Jag avstod från att trycka på den röda knappen

DSC_42090034

Givetvis insåg jag att jag inte skulle kunna smita ifrån insulinkänningar hela livet. Även om jag skötte mig efter konstens alla regler, som serverats med hjälp av en föreläsning på britskanten av en utmärkt läkare, gamla deprimerande böcker av diabetessköterskan, choklad och såsförbud av en kraftigt överviktig dietist.  😦

https://bosseliden.wordpress.com/2015/02/14/min-sista-friska-dag/

Otroligt hur fort man kan bli institutionaliserad. När jag väl fått ett eget rum på medicinavdelningen, med utsikt mot Galgberget, flöt dygnen och veckorna ihop.
Det var en stor fördel att vara trettio-fyrtio år yngre än de andra patienterna. De vitklädda kvinnorna var supergulliga mot mig. Det kändes som om de tog extra rundor in till mig för att skoja och skratta bort en stund. Jag lärde mig snabbt deras namn och annat.
Det var bara en kvinna som jag inte kände mig lika bekväm med. Hon var inte otrevlig, men barsk på något vis och framför allt mer hårdhänt. Det gjorde ont att ta blodprov när hon kom med sin gamla stickare som hon envisades att använda för att hon snabbt fick blod med den. Hon bjöd inget på sig själv trots mina artighetsinviter. Bara några trista fraser fick jag tillbaks. Empati verkade saknas på agendan.

Jag vaknade mitt i natten och kände mig läbbigt matt. Det var så jag fick lust att för första gången använda den där röda knappen. När jag kom på vem som jobbade natt försvann den tanken ut i den mörka vinternatten.
Till saken hörde att personalen hade sagt till mig att jag fick gå i kylskåpet i matsalen och fixa mina kvällsmackor själv vilket jag börjat göra sista kvällarna.
Om jag skulle ta en nattmacka. Oj vad matt jag är. Skakig på något sätt. Sirap i hjärnan. Spaghetti i benen. Det känns som jag ska tuppa av stående. Håller jag på att bli sjuk på riktigt? Sjukhussjuka?
När jag öppnade dörren hörde jag kvinnoskratt och skrammel längre bort. Antagligen åt de tillsammans vid ett långbord. En fras om smörgåstårta och Regnbågen ljöd genom den tomma korridoren. Jag såg ingen och ingen vitklädd såg hur jag fick ta tag i väggen för att stödja mig. Allt kändes svårt för den gamla sprinten. Femton meter och direkt till höger borde jag klara av. Med lite envishet går allt. Målsnöret var en kylskåpsdörr och belöningen en ostfralla och ett glas kall mjölk.
Just då hade en av personalen något ärende och kom ut i korridoren. När hon såg min raglande gång ropade hon till högt och några fler vitklädda blev synliga.
Jag var för matt för att se om de hade majonnäs eller räkspår på överläppen. Mitt sikte var kvar mot hederliga ostmackor i kylskåpet. Det kändes som ett mycket viktigt livsbeslut. Vad dumt att jag inte fick vara ifred. Varför skulle jag bli upptäckt just nu? Innan jag hade handen i syltburken. Deras armar förde mig istället tillbaks till mitt rum och britsen.
”Varför tryckte du inte på den röda knappen?” frågade den hårdhänta stickkvinnan med en rapp röst. ”Jag ville inte störa”.
Jag vill inte ha nattligt besök av dig. Gillar dig inte ens på dagarna.
Det kändes som om hon stack till extra hårt för att hon tvingats avbryta sin matrast. Makten var på hennes sida. Snabbt lämnade hon mig ensam i dubbelmörkret, en februarinatt med tung oförståelig sorg i mitt sinne. Livet kändes som en novembervandring i träskor med gråsten i en säck på ryggen.
En stund senare kom Rebecca in ensam och satte sig på sängkanten. På ett underbart pedagogiskt sätt berättade hon med medkänsla och förståelig fakta:
”Missförstå mig inte Bosse. Men jag tycker det var bra att du fick känna på hur det känns att få en insulinkänning innan du åker hem. Alla diabetiker känner olika. Även om det finns många gemensamma drag. Du måste lära dig att känna igen signalerna. Just dina kännetecken. Det här kommer du att fixa galant.”
Plåsterorden var uppskattade som smekningar från den första vårvinden. Just då visste jag inte något om det mörka. Att den första känningen skulle följas av många tusen insulinkänningskusiner de närmaste åren. Då hade förmodligen mina darrande fingrar letat efter den svarta knappen. För mig är det inte värdigt att inte veta när nästa kniv sätts i min rygg av en feg fiende som inte kör med öppna kort. Det har varit väldigt få gånger som jag haft mig själv att skylla. Spelar jag Bluffstopp gör jag det på lika villkor och vet att när leken är slut återgår livet till det normala.

Redan nästa förmiddag fick jag uppleva riktig livsglädje. Jag hade tagit på mig den varma skinnjackan och hade freestylen som jag fått av min bror i fickan.

När Uno i Freda´ sjöng ”Det måste gå…” skruvade jag upp ljudet och var tillbaks i lyckokostymen igen. Sjöng med där jag stod på den lilla balkongen som mest användes som rökställe. Jag kände en inre glädje och ett hopp om framtiden. Livet var inte kört och nattsvart.  🙂

När jag återkom på rummet satte jag igång med att bädda sängen. En syssla som jag börjat göra för att underlätta för personalen. Det kändes som om det var mitt privata rum, med skogsutsikt. Hade jag haft rum åt andra hållet skulle jag sett Kattegatt och hamnen.
Bäddningen började hänga upp sig och kändes strulig. Dessutom hade jag hastigt blivit varm trots att jag tagit av mig skinnjackan. Fumligt åkte skjortan halvt av. Just då kom Jeanette in.
”Du behöver inte bädda. Men det är gulligt att du gör det.”
”Något vettigt måste jag göra på dagarna.”
”Mår du bra? Jag tror att jag ska testa ditt blodsocker.”
”Snart måste det vara min tur att plåga dig”, försökte jag skoja till det.
Naturligtvis var det min andra officiella känning. Denna gång tillkom snabb svettning, lite mer förvirring och avdomnad överläpp.
Symptomen har därefter förändrats genom åren. En sak som ska jag tacka min lyckliga stjärna för, jag har aldrig blivit arg eller aggressiv. Istället är det ”dödsångest” som dominerat.
En farlig sak hos de flesta diabetiker är att varningssignalerna ofta avtar i takt med åren som man haft denna trevliga kroniska sjukdom, diabetes ett. Då är det inte lätt att bromsa blodsockerfallet i tid, för det är en klar fördel att vara ”vaken” för att kunna mäta, äta och dricka. Jag har aldrig mött någon som kör bil säkert och bra, samtidigt som personen är medvetslös.

Fotnot:

Du som har diabetes ett. Kommer du ihåg din första insulinkänning? Har dina symptom förändrats genom åren?

Annonser

52 thoughts on “Jag avstod från att trycka på den röda knappen

  1. Du har skrivit och beskrivit din sjukdom så bra! Att leva med typ ett är inte så enkelt. Det känns bra att det gått framåt så det har blivit något enklare att leva med. Du är en hjälte Bosse som lärt dig hantera och leva med den där typen!

    • Tack Tove! ❤ Det finns många sorgliga och komiska inslag som jag skulle kunna lägga in i denna kategori. Jag gillar att variera mig så de kommer lite då och då och har aldrig att göra med hur jag mår just nu. När ett speciellt minne dyker upp skriver jag ner det i ett Worddokument. Glatt eller sorgligt. Sedan får det ligga till sig. 🙂 En del har damm på sig.
      Kram Bosse Hjälte. 🙂

  2. Vet inte varför, men tårarna rinner utför mina kinder. Jo, jag vet varför, men det får bli min lilla hemlighet.
    Nej, jag har aldrig haft någon insulinkänning och vet inte, i djupet, hur det känns just detta, men kanske närliggande känningar och den maktlösheten som kommer, vill man så fort som möjligt ut ur igen. Min förra man hade diabetes 2 och fick titt som tätt sina berg och dalbanor på grund av insulinet, eller brist på det.
    Du skriver så medryckande och intressant om dina första upplevelser av detta och det är inte utan att jag tycker det känns som om jag var en liten fluga där i sjukhusrummet och kunde följa med det dramatiska som hände. Du är verkligen en författare som kan fånga dina läsares uppmärksamhet och intresse.
    Tack för denna inblick i ditt liv.
    Kram!

  3. Tur det finns personal med empati och inte bara matronor, hopas det blir bra med din diabetes, en sjukdom som kräver vilja och omsorg. Du skriver så bra så man måste läsa klart. Ha en bra dag kraam

    • De flesta är jättebra. 🙂 Tyvärr kan det vara lättare att komma ihåg de andra. 😦
      De som borde valt ett annat yrke. Som patient är man ofta i en sårbar situation.
      Det var en sjukdom som passade mig väldigt illa att få. 😉 Vi har huserat ihop i drygt 26 år och får stå ut med varandra resten av tiden också.
      Tack ska du ha.
      Kram Bosse

  4. Så bra beskrivet Bosse. Har inte diabetes men en vän som blivit medvetslös och bitit sönder både tunga och läppar dessförinnan. Riktigt läskigt! Lömsk sjukdom och alldeles för vanlig.
    Kram och ta fortsätt ta hand om dig!

    • Tack Anna! 🙂 Då vet du en hel de om de mörka sidorna. Jag har haft tur på den fronten än så länge. I flera år har jag hoppats på ett genombrott. Sverige ligger långt framme när det gäller forskning, men diabetes 2 har mest resurser.
      Solkramar från Ystad.

  5. Jag har inte diabetes själv men hade i fem år en adept med sjukdomen. Vid ett tillfälle reagerade jag över att hon var så trött och liksom i en annan värld men vi pratade och hon sa att hon mådde bra. Trots det kände jag en oro så på rasten bestämde jag mig för att göra sällskap med henne. Först kunde jag inte hitta henne men så såg jag henne en bit bort. Då förstod jag att något verkligen var fel. Hon liksom raglade fram och verkade nästan drogad. Skarpt läge alltså men det gick bra tack och lov! Man fick en viss vana med tiden…

    Kram och ha en bra dag!

    • Då har du också fått erfarenheter. Ibland är det svårt att erkänna sina svagheter för andra. Fast man upplevt samma sak mängder av gånger jobbar inte hjärnan på högsta växel och man kan ha svårt för att både förstå och vidta åtgärder snabbt. Sedan är det en rejäl skillnad på ifall BS är på väg lite neråt eller om det är på väg med hög fart. Mina pilar jag har på min leksak är utmärkta hjälpmedel, trots sin fördröjning på tio-femton minuter. Bra att du anade oråd. I skolmiljön inser jag att alla idrottspass är viktiga att planeras både före och efter när det finns en diabetiker i gruppen. Sänka dos innan. Se till att ha ett bra utgångsläge. Eventuellt fylla på under passet. Sänka dosen om man har pump. Följa upp kurvan efteråt. ”Stressaktiviteter” (ex. styrketräning, boxning m.m.) höjer oftast BS istället för sänker som ”vanlig” motion/idrott gör under passet. Orsaken är adrenalin och annat som slår på. Därför är det extra viktigt efteråt att ex. äta extra när påslaget återgår till det vanliga.
      Det var säkert tryggt för din elev och föräldrarna att de visste att du fanns till hands för henne. Jag är tacksam att jag slapp alla uppväxt, idrotts och skolår ihop med ”kompisen” diabetes 1.
      Kram från en varm balkong där jag dragit ut markisen för att kunna se skärmen.

      • Faktum är att när schemat lades så tog vi hänsyn till min adept så att idrotten skulle ligga rätt i förhållande till lunch och annat som påverkade hennes mående. Förstår att det var skönt att slippa diabetes under barn- och ungdomsåren. Mina två första adepter fick det när de var 6 år gamla och min tredje när hon var tretton. Då ansvarade jag för rubbet men den elev som idag har diabetes har en resurspedagog hela dagen i den klassen hon går i.

        Ha det gott på balkongen!

        Kram

      • För att röra ihop det ännu mer så har vissa senare expertråd blåst iväg åt motsatta hållet. Att man ex. ska äta efter motionspasset/gympan. Kostråden börjar också bli fler än det finns maträtter om jag surt ska vitsa till det.
        Många saker lär man sig genom att först göra fel, inte en gång för det kan vara en tillfällighet.

        Nu har jag flyttat över till framsidan. Det var det bästa med denna ”semesterlägenhet” som jag ibland kallar den. Om det är sol kan man följa den från tidig frukost på balkongen eller altanen till sent på kvällen på framsidan, från början av maj till slutet av augusti. När det gäller den sistnämnda platsen, är man såklart mer i blickpunkten. 🙂 Nackdelen är när grillning står på allas kvällsprogram.

        Hoppas du haft en bra dag. Den första av fem för dig.
        Kram Bosse Humla

  6. Tack för att du delar med dig. Otrevliga, missunnsamma människor finns överallt. Jag kommer ihåg några stycken lärare från skolan. Jag undrade ofta varför de blivit lärare. För att kunna utöva makt?

    Önskar dig en fin dag! Här är det äntligen lite värme och om inte molnen kommer att skugga solen tänkte jag ta med mig lunchen ut i Slottsskogen och sätta mig på gräsmattan.

    • Trist nog är det de jag kommer ihåg starkast. Både från skolan, sjukhus och arbetsplatser. Du kan tyvärr ha rätt på din fråga. Jag brukade tänka likadant om militärer.
      Vad bra du har det som bor nära en av oaserna i Göteborg. Hoppas du gjorde det. Dessutom kan du/ni försvinna iväg till lantstället när ni vill uppleva ett annat lugn. Låter för mig som en perfekt kombination.

  7. Tack, Bosse för att du skriver om och beskriver din sjukdom så bra. Jag levde mig in i din värld där på sjukhuset och så saker och ting med ”andra glasögon” på.
    Tänk att det nästan på alla platser där det finns människor i beroendeställning också finns personal som arbetar och som skulle ägnat sig åt annat. Empati är ett ledord.
    Jag har vnner i närheteh med diabetes typ 1 och har varit med vid nogra känningar och då var vi osäkra på vad och hur vi skulle handla. Men nu vet vi. Jag har även i skolan haft elever med diabetes typ 1 och då var vi på fortbildning i ett par dagar vilket var väldigt bra.
    Stor kram!

    • Ibland känns det som om jag borde informera mer om mina tillkortakommande och sprida ut lite ”reklam” på min blogg. Andra gånger tänker jag precis tvärtom. Helst när jag på FB grupper ser hur en del nätbråkar med varandra. Då blir jag trött på att läsa trådar, drar mig tillbaks och tänker att jag sköter det här själv resten av livet.

      När det gäller diabetes ett är det en otroligt individuell sjukdom som alltför många blandar ihop med diabetes två som 90 % har. Det är två helt olika sjukdomar med gemensamma faktorer som att äta rätt mat, motionera och jobba med sitt blodsocker. Om man får vänner som har diabetes ett är det bra att ta reda på innan hur personen reagerar på känningar och vad den skulle vilja ha hjälp med. En del förnekar sina problem. Andra kan bli på dåligt humör och förstår inte att det är bråttom med kolhydrater. En tredje känner inte när BS når farligt låga värden. En fjärde anser att personen inte ens har en sjukdom. 🙂

      Hoppas du haft en fin soldag.
      Kram Bosse

  8. Så bra du beskriver din sjukdom och jag får rysningar när jag hör om den empatilösa kvinnan. Visst är det konstigt att det ska finnas sån överallt, inte många men det räcker ju gott och väl med en. Hoppas det går så bra det kan i alla fall med din diabetes. Tur att dom kommit en bra bit på väg i forskningen. Skapa en bra dag och kram på dig.

    • Tack Gittan. 🙂 Vi kämpar på båda två. Han åt sitt håll och jag åt mitt. Ibland är vi kompisar. 😀 Andra gånger tänker vi inte ens på varandra.
      Framför allt de tekniska hjälpmedlen har blivit avsevärt bättre under mina tjugosex år. Annars hade jag hoppats att gåtan var löst innan år 2000.
      Kram Bosse

  9. Gråter när jag läser.
    Jag blir arg och ledsen att det finns ”satmaror” som jobbar inom vården.
    Jag vet att dom finns, men man känner sig bra liten när man inte mår bra,
    Det är första gången jag har hört hur en känning känns.
    Det måste vara så skrämmande.
    Önskar dig allt gott och att forskningen leder framåt med stormsteg.
    STOR VARM KRAM till dig från mig ,Primrose

    • Tur det inte var tvärtom. En som var bra och resten ”satmaror”. Man är så liten som människa, när man är beroende av andra. Liten och utsatt.
      Jag har haft flera tusen men har slutat att föra statistik på dem. Aldrig kommer jag att vänja mig. Men jag gör det bästa jag kan av situationen och försöker ligga ett steg före. Det är en sjukdom där patienten är läkare i vardagen. Den biten gillar jag mest eftersom jag snabbt kan ställa ”diagnoser”. Andra sjukdomar är värre när det gäller den biten. Då kan man inte ändra tablettdoser hur som helst utan att fråga om råd vilket kan ta väldigt lång tid.
      Tack för den varma kramen.
      Vårhälsningar från balkongen.

  10. Instämmer i lovorden ovan – det är jättebra att du beskriver hur det är att ha diabetes typ 1! 🙂 Jag har pumpat vår gode vän Uffe och fått reda på ett och annat, men han pratar inte så gärna om sina känningar. fast å andra sidan har vi lärt oss att se när det börjar vara dags att ta lite insulin. Är hans fru med är det inga problem, hon jhåller ett öga på honom och talar om exakt hur mycket han ska ta – och när!!
    KRAM från en solig och jättevarm ö
    Susie

    • Bra att du är nyfiken och frågar. Vissa vill inte snacka om det. Det kan vara riktigt bra att ha en fru med sig. 🙂 Helst när det ska testas nya maträtter. Då är det inte lätt att veta vilken dos som är lämplig.
      Härligt att läsa att ni fått värmen till ön. Det är en underbar tid vi har framför oss. Mysigt att följa hur du är på G igen med alla projekt. Du är en riktig vitaminkick.
      Kram Bosse

  11. Det finns tillfällen då livet slår riktigt hårt. Då blir det extra betydelsefullt att vara omgiven av de man känner stort förtroende för och sann empati från. Tack för att du låter mig ta del.
    Varm kram

  12. Så jobbigt att leva med den sjukdomen. Jag förstår inte de som jobbar inom vården och inte har empati. Det är väl ändå förutsättningen för att ägna sig åt ett sådant yrke. Min bästa vän när jag gick på gymnasiet hade samma sjukdom och jag minns hur besvärligt hon hade det många gånger. Jag tycker det är så trist att jag inte kunnat vara med i dina tävlingar på ett tag. De teman du valt har alltid varit intressanta, och jag har vetat precis hur jag skulle lägga upp det…..men sen har det alltid kommit något annat emellan. Men en vacker dag SKA jag börja tävla igen, för jag tycker det är så himla kul. Kram

    • Empati borde ha en egen kurs på utbildningar inom sektioner där man ska arbeta och möta människor. Både sjuka, gamla, barn, nyanlända m.m. skulle ha nytta av det. Jag tycker det borde ingå någon form av personliga intervjuer i samband vid sökandet till utbildningar. En viss gallring redan där … sedan kan man naturligtvis växa som människa med åren. Det kan även hända saker med trevliga människor som förändrar deras personlighet åt det andra hållet.
      Då har du kommit nära någon med sjukdomen.
      Det är inte lätt att hinna med allt. Vissa saker får inte bli ett tvång. Hoppas du trivs och har det skönt i det härliga majvädret som vi fått. Tyvärr måste vi ge oss in i trista ”billokaler” idag.
      Kram Bosse

  13. Tack vare dina beskrivningar känner vi läsare förhoppningsvis igen om någon får insulinkänning, när man är i närheten. Då kan dina erfarenheter vara till hjälp! Tack för att du berättar 🙂
    (Le kärring förresten!)

    • Kul att du uppskattar det. 🙂 Jag har en hel del att välja på. Mitt mål har hela tiden varit att då och då bryta in med episoder inom ämnet på bloggen. Tyvärr glömmer jag ofta bort kategorin. Jag kunde även haft en kategori med namnet Utbrändhet. Samtidigt bränner jag en massa energi om jag skulle börja ”tjata” i det ämnet.
      Hoppas du har det härligt i solen. Vi måste ägna tid till att kila in på olika bilfirmor. Urtrist. Jag kan inget om bilar.

  14. Du har förmågan att skriva så man riktigt känner och inbillar sig att man förstår. Tror jag. Sen är du en av de mest disciplinerade patienter som finns tror jag. Och tänk vilka bra hjälpmedel det finns numera och bättre lär det bli, av vad man hört.
    Kramar

  15. Vår son skulle säkert kunna berätta om insulinkänningar inte de första när han var 7 år, dem minns han kanske inte, men många, många gånger senare Jag önskar att han fått din förmåga att berätta om diabetes typ1..
    Som mamma vet jag hur han reagerar på lågt blodsocker, men jag känner ju inte hur det känns för honom..
    Kram

    • Det måste varit tufft många gånger när han var liten och varken han eller du förstod vad som hände/gick snett. Tänk om han hade haft den knapp jag har på överarmen och du när som helst på natten när han sov kunde se efter vad han hade i blodsocker utan att han märkte något. Då behövde du bara väcka honom om det var för lågt värde. Freestyle Libra är guld värd för alla föräldrar till småbarn med diabetes ett.
      Kram Bosse
      Tack för de snälla orden. 🙂

  16. Jag har inte haft insulinkänning.Men min Kjell hade diabetes 2 .Och det var en hel del nätter som jag gick upp och gjorde Macka och ett glas kall mjölk.Han beskrev känningen precis som du skriver.Du är en fantastisk skrivare!!!!!!!!!!
    Svar:…Nu händer det mycket i naturen!
    Kram!

    • Tack för de snälla orden Y. 🙂
      Det är skönt att kunna få hjälp på nätterna med en sådan sak. Ibland kan det upplevas som världens längsta resa att ta sig till kylskåpet i det tillståndet.

      Maj har verkligen börjat bra. 😀
      Kram Bosse

  17. Insulinkänningar har jag sluppit. Det är jag mycke,mycke tacksam för men kanske det inte är helt olikt ep-anfall. Jag hoppas och önskar också av hela mitt hjärta att jag kunnat bemöta ”patienter, vårdtagare, brukare på ett vettigt sätt i mitt arbete. Det du delar är tänkvärt,medryckande och en tung bit av livet. Humorn är en stor hjälp och låten Det måste gå … uta de båda hade det bivit för tungt. Varma sommarkramar! Maria

    • Där finns likheter och olikheter. I krislägen behöver båda ”patienterna” hjälp av omgivningen.
      Min gissning är att du är en pärla i ditt yrke. ❤ Det tror jag inte är någon vild gissning.
      Humor har jag haft nytta av i många svåra situationer i livet. Det kan verka ytligt men är en bra medicin för att snabbt klara av besvärliga stunder. Sedan brukar jag tänka på de allvarliga och seriösa bitarna när jag landat i tankarna. Kommer motvinden för ofta och för tätt är det svårare att trolla fram humorn. Det finns en osynlig gräns vad man tyar med.
      Den skivan med Freda´ har jag många minnen av. Så många gånger jag lyssnat på de låtarna. Då jag rest eller förflyttat mig på olika sätt. Eller bara njutit i mörkret.
      Kram Bosse

  18. Du beskriver diabetes bra. Min pappa hade diabeties 1 och dog väldigt ung av detta . Bara 28,år.
    Men nu är nu .
    Hursomhelst så känner jag in varenda känsla du har. Inte lätt för dig heller.

    Ha nu en riktig fin onsdag.

    Soliga kramar

    • Tack TantGlad. 🙂 Vad sorgligt att läsa att han dog så ung. Det borde inte vara tillåtet. Mina tankar går till hur vad som hände och vidare till den lilla dottern ❤ som miste sin pappa. Du kan väl inte varit gammal då?

      Jag är tacksam att jag slapp sjukdomen under barn och ungdomstiden och alla mina "vilda" år.
      Majkramar från Bosse

    • Jag är en ekorre och är glad för att jag inte slängt alla de där dagböckerna. 🙂 Men det var många år sedan jag bläddrade i dem. Böckerna går inte att analysera rakt av för det handlar om flera olika sorters insulinterapi som jag hunnit med under dessa år. Alla har de haft sin för och nackdelar. Vissa saker är skönt att slippa. Skaka på ampuller, vänta 30 minuter innan mat osv. 😦 Det sistnämnda tror jag många fuskade med.

    • Jag skulle kunna åka ut och föreläsa om ämnet, men att hjälpa mig själv är svårare. Det har ingen annan heller lyckats lösa genom åren. Läkare har sagt att det bor flera diabetiker i min kropp.
      Jag har också lindrig höjdskräck. Eller kanske värre. 🙂

  19. Tack för ett härligt inlägg om diabetes. Min första insulinkänning kom när jag körde hem från jobb. Då begrep jag inte vad som hände utan körde hem och det gick bra. Kollade sockret vid hemkomsten och då blev jag rädd. Efter detta har jag alltid dextrosol och vatten/ socker dricka i bilen. Varför känningarna kommer vet ingen för jag är noga med vad jag äter.
    Kram Anki diabetes 1,5

    • Det är extra läbbigt när man är ute i trafiken. Helst första gångerna när man inte begriper vad som händer. Jag testar nästan alltid mig när jag ska köra iväg med bil. Numera är det en baggis och går utmärkt att göra när som helst. Sitter knappen på höger överarm kan S testa samtidigt som jag kör bil. Mycket praktiskt.
      Bra att du alltid har med hjälp. 🙂 Jag har ständigt en burk druvsocker i fickan i en gammal sliten Läkerolburk. Helst tar jag söt cola som är lättare att få ner.
      Det är en balans mellan mat, insulindoser, motion och hur man mår och vad man gjort sista tiden/i nutid. Även väder spelar in i bilden. Pumpen är överlägsen pennor/sprutor med alla sina möjligheter att förändra terapin. Både när det gäller att förbereda och akut stänga av tillförseln. Då skvalpar det inte omkring en massa insulin från förra sprutan/pennan. Sedan har jag tre olika sätt att tillföra insulin. Nackdelen är en slang och att det bara är direktverkande insulin det handlar om. Blir det stopp av någon anledning skulle det bli kris.
      Kram Bosse Etta. 😀

    • Det är inget jag rekommendera att ”skaffa” eller önska ens en ovän. 🙂 Vissa saker sker per automatik vilket kan ställa till problem efter ”några år”. Har sprutan tagits eller ej? Där är pumpen suverän. Det går alltid att se efter i efterhand.
      Jo. Mycket blir en vana. Det som för mig är mysko är att samma saker kan ge helt olika värden från gång till gång trots att jag äter, tar samma doser och gör samma saker och startar från ungefär samma utgångsläge.

  20. Jag har en sextonåring som ibland blir arg när hon är låg med hon blir galen när hon är hög….och tonåring! Haha!
    Men framför allt, hon vaknar inte när hon blir låg på natten. En förälders mardröm. I många år ställde jag klockan och tog prov på henne under natten. Idag är hon stabil under natten men åren satte sina spår. Ett tag hade hon sensor som varnade. Alla i huset vaknade av larmen utom hon.
    Idag har hon fått Libre men får den på sjukhuset månad för månad. Sticken och blodproppen är ett. Inne blott och vi håller alla tummar för att hon ska slippa gå tillbaka till det.
    /P

    • Både vara tonåring och samtidigt ha diabetes ett kan jag tänka mig är jättetufft.
      Libre är suveränt för anhöriga på nätterna och när de små barnen sover på dagarna.
      Det måste varit tuffa nätter för dig. Det verkar vara otryggt att hon bara får den en månad i stöten. Sådant skulle kunna ge dåliga värden beroende på oron. 😦 Jag tycker det är självklart att hon ska ha den alltid som en trygghet och ”kompis”.
      Det är en stor investering för framtiden. Både för människan som råkar fått den trista sjukdomen och för samhället. Viktigt att ha långsiktiga mål.
      Kram Bosse

Lämna ett svar till Mia Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s