Min dödsdom

Alla var starkare än de trodde att de kunde vara när det värsta hände. Det var en av de ytterst få bra sakerna med att möta stora svårigheter.
Ur Jenny Colgans roman ”Sommar på Strandpromenaden”.

Jag levde i tystnadens tid. Vingklippt utan pardon. Varje timme var en utmaning. Det var tät novemberdimma i varje cell inom min slitna kropp. Sega röriga sirapstankar flöt igenom min annars skärpta hjärna.
Telefonsamtalet kom en tidig förmiddag. Jag var ensam hemma så det fanns ingen livlina att ta till. Det var jag eller ingen. Egentligen var jag för trött för att orka vara uppe och prata kunde jag vara utan. Men jag drog mig till minnes, att jag skulle få provsvaren från sjukhuset. Bäst att ta tjuren vid hornen, tänkte jag och hasade iväg mot kontorstelefonen. En sträcka från sovrummet på tio meter som jag upplevde lika tuff som om jag gjort en maratonturné och deltagit i Boston, New York, London, Chicago och Berlinmaran direkt efter varandra, utan vätskedepåer, om jag får överdriva en aning. Sant var att jag under en tid, hade upplevt ett ständigt skoskav i min sargade själ.

Jag hade kört mig själv i botten. Ändå trodde jag och Solveig att det var någon av mina kroniska sjukdomar som spökade och behövde dosjusteras. Jag var van vid att komma igen efter mer än tusen insulinkänningar. In med något sött och så var livet som vanligt igen efter en kvart, till nästa ”känning”. Allt sådant var jag min egen doktor för. Betydligt värre var det med sköldkörtelinställningen. Den kunde jag inte laborera med själv. Andra patienter blev inställda relativt snabbt efter diagnosen. Inte Bosse Lidén. Jag var ett jobbigt undantag som ingen kunde hjälpa och där åtgärderna sattes in försent i starten.

Jag hade skojat mycket under mina besök hos diabetessköterskan Ylva genom åren. Stämningen var alltid god och det var nära till skratt. Hon kände till att jag var en tapper krigare som hade en hoppig diabetes ett, och att det inte var lätt att ge mig råd.
Nu kände jag knappt igen Ylvas röst. Den annars glada norrländska rösten lät nervös och osäker. Kanske inte så konstigt eftersom jag säkert bara kunde leverera något tamt ironiskt skämt på frågan om hur jag mådde. Det var ju knappt att jag orkade hålla mig vaken och korta yrselanfall avlöste ofta varandra när jag satt på en stol. Det fanns knappt några krafter kvar i min förr mycket vältränade kropp. Lampan blinkade på rött. Endast nödvändigheten att jag måste ta mina sprutor och äta mat höll mig vaken och uppe. Andra skulle säkert legat i sängen och tittat apatiskt på en hösttrött fluga i taket.

Ylva verkade ta sats från tårna. Harklade sig. Berättade att hon hade senaste provsvaren framför sig. Det var extra många denna gången. Hon tystnade igen. Var hon också på väg att tuppa av? Hörde jag inte en duns? Var kom den humorn från?
I vanliga fall antecknade jag alltid alla värden. Förde in dem i en tabell på ett worddokument. Läste därefter på inför ett nytt besök. Den duktiga patienten. Den pålästa. Som hängde med i de medicinska termerna.
Nu fanns det inget spår av sifferenergi. Istället ville jag få bra råd om tablettdosering och trodde stenhårt på att något av de tre sköldkörtelproven T3, T4 och TSH skulle visa värden långt utanför de accepterade intervallen.
De värdena var rätt okej visade det sig. Mina diabetesprov var naturligtvis skyhöga. Jag hade haft ketoner (gift) i blodet veckan innan. Detta hade jag bra koll på själv och därför var det inte överraskande. Det var allt det andra … de okända nya proven som jag aldrig tagit förr.
Eftersom jag kommit in akut som ett vrak hade jag ingen aning om vilka prov som tagits. Allt lutade åt att de skulle lägga in mig. Sedan blev det som det ofta tycks bli. Den trevliga unga läkaren gick iväg för att prata med en mer erfaren kollega. Platserna var få på sjukhuset. Jag hade gått in för egen maskin. Då kunde maskinen skickas hem igen.

Mina krafter för att prata i telefon började sina och ett snabbt yrselanfall fick mig att greppa tag i armstödet på den ergonomiska kontorsstolen. Namnen och värdena som rabblades upp stannade inte kvar i mitt korttidsminne. Det var när jag för att vara artig frågade om inte det konstiga namnet hörde ihop med … vilket fick mig att förstå att allt var mycket värre än vad jag och Solveig anat. Kört så det var rökt. Time was out. Månader, veckor, dagar? Jag minns att jag stannade till med andningen och att hjärtfrekvensen steg av alla hemska ord som nådde mitt vänsteröra. Sedan blev allt stilla som lugnet före stormen. Precis som om dödsdomen redan började sjunka in. Det var alltså så här det skulle sluta. Jag skulle aldrig få se mina döttrar växa upp. Mina solstrålar i livet. Solveig skulle bli en ung änka. Tankarna irrade omkring och jag slutade helt lyssna. Till slut kom jag tillbaka till verkligheten och noterade att samtalet tagit en ny vändning.
”Bosse. Förlåt mig snälla du. Jag har tagit fel journal. Det är inte dig det handlar om.”

Där någonstans i det ruskigt dåliga källartillståndet föddes jag på nytt. Det var inte mycket med mig som människa och min fysik. Men officiellt skulle jag inte dö inom en snar tid. Återigen fick jag en ny chans. Mamma räddade mitt liv med sina flinka fingrar, Y räddade mitt liv. På något konstigt sätt har jag överlevt alla trafikkrockarna med bil och cykel. Några episoder har jag berättat om på bloggen eller i kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Andra håller jag än så länge på. Synd att jag numera aldrig ”återföds” som en helt frisk människa. För jag vet hur jag skulle levt då. Aldrig slösat bort tid på småsaker eller umgåtts med energitjuvar mer än nödvändigt. Försökt att göra så mycket gott som möjligt. Hjälpt till där det behövts. Helst i det tysta. För jag har aldrig varit intresserad av de stora rubrikerna. Då föds så mycket avundsjuka. Jag stötte på falska ryggdunkningar tidigt i livet. Redan där såg jag igenom falskheten. Inte med en min visade jag mina inre tankar. De var bara mina. Vilande i min skattkista.

Fotnot:
Ylva var en mycket trevlig kvinna som jag tyckte mycket om. Alla människor kan göra fel och gör fel även om det finns personer som aldrig skulle erkänna en sådan sak. Jag kommer aldrig att glömma detta minne från en mörk tid. Jag tror aldrig norrländskan kommer att glömma det heller och jag är övertygad om att hon ALDRIG kommer att göra om just denna tabbe fler gånger i sin yrkesroll. 🙂
Där parkerar jag ordet ALDRIG. Passande blogginlägg att bara svara med en symbol av något slag. Jag är absolut inte ute efter att ”sätta” dit en trevlig medmänniska och har med denna text berättat det jag ville berätta. Annars har jag betydligt allvarligare saker att berätta om. Skuggorna behövs för att växa som människa. De får bara inte bli för långa och för djupa. Sköt om dig. Tack för ditt besök. ❤

Ps.
Jag har läst alla kommentarer som jag fått. Det här handlade bara om mina känslor och tankar. Många funderar på sättet att framföra en ”dödsdom”. Ylva gjorde antagligen inget fel när det gällde det beskedet. Den berörda personen hade säkert fått det dystra beskedet tidigare, öga mot öga, och förhoppningsvis med en anhörigs närhet. ❤
Nu handlade det säkert om att meddela försämrade provresultat. Inget som har med min bloggberättelse att göra.  

Annonser

72 thoughts on “Min dödsdom

  1. Min första tanke när jag kommit så långt som till att det var fel journal; sådan här allvarlig information, ska man verkligen ringa och berätta? Känns okänsligt att ta det över telefon. Hur vet man att personen i andra luren klarar nyheten? Tack Bosse för att du delar med dig av dina erfarenheter. Och fantastiskt att du kan skämta om det. Ibland. Kramar från Ethel

  2. Så orolig jag blev, när jag läste dina ord. Tänkte ändå, att det var nåt som var galet. Som väl var var det ju det som var fel. Jag fick dra en lättnadens suck till slut. Det är inte nyttigt att lura en gammal kärring.

    Kram/Gilla

  3. Vi är inte mer än människor och alla kan vi göra fel. Så är det bara. Men vissa misstag är mer ödesdigra än andra… Jag tror och hoppas att dylika besked numera lämnas vid ett personligt möte och inte via telefon. Vilken enorm lättnad i alla fall!

    Kram

  4. Jag är förstummad men lättad. Alla kan vi göra fel. Det är fruktansvärt när det händer och det enda man kan göra är att lägga korten på borden och erkänna. Den smärta, oro, ångest … som felet kan ge upphov till går inte att radera ut bara i bästa fall lindra. Största felet vill jag ändå påstå är att lämna sådana här besked över telefon, dator eller liknande. Får helt enkelt inte gå till så men tyvärr görs det. Kanske det kan vara en tröstande tanke ändå; utan solen skulle inga skuggor falla. ??? Tack för att du delar med dig! Kram

  5. Så gick det till …. så mänskligt och lätt hänt fast det hör till det som inte skulle ske. Gott, men du hade ditt kvar så det goda var inte helt lätt även om det lättade.
    Stor kram Bosse!

  6. Tack för ditt fina inlägg. Blev väldigt orolig först men när jag läste vidare blev jag 😁 .Men du är inte försiktig med sockret och det är viktigt. Ämnesomsättningen kan variera och behöva ändring av Levaxin dosen.
    Sköt om dej
    Kram

  7. Ja vem blev inte fundersam…Måste bara skriva att jag tyckte du skrev på ett så intensivt och målande sätt att jag gärna hade läst vidare om det varit en roman. Säkert en mycket obehaglig upplevelse men som du skriver fick den effekten att du värdesatte ditt forsatta liv än mer.
    Var rädd om dig!
    Kram / RosMarie

  8. Phu!!!
    När jag skulle göra ultraljud på levern började läkaren fråga om knutor i bröstet. Jag blev förvirrad, vad hade det för samband? Han hade oxå läst fel journal, innan han gick in till mig…

  9. Skrämmande läsning.
    Fel journal, visst är det mänskligt att fela, även om jag tycker man dubbelkollar flera gånger dubbelt.
    Det blev en vinstlott för dig mitt i det svåra som du ändå får leva med.
    Ha det så jättefint KRAM frå mig Primrose ,-)

  10. Du lyckades få mig att känna en stor olust och oro… jag hann tänka … men vad? Det var ju en riktig rysare när den mänskliga faktorn verkligen var på hal is. Glad att det inte var ”värre än värst” och att du förhoppningsvis ska komma tillrätta med de mediciner du behöver. ”Life goes on” …
    Ibland är det mörkt men det finns alltid en glimt av ljuset. Kram till dig!

  11. Oj Bosse.
    Din rubrik fångade mig direkt. Trots att jag förstås någonstans visste att det ”bara” var ett kåseri.
    Du har haft det tufft. Det fattar jag, oavsett denna episod.
    Hoppas du mår så bra som du kan.
    Kram till dig Bosse! ❤

  12. Vilken chockartad upplevelse, svårt att tänka sig in i. Förstår att det blev mer än kortslutning i hjärnan.
    Det är klart att vi tycker att sådant får inte hända, dessa misstag, men alla är vi människor och det måste ha känts ohyggligt jobbigt för din sköterska också.
    Att vara beroende av ”vården” är inte alltid så lätt.
    Skönt att det var ett misstag.
    Varm kram till dig och sköt väl om dig.

  13. Man måste på något sätt ha upplevt mörkret för att riktigt kunna se och glädjas åt ljuset.

    De snedsteg man tar under livet gör en mer varsam på var och hur man sätter ner foten – det händer oss alla, inget klander i det.

    En varm tanke och stor kram.

  14. Den stunden måste ha fastnat i din själ, så fruktansvärt. Att sen journalen inte var din väckte nog en lättnad som inte är av denna värld. Men ändå, du fick ett besked ämnad för någon annan, du fick för ett ögonblick känna skräcken och sorgen.

    Stor kram på dig Bosse ♥

  15. Jag trodde först att det var en ny novell eller roman som du skrev Efterhand som jag läste så förstod jag.Kaffekoppen som jag höll i min hand sjönk ner .Och hjärnan gick på högvarv.
    Sen… tänkte jag Alla kan göra fel men inte såna hemska fel. Se det positivt Bosse !!
    Du blev ju som du ville ”återuppfödd” .
    Var rädd om dej se det ljusa och fina i livet.
    Kram!
    Oh !!!!glömde skriva svaret på din kommentar …..Det är mycket lättare och roligare att röra sig till musik!
    Ha en bra fredag!
    Kram!

  16. Jag blev helt tagen Bosse bara av att läsa rubriken på din berättelse om en fruktansvärd upplevelse. Sådant ska bara inte kunna få hända och frestar på en redan hårt pressad människa.
    Fint av dig att skriva fotnoten om Ylva – man hennes misstag var egentligen oförlåtligt. Ett så allvarligt provsvar, som hon misstog vara ditt, ska bara inte få ges på telefon. Det var ju någon annan som senare fick det beskedet – på telefon. Det vrider tag i hjärtat. ❤
    En stor varm kram!
    Gigi

  17. Blev lite uppskärrad när jag läste berättelsen! Men sen ”nästan” lika lättad som du när man kom till att det var fel journal!! Men stackars den som journalen gällde…..
    Jag som verkligen fått ett besked att jag hade ”the Big C” kände dock inte igen mig alls i din reaktion. Men det kan förmodligen bero på att jag inte var ett dugg sjuk innan, jag råkade bara börja blöda en natt – och att min gubbe lever och har hälsan med en kronisk cancer: Lymfom. Så man är en aning van och insatt om man säger så! Man vet att det inte är en dödsdom!!
    När läkaren som gjorde undersökningen av min tarm frågade om jag hade någon med mig och sen bad mig att hämta in min gubbe, så frågade jag direkt om det var cancer. (Man är ju inte hur dum som helst!)
    Eftersom jag har träffat den här mycket trevliga läkaren ett flertal gånger, så vet jag nu att det var han som blev mest chockad – och det över att både jag och Rolle tog det så otroligt lugnt. Och det utan att blivit chockade, för en del reagerar ju så också.
    Redan då var jag inställd på att jag skulle bli helt frisk igen, vilket jag nu är, så är det ju inte ett direkt trevligt besked. Men redan efter 14 dagar var jag lyckosamt opererad – och allt hade väl varit bra för länge sen om det inte vore för det j…a hålet efter operationen med läckande sårvätska på magen.
    TREVLIG HELG önskar en överlevande!
    Susie

  18. Fruktansvärt misstag och ett sånt besked får inte lämnas över telefon, urra burra, jag ryser.
    Blanda ihop journaler, där är väl inte sista blandningen gjord, och mänskligt att fela.
    Kram och go helg, Bosse ❤ /Gerd

  19. Jag trodde först att du berättade något ur Jenny Colgans roman. Det var ju skrämmande. Sådant önskar man inte ens sin värsta fiende. Hoppas du mår mycket bättre nu. Ha en bra helg 🙂
    Kram Anne

  20. Så stressigt som det är inom vården nu så är jag faktiskt inte förvånad tyvärr…va ska det sluta jag törs inte tänka på det. Hoppas du mår så bra det går nu. Trevlig helg och kram på dig.

  21. Tack för ditt inlägg och din berättelse. Jag läste och visst föll en tår nerför min kind. Jag är ju lättrörd.
    Den mänskliga faktorn spelar då och då in, men jag vet och delvis av egen erfarenhet, (dock inte diabetse 1 eller det som så illa hör därtill) att vissa besked inte lämnas per telefon utan man ska personligen infinna sig och ibland även tillsammans med en nära person.
    Skönt dock att det i detta fall var en hopblandning, men jag undrar om Y också ringde till den som hade ett sämre besked att få.
    Livet har vi till låns och idag är jag också uppmärksam på vad som är viktigt för mig och vilka jag vill spendera min tid tillsammans med.
    Och visst behövs skuggorna för att vi ska växa.
    Många tankar och kramar!

  22. Vad orolig jag blev, tills jag nådde slutet av inlägget.
    Först trodde jag att det rörde sig om Jenny Colgans roman, men upptäckte att det gällde dej och blev skrämd.
    Nu är jag i alla fall helvaken!
    Ha en fin weekeend!

  23. Oj … först fick jag för mig att du var allvarligt sjuk – ja, det är du ju förstås, men att det var något ännu värre … jag kom på mig själv med att hålla andan. Så kom upplösningen och det visade sig att ett hemskt misstag hade begåtts – det var inte dig det gällde, utan någon annan. Hoppas den stackars människan inte behövde ta emot detta besked på telefon, utan öga mot öga och med någons trygga hand att hålla i. Alla kan göra fel, men det gör det ju inte lättare just då i stunden…
    Önskar dig en skön lördagskväll och en fin söndag 🙂
    Kram

  24. Vi är inte mer än människor och vi kan alla göra fel. Det är tyvärr sådant som händer. Men jag vet vilken chock det måste ha varit för dig. Jag har ju varit där. Det var precis så jag fick reda på att jag hade en tumör i min sköldkörtel. Via telefon då jag var helt ensam hemma. I mitt fall var det dock inget journalfel. Istället följde en 5 månaders väntan på operation.
    Jag känner för den patient som fick samtalet från din läkare samtidigt som jag är glad över att det inte var din journal. Livet är skört och så otroligt vackert.

    Var rädd om dig Bosse!♥

    Kram Lotta

  25. Oj, här kom alla känslor på en och samma gång! Jag blev orolig, ledsen, arg och lättad. För din skull! ❤
    Misstag begås och är högst mänskligt… Men att ringa och lämna allvarliga besked är inte ok!
    Energitjuvar är heller inget kul och en del av dem får vi stå ut med varken vi vill eller ej.
    Nu vill jag avsluta positivt…älskar DIN header! Vilket foto! Magiskt vackert!
    Kram, Bosse

  26. Ojoj tänkte jag först.. nu har Bosse blivit allvarligt sjuk men så läste jag vidare och såg
    att de blandat ihop journalerna!
    Vilken hemsk upplevelse! något som ingen ska behöva bli drabbad av kan man tycka!
    Skönt att det blev ett gott slut 🙂
    Måste säga att du hade en underbar header också (y)
    Ha en fin kommande vecka ♥
    Kram

  27. Alla kan göra fel och hon gör helt säkert aldrig om det. Men ett sånt besked får man helt enkelt inte lämna på telefon utan bara i ett personligt möte. Och jag hoppas innerligt att deras rutiner är ändrade.
    Måste säga att din bild i headern är magiskt vacker.
    Kram

  28. Gripande läsning. Och hoppas att du mår bättre idag även med de ”lättare” kroniska diagnoserna. Förstår att svårinställd diabetes och hypothyreos inte är någon lek. Mvh

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s