En sista semester

Vissa böcker är svåra att analysera och betygsätta. Detta är en sådan. Först hade jag för stora förväntningar efter att ha läst baksidan. Sedan tog det lång tid innan jag kom in i det låga berättartempot och känslan av att jag läste någon form av brev.
Helt ute och reste var jag inte. Däremot reser Ella och John väldigt många mil i denna roman.
Den röda tråden är rätten att bestämma över sitt liv i slutskedet. Ella bestämmer sig för att göra det minst olämpliga och tar hänsyn till Johns önskningar tidigare i livet.
Båda är över 80 år. Hon har obotlig cancer i slutskedet och John har alzheimer. Alltså bästa läge för att äntligen åka den berömda Route 66 som de bara gjort en gång tidigare under sina sextio gifta år. 😉 De andra familjeturerna från Detroit till Disneyland i Kalifornien har de istället valt de snabba, raka motorvägarna.

Med en packad husbil smiter de ifrån sina två barn och jobbiga läkare och gör en roadtrip genom USA. Det hade inte gått så bra när Ella i förbigående nämnde för sin 57-åriga dotter att de funderade på att åka iväg en helg. Dottern hade talat till henne i en ton som normalt används till en olydig hundvalp. ”NEJ!”

Mycket blir slentrian i boken, som givetvis speglar denna typ av ”tusenmilaresa”. Samtidigt finns det många härliga möten med främlingar och alltid en osäkerhet om John har koll på verkligheten eller åtminstone på trafiken. I små ögonblick både glimtar och blixtrar han till med att minnas detaljer från förr. Jag älskar deras drabbning med två rånare när de står vid vägkanten till en öken och väntar på en bärgare som ska hjälpa dem med en punktering. Den scenen vill jag se på film och många andra finstämda scener och tillkortakommanden i olika sammanhang. Där finns så många poänger.

I det här fallet är jag mycket nyfiken på hur filmen som är inspelad och kommer att släppas 19 januari 2018, kommer att bli. Det finns alla förutsättningar för att filmen kommer att överglänsa novellen från 2009 som blivit en roman. Huvudrollerna spelas av Helen Mirren och Donald Sutherland och är regisserad av italienaren Paulo Virzi.

Jag har både läst och känner personligen till att alzheimerpatienter länge efter diagnosen, kan vara utmärkta bilförare. Ändå finns det paniksituationer där jag ställer mig tvivlande.

Här kommer ett personligt minne från tiden när jag jobbade som museichef:
Det var en sommardag mitt i veckan och det var ganska så mycket besökare i vårt samlingsmuseum. Oväntat dök det upp ett par bekanta till mina föräldrar som hade med sig ett annat par.
Du som läst min förra kåseribok minns kanske Yngve som trodde att jag var tanke-läsare som barn. Hans fru var en av min mammas bästa väninnor.
Det var trevligt att återse dem, men svårt att prata mer än någon minut innan någon ny besökare skulle betala entré eller en person ville köpa något. Därför gled kvartetten vidare bland montrarna och rummen.
Efter ett tag kom Yngve fram till mig och drog en lång monolog med sin lugna lågmälda stämma. Det var inget fel på någonting av talet. Problemet var bara att han återkom efter en kort stund och drog nästan exakt samma story. När det hände en tredje och fjärde gång började jag bli beklämd och tittade efter hans fru. När de kom fram tystnade han och någon annan sa något som avslutning innan de skrev sina namn i gästboken och tackade för allt fint.

Det var när jag gläntade på cafégardinen för att se vilken bil de hade detta året, de brukade byta varje år, som jag trodde att jag såg i syner. Det var Yngve som backade ut bland bilarna. Alltså var det han som skulle köra igenom ett sommartätt Båstad och vidare norr ut på E6:an. Jag var rätt disträ när en kvinna kom fram och ville veta något viktigt. Tur att jag hade lätt för att anpassa mig.
Jag vet att Yngve körde bil flera år efter det och jag hörde aldrig talas om någon incident. Känner du läsare till något liknande?

Annonser

26 thoughts on “En sista semester

  1. Ja. Känner en som levt med alzheimer frys femton år. Läkaren säger det är okej att köra bil så länge han kör på lända vägar. Jag har tvivlat på detta hela tiden, men det har inte hänt någon olycka…

    • Visst kan vi ta paus från cyklandet och återuppta det flera år efteråt. Är inte balanssinnet skadat brukar det funka som förr.
      Bilkörandet är fascinerande på ett vis. Jag förstår det under de första ”försämringsfaserna” som kan pågå i flera år beroende på vilken ”variant” personen drabbats av, men jag tycker att viktiga beslut ändå måste tas snabbt ibland, även på kända vägar. Är de kapabla till det och gör det av gammal vana?
      Du och jag måste såklart ha mest fel, annars skulle det stå om det ofta i tidningar och körkorten skulle dragits in. Men det skulle de drabbade ändå glömma naturligt 😉 och ingen kör bil sämre eller bättre, för att körkortet inte är kvar i plånboken. Svårt beslut att ta för alla parter.
      Kom på en grej. Om det är vägarbete och den vanliga vägen är ändrad. Då skulle de kunna få problem med att hitta hem. Undra hur många som är olämpliga som bilförare av olika skäl, som vi möter ute i trafiken varje dag. Jag vill inte veta siffran. Tror den är riktigt hög. 😦

  2. Vi har – hade – två nära vänner som drabbades av Alzheimer. 😦 Den ena var engelsk som innan han gifte sig här åkte över hela Europa i sin buss och sedemera med sin svenska fru till Indien där han t.o.m. körde runt på mc. Han var ett språkgeni som var otroligt vältalig, väluppfostrad och kunde smälta in i vilket sällskap som helst (typisk engelsk). Han hann med att vara här på Gotland och hälsa på oss en gång innan han blev riktigt dålig. Nästa gång vi träffades här kunde han inte längre köra bil och hade inte kunnat på flera år – och han kunde inte längre prata svenska. Men han var jätteglad att träffa oss…hans fru sa att han påmindes om yngre tider! 🙂
    Sen hade vi en kompis som hade egen lastbil och som ofta brukade komma till vår firma och hälsa på och snacka lite. Han älskade att berätta historier, var glad och pratsam och mycket social. Men när han en dag dök upp hos oss – i sin stora lastbil – och berättade att han hade varit på en hjärnundersökning men inte visste varför, då blev vi mycket oroade. Det var inte likt den vetgiriga personen att inte ta reda på varför!? 😦
    När han dessutom berättade att han hade haft svårt att hitta rätt väg till oss, då förstod vi. Han körde alltså en stor tung lastbil…..:-( 😦
    Det stora problemet för båda var att dom inte längre hittade. Dock hann dom sluta köra bil innan sjukdomen tog över helt och innan dom ställde till med något.
    KRAM
    Susie

  3. Boken är nog tänkvärd ur många aspekter och jag har inte läst den, bara läst om den. Tack för din recension.
    Vad gäller bilkörning och de som kanske inte bör köra bil så minns jag min pappa som påstod att bilprovningen var stängd när han kom dit. (Vi visst då inte hur långt hans alzheimer kommit…)Men effter det tog jag hand om bilen och besiktningen. I Sverige ska det mycket till för att få ett körkort indraget men i en del andra länder måste man köra upp på nytt var femte år efter det att man uppnått en viss ålder. (Kostnadsfritt…)
    Kram!

    • Det måste vara otroligt svårt beslut att ta. För det är inte alltid det blir så konkret som i ”ditt” fall. Samtidigt finns det så många människor som ALDRIG skulle fått lappen eller borde köra bil. Jag vet inte hur många ”galningar” vi mött på vägarna genom åren.
      Kram Bosse

  4. Intressant bok, blev nyfiken på den. Tror att filmen blir väldigt bra.
    Känner tack och lov inte till någon sådan incident.
    Ha det bra
    Kram

    • Det ska bli intressant att se filmen med de två stora åldrade skådespelarna. Donald behöver knappast sminkas för att se äldre ut. Han har passerat 80-års strecket. Helene M ser för fräsch ut och mår maskeras att se äldre ut. 🙂
      Det räcker med det sorgliga som du skrivit om. Det finns många andra som inte borde satt sig vid ratten. 😦 Mest orättvist tycker jag det är när de överlever utan skador och orsakar lidande och död för sina medmänniskor som råkade befinna sig på fel ställe.
      Kram Bosse

  5. Nu blev jag nyfiken … tack för lästipset!
    Min farfar var svårt dement de sista åren i livet och jag minns hur jobbigt det var…
    Kram

    • En lite ovanlig bok om något allvarligt.
      Sorgligt slut för alla i bekantskapen. Måste vara riktigt jobbigt för den drabbade i början när det hoppar mellan de ”två världarna”. När personen känner ånger över att inte få ihop det vardagliga längre.
      Kram Bosse

  6. Min man hade alzheimer och han förstod själv när det var dags att sluta köra bil..
    …..Att leva i nuet är viktigt,man tar med sig minnena in i nuet!
    Ha en värkfri dag vännen!
    Kram!

  7. Nej det har jag ingen erfarenhet av. Men jag jobbade en sommar för länge sen på ett boende för dementa. En kvinnlig patient fick besök. De båda kvinnorna satt länge och pratade och skrattade. De var som två väninnor som känt varandra hela livet. Så plötsligt tittade kvinnan som var patient på sitt besök med en högst förvånad blick. Så näst intill ropade hon: ”Men är det du som har varit här hela tiden? Hur länge har du varit här?” Det visade sig vara hennes syster. Vemod kände jag.

  8. Det låter som en intressant bok. Har inga i min omgivning som har dessa problem men man möter diverse konstiga bilförare.
    Soliga hälsningar från oss

    • Den är intressant och både roande och oroande på flera sätt.
      Tyvärr har jag samma åsikt. Ibland har det varit nära att smälla. Minns när det kommit bilar på fel sida vägen. Hur länge ska jag vänta innan jag måste flytta min bil?
      Här är också mest sol idag.
      Kram Bosse

  9. Låter som en intressant och sorglig bok, lite beroende på hur historierna berättas fram.
    Alzeimers… svärfar har det och innan det hans syster och jag vet av erfarenhet att det inte är någon trevlig sjukdom alls. Det kan gå väldigt illa och bli förvirrat. Den där boken är nog inget för mig – åtminstone inte just nu. Kanske vid ett annat tillfälle.
    Spännande ändå att få ta del av din recension och tankar, så det tackar jag för.

    Ha en fin augusti!
    Kram Christina

  10. Den filmen måste jag se när den kommer! Det låter så härligt att bila efter legendariska Route 66! Just demenssjukdomar och vård i livets slut är ju mina ”favoritämnen” Eller i alla fall ämnen jag är intresserad av och har läst en mängd extra kurser om.

    • Tror jag också. Det är kult och något som jag läst och hört talas om sedan jag var ung. Förekommer i låttexter. Filmen tror jag blir kanon. Två erfarna skådisar i huvudrollerna som spelade tillsammans en gång för 27 år sedan.
      Då förstår jag att du kan en hel del inom ämnet.

  11. Intressant och tankeväckande. Just nu kommer jag inte hinna läsa boken du skriver om, men jag skall göra en notering om filmen, den vill jag se, både på grund av temat och skådespelarna. Donald Sutherland är en favorit. Jag har inte tidigare mött Alzheimers, men i sommar blev jag medveten om vilka konsekvenser den får. Hur den som drabbats är helt klar och skarp och i nuet ena dagen och helt förvirrad och i det förflutna andra dagen. Det blir väldigt tungt för alla inblandade, inte minst på grund av oron för vad som kan hända när den som drabbats är mitt i ett skov. När personen går hemifrån i bara strumpor när regnet vräker ned, bärandes på smutstvätt och tvättmedel. Den här kvinnan kör fortfarande bil, men väldigt sällan numera. Tydligen har hon meddelat sina barn att hon inte tänker köra bil så mycket mer på grund av kostnaderna, så i vintras avbokade hon snöröjning på sin väg och sade att hon skulle åka skidor 4 km när det blev dags att handla livsmedel. Hennes barns oro går knappt att föreställa sig. Och så är det osämjan som uppstår mellan den som är sjuk och de anhöriga, när den som är sjuk får raseriutbrott och inte förstår varför barnen lägger sig i deras liv. Och ångesten man som sjuk måste känna när man plötsligt inte minns vem det är man pratar med. Tack för boktipset, det var som sagt intressant och intressanta kommentarer också.

    • Välkommen till min blogg. 😀
      Det är två duktiga karaktärsskådespelare som har alla möjligheter att göra något bra av de rollerna. Donald S har gjort många roller som jag minns med behållning. Tänk att han är still going strong.
      Det är en riktigt sorglig sjukdom. Både för den drabbade och alla anhöriga. Bromsmedicinerna har ofta effekt och kan förlänga den ”friska” tiden. Men oron finns där såklart redan när diagnosen är ställd.
      Vilken verklighetsstory du delar med dig av. Jag har läst om din text två gånger och kan nästan ta på barnens ”möjliga tankar”. Jag skulle inte vilja vara i deras situation. Tack för att du delar med dig.
      Välkommen tillbaka. 🙂

  12. Det verkar att vara en intressant bok, om än att den skulle beröra mig, kanske alldeles för mycket.
    Jag har två syskon som har Alzheimer.
    Båda får bromsmedicin men det är en mycket jobbig sjukdom, i första skedet för dom själva men också för anhöriga. Då de är medvetna om att de är sjuka och glömska så är det mycket svårt att hantera. Hur tröstar man, hur kan jag hjälpa, hur gör jag bäst?
    Min syster blev arg då hon inte fick köra bil längre, men hennes son tog den ifrån henne då hon inte hittade hem då hon var ute och körde.
    Senast jag var och hälsade på henne så sa hon att hon minsann skulle gå och hämta tillbaka sin bil, ”för jag har reservnyckeln kvar” och så skrattade hon så gott.
    Det går fortfarande att prata med henne om forna tider, men nutiden och det nära inpå är det sämre med. Upprepningarna är många.
    Kram!

    • Boken har många värden. Läsaren kan skratta, le, känna förfäran och mycket mer. En utmärkt kursbok som ger anledning till djupa diskussioner inom olika ämnen.
      Ingen lätt uppgift för de anhöriga. Tufft och oroligt för den drabbade. En riktigt sorglig sjukdom.
      Tragikomiskt det du berättade. Jag har också dagligen fått träna på att förhålla mig på ett lämpligt sätt. Bra metod att prata om gammalt. Låta de få ta om. Inte rätta och avbryta för mycket. Lugna och ”förvilla” med annat. Inget lätt. Ännu svårare om personen står en nära.
      Kram
      Ps. Kul att se dig tillbaka på Blogglandia.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s