Tyskens hemlighet

Bakgrund:
Jag har medvetet varit försiktig med att skriva om minnen från tiden på Lidéns Samlingsmuseum. Samtidigt skrev jag inte på något tystnadspliktspapper och var min egen chef.
Åren har sprungit iväg. Nu känns det intensiva året-runt-livet nästan overkligt. Vissa ”sekvenser” saknar jag. Andra inte. Bäst var de magiska solnedgångarna från den inglasade altanen mellan de två våningarna. Då mådde jag som bäst. Ville stanna tiden om det varit möjligt. ❤

Dessa små söta gräddsnipor fick jag av en tysk professor som pratade förstådd svenska. Han berättade att han var förtjust i vårt museum och besökte det varje sommar. Denna gång hade han med sig en stilig yngre kvinna. Jag gissade på en dotter. Just denna eftermiddag var det många gäster så jag hade fullt upp med de olika sysslorna och hade inte tid att prata för länge med någon.
Efter en timmes beundrande av samlingarna skrev det tyska paret in sig i säsongens gästbok. Professorn tackade även muntligt. Han berättade glatt att vi ses nästa sommar igen.
”Vilket fantastiskt fint jobb du och din fru lagt ner. Hälsa henne.”

Strax efter jag sett genom fönstret, att de kört iväg med bilen, ljöd det i klockan och nya gäster kom in. Det rörde sig om ett äldre par som pratade en dialekt inåt landet.
Mannen betalade entré under tiden som kvinnan, oväntat för mig, nästan slängde sig på gästboken.
”Else heter hon visst”, sa hon högt ut i luften.
”Berätta inte det för Gretchen. Vad du än gör. Du tar död på henne.”

Annars brukade det vara tvärtom, när ett par kom på besök. Mannen gick runt i rummen på en kvart. Jag fick därefter ta hand om honom så kvinnan fick njuta i sin egen takt. ”Mansdagis” brukade jag skoja om.

Den äldre mannen gled iväg till något annat rum och kvinnan slängde ur sig privata fraser till mig, där jag inte behövde fylla i många ord.
Britta och hennes man bodde avlägset i skogen, nära ett samhälle. Bredvid dem hade ett trevligt tyskt par köpt en stuga för ett tiotal år sedan. Efter en tid hade de fyra blivit bekanta med varandra. Men bara under de veckor på sommaren som tyskarna besökte stugan.
Ibland fikade paren hos varandra. Någon kväll brukade de spela kort. Britta tyckte det var så kul att tyskarna lärt sig svenska så fort.
Denna sommar hade inte börjat som de andra. När Britta var på väg för att hälsa Gretchen och hennes man välkomna och föreslå en fika i trädgården upptäckte hon i grevens tid att det inte var Gretchen som var med. Istället blev hon i smyg vittne till hur det vänslades mitt på ljusa dagen i trädgården och hon fick snabbt, chockad, gömma sig bakom stughörnet för att undgå att bli upptäckt.
Redan nästa dag for bilen förbi Brittas köksfönster, åt andra hållet. Nästan på dagen, en vecka senare, knackade det på dörren när Britta höll på att dammsuga. Utanför stod en glad Gretchen och undrade om de skulle komma över på en fika om en stund. Tyskan berättade att det var så skönt att vara tillbaks i stugan för första gången i år. Hon hade längtat ända sedan september förra året.
Stundtals blev jag inte riktigt klok på om Britta tyckte det var mest synd om henne själv. Jag kan inte trötta ut dig läsare med att dra ”allt”. Visst förstod jag att hon tyckte att det var jobbigt att hon inte visste vilket dambesök som var med när bilen rullade förbi. Om de skulle umgås eller undvika grannarna? Att hon saknade kvällarna, när kvartetten spelade kort ihop.
Mitt slutintryck var att det var Brittas man som var den ödmjuka av detektiverna. Visst var det spännande för mig, men inget av detta hade jag med att göra. Tänk om jag lyssnat på alla våra 3 333 st olika kaffekoppar. Alla storys som de hört med sina öron. Då skulle jag kunnat ge ut en skvallerbok varje månad. 🙂

Var det en slump att det äldre paret råkade komma till Lidéns Samlingsmuseum en kort stund senare? Eller hade de förföljt tyskarna ända från stugan? Svaret kommer jag aldrig att få.
Jag gillade professorn. Han såg inte ut som en sol-och-vårare. Hur ser de ut förresten? Måste ta en sväng till spegeln. Usch vilken ful gubbe som blängde på mig. Det var nästan så det skakade till i knäna av pur hösträdsla.  🙂

Fotnot:
Jag tycker inte om att det är mörkt i Ystad redan klockan 20:10. Imorgon kväll har jag planerat att ta häftiga bilder. Då vill jag att det ska vara ljust. Kommer det fina besöket i tid (19:00) ordnar det jordiska sig. Nu kom jag på ett nytt Bosse-ord. ”Vattniska”. Låter som en dialekt långt norr ut. 😉

Annonser

40 thoughts on “Tyskens hemlighet

  1. Det påminner lite om en av våra före detta grannar. Olika kvinnor kom och gick i hans hus. En var där i veckorna, skötte markservicen och höll huset på fötter. På fredagen åkte hon och sedan kom en annan kvinna som bodde där över helgen. Jag funderade många gånger på om de kände till varandras existens och bara höll god min i elakt spel.

    Kram

    • Hoppas det inte var någon som du umgicks med privat. För då går det från ”spännande” till mycket jobbigt att hantera/förhålla sig till.
      Jag hade också funderat många varv över det. Det hade kunnat bli ett spännande bokmanus. Frågan är när det skulle gå sönder. och framför allt HUR. 😉 Jag gissar på att dina grannar gick isär/gick skilda vägar i samband med flytten från ditt kvarter.
      Soliga tisdagskramar

    • Om du hade sett hur uppvriden tanten var så hade du insett att det var hennes sommargranne med sin hemliga flamma. 🙂 Antagligen var det en slump att de skulle till oss alla fyra. När det äldre paret såg den välkända bilen köra ut från vår parkering gick tantens puls upp. 🙂
      Kram Bosse

  2. Ännu en trevlig historia. Tittar ut på svarta moln som far över himlen Det blåser och ser ut att bli busväder. Ha en bra kväll i mörkret.
    Måndags kram från oss. 🙂

  3. Gillar gräddsniporna ,-))
    Ja det gällde för gubben att ropa på rätt kvinna, jag tror de spionerade på paret ,-))
    Spännande med ett eget museum, fast förstår att det kunde vara mycket att ordna med,den verandan skulle jag ha gillat, såg igår den mest otroliga regnbåge, ingen kamera med som jag brukar ha, och ingen mobil, den syntes halva vägen hem från staden mamma bor till vårt hus, precis när jag skulle in och hämta kameran försvann den ,-)
    Jag hittar också på egna ord ,-))
    Ha det fint
    KRAM Primrose ,-)

    • De är jättesöta. Därför hade jag inte mage att packa ner dem när vi flyttade sist.
      Vilken galen idé vi genomförde. Har man lovat har man. Det var så vi resonerade.
      Visst är det retligt när man inte hinner med/har med sig kamera när det dyker upp en fin regnbåge. Ibland till och med dubbelregnbågar.
      Underbart med egna nybakade ord. Vattniska tycker jag låter som en dialekt som kommer från skogarna långt upp i norr. 🙂
      Kram Bosse

  4. Så kan det gå när man är på god fot med grannar. Kan bli riktiga dilemma… egna ord, ja, det finns många. Fast mitt favoritord använder min danska väninna, så det är väl danskt. Ombestämma sig, säger hon. Ett bra ord tycker jag.

  5. En del människor är värre än skvallerpressen. Men jag tror ändå att de har det jobbigare än de som de ”håller reda på”. Jag gillar dina gräddsnipor…har själv några stycken i vitrinskåpet. Kram

    • Gissa om det var pinsamt där bland andra besökare. Antagligen var hon så uppskakad/arg när de mötte bilen som var på väg från vår parkeringsplats och de var på väg in. När hon såg den uppslagna gästboken precis innanför entrédörren fick hon kvinnans namn gratis. Jag tror mannen skämdes men inte vågade säga till henne att vara tyst.

      Visst är de söta. Tänk jag skulle kunna lägga in ett foto någon samling och skriva några ord här på bloggen och kunna hålla på med det varje dag i ett par år. 🙂 Ni hade tröttnat och jag hade fått noll besök till slut. 🙂 Du har många spännande och fina saker i ditt hem.
      Kram på dig ekorre

    • Jag brukar tänka på mötet varje gång som jag dammar eller tittar på de söta gräddsniporna. Skulle vara kul att veta fler detaljer så här i efterhand. När jag jobbade var det mest pinsamt när tanten höll på som värst . 🙂 Jag var rädd att andra besökare skulle bli störda och minnas besöket i vårt museum som något negativt.

  6. Det var en spännande historia. Vad gäller professorn kanske den gamla klyschan kan passa; ”i de lugnaste vatten …” Visst är det så att som skrivande skönlitteratur att man hela tiden funderar över vad man kan använda i sitt skrivande. I stort och smått. Igår t.ex. (i smått den här gången) var det en man som satt bakom mig på spårvagnen som pratade i sin mobil. Högt sa han: ”Jag skulle vilja beställa. En vegansk halvmåne och en vegansk helmåne.”. Då gick min fantasi igång :-).

    • Förstår att din fantasi kickade igång. 🙂 Alla de där mobilsamtalen har sina guldkorn som väcker skrivklådan. Men mest stör jag mig på samtalen. 😉 Nästan lite frestande att göra en hel bok som är byggd av mobilsamtal och knyta ihop vissa av dem då och då. Frågan är vilken ”väg”? Lyssnade eller påhittade samtal? Hc-bok eller något som jag skulle placerat på hylla B. Huvudpersonen åker samma väg till sitt arbete varje dag. Tåg, tunnelbana eller spårvagn. Möter ofta samma medresenärer. En mix av sorg, hemligheter, farligheter, kärlek, planerade kupper, sjukdomar m.m. Finns inga gränser. Ditt fel att min fantasi gick igång. 😀

      • :-D! Men vilken bra idé du kom med! Tror det skulle bli en fantastisk bok. Jag har upplevt en hel del under mina spårvagnsresor under åren. Inte bara tjuvlyssnat på mobilsamtal, utan även hört samtal mellan passagerare och både otäcka och fina händelser har skett. Om jag inte vill höra brukar jag sätta på mig hörlurar nu för tiden. Då går jag in i min egen bubbla.

      • Jag använder samma taktik som du gör. Egentligen gjorde jag den redan på slutet av åttiotalet, då med en freestyle. Tänkte på just det ”problemet”. För helst vill jag även ha med dialoger mellan två fysiskt närvarande personer. Behöver inte vara två. Kan vara en större grupp. Blir mer dynamik.
        För att få liv i en sådan berättelse tror jag på att den ska skrivas i JAG-form. Då får JAG gott om utrymme att berätta för läsaren vad JAG ser och tänker. Annars blir storyn för statisk. Frågan är vad JAG ska lyckas med på slutet. Förhindra saker? Hjälpa till ekonomiskt i smyg? Para ihop människor? Eller varför inte ”väcka” en person som är hemmablind och istället av en slump stöta på … 😉 Rätt kul. Stöta på har två betydelser. 🙂 Möta eller ragga. 🙂

  7. Vilka söta kannor och vilken berättelse! Finns nog många historier om man bara kom ihåg de man hört och jag tänkte inte på vänsterorasslet utan berättelser man hört och blivit glad av men där minnet nu sviker.
    Ha det gott. 😊

    • Tack snälla du! 🙂 Jag har ångrat många gånger att jag inte direkt skrev ner historierna/samtalen. När våra barn var små var jag noga med att skriva ner dråpliga kommentarer/episoder i min femårsdagbok. Annars är det mest roliga/klämmen borta. Så jag skulle kunna ”gräva” i äldre femårsdagböcker och hitta mycket att skriva på bloggen eller till och med väva in i någon längre text som jag skriver på. Den taktiken har jag använt i ex. mina kåseriböcker.
      Min älskade mamma var duktig på att komma ihåg namn, episoder från förr. Ofta ringde jag henne för att få reda på något ”viktigt”. Den möjligheten har jag saknat i flera år. Första tiden var jag på väg mot telefonen när insikten att hon inte finns kvar på jorden drabbade min korkade hjärna. ❤
      Tack ska du ha. Jag önskar dig också en fin fortsättning på veckan. 🙂

  8. Hej Bosse
    Jag trodde det kommer att handla om en spionageaffär när jag läste titeln…..
    Gnälla inte, solnedgången kl. 8 är väl inte så farligt. Hoppas regnandet har upphört i Ystad och hösten visar nu sina fina sidor.
    Vi är nästan hemma i Australien, bara en flight kvar. Hälsningar från Kuala Lumpur, Anne

  9. Jag förstod att många skulle gissa på något betydligt mer spännande. Något gammalt från andra världskriget. 🙂 Men när jag på två sekunder skulle komma på en lämplig titel blev det denna – och den var passande till texten. 🙂
    Denna tiden på året i Ystad är speciell och märks mest på kvällarna. Helst de grå dagarna. Idag får det inte regna. Jag vill ha klart väder vid sjutiden. 🙂
    En enda etapp kvar. Då är ni snart på hemmaplan igen. Den orten nämns i en känd sketch som jag älskade att lyssna på. Jag har den på en LP-skiva. Magnus & Brasse hette radarparet.
    Hoppas ni landar mjukt. Ska ni redan på kvällen börja planera nästa längre resa? 😉
    Kram Boss

  10. Tänk om små koppar kunde tala … vore logiskt kan man tycka, med tanke på öronen. Men ”tiga är guld”, och en del vill man helst inte veta något om.
    Gillar inte heller att kvällarna börja bli mörka. Än värre, tycker jag, med morgnarna. Men att bo vi havet, en plats med mycket spegelblänk, gör det lite lättare. Är det det ”vattniska” tro?
    Nu är det ”i morgon”, en stund före sju – hoppas du får till dina häftiga bilder.
    Kram från Mia

    • Det kunde bli för många intryck med tanke på kopparna från artonhundratalet. Samtidigt spännande. Om de klarat av att prata en i taget. 🙂
      Än så länge är det ljust när jag går min uppfriskande morgonpromenad. Men det handlar bara om någon vecka till med den lyxen. Jo det är är riktig äkta ”vattniska” 🙂
      Det var en spännande tripp. Kommer i nästa inlägg. 😉
      Kram Bosse

  11. Så fina gräddsnipor med blått mönster. Undrar vad de hade mer att berätta. Brukar också tänka så där ibland och fantisera lite men lyssna på 3 333 kaffekoppar då gäller det ha ork även om det är spännande. Det här att vi går mot mörkare tider känns lite motigt. Blir värre och värre ju äldre jag blir vad nu det beror på. Kram från Maria

    • De är fina. Därför blev de inte nerpackade. Tar inte så mycket plats heller.
      I så fall hade kopparna fått lära sig att berätta en i taget. 🙂
      Det var jobbigt förr, men har blivit värre i takt med åldern..Ett mörkt vemod. Tar ett bra tag att ställa in kroppen på det ”årliga” som vi små människor inte styr över.
      Tack ska du ha.
      Kram Bosse

  12. Ja det hade varit något att lyssna på kanske, om gamla kaffekoppar hade kunnat berätta.
    Det har konstaterats här också att mörkret nu har börjat att sänka sig rejält över oss. Kramiz

    • Då kan man tala om kafferep. 😉
      I och med att det varit regnigt och ruskigt ett tag märks skillnaden ännu mer. Jag gillar inte det som vi har framför oss. Tur jag ”lyser upp” under hela november här på bloggen med en tävling & lek som är för alla. Den månaden som jag tycker minst om har passerat snabbt de senaste fyra åren. Hoppas mina deltagare har tyckt detsamma. Alla är välkomna. Jag bjuder på tio Skrapkryss som vanligt. 🙂
      Kram Bosse

  13. En berättelse, eller kåseri, i sann Bosse anda. Jag gillar det.
    En sak som jag inte har tänkt på förut är detta med kopparnas öron. De har ju också öron, som vi, hör nog en hel del. Tänk om du hade haft tid och kunnat stanna och lyssna till deras berättelse, då det var tyst och lugnt i lokalerna. Jag tror att vi människor går miste om mycket för vi ilar på för snabbt, tar inte paus och går ner i varv tillräckligt för att ta till oss olika tankar.
    Ha det bra och var rädd om dig.
    Kram!

  14. Vilken historia! Tänk så det kan bli! Och vore det inte för de mer intima scenerna kunde man ju tänkt sig att det var en vän. Men mycket kan hända och här befann du dig mitt i ”stormens öga”. Kanske stormade det inte men i ”vindögat” var du.
    Jag grunnad ejust hur dte hela skulle sluta, men det vet vi ju inte. Kanske fortsättning följer. Och kanske talar dina fina kannor.
    Härlig läsning var det.
    Stort tack!
    Kram!

    • Hej tioåringsbloggare. 🙂 Jag förkortade storyn en aning. Det hade skett fler besök av både hustru och den andra kvinnan. Bra liknelse. 🙂
      Jag är också nyfiken på hur det slutade för de tre parterna. Då syftar jag inte på de äldre grannarna. 🙂
      Tack ska du ha. 🙂
      Kram Bosse

  15. Ett underbart litet kåseri – som alltid från dig!
    Kanske tur att du inte kunde höra vad kaffekopparna hade att berätta – många hemligheter att hålla för sig själv om de berättas i förtroende 🙂
    Underbara gräddsnipor … jag har två olika i mitt köksskåp – inte något speciellt med dem, men de kommer från mitt barndomshem hos farmor och farfar.
    Nya ord är kul 🙂 På barndop en gång för länge sen – två barn som var kusiner döptes – det ena som litet spädbarn och det andra var en flicka på ca.5 år. Femåringen fick många smycken som doppresent och när hon fått på sig alla sa hon ”Titta så fint smyckaderad jag är!”
    Kram

    • Vad gulligt sagt av henne. ❤ Kul att du berättade. 🙂
      Tack ska du ha. Historien som tanten berättade var egentligen mycket längre, men jag fick "klippa" av den. Fick först lust att leta upp gästböckerna och hitta datum och namn. Sedan kom jag på att jag måste sluta vara så nyfiken av mig. Det hade blivit några timmars extrajobb. 😉
      Självklart är just de två gräddsniporna något riktigt speciellt för dig. Saker som förknippas med människor eller händelser betyder alltid mest för mig. Inte vad de är värda. Sådant är/var jag trött på att höra. Jag såg aldrig något skönhet på LSM att sakerna eventuellt var värdefulla. Istället gick jag efter min egen smak.

      Undra om stormen efter nått dina hemtrakter. Vilken blåsande kväll och natt vi haft.
      Kram Bosse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s