Den gillade jag skarpt

alderdom 

Väldigt få människor vill bli gamla och hamna på ”hemmet”. Vi väljer heller inte våra sjukdomar och tillkortakommanden. Ändå tror jag det finns personer som har varit gnällspikar långt tidigare. Även mobbing kan flytta med in på ”hemmet” om det finns en svag ledning. Den här boken lämnade mig aldrig oberörd. När jag startade hade jag ingen aning om var ribban låg och om det skulle vara en alltför skruvad humor eller en våg av elände under ett helt år.

Precis som i verkliga livet är dagboken fylld av personliga ord och meningar. Det finns inslag av inhemska nyheter i Nederländerna där jag stundtals kan tappa läsintresset. Men under varje dagboksanteckning, finns det även med någon episod som tilltalar mig. Ex. en tråd som följs upp från en annan dag.

Vem som döljer sig bakom pseudonymen Hendrik Groen är en än så länge väl bevarad hemlighet. Vad glatt överraskad jag skulle bli om det visade sig vara en kvinna. 🙂 Tror jag inte. Boken kommer att bli film. Hade jag varit den hemliga författaren skulle jag sett till att hålla ett vakande öga över filmteamet. Lätt hänt att det blir buskis och förstört. För boken är en pärla och berör mig på många sätt. Det finns många klacksparkar mot saker som jag själv stör mig på. Samtidigt får jag skratta. Nickar instämmande. Kärlek och vänskap blir man aldrig för gammal för. Om jag skulle hamna på ett äldreboende och fortfarande vara klar i skallen skulle jag säkert hitta på bus, bilda slutna föreningar typ GMID. Kan du gissa vad det står för? Gammal-men-inte-död.

Den hemliga klubben med sex medlemmar i starten har åtta punkter i stadgan.
1. Föreningens målsättning är att förgylla ålderns höst med hjälp av utflykter.
3. Deltagarna får inte gnälla.
Det var härligt att läsa om äventyren som de turades om att planera.

Onsdagen den 3 juli
I morse var jag på sjukhusbesök. Svårt. Man måste ju ändå utstråla något slags optimism och det är inte det lättaste när man ser lika dystert på situationen som jag.
Jag skulle bli en väldigt dålig sjukhusclown.
Som tröst till mig själv kan jag säga att jag, jämfört med en annan besökare, var husets egen lilla solstråle. Två sängar bort var en kvinna på besök hos sin nyopererade man. Under trettio minuter pratade hon uteslutande om sig själv och då framför allt om sina egna sjukdomar. Nu gjorde jag något som jag aldrig hade vågat förr. Jag frågade: ”Är det inte bättre att ni byter plats?”
Det piggade upp Evert, men kvinnan tittade bara misstänksamt och oförstående på oss. ”Min vän menar att din inåtväxande tånagel egentligen är mycket värre än din mans hjärtoperation och att det alltså vore bättre om du lade dig i hans säng”, sa Evert med orörlig min.
”Lägg er inte i andras angelägenheter.”

Mina sista ord: Låna hem boken.

Betyg: 5/5

Annonser