Två triggerfingrar, en falsk varg och en skäggig Björn

Bakgrund:
Diabetiker har större risk att drabbas av triggerfinger, jämfört med friska individer, vid en hög fysisk belastning. Senan blir segare och löper inte i ”skidan” som den ska, utan fingret hakar upp sig. Det bildas en senknuta och fingret går till slut inte att böja. Därmed finns en risk att ständigt peka fult finger.  🙂

Bobo minns

Första gången jag drabbades hade jag inte diabetes ett och råkade inte ut för att få ETT triggerfinger, utan dubbelt upp.

Jag och min bästa tjejkompis Vicky hade under tolv veckor samlat ihop fakta under vår Stockholmspraktik, inför den stora uppsats som var det stora projektet under slutterminen på Bibliotekshögskolan Balder i Borås.
Stackars Vicky. Behöva umgås med en person som aldrig behövde sova och bara tog ett par klunkar kaffe eller åt något sött om han råkade bli lite seg i nyllet.
Denna sena vardagskväll i datorrummet på tredje våningen, såg jag hur trött Vicky såg ut och skickade därför bestämt hem henne för att sova.
”Jag behöver dig i ett stycke imorgon kväll. Cykla inte vilse. Glöm inte att äta något när du kommer hem. Du får inte slarva med maten som du gör.”
För att inte ge Vicky dåligt samvete sa jag att jag ändå snart skulle bryta upp från vår monotona uppgift med att föra in filmstatistik. Motvilligt gick hon iväg till slut.
Du läsare som känner mig lite vid det här laget förstår att jag inte är en person som blir trött av just siffersysslan. Snarare tvärtom. Den ”triggar” snarare igång mig.  🙂
Alltså satt jag kvar och slog på tangenterna till en hederlig skrivmaskin (sedan la vi in det på dator) och tiden flöt på. Inte tänkte jag på det otäcka att jag troligen var helt ensam i ett jättestort hus på tre våningar med massor av lektionssalar, föreläsningssalar, ett stort bibliotek på två våningar, två restauranger m.m.
Istället satt jag uppslukad i ett litet rum med bara ett fönster mot nattmörkret. Endast upplyst av centrumneon.
Uppsatsämnet var biofilmer.
Nu kunde det varit läge i texten att hitta på och skriva att just när jag skrev in skräckfilmstiteln ”Blodet droppar” flög dörren upp bakom ryggen och jag stirrade på en hungrig varg.
Det sistnämnda trodde jag nämligen var sant.
Gissa om jag blev rädd? Hjärtat undrade vad det var frågan om och funderade på att ta sig snabbt till halsgropen och kolla in hur allvarligt läget var.
Jag minns att jag tänkte räddningstanken: Hoppas, hoppas snälla Gud att vargen är kopplad och mätt.
För just de tre-fyra sekunderna upplevde jag som de mest skrämmande i mitt liv. Från total tystnad under ett långt tidspass, till denna obehagliga och surrealistiska scen. Då hade jag ändå varit med om både det ena och det andra. Konstigt att inte hjärtat stannade eller att det blev blött i byxan. Vuxna modiga män håller såklart tätt. I alla lägen. En manlig principsak.
Den falska vargen var kopplad. Vakten med schäferhunden kom in i rummet som god tvåa. En bit bakom. Undra om han gjorde det med flit? Så var det säkert. Troligen var det också den senaste tidpunkt som jag stannat kvar på Balder. Innan nattvakternas och de hungriga vargarnas schema korsades med flitens penna.
Det fanns ingen information, skriftlig eller muntlig, om att vi skulle vara ute hur byggnaden innan en viss sluttid. Hade den getts under ett av mina bowlingpass, när mina ben inte hittat till en trist föreläsning? Larm minns jag inget om. Allt låstes om dörren stängdes när jag gick ut. Det momentet visste jag var superviktigt. Se till att dörren gick igen ordentligt. Så inte boktjuven och hans kusin datortjuven med en tröja full av giriga ettor och nollor, kom på nattligt besök.  🙂

På måndagen fyra dagar senare vaknade jag till en solig vårdag.
Två fingrar gjorde tyvärr inte det. De gick inte att böja. Var stela som vantlösa fingrar i Sibirien, vilken dag som helst under året.

Jag som aldrig frivilligt satte min fot på ett sjukhus. Följde knappt med mamma dit som treåring. Senare bara om någon sjuksköterskeflickvän skrämdes om något farligare än blod och mutade mig med något riktigt lockande, gick det att släpa med mig till det illaluktande sterila fängelset med alla sina underjordiska korridorer. Var jag inte sjuk blev jag sjuk bara genom att placera min stackars oskyldiga kropp innanför entrédörren. När jag fick ut näsan igen brukade jag bli frisk väldigt snabbt. Detta slog aldrig fel.
Nu satt jag ensam på en vårdcentral (Svante vågade inte följa med) och var livrädd för att de skulle ta ett blodprov i armvecket. Ändå lyckades jag gömma rädslan utåt. Annars hade inte den manliga läkaren varit så påstridig. Eller var det mitt långa hår och orakade face?
”Är det helt säkert att du inte varit i slagsmål i helgen? Inte festat runt?”
”Nä. Jag slåss aldrig. Jag skrev rätt hårt på skrivmaskinen. Kan det inte vara orsaken?” ”Knappast. Du blev inte arg på din flickvän eller polare och slog näven i en vägg eller liknande för att avreagera dig? Denna typ av skada har oftast den bakgrunden.”
Jag drog inte den nakna sanningen att jag hade fått väldig god smak av ungkarlslivet och aldrig varit inblandad i fysiskt trubbel utan brukade lyckas med humor och glimten i ögat att lösa konfrontationer med okända bråkstakar. Gick inte det hade jag två trogna kompisar att lita på i vått och torrt. Mina extremt snabba ben svek mig aldrig om jag mot alla odds skulle hamna i hotsituationer.
Hade den envisa läkaren, som var ute på villospår, sett mig en kvart senare när de tömde antagligen hela mig på rött blod skulle han hållit inne med både ord och tankar. Den söta ”stickerskan” som jag började skojtramsa med såg inget farligt i mig. Istället ville hon att jag skulle ligga kvar en stund för att bota blekheten och skämde bort mig med vatten, solskensleenden och att hennes pojkvän var ännu räddare för sprutor och nålar.
Var hon tvungen att dra det där om en existerande pojkvän? Min ungkarlsmur som fått sig en törn växte snabbt några våningar igen och en kylig vind blåste in i alla fyra hjärtrummen.

Det blev en skena för två fingrar, bandage, inflammationstabletter och en röntgentid på Borås sjukhus. När jag åkte till Skagen helgen efter tog jag en tillfällig paus från tabletterna. En grön Tuborg och några av hans danska flaskkusiner lockade mer än vita piller. Dumt att blanda hur som helst och skapa en triggereffekt i kroppen.
Vilken upplevelse att vid Grenen få uppleva vågorna mötas mellan de två haven Skagerrak och Kattegatt. Min vänsterfot i ena havet och högerfoten i det andra. Vada men inte bada är en passande slogan. Orsaken var de farliga och lömska strömmarna. Annars en underbar plats på jorden. Inte en enda varg såg jag på den vita stranden. Bara effektfulla vita gäss på havet och en skäggig tvåbent Björn på stranden som var mitt ressällskap. För mig var det i det ögonblicket inte svårt att förstå varför ett otal konstnärer sökt sig till denna bedårande trakt med sitt speciella ljus. Inte en tanke skänkte jag till om någon av dem höll för hårt i penseln och fick ett triggerfinger som straff.

Eftertext:
På fredag ska jag träffa en läkare som ska spruta in cortison. Tur jag inte är rädd för sprutor. Den fobin sköts i sank när jag lyckades få ett uns fett på min platta sexpacksmage efter att två gånger blivit skrämd av en överviktig dietist. Damen borde hamna i ett kalorisnålt kåseri. Hon ska inte ta det som en komplimang eller merit. Jag ska definitivt inte snåla med riset. 🙂

Annonser

38 thoughts on “Två triggerfingrar, en falsk varg och en skäggig Björn

    • Jag satt just nu och tänkte mig in i det hela och undrade om jag hade musik i öronen just då. Detaljer från rummet ser jag framför mig. Det gick så himla fort. Jag hade en position ganska nära och med ryggen mot dörren. ”Vargen” kom så nära på bara någon sekund och på mitt hjärnkontor stod det helt isstilla. Trodde kanske att jag drömde mardrömmar.
      Jag skulle gärna bott i Skagen 4-6 månader för att växla mellan skrivprojekt och fritidsaktiviteter. Ingen målning. Tavlor är jag annars duktig på att göra. 🙂

    • Jag längtar dit. Vilken bra idé. 🙂
      Din kalender är lika bra i år som de andra två gångerna som jag följt den. Du är skicklig på att fånga besökaren med din mix av bilder och intressant text. Dessutom får du mig att fundera över vilka vinklingar du kommer att göra under luckornas gång. Jag läser dagens lucka nästan direkt när jag kliver upp vid sextiden. Det brukar bli en tidslucka i min Frukost-Nisse syssla när kvinnan i mitt liv duschar. Då tar jag tio minuters social paus.
      Enda smolken är den vita avsändarrutan, utan de vanliga 5-6 möjligheterna . Mysko. 😦
      Kram Bosse

      • Tack! Helt obegripligt med kommenterarstrulet! Jag bara hoppas på att det ska ändras helt plötsligt som det gjorde förra gången det strulade. Men så här länge har det aldrig hållit på förr. Jag har läst att många har problem, men det är en klen tröst. Kram

      • Det bara kom från en dag till en annan. Upptäckte det först hos Anki. Konstigt att inte alla inom samma domän blev av med alternativen i rutan. Jag minns hur struligt det var i början av min bloggkarriär. Då trodde jag att jag stängts av från att kommentera hos vissa. 🙂 Precis som du skriver brukar det rätta till sig av sig självt efter en tid. Detta var en trist lång tid. Fast idag har jag varit utan internet till för en kort stund sedan. Nu sticker jag in till dig och läser lucka sex. Vem vet. Det handlar kanske om kärlek.
        Kram från ett soligt Ystad.
        Ps. Det handlade om prassel. Men inte vänsterprassel. 🙂 Jag håller med dig. Men för mig blir det tidningsprassel till förmiddagsfikat. Då jag har mer tid. Nättidningar läser jag mest för att få bekräftat någon nyhet snabbt och när vi är iväg hemifrån. inget slår prasslandet och känslan av att hålla i papper. Likadant med böcker.

  1. Du milde tid! Jag hade garanterat blivit alldeles skräckslagen om det varit jag.

    Skagen är fantastiskt vackert men något bad blev det inte för vår del. Det blåste på tok för mycket och var väldigt strömt. Men vadade det gjorde vi så klart!

    Det blev faktiskt vinst på ena lotten. ingen högvinst men om jag hade fått en bokstav till så kunde det sett annorlunda ut. Men jag blev inte lottlös i alla fall 😀

    Lycka till på fredag!

    Kram

    • Det är lätt att ”överdriva” i tanken när jag tänker tillbaka. Men jag minns det som om att det tog en ”livstid” innan jag såg kopplet och att det var en ”livstid” innan det dök upp en människa. Handlade såklart bara om ett par sekunder. Jag satt väldigt nära dörren, med ryggen mot dörren. Vakten ville säkert skrämmas, men jag minns honom som trevlig i tonen. Antagligen fick jag ur mig ett avväpnande skämt. Jag brukade förr lyckas med det även när jag egentligen hade ”kaos” i mitt inre.
      Jag måste till Skagen snart. ❤ Såg nyss en film därifrån på google/youtube.
      Synd du inte fick den där bokstaven.
      Tack ska du ha. Dosen lär bli mindre än den jag fick i axeln för två år sedan. Jag läste i min dagbok att jag inte kunde fika de fyra närmaste dagarna efter Frozen Shoulder-sprutorna ( 4 st). Jag hade ständigt högt blodsocker och det hjälpte inte att jag höjde doserna. Men nattvärken försvann snabbt. 😀 den som jag kämpat med från januari till 13 maj. Jag brukar ju altid vänta ett tag … 🙂
      Kram Bosse

  2. Mycket obehag och en hel del rädsla! Full förståligt! Genast kommer minnen upp i miytt huvud när jag på en strand i Thailand för några år sedan blev jagad av en vildhund, som det senare visade sig att den hade rabies och bitit andra.
    Skagen är vackert! Var där som barn men skulle gärna resa dit igen.
    Önskar dig nu det bästa med cortisonsprutan och dne brukar vara effektiv. (har fått ett par i armbågen…)
    Stor kram och många tankar.

    • Usch! Det där lät värre att läsa. Du kunde inte ens drömma om ett koppel som jag snabbt såg. Jag har alltid haft en stor respekt för lösa hundar. (Inte alla raser)
      Vi hade bokat boende där i våras, men var tvungna att avbeställa. Jag hoppas också att få återkomma dit inom en snar framtid.
      Det ska bli skönt att få det avklarat. Min envishet var inte till min hjälp i somras. För jag visste att jag låg pyrt till med den hopplösa sysslan.
      Hoppas du har lika vackert decemberväder hos dig som jag har här just nu.
      Kram Bosse

  3. Får försöka titta in här igen och läsa, när ”villerkullorna” inte är här. Visserligen bara den ena vaken, men det räcker för att ”förvirra” mig. Lycka till på fredag i alla fall!

  4. Tänk jag tycker det är riktigt skönt att läsa om en man som blir så där riktigt skräckslagen. Det är inte ofta ni får uppleva det annars verkar det som. Men jag tror att det kan vara en behövlig sak som gör att ni – här drar jag tyvärr alla män över en kam (konstigt uttryck) – förstår vår mörkerskräck. 🙂
    Vi kvinnor upplever det tyvärr betydligt oftare, fast då är ”vargen” i form av en man som fått för sig att han ska göra något ovälkommet. Antingen visa delar av kroppen som vi absolut inte vill se, eller trycka sitt ansikte mot fönsterrutan en mörk kväll, eller så hör man tunga steg som smyger sig efter en på en öde gata. Jo då, det finns mycket vi kvinnor kan bli skräckslagen av och jag har hitintills aldrig träffat en kvinna som inte har upplevt det. 😦 😦
    Förmodligen är det beroende på din ”hemska skräckupplevelse” som du verkar ha en sån god förståelse för ALLAS känslor…..och nyttigt för en författare! *fniss*
    KRAM – Susie

    • Jag gillar inte när de gräver i mitt armveck och tjatar på när det egentligen är just den personen som inte ”kan” sticka. Det är då jag tappar stinget. Är det en duktig stickare brukar det gå snabbt och smidigt.
      Usch för sådana mörka individer. 😦
      Det är en fördel för alla som vill skriva om de upplevt livets olika skiftningar.

      Innan i kväll var jag inne och läste i din blogg. Vad julfint du har det redan. 🙂 Snällt att ni inte glömmer bort henne bara för att hon blivit änka och allt inte är som förr.
      Det jag vill komma framt till är att jag kan inte ens komma in och läsa dina kommentarer som du fått. Jag såg att det var bloggspott. Ännu en bloggstation som inte funkar för mig på bloggspott. Trist. 😦
      Kram Bosse

  5. Damen kanske redan sitter i ett kalorisnålt kåseri… 💉 😄
    Stick har jag aldrig varit rädd för om det inte är rån en geting 🐝 eller en 🐜 mygga då. 🤗

    Kvällskram ❤

  6. Jaha, det var så du fick ditt besvärliga fingerproblem, statistik. Det tycker jag är roligt att läsa och följa men inte att göra själv, har för lite tålamod.
    Usch, vilken upplevelse med ”vargen”. Jag tror att den kände vittring av dig och drog så den som höll i kopplet inte hann med.
    Jag förstår din panik och rädsla eftersom jag har blivit uppsprungen av en stor hund och biten, då jag var tonåring. Det var också en ”varg”, Det minnet sitter som etsat i min hjärna.
    Tack snälla för lotten. Jag och mysingen hade en trevlig stund vid köksbordet medan vi skrapade och hoppades. Ingen vinst denna gång, men jag njöt ändå till fullo över spänningen, som vi drog ut på. Än en gång stort Tack.
    Ha det bra.
    Kram!

    • Den här gången var det en pryl som kanske kallas för skruv. En värdelös sak från Jysk. 😦
      Jag har alltid haft en stor respekt för rasen schäfer. Vet de som blivit bitna. Flera ”skummisar” har gärna en utsvulten smal schäfer som skydd när någon vill driva in skulder.
      Det är en trevlig variant av lott. Fast roligast är det om det blir en vinst. 🙂
      Varsågod. Kul att du ville vara med i korsordsmästerskapen.
      Kram

  7. Just vargar får ju gärna vara kopplade och mätta när man stöter ihop med dem. Gärna vakthundar också. Om det nu hjälper …
    Kalorisnålt kåseri – nej tack. Skagen – ja tack!
    Hoppas sprutan gör susen.
    Kram Mia

  8. Hej Bosse

    Vi såg ingen varg heller på Skagens strand. Höll också utkik efter Wallander men han var inte heller där. 🙂

    Havet var inte så kallt som jag trodde men det var bara fötterna som hamnade i vatten.

    Hoppas sprutan gör inte ont.
    Kram Anne

    • Den gången visste jag inte vem Kurt Wallander var. Han dök upp hos mig två år senare. 🙂 Idag är jag riktigt avundsjuk. S ska på möte på Hotell Continental och dessutom fika där. Jag bad henne att hälsa till Kurt om hon såg honom. Hon vet ju var han har sitt stambord. Sedan svarade hon med ord som jag inte lyssnade på. 🙂
      Precis där det händer får man inte bada. Längre bort är det som alltid på egen risk. Kurt verkar aldrig våga bada.
      Sprutan känns inget. Ett tag tog jag 56 sprutor på mig själv i veckan. Dessutom stack jag mig själv i fingret. Det är när de som inte kan börjar gräva i mina armveck som jag inte trivs med livet, utan börjar blekna och krympa. 😦
      Kram Bosse

  9. Jisses … hungriga vargar på biblioteket – verkar livsfarligt!
    Trist med triggerfingrar – hoppas du blir bättre med cortison.
    Tack Bosse – idag kom min segerlott, men tyvärr var det ingen vinst på den 🙂
    Kram

  10. Jag kan avundas människor som blir så där riktigt uppslukade av saker men att då bli överrumplad av en vakt och hans ledsagare är inget som låter lockande minsann. Är du säker på att du inte vrickade fingret i rena förskräckelsen och triggfingret var ett faktum. Nä, inte troligt men stort LYCKA TILL med cortisonsprutan. Kram Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s