vara olydig och springa därifrån. Det kan vara bra att veta hur vi reagerar vid fara. Ofta är det nog inte alls så som vi trott. Skönt att ingen kom till skada.

    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s