Alla fyra rubrikerna duger

Rökaren som gick upp i rök           Livet gick vidare
Hur djupt var tandens hål?                              Hemlighet eller mord?

I november skrev jag på bloggen om ett barndomsminne som stannat kvar. Två av raderna i bloggtexten var dessa:
En eftermiddag gick Roy iväg hemifrån för att köpa en kvällstidning i kiosken. Antagligen var det en lång kö för det tog minst två år innan han oväntat kom hem igen till sin familj.

Du som läste mitt kåseri tänkte förhoppningsvis själv vidare på det som fängslat många före dig. Storyn om människor som gick för att köpa mjölk, cigaretter och tidningen och sen aldrig återvände hem. En klassiker bland mysterier.
Sant är att nästan alla personer kommer till rätta efter en tid. För Roy tog det ett par år att hitta hem från kiosken.

Raderna om Roy har kopplingar till en annan sannhistoria som jag snubblade över som vuxen. Senare fick jag mer text i en veckotidning och även i en lokaltidning som skrev om samma händelse av någon anledning. Antagligen för att det var ett jämnt antal år sedan. Med andra ord har åtskilliga tusentals personer hört talas om detta mysterium. För att inte tala om de hundratusentals människor som läste det när det var rykande färskt. På den lilla orten pratas det säkert än om en trolig sanning.
Ändå vill jag inte strö salt i såren i detta känsliga läge och lägga alla ”korten” på bordet. Den största orsaken är att jag inte hittat de sparade artiklarna och just nu inte har tid att gräva på rätt ställe.

Den egentliga orsaken till att jag ringde den främmande kvinnan var att jag försökte lära mig allt om en bransch som jag visste föga om. Därför blev det otaliga samtal till myndigheter och viktiga personer som kunde bidra till att jag gjorde rätt och undvek de värsta fällorna. Jag höll alltid telefonluren med vänster hand. Under telefonsamtalen antecknade jag allt av värde med höger hand.

Samtalet till denna kvinna handlade bland annat om den trista nya svenska lagen som försvårade för privata museum. Typiskt att den skulle dyka upp precis när jag skulle in på marknaden. 6 % procent kulturmoms låter inte mycket, men kan vara droppen som får bägaren att rinna över. Detta problem löste jag med lekmetoden. Mycket smart tänkt av mig att börja spara enkronor i en rymlig hög burk. Aldrig blev jag utan växel och alla ”experter” hade fel.  🙂

Av någon anledning bytte telefonsamtalet karaktär.
Jag har alltid varit en god lyssnare. Kommer inte ihåg exakt hur och varför jag släpptes in bakom den privata sfären.
Min högerhand fortsatte att anteckna. Skrev stolpar och fraser som inte längre handlade om en enskild firma. Ibland stack jag in en fråga.
Min empatiska sida ville hoppa in i luren och ge henne en kram.
Min nyfikna sida grubblade fram och tillbaka på detta mysterium under både dagar och nätter.
Till slut landade min privata tänkbara sanning. Den riktiga sanningen tror jag aldrig kommer fram. Precis som med Dag, Raul och Olof. Tre av Sveriges stora män.

Här tar jag snabbt fram ingredienser till ”storyn” och ger dig en liten vink. Jag har inte tid att tvätta texten. En del fakta är förändrad för jag vill inte att du ska snoka själv. Därför tänker jag givetvis inte diskutera detta efter min text. För jag har som skrivits ovan, inte letat fram artiklarna eller mina anteckningar som jag sparat någonstans där jag inte är just nu fysiskt.

Det är inte det som är poängen. Jag vill bara bjuda på något som jag började tänka på när jag skrev om Roy. Och hitta det empatiska hos dig. Försöka få dig att tänka dig in i kvinnan och dotterns situation. Hur tror du de lyckades leva vidare? Genomleva varje dag med de obesvarade frågorna. På något vis blir dagar till veckor som blir till månader som blir till år. Såret kommer aldrig att läka helt. Det vore konstigt och onaturligt. Hade jag varit barnet skulle jag kämpat hårt för att som vuxen försöka nå en rimlig sanning. Tekniken har också gått framåt. Gamla DNA kan bli som nya.

Otvättad minitext:
Anna och Claes hade varit gifta några år. Minns inte hur många. Efter några år flyttade de en bit från staden till ett vinterbonat torp. Deras välmenande plan var att deras kommande barn skulle få en naturnära uppväxt och att familjen delvis skulle bli självförsörjande.
Trots att de flyttat iväg några mil fortsatte Claes att pendla till arkitektskontoret i den Stora Staden G, medan Anna som jobbat som hårfrisörska fick jobb på en salong i den närliggande byn.
Claes pratade svenska, men var ursprungligen från ett land i Östeuropa. Det var på den tiden då det fanns en mur och taggtråd som skiljde länderna åt. Han pratade inte så mycket om uppväxten. Ibland tystnade han tvärt när ämnet kom på agendan på något kalas. Då brukade Claes försvinna iväg in i sina tankar, medan han bolmade på sin pipa.
Anna och Claes levde ett stillsamt hemmaliv och gjorde inte mycket väsen av sig och deras umgänge var inte stort. Det var ett par kilometer till närmaste grannar.
Efter några år kom äntligen Cecilia till världen, deras efterlängtade kärleksbarn.
Claes tyckte om att berätta sagor för Cecilia och var en närvarande far.
Den lilla lyckliga familjen åkte ibland på utflykter till havet eller bokskogarna. De älskade att plocka svamp och var självförsörjande när det gällde potatis, grönsaker och vissa bär & frukter.
Måndagen den artonde oktober lämnade Claes in sin dotter på dagis som han alltid gjorde innan han åkte norrut på motorvägen till sin arbetsplats.
Förskolläraren som tog emot minns inget speciellt från just denna morgon. Både Claes och Cecilia var som vanligt. Efter en pappakram skuttade Cecilia in till målarrummet för att fortsätta med att måla på en kanin.
När Anna stängt salongen cyklade hon iväg och hämtade Cecilia. När de kom hem började Anna laga till kvällsmiddagen.
Anna berättade för mig att hon kommer ihåg precis allt som fixades till i köket till höstgrytan. Varenda krydda och grönsak skulle hon kunna rabbla upp. Än idag. Trettio år senare.
Hit förflöt vardagsrutinerna alltså som vanligt. Cecilia satt på sin stol och tittade ut genom fönstret.
”Mamma! Kommer pappa snart?”
”Ja. Pappa kommer när som helst. Kan du vara duktig och duka fram bestick?”
”Längtar tills pappa ska läsa slutet i boken ikväll”, svarade Cecilia och gick iväg mot bestickslådan.

Detta var innan mobilens intåg i de svenska folkhemmen.
Maten Anna sparat till Claes kallnade allt eftersom mörkret la sig utanför deras bostad. Någon bil hördes aldrig köra in på grusparkeringen. Claes kom aldrig hem den måndagskvällen.
Hos andra familjer rullade allt på som vanligt.
Inte hos familjen Winter, som varit tre personer på morgonen. Anna skulle fortfarande vara en gift kvinna i flera år. En kvinna med en guldring på fingret och otaliga tankar och obesvarade frågor malande i huvudet. Dag som natt.
Jag vet inte om Cecilias bok blev färdigläst. Om hon ville det, eller om hon levde på hoppet och väntade in rätt uppläsare. Jag vet inte hur den lilla flickans liv påverkades genom alla kommande år.

Claes hade jobbat som vanligt de första timmarna. Vid fikat berättade han för en kollega att han fått ont i en tand och hade haft tur att få en akut tid på lunchrasten. Med en hand mot kinden försvann han iväg ut genom glasdörren. Detta blev polisens sista spår.
Bilen var kvar på parkeringsplatsen. I den låsta bilen hittade polisen inga spår. Ingen annanstans heller. Detta var tyvärr före Kurt Wallandertiden.

Jag har genom åren ”snubblat” över många olika livsöden. En del med bättre slut än detta. En del med betydligt hemskare avslut. Frågan är vad jag ska göra med alla minnen. Ibland önskar jag att jag varit utan minnessäcken med taggiga saker. Men då är jag inte sann emot mig själv. Livet ska bestå av både sol och mörka långa skuggor. En sak önskar jag starkt. Att Cecilias pappa bara försvann en halvtimme för att köpa en tidning och därmed missade tomten, som kom och knackade på dörren en stund efteråt.
”Pappa! Du missade tomten. Han gick precis. Kan du läsa klart boken nu?”  ❤
För detta gör ont till och med när jag skriver dessa rader.

Fotnot:
Symbol på eventuella kommentarer.
Längtar efter jag ”snubblar” över urklipp och anteckningar. Då kan en annan, bättre version hamna någon annanstans. 😉

Annonser

46 thoughts on “Alla fyra rubrikerna duger

  1. Vilka öden det finns. Fruktansvärt för anhöriga när någon försvinner och inte hittas eller kommer tillbaka. Detta har jag haft i min närhet för många år sedan och det blev ett tragiskt slut efter nästan ett år.
    Skickar sol och snö kram

  2. Det är min värsta mardröm, att något sådant skulle inträffa. Att inte få veta. Det är ju värre än att veta även om det innebär förlust. Gör ont i magen.

    En sak som jag grubblar på ofta, som jag grubblat på ända sen februari 1980, när en nära anhörig till mig omkom i en flygolycka. Hens sista tankar och upplevelser i livet. Om det var sekunder eller minuter. Om det var panik. Om det gick fort.

  3. Att inte få veta måste nog vara det mest fruktansvärda man kan vara med om!
    Det räcker med att jag kommer ihåg min älskade katt Murre som försvann en sommar när jag var barn. Varje dag trodde jag han skulle komma hem, vilket han alltså inte gjorde. Jo, ett år senare på min födelsedag. Han hade tydligen levt ”i frihet” hela tiden och såg hemsk ut, men vad gjorde det. Jag var överlycklig! Så gick det nån dag och han försvann igen. Den gången visste jag nog vad som väntade så då tog jag ut sorgen direkt.
    När jag fyllde 41 så berättade mina föräldrar att dom tagit katten till veterinären för att få honom frisk igen, men på den tiden las det inte ner så mycket på våra husdjur så han bara sa att det gick inte. Alltså avlivades han!
    När jag fick reda på det efter alla dessa år så blev jag otröstlig, vilket precis var vad mina föräldrar misstänkt och därför inte vågat berätta tidigare. Jag hade ju under barndomen hela tiden haft hoppet uppe…

    KRAM – Susie

  4. Tänker på en händelse som ägde rum så sent som senaste sommar. En känd äldre man tog sin cykel för en tur utefter byns vägar. Fortfarande är han någonstans på sin tur och ingen vet vart den har fört honom. Inte ett spår, inte någon cykel, ingenting annat än en filmsnutt på en viltkamera utefter vägen. Frågorna finns, men svaren dröjer, håller familjen i sitt grepp.

  5. Att inte veta och att fortsätta leva i ovisshet är förfärligt. För även om sanningen kan vara tragisk är det än värre med ovissheten.
    Tänk vad jag skulle ha grubblat. Jag förlorade en klasskamrat när jag var 15 år och ingen visste. Svaret kom tre år senare då hon hittades drunknad. Hon hade själv vat att ta sitt liv. Jag vet att detta ändå var en lättnad för hennes föräldrar att få veta även om det var så trakiskt.
    Kram till dig och många tankar skapade detta.

  6. Först och främst; Jag är fortfarande lite sur för att ni inte kom förbi och sa hej! Men det är väl det där med att vi inte dricker kaffe, men det finns ju te, saft, läsk m.m.
    Sen tänkte jag bara tala om att Lammi hade tre brevvänner – finskor allihop – på gång samtidigt! Och den som var med hit var ingen favorit!!
    Sen är det receptet på Hermans Låda, för att få det får du skicka din mailadress, Sen min dator knasade i somras har jag inga mailadresser kvar – om jag över huvud taget har haft den!
    KRAM och TREVLIG LUCIA
    Susie

  7. Ovissheten är hemsk.
    En morbror försvann på fjället i slutet av 60-talet ingen visste vad som hänt. Åren gick och så sent som på 80-talet hittades resterna och en begravning kunde ske.. Gissa det kändes konstigt när min mamma ringde och sa att de nu hittat min morbror efter alla år.

    Kram på dig. ❤

  8. Så hemskt att aldrig få veta! Hur hemsk och obehaglig sanningen är, så är det bättre att få ett besked än att leva i ovisshet.
    Kram

  9. Jobbigt för anhöriga detta att leva i ovisshet, att inte veta vad som hänt och varför. Det finns många sådana exempel.
    Jag hade en kompis vars fars bror bara gick ut och försvann. Hördes aldrig av mera. Detta trauma satte sina spår hos hela familjen.
    Minnen ja, dessa som vi bär på och kanske inte vill bära på¨, för om jag ska vara ärlig så finns det många sådana. Men nu fungerar vi så att vi kommer bäst och mest ihåg det som är mycket trevligt eller mycket sorgligt, det som har påverkat oss på ett eller annat sätt.
    Ha en trevlig dag och sköt om dig.
    Kram till dig.

  10. Jag skulle fastna i en längtan och skräck, det måste vara en fasansfull upplevelse, jag skulle aldrig sluta hoppas och titta på varje person jag möter, se om personen fanns bakom träd jag passerar, i en bil som rullar förbi, fy så otäckt!
    NU har boken kommit hämtade den från bibblan idag ,-) Clèlie Avits bok, finns bara ett ex!
    Ha det fint KRAM Primrose ,-)

  11. Plötsliga försvinnanden måste vara den absoluta mardrömmen. Att leva i ovisshet – att inte få ta farväl…kan inte tänka den tanken!
    Jag minns en berättelse som min syster delgav mig för många år sedan…om en kund till henne som förlorade sin son i en motorcykelolycka. Mor och son hade grälat med varandra rejält på kvällen och skildes fortfarande på morgonen som ovänner. Sonen åkte iväg med sin motorcykel och någon timme senare kom dödsbudet. Sonen hade förolyckats i en olycka! Ja, kvinnan fick vetskap om sonens tragiska borgång, men inte vad han hade hunnit tänka eller känna. Ingen av dem fick en chans att försonas innan det var för sent! Hon berättade det här för min syster och sa att: ”Ibland blir vi oense med våra kära och det är okej, men somna aldrig med ryggarna vända mot varandra och lämna aldrig varandra som ovänner!” Något att ta till sig!
    Ett annat minne…
    Maken min och hans dåvarande kollega var på väg mot Tjörn och Orust… den gången då Tjörnbron hade rasat… det var en mardröm innan jag fick vetskap att de var välbehållna! Maken min hade vett på att kontakta mig så fort han kunde. Tänker så klart på dem som förolyckades. ❤

    Kram till dig Bosse!
    Gunilla

  12. Ja, tänk så många livsöden vi bär med oss i livet. Verkliga tragedier och händelser.
    Och de mer hanterbara fiktiva, som ger oss träning och förbereder oss inför de där oplanerade händelserna som vi alla råkar ut för oavsett om vi vill eller ej.

    Önskar dig en fin skrivarvinter!
    och advent!
    Kram Christina

  13. Tusen tack för jul och nyårshälsningen! Jag blev otroligt glad. Det gläder mig även att du gillar min kalender…och även de från tidigare år. Jag önskar dig och din familj God Jul och Gott Nytt År och vi hörs igen nästa år. Kram

  14. Din text berör djupt. Nu i dessa dagar när vi väntar hem alla för att samlas, känns det extra. Jag gläder mig så till att få omge mig med det bästa för mig. Ovissheten, om något skulle hända och man inte visste vad – jag har svårt att se att jag skulle kunna hantera den. Det är sådana gånger man tycker att tiden borde stanna, men det märkliga är, precis som du skriver, att runt omkring pågår allt som om inget hänt.

    Nu vill jag fortsätta glädjas över stundande helger. Jag önskar dig och de dina allt gott under jul och nyår, allt där emellan och det som sedan följer.
    Varm julekram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s