Elfte boken i serien om Kurt Wallander; ”Handen”

Fast text:
Jag tänkte hedra Henning Mankell (1948-2015) och fira att det under 2016 är tjugofem år sedan första Wallanderboken kom ut.  ❤

Elfte boken i Wallandersviten:
Handen, 2004/2013, 122/312 sidor. Leopard förlag.

Tidsintervall:
Den relativt korta berättelsen startar lördagen den 26 oktober 2002 och slutar några dagar innan jul samma år.

Huvudperson:
Kurt Wallander: Har varit polis i över 30 år. Han är nu den som arbetat längst som kriminalpolis i Ystad. En gång hade han varit yngst.

Familj:
Linda: Bor hos sin far men är lovad ett hyreskontrakt på en lägenhet.

Wallander gick in genom dörren. Han bläddrade i kataloger och såg på fotografier av olika hus. Oftast var priset för högt. En fattig polis kanske ska bo i lägenhet, tänkte han ironiskt.

Kollegor:
Linda Wallander: Har jobbat ett år på Ystadspolisen.
Martinson: Hans tjocka bruna hår var borta och han hade blivit flintskallig. Han kör bil ryckigt.
Sven Nyberg: Humörstark och duktig kriminaltekniker.
Lisa Holgersson: Polischef. Kanske den bästa chef Kurt haft.
Stefan Lindman: Kom till Ystadspolisen ungefär samtidigt som Linda. Han och Linda har något slags förhållande.

Personer utanför polishuset:
Stina Hurlén: Ung rättsläkare från Lund.
Karl Eriksson: Kusin till Martinsons fru. Vill sälja sitt gamla tomma hus.
Hanna Trulsson: En gammal kvinna och granne till Karl.
Evert Trulsson: Ägare till en gård.
Kristina Fredberg: 65 år. Malmö. Sladdbarn till Ludvig och Alma Hansson.
Simon Larsson: Arbetade som polis i Ystad när Kurt kom dit. Numera bor han på ett äldreboende strax utanför Tomelilla.
Richard och Irina Pettersson: Han slipade saxar och knivar. Paret var vänliga och pålitliga. Då kallades de tattare. Idag kallas dom resande.
Katja Blomberg. 40-årsåldern: Malmö. Barnbarn till Richard och Irina. Två gånger dömd för misshandel. Har suttit på Hinseberg. Begått bankrån med sin dåvarande man. Ludvig Hansson: En gång i tiden ägare till ett hus i Löderuptrakten.
Kaarin, Elmo och Ivar Pihlak: Estnisk familj som kom till Sverige från Danmark i februari 1944. Begärde utflyttning till Danmark i november samma år.

Bokens dos av kärlek & erotik åt Kurt: ❤
Wallander kunde inte undvika att kasta en blick på Kristina Fredbergs dotters ben. Sedan uppfattade han att Linda såg på honom med rynkande ögonbryn. Varför bad jag henne att följa med? tänkte han.

Kurts karaktärssvagheter/hemlighetsmakeri i denna roman:
Behåller som vanligt många tankar för sig själv. På gott och ont.

Kurts hälsa:
Han går omkring med en växande känsla av olust som han inte berättar för någon enda människa.

Det fanns ingen hiss. Wallander flåsade tungt när de kommit upp. Linda såg strängt på honom.
”Du kommer att få en hjärtattack om du inte börjar motionera.”

Dagen efter var en klar decemberdag med gnistrande sol. Wallander steg upp tidigt och tog en lång promenad längs havet innan han vid åttatiden bestämde sig för att bli polis igen och återvände till polishuset.

Nyckelspår & Villospår:
En hand, en tandlagning, en häst & vagn, ett blindspår och en låda på vinden.

I Lådan fanns fyra almanackor. 1941, 1942, 1943, 1944. Wallander satte på glasögonen och började bläddra i almanackorna.

Kopplingar till tidigare böcker:
Många år hade gått sedan han och far gjort sin gemensamma resa till Rom.

Grodor i boken:
Martinson eller Martinsson? Här fick kollegan bara ett s.

Wallander har skjutit ihjäl mer än en person i tjänst. Bra för sömnen och psyket att minska ner det till en ”enda” gång.

Nyberg körde knappast sträckan från sin bostad till gården på nitton minuter, mitt i natten. Inte ens mitt på dagen.

Kuriosa:
Kurt och Linda har ett avtal på söndagarna så länge hon bor hemma hos sin far. Denna röda dag är en frizon då ingen har lov att kritisera den andra. Söndagarna är proklamerade som dagar reserverade för vänlighet.

Varje gång Wallander kom till en plats om natten där arbete pågick, fick han en känsla av att han klev in i en filminspelning.

Nybergs skitiga overaller var så välkända att de en gång varit ett ämne för ett inslag i den lokala nyårsrevyn.

Citat och stycken som jag uppskattar/minns i denna bok:
Det fanns en skönhet som bara ålderdomen kunde ge en människa. Hela livet låg inristat i ansiktets rynkor.

Oordningen bland buskarna bar på en berättelse.

Det förflutna hade slagit igen sina dörrar.

Han tänkte det var en människa han aldrig skulle möta igen i sitt liv. Men knappast en människa han helt och hållet skulle glömma.

Han önskade att huset inte varit ett troll som plötsligt spruckit i solen.

Han tänkte på ingenting och han ville ingenting. Det var mer än nog att fortfarande vara levande.

Speciell torr humor på gränsen till svart:
”Se mig som en fiende”, svarade Wallander muntert. ”Men gärna en fattig fiende.”

”Varför har handen börjat vandra upp ur jorden”, sa Wallander.
”Den kanske ville upp för att vinka till oss och tala om att det fanns något i jorden som inte borde vara där”, svarade Martinson.

Han borde egentligen anställa förhör med gravstenarna på kyrkogårdarna i trakten. Det var där alla tänkbara vittnen eller andra inblandade fans.

Privat sorg:
Jag kommer aldrig att hitta ett hus, tänkte han. Inget hus, ingen hund, heller ingen ny kvinna. Allt blir vid det gamla.

Ett kort ögonblick överfölls han av en impuls att bara ge sig iväg. Ta bilen och lämna Skåne för att aldrig komma tillbaka.

Antal mord/dödsfall:
4 st.

Bosse Lidéns betyg:
3/5

Sista tre meningarna:
Julen det året var kall.
Från Östersjön drog isande vindar in över Skåne.
Vintern hade kommit tidigt.

Baksidestext:
En höstdag 2002 får Kurt Wallander plötsligt möjligheten att förverkliga en gammal dröm, att flytta från Mariagatan i Ystad till ett hus ute på landet. Men drömmen förvandlas till en mardröm. I husets trädgård hittar Wallander först ett nergrävt lik, sedan ytterligare ett.
Den kriminaltekniska undersökningen visar att de legat ett halvt sekel i jorden. Men vilka var dessa personer? Och hur kommer det sig att ingen någonsin har anmält dem saknade?
Wallander och hans kolleger tvingas söka sig bakåt i det förflutna för att hitta svaret på gåtan. Spåren leder mot en tragedi, där det är svårt att veta vem som egentligen är offer och vem som är förövare.

Handen innehåller också ett extramaterial för alla Wallanderfans: ett uppslagsverk till Wallanders värld med kulturella referenser, personer och platser som förekommit i romanserien.
Sanningen är snarare att ”extramaterialet”(Guld värt för ”nördarna”) innehåller en berättelse som heter Handen.

Personligt:
Det känns vemodigt att ta farväl av både Kurt Wallander och Henning Mankell för att låta dem vila i frid.
Personligen anser jag att ”Den orolige mannen” är det perfekta slutet för den fantastiska sviten i serien om den fiktiva polisen, som fick sitt efternamn via ett bläddrande i telefonkatalogen. ”Handen” är mest en present till kalenderbitarna och en slant till ex. förlaget.
Om jag lever om några år kommer jag att börja om med ”Mördare utan ansikte” (åttonde gången) och fortsätta läsa kronologiskt, precis som jag gjort tidigare. Alltid lika nöjd med sällskapet. Fascinerande nog, ger det mig nya fräscha tankespår vid varje reprisläsning, som viker av från de nya böcker som jag läser varje år. Ett utmärkt och kärt komplement. Väldigt ofta slår Mankell sina adepter på fingrarna och det förvånar mig att flera svenska kriminalförfattare säljer miljontals böcker. De kan vara både direkt mediokra och ”skapligt bra”. Ändå nuddar de oftast bara vid Mankells anklar. En del utländska författare når ända upp till axelhöjd.

Kurt Wallander dras mer och mer in i dimman och hans återstående liv blir hans privata tid, skriver Mankell så briljant. Själv ska jag ta några steg bort från bloggvärlden på obestämd tid och istället leka med ord och kanske bilder på annat sätt. Jag hoppas slippa tät skrivdimma. Mycket troligt kommer jag att göra små återtåg, när jag har något att visa eller berätta, eller om längtan blir för stor. Bloggvandringar vid vissa tidpunkter är tänkt att bli trevliga andningshål. Fysiska promenader vid havet är som alltid batteriladdande. Där både hämtar och lämnar jag tankar av alla dess slag.

1 139 blogginlägg finns där gratis för alla som är nyfikna och ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” finns givetvis att beställa för den som är lässugen på två fysiska böcker. Det är utan tvekan de två projekten som jag lagt ner mest arbete och tid på. Bloggen är bara en kul bilaga där mina texter långt ifrån alltid varit ”tvättade”.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Under 2017 kommer de bloggbesökare som läser raderna här under detta blogginlägg, att kunna köpa böckerna för endast 101 kr/st (+ porto 49 kr). I en stor blå postpåse går det i två böcker till samma porto (om du köper två böcker får du dem till priset 250 kr så blir det jämnt och bra).  😀
Följ anvisningar på länken ”köp bok/köp böcker, men justera priset som du ska sätta in på kontot. Andra ”okända” människor som INTE läser detta blogginläggsslut betalar än så länge normalpris. För detta är min sista hyllning till Henning Mankell och en ”present” till dig som ännu inte köpt en bok eller som vill köpa fler och ge bort och ”orkat” ta dig ner ända hit ner i texten.

På återseende. Bosse Lidén  ❤

Tidigare blogginlägg i denna hyllning: https://bosseliden.wordpress.com/2016/02/03/forsta-boken-i-serien-om-kurt-wallander-mordare-utan-ansikte/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/02/22/andra-boken-i-serien-om-kurt-wallander-hundarna-i-riga/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/03/28/tredje-boken-i-serien-om-kurt-wallander-den-vita-lejoninnan/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/04/25/fjarde-boken-i-serien-om-kurt-wallander-mannen-som-log/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/05/22/femte-boken-i-serien-om-kurt-wallander-villospar/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/06/26/sjatte-boken-i-serien-om-kurt-wallander-den-femte-kvinnan/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/07/25/sjunde-boken-i-serien-om-kurt-wallander-steget-efter/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/08/31/attonde-boken-i-serien-om-kurt-wallander-brandvagg/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/09/24/nionde-boken-i-serien-om-kurt-wallander-pyramiden/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/10/08/tionde-boken-i-serien-om-kurt-wallander-den-orolige-mannen/

 

Fotnot:
I denna kategori har jag valt att svara på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Annars skulle jag kunnat prata om Kurt Wallander och eget skrivande i många timmar. En tid som jag inte har längre. Men jag läser gärna snälla och intressanta personliga reflektioner. Var rädd om dig kära läsare.

God Jul och Gott Nytt År

Det var svårt att få plats alla på samma foto. Därför fick jag ex. ta av min vänstra arm.
Melissa och armen fick samsas på köksbordet.  🙂
På de tjugonio första bilderna hade jag en vit skjorta på mig. Då kände jag mig som det svarta fåret. Då var det också åsikter om att mitt huvud lutade. Vaddå då? Jag tänkte ju placera det under armen som jag brukar göra.
Det går utmärkt att åka pulka nerför min högra axel för den som är sugen på det. 😉
Kram från Bosse Pisa

Vi hittade till slut

Nu skulle jag egentligen för första gången lägga in ett musikinlägg med vår yngsta dotter Lizette. Första gången som jag fick klartecken för detta. Hm! Jag har njutit flera gånger av inspelningen från när hon sitter på en barstol och sjunger och spelar gitarr under insamlandet av pengar till Musikhjälpen. Tyvärr finns det ingen ”adress” till mobilinspelningen så jag ger upp det försöket.  😦
Hon vill heller inte hamna på Youtube. Annars kunde hon gjort ett gästspel på Jennifers musikkanal.

Den kvällen var vi inte i Simrishamn och lyssnade. Däremot var det bestämt att vi skulle lyssna på skolkören som skulle ha konsert tillsammans med två andra körer, i en kyrka på Österlen klockan 19.00 några dagar senare.

Eftersom Solveig har semester slog vi ett helt gäng flugor i samma smäll och bokade in oss på ett pensionat i Simrishamn. I den staden har vi aldrig sovit förr. Kul med något nytt.

På vägen dit stannade vi till vid olika favoritplatser. Någon julkänsla infann sig inte. Men det regnade i alla fall inte.

Jag hittade några brädor som såg lediga ut. När S inte såg det klättrade jag upp och byggde en koja. 🙂

När jag såg alla fåglar drabbades jag av en snilleblixt. Jag stack in i åretruntaffären och köpte vattenlösliga färger och en färgspruta.

Lånade den ensamma övergivna båten och rodde ut en bit i decemberhavet.

Det tog bara tjugo minuter att hitta alla arterna från affischen. Sedan hörde jag att Solveig ropade på mig från land. Synd. Jag tänkte först ta en snabb tur till Bornholm som skymtade vid horisonten. 🙂

Vi som var ute i god tid höll på att missa starten på konserten. Ett vägarbete, mörker, inga skyltar om någon kyrka m.m. gjorde att vi närmade oss Kivik istället för S Melby kyrka.
Utanför kyrkan på höjden fanns massor av bilar. En vakt dirigerade in oss i mörkret en bra bit från kyrkan. När vi öppnade kyrkporten stod en kör precis innanför porten. Lite pinsamt när vi skulle ta oss igenom skaran för att nå en kyrkbänk. 🙂
Från sin plats därframme hade Lizette undrat var hennes föräldrar tagit vägen.
Jag gillar kyrkor utan pelare som skymmer.

Nu ropar tre damer på mig. De vill spela ett familjespel med choklad som vinster. Bäst att lyda. Jag önskar alla bloggläsare en God Jul. 🙂

 

 

 

Alla fyra rubrikerna duger

Rökaren som gick upp i rök           Livet gick vidare
Hur djupt var tandens hål?                              Hemlighet eller mord?

I november skrev jag på bloggen om ett barndomsminne som stannat kvar. Två av raderna i bloggtexten var dessa:
En eftermiddag gick Roy iväg hemifrån för att köpa en kvällstidning i kiosken. Antagligen var det en lång kö för det tog minst två år innan han oväntat kom hem igen till sin familj.

Du som läste mitt kåseri tänkte förhoppningsvis själv vidare på det som fängslat många före dig. Storyn om människor som gick för att köpa mjölk, cigaretter och tidningen och sen aldrig återvände hem. En klassiker bland mysterier.
Sant är att nästan alla personer kommer till rätta efter en tid. För Roy tog det ett par år att hitta hem från kiosken.

Raderna om Roy har kopplingar till en annan sannhistoria som jag snubblade över som vuxen. Senare fick jag mer text i en veckotidning och även i en lokaltidning som skrev om samma händelse av någon anledning. Antagligen för att det var ett jämnt antal år sedan. Med andra ord har åtskilliga tusentals personer hört talas om detta mysterium. För att inte tala om de hundratusentals människor som läste det när det var rykande färskt. På den lilla orten pratas det säkert än om en trolig sanning.
Ändå vill jag inte strö salt i såren i detta känsliga läge och lägga alla ”korten” på bordet. Den största orsaken är att jag inte hittat de sparade artiklarna och just nu inte har tid att gräva på rätt ställe.

Den egentliga orsaken till att jag ringde den främmande kvinnan var att jag försökte lära mig allt om en bransch som jag visste föga om. Därför blev det otaliga samtal till myndigheter och viktiga personer som kunde bidra till att jag gjorde rätt och undvek de värsta fällorna. Jag höll alltid telefonluren med vänster hand. Under telefonsamtalen antecknade jag allt av värde med höger hand.

Samtalet till denna kvinna handlade bland annat om den trista nya svenska lagen som försvårade för privata museum. Typiskt att den skulle dyka upp precis när jag skulle in på marknaden. 6 % procent kulturmoms låter inte mycket, men kan vara droppen som får bägaren att rinna över. Detta problem löste jag med lekmetoden. Mycket smart tänkt av mig att börja spara enkronor i en rymlig hög burk. Aldrig blev jag utan växel och alla ”experter” hade fel.  🙂

Av någon anledning bytte telefonsamtalet karaktär.
Jag har alltid varit en god lyssnare. Kommer inte ihåg exakt hur och varför jag släpptes in bakom den privata sfären.
Min högerhand fortsatte att anteckna. Skrev stolpar och fraser som inte längre handlade om en enskild firma. Ibland stack jag in en fråga.
Min empatiska sida ville hoppa in i luren och ge henne en kram.
Min nyfikna sida grubblade fram och tillbaka på detta mysterium under både dagar och nätter.
Till slut landade min privata tänkbara sanning. Den riktiga sanningen tror jag aldrig kommer fram. Precis som med Dag, Raul och Olof. Tre av Sveriges stora män.

Här tar jag snabbt fram ingredienser till ”storyn” och ger dig en liten vink. Jag har inte tid att tvätta texten. En del fakta är förändrad för jag vill inte att du ska snoka själv. Därför tänker jag givetvis inte diskutera detta efter min text. För jag har som skrivits ovan, inte letat fram artiklarna eller mina anteckningar som jag sparat någonstans där jag inte är just nu fysiskt.

Det är inte det som är poängen. Jag vill bara bjuda på något som jag började tänka på när jag skrev om Roy. Och hitta det empatiska hos dig. Försöka få dig att tänka dig in i kvinnan och dotterns situation. Hur tror du de lyckades leva vidare? Genomleva varje dag med de obesvarade frågorna. På något vis blir dagar till veckor som blir till månader som blir till år. Såret kommer aldrig att läka helt. Det vore konstigt och onaturligt. Hade jag varit barnet skulle jag kämpat hårt för att som vuxen försöka nå en rimlig sanning. Tekniken har också gått framåt. Gamla DNA kan bli som nya.

Otvättad minitext:
Anna och Claes hade varit gifta några år. Minns inte hur många. Efter några år flyttade de en bit från staden till ett vinterbonat torp. Deras välmenande plan var att deras kommande barn skulle få en naturnära uppväxt och att familjen delvis skulle bli självförsörjande.
Trots att de flyttat iväg några mil fortsatte Claes att pendla till arkitektskontoret i den Stora Staden G, medan Anna som jobbat som hårfrisörska fick jobb på en salong i den närliggande byn.
Claes pratade svenska, men var ursprungligen från ett land i Östeuropa. Det var på den tiden då det fanns en mur och taggtråd som skiljde länderna åt. Han pratade inte så mycket om uppväxten. Ibland tystnade han tvärt när ämnet kom på agendan på något kalas. Då brukade Claes försvinna iväg in i sina tankar, medan han bolmade på sin pipa.
Anna och Claes levde ett stillsamt hemmaliv och gjorde inte mycket väsen av sig och deras umgänge var inte stort. Det var ett par kilometer till närmaste grannar.
Efter några år kom äntligen Cecilia till världen, deras efterlängtade kärleksbarn.
Claes tyckte om att berätta sagor för Cecilia och var en närvarande far.
Den lilla lyckliga familjen åkte ibland på utflykter till havet eller bokskogarna. De älskade att plocka svamp och var självförsörjande när det gällde potatis, grönsaker och vissa bär & frukter.
Måndagen den artonde oktober lämnade Claes in sin dotter på dagis som han alltid gjorde innan han åkte norrut på motorvägen till sin arbetsplats.
Förskolläraren som tog emot minns inget speciellt från just denna morgon. Både Claes och Cecilia var som vanligt. Efter en pappakram skuttade Cecilia in till målarrummet för att fortsätta med att måla på en kanin.
När Anna stängt salongen cyklade hon iväg och hämtade Cecilia. När de kom hem började Anna laga till kvällsmiddagen.
Anna berättade för mig att hon kommer ihåg precis allt som fixades till i köket till höstgrytan. Varenda krydda och grönsak skulle hon kunna rabbla upp. Än idag. Trettio år senare.
Hit förflöt vardagsrutinerna alltså som vanligt. Cecilia satt på sin stol och tittade ut genom fönstret.
”Mamma! Kommer pappa snart?”
”Ja. Pappa kommer när som helst. Kan du vara duktig och duka fram bestick?”
”Längtar tills pappa ska läsa slutet i boken ikväll”, svarade Cecilia och gick iväg mot bestickslådan.

Detta var innan mobilens intåg i de svenska folkhemmen.
Maten Anna sparat till Claes kallnade allt eftersom mörkret la sig utanför deras bostad. Någon bil hördes aldrig köra in på grusparkeringen. Claes kom aldrig hem den måndagskvällen.
Hos andra familjer rullade allt på som vanligt.
Inte hos familjen Winter, som varit tre personer på morgonen. Anna skulle fortfarande vara en gift kvinna i flera år. En kvinna med en guldring på fingret och otaliga tankar och obesvarade frågor malande i huvudet. Dag som natt.
Jag vet inte om Cecilias bok blev färdigläst. Om hon ville det, eller om hon levde på hoppet och väntade in rätt uppläsare. Jag vet inte hur den lilla flickans liv påverkades genom alla kommande år.

Claes hade jobbat som vanligt de första timmarna. Vid fikat berättade han för en kollega att han fått ont i en tand och hade haft tur att få en akut tid på lunchrasten. Med en hand mot kinden försvann han iväg ut genom glasdörren. Detta blev polisens sista spår.
Bilen var kvar på parkeringsplatsen. I den låsta bilen hittade polisen inga spår. Ingen annanstans heller. Detta var tyvärr före Kurt Wallandertiden.

Jag har genom åren ”snubblat” över många olika livsöden. En del med bättre slut än detta. En del med betydligt hemskare avslut. Frågan är vad jag ska göra med alla minnen. Ibland önskar jag att jag varit utan minnessäcken med taggiga saker. Men då är jag inte sann emot mig själv. Livet ska bestå av både sol och mörka långa skuggor. En sak önskar jag starkt. Att Cecilias pappa bara försvann en halvtimme för att köpa en tidning och därmed missade tomten, som kom och knackade på dörren en stund efteråt.
”Pappa! Du missade tomten. Han gick precis. Kan du läsa klart boken nu?”  ❤
För detta gör ont till och med när jag skriver dessa rader.

Fotnot:
Symbol på eventuella kommentarer.
Längtar efter jag ”snubblar” över urklipp och anteckningar. Då kan en annan, bättre version hamna någon annanstans. 😉

Jakten på julen

Det gick inte så bra när jag startade jakten på julen i Ystad. Min tanke var att ta snygga kort på alla upplysta dekorationer i grannskapet under morgonpromenaden.
Ibland blev jag impad och förtjust. Andra gånger svepte tanken in att det mer och mer handlade om en tävling mellan grannarna. När det började kännas som om jag höll på med ett inbrott i Rustas lokaler innan öppningsdags var det på gränsen till …

”Snälla Alfons Åberg. Du som kan allt. Hjälp mig att hitta jultecken i Ystad.”

”Tack snälla Alfons. Vilken bra idé att skaffa julglasögon.”  🙂

Undra vad det är i det gröna paketet till höger?

Trevligt att ta ett snack med balkongtomten i år också.

De här julmarsipanrödbollarna sådde jag i september. Kul att de hann komma upp i tid och att jag är så teknisk och julsmart. Allt funkar som det ska. Jag såg på ena mätaren att 2 642 personer fått en stöt när de rört vid bollarna. Min mix med att det blir starka elektriska stötar vid beröring och kombinationen att personen skrattar högt utan att kunna styra skrattet i 45 sekunder måste varit pinsam.  🙂
På den dolda kameran såg jag en känd politiker, en fransk sångerska och en landslagshandbollspelare.

Hoppas det singlar ner några cm snö innan julafton.

Egentligen var det ganska mycket folk som passade på att ”gå på stan” denna förlängda ”öppetlördag”. Men jag lyckades hitta luckorna när jag tog foton. När jag såg att det fanns tid kvar på parkeringsbiljetten, fick det bli en tur in i lugnet – Mariakyrkan.

Bilden blev suddig på krubban, men får vara med på bloggen ändå.

Nu blir det snart två lediga fönsterplatser. Nästa gång. Istället blev det två goda osötade chokladkakor från Lurblåsaren som fick följa med hem i en påse. För jakten var inte slut. Damernas jaktstart lockade mig på hemmaplan. Tyvärr vann inte någon av mina personliga favoriter.

På tal om lockande saker. Jag skulle gärna vilja följa med in här en stund.

Eller in här. Vi är nästan säkra på att detta är huset som jag skrev om för två år sedan på bloggen. Då utgick jag från en bild och texter i YA. Det handlade om en äldre man som fortfarande hade utedass i sin bostad i centrala Ystad. I somras såg vi flera gånger att de höll på att fixa här. Både inomhus och utomhus. Det har säkert blivit jättefint.

 Mitt emot på Teatergränd såg vi denna ros. Den 10 december 2016.  ❤

Saknad & älskad

Jag fick en oväntad kelkompis när jag kom hem från en eftermiddagspromenad i veckan.Tyvärr hade jag med mobilen så det blev bara några suddiga bilder.
Först trodde jag katten fått fnatt när jag på avstånd såg att den verkade hoppa av glädje rakt mot mig. Snart kommer den att vika av mot dungen, tänkte jag och passerade stammen på ett träd som skymde sikten en kort stund. Så var det inte. Istället törstade den efter bekräftelse och ville till slut upp och slicka mig i ansiktet. Vilken mjuk tjock päls den hade.
Bakom min rygg dök det upp något mer intressant för katten och jag blev lämnad för en stund.

Det var skoj att se den ystra stora hundvalpen och trist att jag inte hade systemkameran och fick till den perfekta bilden när den låg helt på rygg och spelade död.

Under promenaden gick jag förbi en plats där jag tidigare sett ett gosedjur ligga i stentrappan. Nu hade någon snäll människa hängt upp det i en häck och hoppades såklart att den unga ägaren snart skulle sammanstråla med sin älskade vän. Låt det bli en sanndröm. ❤

Under resten av promenaden gick jag och tänkte på vad som stod under en lucka på Gunnels blogg för några dagar sedan. Hon hade även lagt in en vacker bild. Det sistnämnda såg jag inte förrän jag letade rätt lucka och blogginlägg. Sant. 🙂

http://sigrid-gunnelsblogg.blogspot.se/2016/12/lucka-4.html

December är en månad då jag tänker extra på människor som jag mött på min livsstig. Jag tycker om att stillsamt göra sådana vandringar då och då. Stämma av livet.
Både mina fötter och tankar vandrade tyst inom det gemensamma ämnet AVTRYCK.
Är det så för dig läsare också?
Egentligen är det inte så underligt när det gäller det första. Givetvis minns vi starkast de som vi älskade/gillade mest. Konstigt vore annars. Men på både gott och ont minns jag även väl de personer som jag tyckt minst om. De flesta av alla de andra hundratusentals individer som jag stött på i olika sammanhang har mer en tendens att flyta ihop till en osynlig massa. Synd. För jag är säker på att det fanns många guldkorn som aldrig kom till tals. Som behövde en längre startsträcka för att öppna upp en bit. Hoppas de hittade sitt bollplank. Annars var jag duktig på att få ”främlingar”/personer att öppna sin dörr för mig. Ganska ofta tog jag mig tid att lyssna när andra rusade vidare i livet. Kompisar brukade reta mig för det och de hade rätt på ett vis. Det var en svår balansgång. För mig var det inte samma sak, att vara en bra medmänniska som att ex. inleda ett förhållande. Två helt skilda saker i min värld. Där sårade jag hjärtan. Men jag har inget dåligt samvete. Jag var inte ett sådant halmstrå. Vid vissa tillfällen hände det att jag blev ”Kall som is”, som Gemini sjöng i melodifestivalen.

Vilken fördel jag har som har skrivit dagbok under många år. Dessutom hade/har jag alltid med en liten nätt anteckningsbok vid längre resor.
Under några dagar sista tiden har jag suttit och myst inomhus. December bjuder upp till det. Det har varit uppskattade soliga dagar på slutet. Då har jag gått ut och hälsat på solen. Sedan har jag unnat mig att kura skymning. Suttit och sett ut mot den vackra mörknande himlen. Låtit tankarna fladdra innan jag tänt mysbelysning och levande ljus. Av en slump när jag letade efter något annat, ramlade jag över anteckningar från tre längre utlandsresor. Hur kunde vi hinna med att träffa på så många olika människor och göra så mycket bus & hyss? Vad lämnade jag själv för avtryck? Jag läste att det fanns fler Nils Poppe inslag från andra tillfällen och år. Hoppas de personer jag minns mest lever bra liv som de är nöjda med. Jag skulle inte bli ledsen om några av dem kom ihåg en Bobo eller Sebastian. Inte alls.  🙂

Vid en hand i handpromenad i söndags mot fiket Chill, med henne som ”stal” mitt hjärta, passerade vi Klostret.
Jag var tvungen att se efter om det även denna december blivit en tredje blomning på det japanska körsbärsträdet.
Det hade det. Långt ifrån lika mycket som förra året.
Vackert, läckert och märkligt.
Några dystra tankar gled iväg till ämnet klimatförändringar. Jag stängde in de sistnämnda tankarna och njöt istället av stunden. Jag kan inte ta ansvar för andras felbeslut uti i stora världen. Det kostar för mycket energi. Vill inte hamna på lysande rött igen.

Fotnot:
Bara en symbol till eventuella kommentarer. Jag blir mer och mer involverad i olika skrivplaner och måste passa på att smida medan järnet är varmt. I nästa vecka ska jag stänga in tankarna så gott det går och istället njuta av min älskade familj under några veckor. Vi ser extra mycket fram emot denna jul och vi hoppas får vara friska.
Var rädd om dig med. Tack för besöket.

 

 

Två triggerfingrar, en falsk varg och en skäggig Björn

Bakgrund:
Diabetiker har större risk att drabbas av triggerfinger, jämfört med friska individer, vid en hög fysisk belastning. Senan blir segare och löper inte i ”skidan” som den ska, utan fingret hakar upp sig. Det bildas en senknuta och fingret går till slut inte att böja. Därmed finns en risk att ständigt peka fult finger.  🙂

Bobo minns

Första gången jag drabbades hade jag inte diabetes ett och råkade inte ut för att få ETT triggerfinger, utan dubbelt upp.

Jag och min bästa tjejkompis Vicky hade under tolv veckor samlat ihop fakta under vår Stockholmspraktik, inför den stora uppsats som var det stora projektet under slutterminen på Bibliotekshögskolan Balder i Borås.
Stackars Vicky. Behöva umgås med en person som aldrig behövde sova och bara tog ett par klunkar kaffe eller åt något sött om han råkade bli lite seg i nyllet.
Denna sena vardagskväll i datorrummet på tredje våningen, såg jag hur trött Vicky såg ut och skickade därför bestämt hem henne för att sova.
”Jag behöver dig i ett stycke imorgon kväll. Cykla inte vilse. Glöm inte att äta något när du kommer hem. Du får inte slarva med maten som du gör.”
För att inte ge Vicky dåligt samvete sa jag att jag ändå snart skulle bryta upp från vår monotona uppgift med att föra in filmstatistik. Motvilligt gick hon iväg till slut.
Du läsare som känner mig lite vid det här laget förstår att jag inte är en person som blir trött av just siffersysslan. Snarare tvärtom. Den ”triggar” snarare igång mig.  🙂
Alltså satt jag kvar och slog på tangenterna till en hederlig skrivmaskin (sedan la vi in det på dator) och tiden flöt på. Inte tänkte jag på det otäcka att jag troligen var helt ensam i ett jättestort hus på tre våningar med massor av lektionssalar, föreläsningssalar, ett stort bibliotek på två våningar, två restauranger m.m.
Istället satt jag uppslukad i ett litet rum med bara ett fönster mot nattmörkret. Endast upplyst av centrumneon.
Uppsatsämnet var biofilmer.
Nu kunde det varit läge i texten att hitta på och skriva att just när jag skrev in skräckfilmstiteln ”Blodet droppar” flög dörren upp bakom ryggen och jag stirrade på en hungrig varg.
Det sistnämnda trodde jag nämligen var sant.
Gissa om jag blev rädd? Hjärtat undrade vad det var frågan om och funderade på att ta sig snabbt till halsgropen och kolla in hur allvarligt läget var.
Jag minns att jag tänkte räddningstanken: Hoppas, hoppas snälla Gud att vargen är kopplad och mätt.
För just de tre-fyra sekunderna upplevde jag som de mest skrämmande i mitt liv. Från total tystnad under ett långt tidspass, till denna obehagliga och surrealistiska scen. Då hade jag ändå varit med om både det ena och det andra. Konstigt att inte hjärtat stannade eller att det blev blött i byxan. Vuxna modiga män håller såklart tätt. I alla lägen. En manlig principsak.
Den falska vargen var kopplad. Vakten med schäferhunden kom in i rummet som god tvåa. En bit bakom. Undra om han gjorde det med flit? Så var det säkert. Troligen var det också den senaste tidpunkt som jag stannat kvar på Balder. Innan nattvakternas och de hungriga vargarnas schema korsades med flitens penna.
Det fanns ingen information, skriftlig eller muntlig, om att vi skulle vara ute hur byggnaden innan en viss sluttid. Hade den getts under ett av mina bowlingpass, när mina ben inte hittat till en trist föreläsning? Larm minns jag inget om. Allt låstes om dörren stängdes när jag gick ut. Det momentet visste jag var superviktigt. Se till att dörren gick igen ordentligt. Så inte boktjuven och hans kusin datortjuven med en tröja full av giriga ettor och nollor, kom på nattligt besök.  🙂

På måndagen fyra dagar senare vaknade jag till en solig vårdag.
Två fingrar gjorde tyvärr inte det. De gick inte att böja. Var stela som vantlösa fingrar i Sibirien, vilken dag som helst under året.

Jag som aldrig frivilligt satte min fot på ett sjukhus. Följde knappt med mamma dit som treåring. Senare bara om någon sjuksköterskeflickvän skrämdes om något farligare än blod och mutade mig med något riktigt lockande, gick det att släpa med mig till det illaluktande sterila fängelset med alla sina underjordiska korridorer. Var jag inte sjuk blev jag sjuk bara genom att placera min stackars oskyldiga kropp innanför entrédörren. När jag fick ut näsan igen brukade jag bli frisk väldigt snabbt. Detta slog aldrig fel.
Nu satt jag ensam på en vårdcentral (Svante vågade inte följa med) och var livrädd för att de skulle ta ett blodprov i armvecket. Ändå lyckades jag gömma rädslan utåt. Annars hade inte den manliga läkaren varit så påstridig. Eller var det mitt långa hår och orakade face?
”Är det helt säkert att du inte varit i slagsmål i helgen? Inte festat runt?”
”Nä. Jag slåss aldrig. Jag skrev rätt hårt på skrivmaskinen. Kan det inte vara orsaken?” ”Knappast. Du blev inte arg på din flickvän eller polare och slog näven i en vägg eller liknande för att avreagera dig? Denna typ av skada har oftast den bakgrunden.”
Jag drog inte den nakna sanningen att jag hade fått väldig god smak av ungkarlslivet och aldrig varit inblandad i fysiskt trubbel utan brukade lyckas med humor och glimten i ögat att lösa konfrontationer med okända bråkstakar. Gick inte det hade jag två trogna kompisar att lita på i vått och torrt. Mina extremt snabba ben svek mig aldrig om jag mot alla odds skulle hamna i hotsituationer.
Hade den envisa läkaren, som var ute på villospår, sett mig en kvart senare när de tömde antagligen hela mig på rött blod skulle han hållit inne med både ord och tankar. Den söta ”stickerskan” som jag började skojtramsa med såg inget farligt i mig. Istället ville hon att jag skulle ligga kvar en stund för att bota blekheten och skämde bort mig med vatten, solskensleenden och att hennes pojkvän var ännu räddare för sprutor och nålar.
Var hon tvungen att dra det där om en existerande pojkvän? Min ungkarlsmur som fått sig en törn växte snabbt några våningar igen och en kylig vind blåste in i alla fyra hjärtrummen.

Det blev en skena för två fingrar, bandage, inflammationstabletter och en röntgentid på Borås sjukhus. När jag åkte till Skagen helgen efter tog jag en tillfällig paus från tabletterna. En grön Tuborg och några av hans danska flaskkusiner lockade mer än vita piller. Dumt att blanda hur som helst och skapa en triggereffekt i kroppen.
Vilken upplevelse att vid Grenen få uppleva vågorna mötas mellan de två haven Skagerrak och Kattegatt. Min vänsterfot i ena havet och högerfoten i det andra. Vada men inte bada är en passande slogan. Orsaken var de farliga och lömska strömmarna. Annars en underbar plats på jorden. Inte en enda varg såg jag på den vita stranden. Bara effektfulla vita gäss på havet och en skäggig tvåbent Björn på stranden som var mitt ressällskap. För mig var det i det ögonblicket inte svårt att förstå varför ett otal konstnärer sökt sig till denna bedårande trakt med sitt speciella ljus. Inte en tanke skänkte jag till om någon av dem höll för hårt i penseln och fick ett triggerfinger som straff.

Eftertext:
På fredag ska jag träffa en läkare som ska spruta in cortison. Tur jag inte är rädd för sprutor. Den fobin sköts i sank när jag lyckades få ett uns fett på min platta sexpacksmage efter att två gånger blivit skrämd av en överviktig dietist. Damen borde hamna i ett kalorisnålt kåseri. Hon ska inte ta det som en komplimang eller merit. Jag ska definitivt inte snåla med riset. 🙂