Barndomsminne som stannat kvar

dsc_00010032

Bosse minns

En höstlördag ringde det på vår radhusdörr. Mamma och pappa var ute i innerträdgården och krattade löv. Därför var det ”tioåriga” jag som gick och öppnade dörren. Nedanför trappan stod en främmande man.
”Hej! Roy! Du har inte möjligtvis din mamma och pappa hemma?”
”Jo”, svarade jag och tittade på den parkerade Saaben där det satt en tant och iakttog mig.
Tjugo minuter senare satt paret runt vårt runda valnötsbord och drack nybryggt kaffe och smakade mammas småkakor och bullar.
Jag minns inte en enda fras som jag sa de timmarna. Istället fick jag de första bitarna till ett pussel med ett motiv som var helt främmande för mig. En hemlig värld som fascinerade mig utan att jag blev klok på någonting.
Det jag förstod var att paret hade bott grannar med mamma och pappa i början av deras äktenskap. Kvinnan är lika grå för mig nu som då. Hon pratade säkert på tilltal men det var Roy som var frontfiguren i duon. Han berättade om allt möjligt. Äventyr på världens hav. Strapatser med pirater. Farliga djur i djungeln. Skottlossning. Små flugor som gav hög feber. Barn som inte hade rent vatten att dricka och som dog som flugor.
Pappa och mamma verkade inte ifrågasätta utan frågade bara artiga frågor mellan monologerna.
Ibland tystnade Roy tvärt och grimaserade. Jag förstod att han hade ont i benen. Det var något fel på blodcirkulationen. Ett ämne han viftade bort som en ettrig sommarfluga. Antagligen gjorde det extra ont stundtals för han fick resa på sig ett par gånger och gå en sväng i vardagsrummet för att väcka liv i sina fötter.
Sent på kvällen när jag borde sovit håvade jag in flest pusselbitar. Undra om jag sov något den natten? I mörkret satt jag utanför mina föräldrars sovrum och tjuvlyssnade. Hörde fraser om en känd afrikansk ledare och att Roy hade varit hans högra hand. Det som jag blev mest fascinerad av och som stannat kvar som ett seglivat minne var detta: En eftermiddag gick Roy iväg hemifrån för att köpa en kvällstidning i kiosken. Antagligen var det en lång kö för det tog minst två år innan han oväntat kom hem igen till sin familj.
Det var detta som malde mest i min skalle. Jag var både impad och förvånad och fylld av frågor som jag inte kunde ställa till mina föräldrar. Antagligen tyckte de att jag var för liten för detta stora. Kanske var jag orolig att pappa skulle göra samma sak. Gjorde andras pappor så? Borde jag erbjuda pappa att cykla och köpa Aftonbladet till honom varje kväll?

Flera år senare började jag jobba som lördagsbrevbärare.
Fast jag var vältränad var det tufft att cykla på den klumpiga postcykeln med fullastade väskor uppför den branta backen till det bostadsområde där jag hade mitt distrikt.
Högt över stadens centrum.
Värst var den sliskiga gula postskjortan som jag måste ha på mig. Tyget blev genomsvettigt i vårsolen. Detta problem märkte jag redan när jag övade tillsammans med den ordinarie brevbäraren som lärde upp mig. Därför körde jag alltid med mina egna regler. I första trappan slet jag av skjortan och smugglade fram en privat t-shirt. Detta byte skedde blixtsnabbt. Ändå blev jag ”tagen i trappan” när mannen som jag sett på avstånd på en cykel ryckte upp den gamla bastanta trappdörren.
”Hej! Har du någon post till mig? Roy. Roy Ström. Slingerstigen 33. Jag väntar på en viktig grej.”
Jag hann rätta till tröjan under tiden som jag försökte vinna tid.
”Vet inte. Om det är något stort har jag inte med det. Då kommer det senare med en chaufför till buntlådan på distriktet.”
”C5 kuvert. Brunt. Utländska frimärken.”
Jag kollade igenom småbreven och konstaterade att det inte fanns något som passade in på beskrivningen.
”Om det dyker upp något till mig i fortsättningen. Dela inte ut det i lådan. Låt det ligga kvar till måndagen så tar Kjell det på sin tur.”
”Visst.”
I mitt huvud var det trångt med tankar. Min fantasi tänkte på alla kommande kunders krav och cyklande personer som… Kanske behövde jag inte sticka ut med någon post alls. Bara låta allt vara kvar till måndagen. Istället sticka en sväng till Regnbågen och fika varje lördag. Gå in på deras toalett och byta ut postuniformen mot …
Det var när han cyklade iväg åt andra hållet som jag såg det. Det fladdrade om ena byxbenet. Mannen trampade med bara en fot. Den foten som satt på benet som inte fladdrade. Han kunde ha uppträtt på cirkus. Vilken balansnisse. Min tankekedja gick igång och jag drabbades av Flashback.
När jag kom hem frågade jag mamma om hon visste var hennes gamla granne Roy bodde. Han som kom på oväntat besök den där gången som jag öppnade.
”Vänta lite. Jag tror de numera bor uppe på Skallen. Nära blomsteraffären vid Stora Kyrkogården.”

Fotnot:
Den mannen skulle jag gärna velat skriva en bok om. Jag såg honom i lokaltidningen några år senare. Då hade han amputerat båda benen. Ändå var han ytterst aktiv på nätterna och höll på med ett stort projekt, något med kortvågsradio. Hjälpte eller stjälpte polisen. Jag borde leta upp det gulnande urklippet. Frågan hänger löst och fladdrar och jag får istället ta itu med plan B.

Svarar med en symbol.

Annonser

36 thoughts on “Barndomsminne som stannat kvar

  1. Nu vill jag veta mer! I mina ögon skulle han kunna vara både en hjälte eller en skummis… Bara det att gå iväg och komma tillbaka först två år senare får mig att undra vad har gjorde under den tiden…

    God morgon och ha en fin torsdag 😀

  2. Spännande morgonläsning! Nu väckte du min nyfikenhet på allvar. Tänk att försvinna och vara borta i två år… och det där bruna kuvertet med utländska frimärken … vad var det i det?
    Ha en fin dag!
    Kram

  3. Så dramatiskt och spännande liv den mannen måste ha haft. Förstår att delar av samtalet etsade sig fast i ditt minne ifrån den där dagen för så många år sedan. Du kan säkert forska, söka vidare och få fram många saker så att du kan skriva en hel roman om hans liv.
    Jag blir också lite nyfiken på hans hustru, hon som nog hela tiden fanns i bakgrunden, även de åren han var ute och ”köpte kvällstidningen”.
    Trevlig dag och kram till dig.

  4. Oj vilken spännande man och historia. Vill verkligen höra mer om honom. På tal om brev…..inte ofta man får vanliga brev i den riktiga postlådan. Men i går hände det. Ett brev från Ystad med en lott. Gissa om jag blev glad. Tack allra finaste Bosse. Nu har jag läst och läst bland din blogginlägg men inte hittat varför jag vunnit. Även om det inte blev nån vinst på skrapet så är jag jätte glad. Tack igen och ha nu en riktigt mysig Advent. Kramelikram.💕

  5. Mera mera mera av denna historia vill jag ha.
    Sitter på tåget på väg till Tallinn, ok jag byter till färja i Helsingfors. Få se om jag har nät och tid att delta i fler uppgifter eller så har jag roligare saker för mig.
    Kram

  6. Så spännande historia som verkligen gav mersmak…..
    Nu ska jag återigen anmäla mig som följare eftersom det tydligen inte har fungerat på ”evigheter” . Det är alltså anledningen till att jag hälsat på så sällan!
    KRAM – Susie

  7. Vilken spännande förmiddagsläsning! Och Roy! Minns att jag hade Roy Rogers sim filmis och att han inte var lika populär bland mina filmisbytarkopisar som en del andra. Han blev liksom kvar…
    Hoppas det kommer en fortsättning på din story, annars kommer min fantasi att skena iväg.
    Och att vara borta i två år, amputerade ben, kortvågsradio….
    Mycket nu!
    kram!

  8. Oj vad du är lik Roy Rogers ,-))
    Vissa människor fastnar i ens sinne för alltid, intressant och jag förstår det triggade igång din hjärna på många sätt ,-))
    Ha det fint KRAM Primrose
    Trosa hör absolut till en av det vackraste städerna,-)

  9. Vilken häftig historia! Tack för rolig läsning!
    Jag hade också Roy Rogers som filmstjärna, men jag kommer inte ihåg om jag någonsin såg honom i någon film. Tror inte det.
    Var det från Roy Rogers som Roy och Rogers mack fick inspiration till namnet, tro… ;-)?

  10. Nu satte du igång min fantasi. Jag lekte Cowboys och indianer när jag var yngre . Jag var Roy Rogers utan att tänka på att det var en man. 🙂
    SV.. det var för att jag ville vara snäll! Jag har en Zoégas grön plåtburk.Vad är det för maskin ni köpt??
    Ha en bra kväll!
    Kram!

  11. Hoppas det kommer en fortsättning på denna spännande berättelse. Ser fram emot det. Hade också Roy Rogers som filmis. Varm kram 🙂

    • :). Hade min älskade mamma levt skulle jag ha tusentals frågor till henne att ställa. Hon skulle få tusentals kramar också. ❤
      Det finns däremot en mycket spännande, sorglig, mystisk fortsättning som finns i mina tankar, men jag saknar stödfakta som finns någonstans på hemmaplan och vill därför inte skriva helt fritt från minnet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s