Tre steg på vägen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Roman eller kåseribok? Första steget funderade jag på i flera veckor.

 

 

 

 

 

 

 

När Lena Sanders smög in i mitt huvud med en deckarstory som utspelade sig i Abbekås, Ystad och runtomkring Österlen var det frestande att lyssna på henne. Hon berättade att Sebastian åkt till Boston för en läkarkonferens och att hon tillsammans med gamla väninnor hyrt ett sommarhus i Abbekås. Jag lyssnade på henne och förankrade hos experter att det ”hemska” var fullt möjligt.

 

 

 

 

 

Däremot är det inte möjligt för mig att både blogga och skriva en roman. För det sistnämnda behöver jag stänga av allt socialt och försvinna in i en fiktiv värld för minst ett halvår. Dörren är absolut inte låst för framtiden. Först vill jag fylla min gratisblogg på WordPress till hundra procent. En längre tid har det stått 62 % i rutan.

 

 

 

 

 

Därmed var svaret självklart. Jag öppnade i januari, när jag blev ensam efter det att familjens tre kvinnor försvunnit iväg till sina skolor, min wordbank och började bearbeta texter.
Problemet är att ett minne föder ett annat minne. Snart satt jag och skrev ständigt nya texter och underlaget växte till över tvåhundra kåserier. Till slut fick jag sätta stopp för mig själv.
Då började fasen med att gallra. Sakta men säkert gick antalet ner till etthundratre. Jag förde tabeller över antalet ord. I nästa genomläsning/tvättning fick jag ner det till 77 texter på 63 785 ord. Fortfarande alltför många ord för att klara bokryggen.

 

 

 

Jag kom på boktiteln mitt i en januarinatt.

 

 

 

 

 

 

 

Ungefär samtidigt bestämde jag mig för att placera de utvalda texterna kronologiskt, ibland nästan som en fortsättning på förra. En osynlig röd tråd som jag hoppas läsarna uppskattar. Aldrig har jag varit så privat som i de sjuttiotre kåserier som klarat av de fyra tvättningarna som pågått i många hundra timmar.

 

 

 

 

 

 

Under hela processen unnade jag mig att alltid ha en fräsch gerbera att vila ögonen på. Det blev en lek att det skulle vara olika färger så länge det var möjligt.

 

 

 

 

 

 

Det dröjde till slutet av maj innan jag berättade för Solveig att jag beställt ISBN-nummer från Kungliga biblioteket till två nya böcker. Nu bad jag snällt om hjälp med femte tvättningen. I detta läge var jag sekreteraren som satt med datorn på ett bord framför mig och hon som intill, i soffan, läste texterna på vår stora TV:skärm och dirigerade mig. Ibland knorrade jag, men oftast var anvisningarna för bra för att förbises. På självaste midsommarafton nådde vi slutet på tredje steget.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sista tiden har det varit blommor från vår egen trädgård som förgyllt skrivstunderna. Visst är den stora pionen läcker. ❤

Fjärde steget är att inlagan åkt iväg till en person som ska sätta texten. Under tiden har jag lämnat över till Solveig att fixa till framsidan på omslaget. Jag valde foto för ett par månader sedan. Nu leker hon med färger, typsnitt och storlekar. Själv ägnar jag mig åt de två flikarna och baksidan. När våra uppgifter är klara skickas de också iväg för att ”sättas”. Under tiden den processen sker på västkusten kommer vi att åka på hemlig utflykt åt ett annat vädersträck. 😉 Hemma passas bostaden av resten av familjen.

Det är många beslut och hårt arbetande innan en bokidé förvandlats till en färdig bok.
Undra hur många veckor/månader som återstår innan två blir tre. Det känns tryggt att vi gjort aktiviteten två gånger förut. Ändå vet jag att vad som helst kan hända. Ex är min danska inte fullgod.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Annonser

Bloggen fyller fem år – bloggtävling

Torsdagen den 22 juni 2017 fyller min blogg fem år. Klockan 08.00 denna dag, är det möjligt att gissa på vilken filmstjärnebild som du tror var min favorit när jag var i tioårsåldern. Du får inte gissa på samma bild som någon tidigare gjort. 32 st bilder finns att välja på. Jag för in ditt namn så fort jag är tillgänglig. Den som först gissar rätt får en skrapkryss lott. (Gissar du innan tävlingen börjat godkänns inte din röst) Någon gång i helgen redovisar jag. Fram till dess är tävlingen öppen om det finns någon ledig bild att chansa på. Lycka till! 😀

1973 blev Björn Borg min stora tennisidol, men fem år tidigare var det en annan BB som jag gillade i smyg. Franska Brigitte Bardot (1934 -) slog igenom som modell i Elle redan som femtonåring. Därefter blev hon skådespelare och sångerska. Hon drog sig tillbaka från dessa tre yrken som 39-åring och har därefter mest varit känd som djurrättsaktivist.

Bild 1 – Gunilla Wahlberg

 

 

 

 

 

 

 

Bild 2- Lollo

 

 

 

 

 

 

 

Bild 3 – Susie på Stjärnarve

 

 

 

 

 

 

 

Bild 4 – Anki Arvidsson

 

 

 

 

 

 

 

Bild 5

 

 

 

 

 

 

 

Bild 6 – Gunnel Moberg

 

 

 

 

 

 

 

Bild 7 – Anita Linder

 

 

 

 

 

 

 

Bild 8

 

 

 

 

 

 

 

Bild 9 – Eva Rohlén

 

 

 

 

 

 

 

Bild 10 – Jag var i tioårsåldern och tyckte BB såg så söt och nätt ut. Mina tankar gick till att hon satt i rullstol och att någon stark man hade lyft upp henne till en stol så hon skulle se ”frisk” ut när de åt fin middag på restaurang. Det hjälpte inte att min mamma sa att det var en vanlig stol till höger om BB. ❤ Envishet och medkänsla i samma pojkkropp.

 

 

 

 

 

 

 

Bild 11

 

 

 

 

 

 

 

Bild 12

 

 

 

 

 

 

 

Bild 13 – Anne i Australien

 

 

 

 

 

 

 

Bild 14

 

 

 

 

 

 

 

Bild 15 – Lena i Wales

 

 

 

 

 

 

 

Bild 16

 

 

 

 

 

 

 

Bild 17

 

 

 

 

 

 

 

Bild 18

 

 

 

 

 

 

 

Bild 19 – Ingela Harrysson -Nilsson

 

 

 

 

 

 

 

Bild 20

 

 

 

 

 

 

 

Bild 21

 

 

 

 

 

 

 

Bild 22 – Znogge

 

 

 

 

 

 

 

Bild 23 – Lisbeth Åhlskog

 

 

 

 

 

 

 

Bild 24

 

 

 

 

 

 

 

Bild 25 – Göran Nilsson

 

 

 

 

 

 

 

Bild 26

 

 

 

 

 

 

 

Bild 27

 

 

 

 

 

 

 

Bild 28

 

 

 

 

 

 

 

Bild 29 – Gunilla Johansson

 

 

 

 

 

 

 

Bild 30 – Eva-Lotta

 

 

 

 

 

 

 

Bild 31

 

 

 

 

 

 

 

Bild 32

Runt klostret

Jag gillar våra sommarvanor på hemmaplan. Är det skapligt väder blir det en kvällspromenad vid havet eller som här vid klostret. Ibland en rask promenad eller bara ett strövande och en packad fikakorg.  ❤

Vi sökte oss först till rosenträdgården. Där hördes behaglig ”munkmusik” från ett par högtalare på väggen.

Där fanns både knoppar och sådant som redan höll på att blomma över.

Det är trivsamt att spankulera och sticka ner näsan och se om rosorna doftar eller ej. För det skiljer mellan sorterna och det är lätt att få sina favoriter.

Efter att tittat på örtträdgården gick vi vidare till pionträdgården.

Här fanns det många vackra knoppar.

Liksom fantastiskt tjusiga utslagna.

Hemma i vår egen täppa har vi röda knoppar som snart slår ut.

Jag avslutar med en clematis. Tyvärr har vår egen dött.
Efteråt fick kameran vila på bröstet när vi flanerade in bland kvarteren med  gatuhus. En del hade rosor längs väggen.
Är ni laddade för en ny vecka?

Sex mil hemifrån; etapp tio

Det har sina fördelar att vakna tidigt. Redan klockan fem gick vi upp och packade bil och matväska. Härligt att komma iväg på vägarna när det är relativt tomt. Magiskt att nå platser där vi var helt ensamma. Ibland krävs det tur för det sistnämnda.

Vi hade under veckan sett tjusiga bilder på facebook från bokskogen utanför Fågeltofta mot Kronovalls slott. En liten sträcka var extra sagolik. Då var vi ensamma på vägen och bokarna bredde ut sig över oss, som ett lövtak. ❤

Första stopp var Sankt Olofs kyrka. Jag hade läst någonstans att den utsetts till Sveriges finaste kyrka.

Kyrkan låg riktigt fint på en höjd. Eftersom jag är höjdrädd klättrade jag aldrig upp till tornet. Undra om kyrkan var lika fin inuti.

Vi var tre bilar på parkeringen vid Stenshuvud. Personerna som suttit i de andra bilarna gick ner mot havet. Därmed var vi helt ensamma när vi började klättringen. Bara fågelkvitter överallt i skogen. Jag hade tagit med mig rejäla vandringsskor. Det hade inte Solveig som hade sandaler och bara ben. Hon hajade till tre gånger när det slingrade sig över stigen. Orsaken var kopparormar.

Vi vet inte vad blommorna  heter. Vet du?

Detta var första gången som vi var på alla tre utsiktsplatserna. (Norra huvudet heter den tredje) Utsikten skiljer sig åt. Min personliga favorit är Södra huvudet.

Aldrig tidigare har jag suttit där själv under den ”varma” tiden på året. Ibland har det varit rejält trångt när jag kommit dit. Kaffet och wienerbrödet smakade extra gott. Undra hur mycket positiv energi vi samlade på oss. Detta var på Mors dag. Vi tänkte på att det var första gången som Solveig inte fick träffa någon dotter fysiskt sedan 1995. Det året hade vi inga barn. 😉 När vi satt på höjden plingade den moderna tekniken till och S fick kärleksförklaringar från Uppsala och Mallorca. ❤

Blicken sökte sig både långt bort och nära inpå blommor. Men det gällde att se var fötterna placerades. På vissa ställen är det rejält stenigt och kuperat. Annars måste jag berömma för de nya skyltarna och markeringarna. På nervägen tog vi ett annat håll. Nu mötte vi flera personer. Det är mysigt att heja på främlingar och ibland byta några ord. Jag berömde en kvinna med en tjusig klänning. En dansk man hade gått vilse en bit.

Nästa stopp var planerat. Vi hade tagit reda på när de öppnade på Kiviks musteri. Där köpte vi vin och cider inför studentfesten som stundade. Lite annat som INTE klirrade i bagaget åkte också med bland inköpen. Där finns så mycket lockande att välja på. 🙂

Fjärde stoppet blev Viks hamn. Där gick vi en skön promenad längs havet. Första gången som vi gått där. Himlen var vacker med sina molnformationer.

Häftigt att vi kunde se till Södra och Östra huvudet. Platserna vi besökte för några timmar sedan. (Längst bort på vänster sida på fotot.)
Jag har svårt för att låta bli att ta ett sådant här kort. Det ligger så mycket historia och kultur innanför väggarna. Jag avslutar med en färgklick. ❤
Österlen är en magisk trakt av Skåne.

Fast text:
Solveig kom på en idé våren 2015 som jag snabbt nappade på. Vi bestämde oss för att nollställa trippmätaren och åka iväg sex mil hemifrån och sedan vända bilen. Några önskemål har vi förberett, andra får dyka upp spontant längs med de skånska vägarna. Om du vill läsa om resorna 2015-2017 är det bara att gå in på kategorin ”Sex mil hemifrån”.

Det ryktades om regn och åska


För att vara på den säkra sidan togs kortet dagen före.

Vi glömde som tur var inte plakatet i Ystad. För det är trots allt fyra mil mellan de två skånska kuststäderna.

Varken regnkläder eller ytterplagg behövdes. Härligt studentväder. Många hade samlats utanför.

Rektorn som höll tal var stolt eftersom det var första studentkullen på Nova Academy. Därmed en historisk dag.

Givetvis var vi stolta över att Lizette fixat att åka tåg och buss i tre år. Trots alla tågförseningar, inställda tåg och oväder. En gång hamnade bussen i diket. Då var hon skärrad.

Jag gillar spontana bilder.

Synd jag inte vet vad kompisarna heter. Eller så är det tur för mig. 😉

Den här härliga tjejen tackade mig efter jag tagit kortet.

Först kastade han tillbaks nappflaskan, men sedan ångrade han sig.

Många mobiler i luften. Fler än mössor.

Glädjens dag. En sådan här dag återkommer aldrig.

Den här grabben tror jag kommer att bli något stort. Alfred tror jag han heter. Har skolan fostrat många kommande stjärnor inom teater, musik och dans?

Undra om hon valt fotot själv eller om det är anhöriga. Härligt är det i alla fall.

Kul inslag med korten från när studenterna var små.


Siri är ett vackert flicknamn.

Vad söt Otto var
Händig redan som liten. Nu ska jag städa vidare och hämta in möbler som stått i garaget ett par dagar.

Grönalunds tivoli

Skam den som ger sig. Jag har berättat när vi av en slump såg denna skylt. När jag på en informationsskylt läste att det funnits ett tivoli blev jag nyfiken. Men inte så mycket nyfiken att jag ville trotsa ösregnet som plötsligt slog till.

Tänk att järnvägen gick hit från Trelleborg, Malmö och Lund. Att det gick från dansbana, ölhall och skjutbana till att bli så stort att till och med vår landsfader Per-Albin Hansson varit här och föreläst.

Två veckor senare tog vi samma väg från bokskogen i Torup. Solen lyste söndags-vackert. Vad kunde gå fel. Hm! Vi gick fel. Fast vi fick backträning och motion på köpet. 😉

När vi var på väg att åka vidare med bilen såg vi skylten och vände igen. Det var tur. Här var det en lättare väg uppför kullen.

Rofyllt. Vi sa inte många ord till varandra. Istället tänkte vi tillbaka på tiden då platsen blomstrade.

Det är intressant att se vilka kläder människor hade på sig förr. Allt ser så uppstyltat ut.

Hur var atmosfären? Var det romantik? Hängde smockan i luften? Hade kvinnorna något att säga till om? Det verkar ha varit tre generationers nöjesställe.

Allt har sin tid. Vi återvände till dagens liv. Jag och Solveig i skogen. Hand i hand gick vi nerför berget mot den stackars ”Lille blå” som fått vänta därnere.

Betydligt trevligare väder än förra gången som vi hamnade här.
Jag funderade på en viktig sak. Är inte helt säker på det. Kanske är jag helt ute och reser. Finns det inte något liknande ställe med ett litet mindre tivoli?  😉

Nu är rasten slut. Dags att fortsätta att studentstäda. Kram Bosse  ❤

Ibland behöver man inte gå så långt


Det har varit lite sämre väder några dagar. För mig gör det inget just nu. Så fort solen hälsar på går jag ut genom altandörren. Detta fotot som ser tredimensionellt ut, är jag extra nöjd med.  🙂

Jag har hittat en plats på hemmaplan där vinden inte kommer åt. Där sitter jag ibland och tvättar ordmassor. Ibland lyfter jag blicken mot de grönklädda höga lindarna och njuter av livet.


Motionspassen består av olika hemmaprojekt som bockas av efterhand. Dessa blomster behöver jag inte måla. Det sköter naturen själv om.  ❤

 

Idag är det första sommardagen enligt mina gamla läror. Jag ska försöka hålla i varje dag. Vårda dem ömt. Inte reta mig på saker jag inte kan göra något åt.


”Vandra med varsamma steg i staden när kvällsdaggen faller sval över parkernas gräs och blommor med sovande kalkar, se hur gator och hus är svepta i disiga slöjor ifrån den tidiga sommarens sky och träden andas… 
Inledningen till Ragnar Bengtssons ”Vandra med varsamma steg”, 1948