Bättre än bra

Vi ska vara rädda om våra fötter. Det är mycket ansvar som vilar på de två ”utväxterna” längst ner på kroppen. Så många kilon att släpa omkring på olika sorters underlag och ibland i helt fel skodon. Jag har själv bättrat mig på det sistnämnda. Satsar på kvalitet vid skoinköp. Numera finns det ett rätt stort utbud av möjligheter på marknaden, som inte förtar det estetiska. Ändå tar fötterna stryk och behöver pysslas om. Annars strejkar de. För mig som diabetiker är det extra viktigt att ta ansvar. En liten sten i skon kan ställa till stora bekymmer i framtiden. Det är viktigt att vara observant på småsår.

Jag har testat det mesta när det gäller fotkrämer. Väljer gärna väldoftande sådana, till exempel med lavendeldoft. Jag älskar när Solveig tar sig tid för att göra det där extra med mina fötter. Slipa, klippa naglarna rätt, smörja in, sätta plastpåsar på fötterna (fuktinpackning på djupet) o.s.v. Då mår jag som en prins och skulle kunna lova henne vad som helst. ❤

Det är inte ofta det händer. Nu ska jag göra reklam för en produkt som står för det de skriver i sina annonser och på sin hemsida. https://footmender.se/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Footmender All in One Diabetic: En efterfrågad produkt som gör det enkelt att få fina fötter! Synlig effekt efter första behandlingen.Två pumptryck. Smörj i minst en minut och helst på kvällen av praktiska skäl. (Deras ord)

Okej! Det doftade inte lavendel. Inte ens i närheten. Om sanningen ska fram skrek min näsa om att jag borde skaffa mig längre händer. Andra kvällen försökte jag hålla andan så länge som möjligt. Tredje kvällen visade min näsa en bild på en orangutang. Fjärde kvällen gav näsan upp och började acceptera läget. 😉  Antingen hade den lyssnat på Solveig som sa att det inte var så farligt med doften. Hon tyckte att jag överdrev. Precis som jag gjorde en del i texten ovan. Men nu skriver jag bara sanning och allvar.

Helt otroligt. Hur kan det vara möjligt? Mirakelmedlet fixar det som en fotfil, fotbad och alla ”tusen” krämer bara klarar tillsammans en kort flyktig tid.
Jag skaffade mig en sittvana till vardags, som hållit i sedan jag flyttade hemifrån 1980. Till köket hade jag köpt nya rottingstolar. På dem satt jag som en skräddare. Följden av det blev räfflade spår och till slut en förhårdnad på höger fots utsida. Detta minne har jag haft i trettiosju år. För jag är fortfarande en skräddare till vardags. Det har gått att göra mjukt med kräm om jag jobbat intensivt under en lång period. Nu gav det resultat efter EN ENDA behandling!!!  😀

Jag behandlade fötterna varje kväll under en vecka i början av december 2017. Sedan tog jag paus någon vecka för att se vad som hände. Fortfarande lika fina fötter. Bestämde mig för att varje måndag köra en behandling och övriga dagar ta pepparmintsvarianten som jag fick som julklapp. (bild nedan) Filen lär ligga orörd. Den behövs inte. Inte heller burken med skrubbkräm.


Undra om jag någonsin haft så här fina fötter i januari? Möjligtvis vintern 1960. Finns inga bildbevis från den tiden. 😉

Måste erkänna att min näsa har inga invändningar längre på måndagskvällarna. Det känns lyxigt att ständigt ha dessa babyfötter. Jag tror många andra, inte bara diabetiker, borde testa denna produkt. Två minuters insats på kvällen krävs. Mycket pengar, tid och utrymme i badrummet kan sparas. Sedan kan man då och då skämma bort fötterna med andra insatser. Varför inte på ett Spa en weekend.

Här kommer en bukett tulpaner till Footmender All in One Diabetic.

Extrafakta för den som är intresserad:
Footmender Diabetic har åtta olika delfunktioner:

  1. Antimikrobiell effekt som förhindrar återväxt av mikroorganismer i minst 12 timmar. Hjälper huden på fötterna att återgå till sitt naturliga och ursprungliga skick.
  2. En exfolierande funktion. Vilket innebär en förmåga att avlägsna döda hudceller. Den penetrerar det översta hudlagret. De döda hudcellerna avlägsnas och ger utrymme för nya celler att växa fram. Huden under har ett fräschare och hälsosammare utseende med mer färg och lyster.
  3. Binder och bevarar fukt i huden.
  4. Mjukgör huden.
  5. Minskar hudens känslighet och bromsar vattenavgivningen.
  6. Stabiliserar hudcellernas omsättning.
  7. Inverkar gynnsamt på läkning av hudsprickor.
  8. Stärker hudens barriärfunktion.

 

Annonser

Kåserilistan fylls på

Foto: Bosse Lidén. Motiv: Herrvik/Gotland

Det har idag gått fyra månader sedan min tredje bok hittade till Ystad.

https://bosseliden.wordpress.com/2017/09/25/en-marklig-och-behaglig-kansla/

I blogginlägget berättade jag om kåseriboken och lockade med att tre personer skulle vinna en Skrapkryss om de nämnde sina tre favoriter och det kåseri de tyckte minst om.

Jag kommer att lotta tre namn inför årsdagen, 25 september 2018. Någon lycklig kan bli miljonär till hösten. Vem vet. Det kanske blir just du. 😉

Innan dess hoppas jag fler personer vill bidraga med sina ”redovisningar”. Än så länge har 44 läsare lämnat in sina favoriter. Endast 21 personer har lämnat in ”sämsta kåseriet” och där leder rejält det kåseri som jag hela tiden varit tvärsäker på skulle vinna den del-tävlingen. Själv valde jag ett annat kåseri. Smaken är som baken…
Du får lämna ditt bidrag i en kommentar ”under” detta blogginlägg. Jag har noterat att det snart finns 200 kommentarer och börjar bli trångt på inlägget 25/9-17. Ändå har de flesta lämnat på FB, SMS, mail och muntligt till mig.

Det finns 73 kåserier totalt i boken. Femtio av dem har fått minst en röst i kategorin ”Mina tre favoriter”.
Leder just nu gör: ”Bridge Over Troubled Water”. Den skuggas av tre konkurrenter. Mycket kan fortfarande hända. Hela listan har du på länken ovan. Åtta månader kvar av ”läxan”. Först vill jag ha en underbar vår och en fin svensk sommar. Bättre än förra.

https://bosseliden.wordpress.com/asikter-blurb-om-minnen-som-stannat-kvar/

Här kan du läsa blurb/åsikter om ”Minnen som stannat kvar”. Tack för alla era lämnade ord. Intressant och stimulerande att få feedback på mina texter/alster. Jag har mitt favoritblurb – men det är naturligtvis hemligt. 😉
(Sidan finns numera alltid lättåtkomlig under min header)

Är du sugen på att köpa någon av de tre titlarna finns alla uppgifter här – och även som en egen sida under fotot från Baskemölla hamn, på vackra Österlen. ❤

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Ps. Nästa blogginlägg har rubriken ”Bättre än bra”. Det är inte helt reklamfritt – men äkta Bosse-sanningar. 😉
Ps 2. Nu har jag fixat en ny sida med en aktuell kåseritabell. Markera försiktigt Blurb/åsikt om ”Minnen som stannat kvar” under min header – då ser du undersidan med texten Dessa kåserier tyckte läsarna mest om. Flytta ner markören och tryck.
45 st personer har lämnat röster och det finns numera två kåserier i täten. 🙂

 

 

 

Avgörandet närmar sig

Min lista över vad jag ska köpa i den närmaste framtiden växer och växer. För att inte slarva bort en papperslapp skriver jag direkt i mobilen. Jag har gott om tid eftersom produkterna presenteras flera gånger under vinterdagarna som passerar revy.

De senaste femton åren har jag varit en stor vän av sporten skidskytte. Jag gillar samtliga distanser och damer & herrar lika mycket. Sprint, jaktstart, distans, masstart och stafett har alla sin charm. Kombinationen av skidåkning och liggande och stående skytte gör att allt kan förändras på tjugofem intensiva sekunder. Den ledande Denise Herrmann kan skida ifrån de andra på snön, komma in ensam på skjutbanan och lägga sig på mattan för att skjuta fem liggande skott. Hon bommar tre skott och befinner sig efter sina tre straffrundor på plats arton. Någon sen startande på distans kan smyga under radarn och skjuta träff på alla tjugo skotten och nå en framskjuten placering, fast kommentatorn hunnit redovisa slutställningen. Sedan har vi en av mina personliga idoler, Darya Domracheva, som har hunnit med att på samma arena lyckats skjuta stående istället för liggande och året tidigare skjuta på fel tavla. Snacka om att göra ”en tavla”.
Mina favoriter har växlat under de säsonger som rullat på. Det måste inte vara en svensk deltagare som vinner. Många tävlande är mina soffkompisar. Stjärnor kommer och går. Fighters kämpar på år efter år. Ingen går att räkna ut på grund av prästbetyg. Ungdom och erfarenhet väger lika tungt. Nyblivna mammor kan bli bättre än de var tidigare.
Under flera år var det Magdalena Forsberg, Helena Jonsson, Carl-Johan Bergman och Björn Ferry som stod för de svenska hoppen. Då var det de två statliga kanalerna som betalade för kalasen. Säkert var de icke sportintresserade trötta på detta schema. Eftersom Sverige stod sig bra i konkurrensen växte sporten när det gällde Tv-publik. Därför tog TV4 fram sin feta plånbok.

Måste erkänna att jag sviker reklamen när det är ett långt inslag precis innan den spännande tävlingen ska börja. Då brukar jag hämta fikat för att komma in i den rätta stämningen. Tagga igång min gamla ”tävlingstarm”.
Är det masstart startar trettio åkare samtidigt. Lika många som det finns mattor vid skjutvallen. Till start kommer de tjugofem bästa poängsamlarna under året och de fem som varit bäst på sista tiden. Startraketerna sticker iväg snabbt i första backen. De längre bak trängs och får ta det försiktigt så att stavar, skidor och bössor inte får sig en törn. Plötsligt ser jag att någon ramlar. Vem var det som stöp? Kom det snö i pipan? Då brukar det vara kört. Jag behöver inte oroa mig. Reklamen tar vid och jag kan lugnt fortsätta skriva upp saker som jag ska handla. Tabletter mot ditt och datt, bindor till alla kvinnor jag känner, världens bästa tandkräm till dem med tandställning och tjugo saker till. Jag blir så sugen på morotskakan som Solveig bakat. Precis när jag tar ett bett missar jag någon viktig produkt. Istället blir det oväntat skidskytte igen. De som ligger främst har skjutit färdigt under reklamen och syns inte till. Eller för att vara exakt. Tjugoåtta tävlande har skjutit färdigt första liggande de senaste tre minuterna. Jag följer med spänning Mette Stavsen från Danmark som ligger bredvid en tjej från Bolivia. Ingen av kvinnorna träffar tavlorna. Mette drog iväg sin salva in i skogen som väckte en nattuggla. Duon tvingas därför in i straffrundorna. (Ugglan slapp) Sorgligt nog krockar kvinnorna med varandra och far in i en reklampelare.
Kameran letar sig fram i skogen och når de som gör upp om dagens medaljer. Vilken fight? Sju damer ligger tätt och allt är möjligt. Först en rejäl backe innan nerförsbacken in emot målet. Jag försöker lokalisera vilka sju som har segerchans. Från ingenstans noterar jag en norska som jagar dem i täten. Ska hon hinna ikapp?
”Avgörandet närmar sig”, säger reportern med andan i halsen.
Då blir det reklam igen. Min puls går ner med flera slag. Vilken tur jag har. Fru Fortuna ler mot mig. De visar den där saken som jag missade förra gången. En otrolig produkt som kan dammsuga själv. Som inte behöver sällskap. Den suger …

Ibland funderar jag på viktiga saker. Tänk om jag skulle köpa reklamplats under Skidskyttesäsongen? Undra hur mycket det kostar för att visa upp ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” och ”Minnen som stannat kvar”? Kommer beställningarna att drösa in? Kommer alla tittare som är riktigt idrottsintresserade att sugas till böckerna när de sitter där i soffan och får ta en vilopaus från skjutandet och skidåkandet? För det kan väl inte vara precis tvärtom? Publiken som ser reklaminslagen önskar sig en älgstudsare så de fick …

Den första gången det hände var jag så dum att jag trodde att deltagarna stannade till i spåret eller väntade att skjuta tills reklampausen var slut. Bjöds på varm choklad av arrangörerna på tävlingsorten. På tal om dum eller smart. Min hönshjärna får inte ihop ekvationen. Först betalas det miljoner till TV4 för att idrottsidioterna ska se säljarnas viktiga och lockande produkter mitt i sportdramatiken. Samtidigt görs det reklam för något som heter ”se mer sport” där Tv-publiken betalar pengar för att slippa se reklam. Är inte det bedrägeri att ta betalt två gånger? Jag ska ringa Peps Persson så han får sjunga ut. Han bor i norra Skåne och är en baddare på ”Falsk matematik”.
”Ska det vara så svårt att fatta…”

”Måste berätta om vad jag ska göra snart och som kommer att få stor betydelse för denna bloggs framtid. Det är så att… på readmore fortsätter texten. Du som betalt in 499 kr i månaden till Bosse Lidén kan läsa vidare. Vi gör en kort reklampaus på en treochenkvart sådär.”

”Pling Plong! Gillar du kåserier som är skrivna med hjärta och känsla för det lilla i det stora? Seriösa kåserier som följs av ett ironiskt inslag eller samhällskritik? Vill du känna igen dig och nicka igenkännande? Skratta och få något vått i ögat? Här är två boktips. På tal om matte. En av böckerna kostar hälften av vad den andra kåseriboken gör.”

 

 

 

 

 

Gillar du inte kåserier och vet att ingen av dina vänner inte heller gör det?  Föredrar du att läsa en roman? Här är en Västkustroman där handlingen utspelar sig mellan 1974 och drygt trettio år framåt. ”En nostalgitripp till 70-talet där galna upptåg blandas med betydligt djupare tankar om skuld och ånger. En bok fylld av värme och humor men också med en stor portion eftertänksamhet.”

 

 

 

 

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Ps. Nu ska jag ta en SMP för att skriva helt andra texter. Jag gillar spännande och oväntade utmaningar. En helt ny genre som jag inte ”fuskat” i tidigare. Dags att lägga locket över ”det hemliga”. Jag önskar dig läsare en fin fortsättning på januari. Kanske återkommer jag med någon ”Ögonblicksbild” när du minst anar det. Om det dimper ner drivor av snö kunde det vara läge att damma av systemkameran. Den har inte haft många uppdrag på senaste tiden och surar säkert i mörkret på sin hylla.
Ps2. Jag svarar eventuella bloggkommentarer med en symbol. Undra om det är någon smarting som vet vad SMP betyder?

 

 

 

Visst är hon duktig?

Sedan vi lämnade vårt hus på 3×160 kvm har vi haft köpförbud på myslampor, böcker, tavlor m.m. När vår yngsta dotter började plugga på Universitetet i Lund och skaffade sig en omöblerad lägenhet blev läget förändrat.
Vi kläckte tillsammans idén att skapa ett bibliotek i det tomma rummet. Sju Billyhyllor med glasdörrar fick flytta in. Stånk och stön i flera timmar och dagar. När vi sålt klädskåpet ska vi sätta in en mysig läsfåtölj och en passande golvlampa. Skrivbordet får vara kvar vid fönstret. Ett litet arbetsrum för någon med möjlighet att se naturen utanför.
Plötsligt såg vi något som vi inte sett sedan sommaren 2011. En tom lång vit vägg bakom soffgruppen i vardagsrummet. En yta full av möjligheter. 🙂

När jag i höstas visade en blogglänk med en konstutställning i Svedala fick Solveig en briljant idé. Hon ville köpa en tavla, av min bloggvän Christina Karlsson, till mig i julklapp.
Det var svårt att välja ut vilken. Till slut stod det mellan tre stycken tavlor.

Här kan du både se och lyssna på Christina som visar runt på Galleri KVIS. (Konstens Vänner I Svedala) YouTube inlägget kommer en liten bit ner i  blogginlägget.
http://blog.christinakarlsson.se/2017/09/vernissage-och-en-promenad-pa-galleri-kvis/

Perfekt val. Passar till oss som byggde upp Nordens största privata kaffekoppsmuseum på Bjärehalvön. Något vackert att vila ögonen på.
Christina har en konstnärssjäl. Syns både i fotocollage och tänkvärda texter på hennes blogg. Det är alltid intressant att följa hennes tankar där. 🙂

Istället för att gräva fram våra väl nerpackade tavlor längst in i det djupa förrådet har vi blivit inspirerade. Jag har fått uppdraget att gå igenom alla tusentals foton jag tagit sista åren. Hitta möjliga kandidater. Sedan tänkte vi förstora två av dem. Planen är också att köpa en tavla med ett motiv från Österlen. Tidigare under ”köptavleförbudet” såg jag flera snygga som jag ville ha. En spännande och stimulerande uppgift. Eller kommer jag att bli trött av att leta bland tusentals bilder? Borde passa på att slänga ett hundratal foton. Tack vare våra nya tavellister blir det smidigare att byta tema och tavlor efter säsong och smak.
Vi gillar även Christinas val av tavelram. Jag som är blyg som en viol fick höra av min hustru att Christina dessutom var mycket trevlig.

Dags för dagens motion innan jag ska träffa kommissarie Foyle igen. Engelska deckare och skådisar står i en egen klass. Jag njuter av varje avsnitt. Sju säsonger.

Måste ringa vaktmästaren

Jag satt och njöt en stund i soffan och tittade på ett fint foto/julkort som jag fått av en bloggvän. (Fotograf: Christina Karlsson) Funderade på att jag kände igen ena boktiteln. Tyvärr kunde jag inte placera titeln. Minnet hade åkt en sväng på semester. Blir säkert klarare när jag hamnat på andra sidan sextioårsgränsen. Usch! Nu kom jag att tänka på den där läbbiga ålderstrappan som jag sett på en tavla/affisch. Då tyckte jag den var rolig. Vilken trist humor jag måste haft vid den tiden.

Plötsligt hörde jag tusentals tassande steg på golvet. När jag lyfte blicken såg jag …

Barfota tog jag tre steg mot ljudet. Aj! Hemskt mycket AJJJJ! Vad är detta? Gröna barrmyror som bestämt sig för att fira januarisemester hos just lilla mig? Bäst att ringa Riksbyggens vaktmästare. Ser att det finns ett journummer.

Det var en hon och hon lät mycket trevlig på rösten. Vad bra att hon kommer om en kvart och kollar. Hon nämnde att det kunde bli Anticimex som tog över ärendet.

Ps. Detta blogginlägg har jag av någon speciell anledning placerat i kategorin ”Litet galet”.

Fotnot: Jag har gjort en sida för blurb/åsikter om ”Minnen som stannat kvar”. Finns under min header. Häftigt att jag fått/läst en del som SMS. Tekniken går ständigt framåt.

Den var så efterlängtad

Igår var vi och promenerade vid havet i Lilleskog. De enda vi mötte var ett fåtal hundägare. Parkeringen var öde. Havet såg grått och ödsligt ut.

Idag sken solen och det var minusgrader. En härlig vintersöndag. 😀
Vi valde samma plats. Fullt av bilar på parkeringen. Några grillade. Barnen sprang omkring och lekte.

Andra passade på att fika.

Någon stod ute i havet och fiskade. Själv blev jag uppspelt när jag såg guld i vattnet. Utan att fråga Solveig om lov …  😉

Dessutom kändes det tryggt med tanke på den rödvita polkagriskransen. 😉

När vi kom hem tittade vi till snödropparna på baksidan. De är ytterst lite vita. Om några dagar så … En ros på altanen hälsade oss välkomna hem. ❤

Snart dags att säga godnatt till månen. Mysko. Varför ska vi i Ystad får den senare än andra bloggare? Jag har allt sett den hos ex. Anki. Nästa gång vill jag ha den före henne. 🙂

Jag önskar alla läsare en ny fin vecka. Imorgon fyller min fru år. Synd att hon måste jobba.

Ryggen emot guldklimpen


Ögonblicksbilder, två

Fortfarande delar jag in året i vårtermin och hösttermin. Aldrig tycks jag lämna skoltiden, fast Solveig numera har en vanlig semestertjänst.

Vårterminen nittiosju minns jag med stor glädje. Det mysiga halvåret då jag tog ut pappaledighet. Tillsammans med ettåriga Jennifer hade jag härliga dagar och månader. Stunder som aldrig kommer i retur. När ”någon” kom hem på kvällen lämnade jag gärna över den lite mer griniga guldklimpen till hennes mor.

Familjen Lidén bodde i Falkenbergs centrum, i nybyggda hus som byggts i gammal stil för att passa in i Gamla Stan. Varje vardag efter lunch blev det en barnvagnstur, i ur och skur. När vi närmade oss hemmet såg jag fram emot en lugn fika och läsning av kvällstidningen. Om Jennifer fortfarande låg vaken i vagnen tog jag några fler kvarter på kullerstensgatorna. Detta fula skakande knep kostade mig vid ett tillfälle en inflammation i handlederna.  😉
Eftersom jag läst i ”Vi föräldrar” hur nyttigt det var att små barn fick sova utomhus tog jag fasta på det. Rejält påpälsad under vintertiden låg hon och sov vidare på altanen. Från bordet i vardagsrummet hade jag full uppsikt över altanen.

Inne i lägenheten var det två plan. Vi hade monterat en grind längst upp i trappan och en till i köksöppningen. Den sistnämnda hade jag i denna stund inte stängt när jag ”lekt” med Jennifer på köksgolvet. Hon var en liten tös som inte ens fyllt ett år, men hade visserligen börjat krypa omkring med lite fart.

I fotostunden hade jag försvunnit iväg till en aktivitet vid diskbänken och stod med ryggen emot hallen. När jag vände mig om fångades jag av denna syn och grep snabbt kameran innan jag hämtade ner paketet. Det var Jennifers första egna tur i trappan. Antagligen på jakt efter något i sitt rum. Då kom stygga ”pappa lyftkranen” och ändrade planen till något skojigare…

Igår började jag skriva i en tom femårsdagbok. I förra veckan blev jag nyfiken på när jag började med femårsdagböcker. Därför plockade jag fram den första och började läsa högt för Solveig. Det slutade med att jag läste första halvåret 1998. Vilket intensivt liv vi levde under denna tid. Så många långa resor varje vecka för att packa ner saker. En tröstlös jakt på det rätta huset för att både bo i och inhysa ett samlingsmuseum i, samtidigt med mitt krav på att det skulle ligga ett hav i närheten.
Jag skrev under våren brev till Erik Åsbrink angående den nya lagen om att privata museum skulle betala moms. Han svarade faktiskt mig. 😉

Ska avsluta detta första blogginlägg 2018 på min nya dator, med en morgonepisod från nyss nämnda dagbok. Denna tidiga vårmorgon skulle jag lämna Jennifer på ”Nallen” (förskolan)
Jag var kanske stressad av en bokad tid på en myndighet. Måste skylla på något. Snabbt valde jag en rosa tröja till Jennifer. Gjorde mig beredd på att trä på henne plagget. Då spändes hennes hela lilla kropp.
”Inte jamas”, sa hon till sin far.
Tur att hon räddade mig från fadäsen. Bra att tvååringen höll reda på sin tankspridda pappa. Chansen att det var pyjamasparty var inte speciellt stor. 😉

Fotnot: Ny dator. Helt tomt i favorithögen, men riktigt bra ljud på musiken som jag lyssnar på. (Just nu Marit Larsen) ”Gamla Londondimman-laptopen” får tjänstgöra ihop med TV:n på övre våningen, när det är dags för Cmore. Häftigt att bilden finns på den stora platt-teven fast bildskärmen på laptopen oftast inget visar.

Ps. Vet inte varför viss text/typsnitt blir större än … ? Är inte så på mitt Worddokument.