Tre levde farligt

Bosse minns …

Texas hade en inbyggd klocka innanför sin bomullspäls. Den visste exakt när skolbussen skulle komma med Jennifer. Jag såg det i hans blick och förväntningen som påverkade hela den lilla hundkroppen i väntan på Lillmatte.
Denna eftermiddag befann vi oss i vår trädgård på baksidan av vårt stora hus. Jag hade Texas kopplad efter vår eftermiddagspromenad som vi nyss kommit hem från.
Vårt hus låg mitt i en skarp sväng. Uppe i backen, ovanför vårt hus, såg jag att det stod en vit firmabil stående dumt på vägen. En person verkade hålla på att byta däck. Hade antagligen fått punktering, tänkte jag från mitt avstånd på cirka tvåhundra meter. Om han var rädd om livet borde han ha börjat med att sätta ut en varningstriangel på vägen. Trots att det inte var sommartrafik levde han farligt.
När jag vred på huvudet åt andra hållet såg jag att skolbussen rullade bort från Torekovvägen för att lämna av ett syskonpar som bodde en bit från oss. Trots att Texas inte kunde se bussen började han vifta på svansen och ge ljud ifrån sig.
Av någon anledning kom jag att tänka på lydnadsträning. Därför gav jag Texas kommandot att sitta fint på plattorna efter jag tagit av kopplet.
”Sitt kvar.”
Själv stod jag på gräset två meter ifrån. Jag visste att den öppnade grinden med solnedgången som min svärfar gjort var en bra disciplinutmaning. Grinden fanns en bit ifrån husse och hund. Dit var det några trappsteg och en gång med plattor mellan två häckar. Kan du som läsare se det framför dig? Själv undrar jag vad du tänker.

Busschauffören Pär rattade som vanligt in på vår stora asfalterade parkering framför huset under tiden som Texas svans höjde hastigheten på svansföringen. Det som störde de vanliga rutinerna var att bussdörren aldrig öppnades direkt och Jennifer skuttade ut.
Från sin låga nivå kunde inte Texas se något. Han visste såklart att bussen fanns där och Lillmatte likaså. Själv flyttade jag blicken mot backen på stora vägen och såg …
I skrivande stund går mina tankar till stranden när flodvågen kom. Så måste de stackarna upplevt det ofattbara, som snart skulle drabba dem. Overkligt att få ihop ögonpusslet. Se men inte förstå. Frysa fast i en pose av orimlighet.
Antagligen kan jag ha lett en smula när jag långt däruppe såg hur hjulet komiskt började rulla ifrån mannen.
Antagligen såg Pär samma scen bättre från bussfönstret. Därför behöll han Jennifer på bussen och öppnade aldrig dörren. Nu gick allt fort. Megafort. Däcket med fälg som var ett stort hjul, (betydligt större än en personbil) rullade inte ner på fältet som jag hunnit tro i några sekunder. Istället fortsatte det spikrakt i den kraftiga nerförsbacken mot vårt hus. Min andra sekundtanke var att det skulle bli stopp i vår mur runt den relativt stora plantering som skiljde vår parkering från vägen mellan Båstad och Torekov och vägen ner mot Hovs Hallar.
Min styrka som sprinter i min ungdom var mina reflexer vid startskottet och min förflyttning de första fem-sex sekunderna. Då var det antagligen inte många i vårt land som kunde utmana mig. Dessa dammiga bravader hade jag inte det minsta nytta av i ett livsviktigt läge långt senare i livet.
Jag stod blickstilla och rörde inte en kroppsdel. Ingen tanke cirkulerade längre om skolbuss, barn eller att jag var hundägare. Istället var jag paralyserad av det overkliga och overkliga som hände framför näthinnan när farten på hjulet ökade markant, ju närmare det kom. Det studsade över muren, planteringen, och tog vägen genom den öppna grinden i racerfart.
Undra om min mun var stängd när jag bevittnade hur den svarta faran rullade förbi mig med någon halvmeter. Jag hade ingen aning om var Texas fanns, men hörde heller inga skrik. Istället vred jag på huvudet och såg hur hjulet studsade mot det höga bullerplanket, men inte kom över. (Där däckade chansen att nå Torekov eller Hallands Väderö inom fem minuter.) Hjulet tappade istället fart och gjorde en sista snurrande uppvisning innan det blev liggande på gräsmattan.
Jag vet inte än idag om jag såg Jennifer eller Texas först. (Han satt kvar och klarade galant mitt lydnadstest.) Däremot fick jag åter en gång ett kvitto på att det finns skyddsänglar. Denna gång antagligen tre stycken. Tack gode Gud för att Pär var observant och höll kvar Jennifer som annars kunde kommit genom grinden.
Tänk om jag och Texas gått in direkt från vår promenad. Om den späda flickkroppen glatt hoppstudsade nerför trapporna när hon sjöng en sång och funderade på vad hon skulle berätta först för pappa och sin älsklingshund om sin skoldag i ettan. I ett annat scenario kunde det gått illa när något runt och hårt studsat ner henne bakifrån.

Jag pratade just med Jennifer om episoden. Hon minns hur Pär höll kvar henne och hon kommer ihåg hur stort hjulet var som låg i trädgården. Det blev inte mycket sagt när mannen kom ner till brottsplatsen. Jag minns att jag hunnit bli riktigt arg medan jag först bett Jennifer gå in med Texas och sedan stod och väntade in honom.
Jag kunde lätt behärska mig och kom av mig. Orsaken var att han inte kunde svenska och var dålig på engelska. Jag gissade på en polsk svartjobbare. Han hade precis bytt till vinterdäck i Västra Karup och tydligen inte satt fast det vänstra framhjulet tillräckligt bra. Efter fyra kilometers körning tvingades han stanna i den kraftiga nerförsbacken. Det blev ingen polsk riksdag. Jag gav upp och gick in och ställde till med ett extra gott fika.

Fotnot: Jag besvarar eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Sedan sju veckor tillbaks håller jag på med ett stort läs och skrivprojekt som jag ska visa upp första delen av den 3 februari.
Andra ”lekuppgiften” stängs på tisdag och den tredje tar vid samma dag. (det är bara att scrolla ner till den) Det ska bli spännande att se hur många som vågar gå för bonuspoängen. 🙂